Skip to content
 

Tvi-Tvi

Åter en av dessa strålande, tyvärr regnfria, dagar. Jag inriktade mig på städningen av Eiran. Eftersom det innebär att arbeta på knä, så är det en syssla med många avbrott. En del av dessa berodde på Possos närgångna kärleksfullhet. Då jag står på knä, är det svårt att komma undan hans förtjusning. Det är bara att dela hans glädje och ta en krampaus.

För att inte stelna i en krabbställning, tog jag några promenader ner till huset. Där passade jag på att leka en av mina favoritbusisar med Posso. Vi sparar gammalt bröd, som vi skär i stora bitar. Det får ligga framme på köksbänken och torka i en burk. Bitarna ska vara så stora att det går att kasta dem långt. Jag tar en bit samt låtsas spotta på den medan jag ropar tvi, tvi. Det får Posso att dansa runt i extatisk glädje. Hela tiden håller han koll på min hand med tvibrödet. Så går jag fram till kanten på planen och slänger ut biten i naturen så långt jag bara kan. Posso vräker sig som en blixt efter brödbiten. Oftast behöver han sniffa och leta ett tag. Men alltid kommer han tillbaka upp på planen med tvibrödet i munnen.

Då jag avslutat dagens pyssel på Eiran, var det dags med eftermiddagens terrassnjutning tillsammans med flocken. Jag satte på mig solglasögonen då jag ställde i ordning stolar och bord. Solen bländade och jag tänkte att ögonen var lite irriterade av lavendelklippningen. Då ropade Anna från huset: ”JG du har tappat ena glaset”! Förvirrat tittade jag mig omkring! ”Glasögonen” ropade Anna. Jag gick omkring som en sjörövare utan att märka det.

Då skymningen kom kände vi att vi inte ville gå in. Det var alldeles för vackert ute. Vi gjorde en sista promenad upp till Eiran. Det är en magisk plats med utsikt i 360 grader. Värmen försvann snabbt med den sjunkande solen, varför vår Eirering blev kort. Så underbart det är att få vara med och i naturen!

Leave a Reply