Skip to content
 

Possos dag

Onsdag, handelsdag, stora världen och andra skallvärda upplevelser. Dagen började bra med att vår hund försvann då vi skulle åka iväg. Vi är rejäla blötdjur då det gäller Posso. Dock har vi vissa stålhårda principer. Vill han inte vara med oss, då slipper han (snyft)! Därför startade jag Selma och vred aggressivt på ratten för att backa ut från parkeringsplatsen. Då kom han studsande uppför backen i full fart mot oss! Beethovens ”An die Freude” vibrerade omkring honom. Det var bara för mig att stanna Selma och släppa in den glade saten i baksätet! Nu kunde vi ge oss iväg på riktigt.

På spaning efter Fönsternissen

Posso har varit hos oss i snart 2 månader. Under denna tid har han följt med oss på inköpsresor till yttervärlden 1 gång i veckan. Dessa resor har varit bullerskadande tvekamper mellan oss och Posso. Decibelmässigt har han alltid tagit hem segern. Utmattade har vi kämpat oss igenom hans rasande skallridåer under flera veckor. Men de senaste 2-3 gångerna, har hans beteende blivit alltmer nyanserat. Omvärlden har fått tagit emot hans utskällningar med urskillning.

Så i dag har en ny Posso klivit fram ur sin puppa. Värdigt, avvaktande och återhållsamt bemötte han omvärlden vid dagens inköpsrunda. Inte ens Baptistas åsna kunde väcka hans högljudda intresse. Likt hundarnas konung lät han sig värdigt transporteras ut till allmänhetens beskådande. Där han tidigare jagat kor och får med sin maffiga stämma, hördes ett återhållsamt morrande. Han var som Gustav Vasa som bad fogdarna att ”rätten och pakten er efter detta”! Inte ens byns skällande patrask fick honom att lyfta på de kungliga ögonbrynen. Helt otroligt! Vår Posso var helt förvandlad!

Förvandlad var inte Fönsternissen. Han kom inte idag för att montera glasen på vår glasveranda! Nu blir vi aldrig riktigt förvånade. Men varför hör han inte av sig? Frågor, frågor som bara kan förklaras av Portugals betalningsballans och dagens blåst. Det kan vara så att det var för blåsigt för att arbeta med stora glasytor.

Vi fick ett mejl från Eva, som läser vår blogg. Hon berättade att hennes mamma hade väldigt roligt åt ett gammalt blogginlägg. Vi letade oss tillbaka bland inläggen, och Anna läste vad vi hade skrivit. Tänk att vi skrattade också! Lite skämmigt, eftersom det är som att berömma sig själv. Men vi hade glömt bort inlägget och såg det inte som vårt. Se Sängprassel

Leave a Reply