Skip to content
 

Det känns bra ändå

Och Fönsternissen, han uteblir! Eftersom vi älskar att bo i Portugal, smärtar det oss då vi måste konstatera bakslag. Vi vill njuta av livet här i söderns ljuvliga värme. Vi vill betrakta Portugal med turistens ögon. Vi vill slippa konfrontationer med en annorlunda kultur. Men alla dessa ”vi vill” är naturligtvis fullständigt orealistiska. Det vet vi, men vi vill leva i frid med omvärlden.

Att vänta på en hantverkare som kanske dyker upp, är mycket påfrestande tycker vi. Vågar vi ta en promenad över markerna? Kan vi ta oss en slummer efter lunch? Tänk om Posso är på vägen då de kommer? Fönsternissen skulle kunna skingra alla dessa frågande dimmoln genom ett telefonsamtal. Men det gör han inte!?

Trots omgivningens störande inflytande, kunde vi i dag märka en förändring i luften. Den vassa, elaka vinden hade upphört. I dess ställe kom ett ljummet löfte om en annan tid svepande över kullarna. Jag arbetade i kortärmad skjorta ute på markerna. Svetten pärlade på pannan under den storbrättade halmhatten. Min vattenflaska låg i skuggan bakom en sten. Vildäppelträden var fulla av knoppar och mandelträden hade skapat en ny sky av vita blommor. Kanske har inte frosten förstört årets mandelskörd!

Anna tvättade och jag hängde. Den varma vinden nästan torkade plaggen medan jag slet med nyporna. En av mina skjortor skulle hänga och torka på en trägalge. Förundrad tittade jag på galgen. Under metallkroken kunde jag läsa ”Lidholms, Drottninggatan 30, Gefle”. Lidholms var en herrekiperingsaffär, kanske den smartaste i Gävle på den tiden. Jag är född och vildvuxen i Gävle! Denna galge måste ha följt med mig då jag flyttade hemifrån till Stockholm 1967 för att bli rikspolischef. Vilket jag aldrig blev, till min mormors sorg!

Därefter har galgen färdats runt Sverige medan åren fårat mitt ansikte. Slutligen hamnade den i Skåne, inför det stora uppbrottet till Portugal. Nu bor den med oss på Vale das Éguas. Att se galgen var att öppna en dörr till mitt förflutna. Inom mig växte frågan: Varför kom jag inte hit till Portugal tidigare? Men så är livet. Fullt av olösta gåtor. Fönsternissen är en av dessa. Men det gör inte så mycket eftersom vi tycker att det känns bra ändå!

5 Comments

  1. Steve skriver:

    Med en sån inställning blir livet mycket lättare att leva.

  2. Marita skriver:

    Minnenas flod flödar även här. Jag har maken men min är äldre:-)
    Marita

  3. Per L skriver:

    Lindholmsgalgen som öppnar dörrar……..
    Hej Jan! Min hustru såg namnet Nordfors och ett bloggtipps i ett veckomagasin och nu har jag skummat igenom Er blogg och kommit till bilden av Lindholmsgalgen. Javisst öppnar den dörren till många minnen. Fantastiskt, modigt och galet. Efter många år i förskingringen har vi just tagit det stora steget och flyttat ”hem”. Vi tyckte det var modigt. Till Staketgatan i Gävle. Inte långt ifrån barndomens Klintbergsgata i samma stad. Men, vad skall man säga om Er flytt. Ja, just det – galet. Klarar kärleken detta klarar den allt! Lycka till!
    Per Lundgren

Leave a Reply