Skip to content
 

Får jag stanna?

En ganska mild söndagsmorgon, perfekt lämpat att ta en långpromenad i. Därför gick Anna och Posso i väg med raska, respektive hoppande, steg i det milda morgonljuset. De ger sig iväg och morgonen är min. Detta är alltid min stund på nätet. Det gäller att se vad som hänt där ute i den stora världen. Men jag får inte sitta för länge och läsa mina sidor. Det är nu som jag ska städa huset. När min flock kommer tillbaka ska huset vara presenterbart inför dagens besök. Endast då får jag sitta med Anna på terrassen och äta lite glass i förmiddagssolen.

Vi skulle i dag få besök av Gunilla och Bengt från Monsaraz och deras vänner Biggan och Janne (fint namn) från Sverige. Därför gick förmiddagen i festfejandets tecken. Anna hanterade de smakliga problemen och jag de lortiga. Därför förberedde Anna lunchen medan jag tvättade finutemöblerna. Dessa möbler är så fina att de aldrig får vara ute. De tillbringar större delen av sin tid i Jörn under lager av spindelnät och musprutt, skyddade från den förtärande solen. Nu skulle möblemanget tvättas och torkas, eftersom vi skulle få främmande.

I glada vänners lag. Men var är Posso?

Så kom våra gäster och vi i flocken tog emot dem med öppna armar. I alla fall de som hade armar. Den arme armlöse tappade all sin sturska skällighet. Med förfäran tittade han på dessa 4 nya människor som pratade på samma sätt som Anna och JG. Ett säkerhetsavstånd på 5 m var hela tiden nödvändigt. Trots lockande försök från våra gäster, behöll Posso sin hukande distans. Endast ett kort ögonblick provade han sig på en blyg sniffning på Gunilla.

Under den långa och gladlynt bullriga lunchen låg Posso på baksidan av huset uppe på en liten sandhög. Då och då tittade han fram bakom ett hörn, huvudet lågt ner, öronen bakåt och svansen halvvägs mellan benen. Han låg ensam bakom huset i nästan 4 timmar. Anna och jag gick till honom några gånger, men han vägrade att följa med fram till svenskgänget.

Jag fick stanna. Aldrig har Annas fötter varit så sköna att vila på.

Då våra gäster åkte på seneftermiddagen, vaknade Posso till. Keligt gick han mellan oss och tryckte sig mot våra ben. Vad upplevde Posso under svenskbesöket? Vi tror att han kände sig hotad. Kanske en rädsla att någon/något ska tvinga honom från flocken. Nu på kvällen har han varit mycket kontaktsökande. Tuggat mjukt på våra händer och slickat oss på fötterna. Han har varit mycket trött, och efter sin kvällsmat somnade han omedelbart. Det har varit en otäck dag för Posso!

3 Comments

  1. Elisabeth skriver:

    Stackarn. Tur att han får ta igen sig inför en nya lugnare dag! Ha dé!

  2. Mimmi skriver:

    Vad härligt att valpen får träffa lite folk, bra för honom det, men man funderar ju på vilka männsiskor han har varit utsatt fär innan ni räddade honom vid brunnen?

  3. Monzan skriver:

    Visst önskar man i bland att man kunde kommunicera med hundar på det sätt som Cesar Millan kan! Bara visa med sitt kroppsspråk att det är ok, det är ingen fara. Och så gör hundarna som Cesar vill.
    Jag håller med ovanstående talar, man kan verkligen fundera på vilka människor han har varit utsatt för innan ni kom in i hans liv och räddade honom!?
    Ha det gott

Leave a Reply