Skip to content
 

Morgonstök

Alla vi som sköter om ett hem, vet hur skönt det är när de olika familjemedlemmarna äntligen kommer i väg till sina sysslor. Visst älskar jag frukoststunden. Kaffe, jos, gott bröd kolla bloggen, nätet, världen. Men har man en kelig hundvalp som väger 20 kg muskler, kan morgonen också vara rejält tröttande.

Posso har sina egenheter. Ta det här med att han kräver att få sitta på köksmattan medan vi ska ordna med frukosten. Hans krav är inte lågmält utan mer triumfatoriskt. Han ska sitta just där de olika köksavdelningarna korsas. Annas smörgåsavdelning och min kaffekokningsavdelning. Där ska han sitta, helst på så många fötter som möjligt. Vi vacklar mellan hans 4 ben och långa svans. Vi vet att han bara vill vara oss nära därför att han längtat efter oss hela långa, svarta, otäcka natten! MEN HAN ÄR I VÄGEN!

Är jag tillräckligt i vägen tro?

Så är frukosten klar och vi skall sätta oss vid bordet. Då kräver Posso att få tugga på våra tofflor, fötter, byxben, där han ligger under bordet. Emellanåt reser han sig upp, klämmer upp sitt huvud i våra knän samt skickar iväg den där ”visst älskar ni mig” blicken.

Visst älskar ni mig?

Därför tycker jag (Jan/JG) att det är ljuvligt när övriga flocken äntligen ger sig av på promenad. Nu är det min tid! Kolla nätet vad som hänt i världen. Vällustigt fördjupa mig i digra rapporter om ekonomi, Grekland och Argentinas statistikproblem. Därpå är det min uppgift att städa huset. Att observera att diska gör jag inte. Det är Hustruns uppgift.

Just då lugnet barmhärtigt sänkt sig efter bullermattans avtågande och jag njutningsfullt begrundar bankernas Basel 3 bekymmer, ringer telefonen! Min första tanke är att min avtågande flock ånyo har tappat bort varandra, men det är inte det, som min Kära berättar. Hon har kolliderat med en framrusande Posso och har störtat till marken! På telefonen berättar hon att det inte är någon fara, men hon har slagit huvudet och behöver omedelbar hjälp! (Snacka om dubbla budskap!)

Jag (fortfarande iklädd pyjamas och morgonen myskläder) störtar upp med alla sirener tjutande! Slagit huvudet = massor av blod! Jag greppar en toarulle (lämpligt förbandsmaterial) samt rusar ut i den vackra vårmorgonen. Olycksplatsen skulle ligga halvvägs mot Spagettihuset, alltså ca 350 m bort. På platsen mötte jag först en otroligt glad hund, därpå en ömkligt haltande Hustru. Tråkigt nog inget blod! Med tanke på den kollektiva upphetsningen borde åtminstone något blodvite ha uppstått.

Det var bara för mig att hjälpa Anna tillbaka till huset. Bädda ner henne i soffan med en värktablett samt lägga tillbaka toarullen! Det är stökigt med morgonpromenader!

One Comment

  1. Mattias skriver:

    Spagettihuset, hmm mums. Måste leta upp det…
    Intressant att Jan bemödar sig att beläsa andra$ b€kymmer där ute i paradiset, själv är jag mest upptagen med bygglovet för tillfället nog så komplicerat.
    Hoppas Anna fått hela hälsan åter.
    Jo just det jag bjuder på vin.

Leave a Reply