Efter några dagar med regn, moln och vassa vindar har värmen ånyo kärleksfullt lagt sina mjuka armar runt min magra kropp. Nu får ni inte tro att jag alltid är en motståndare till kylan. Nej den är nyttig och bra om den är instängd i ett kylskåp tillsammans med mina öl och Annas citronpaj. Nu är inte min passionerade relation med ljumma vindar något problem i mitt äktenskap med Anna. Meteoroloiskt sett lever vi tre i en sorts ormgrop. Denna liknelse kan vara mindre lämplig eftersom Hustrun har ormfobi.
Med anledning av det ljuvliga vädret tog jag en promenad med min, alltmer lättande, yrsel. Anna plaskade med lunchdisken och jag kunde därför smita ut ensam. Vi har lite olika förhållningssätt till promenerandet. Jag har två stadier. Antingen så står jag på näsan och tittar på den spännande naturen, eller så travar jag med raska steg med blicken riktad mot horisonten. Enligt Anna så går jag aldrig med lagom hastighet. Troligtvis beter jag mig som en hund i koppel. Aldrig går jag fot!
Nu fick jag tillfälle att njuta av alla blommor som trollats fram av den gångna veckans regn. Fortfarande en blek skugga av de normala vårarnas blomsterprakt. Men ändå något att glädjas åt efter vinterns uttorkning. Senhor Baptistas olivlund hade hela partier med den blålila klockspiran (vi vägrar använda det fula namnet snokört!). Den blåaktiga mattan piffades upp av solkragens gula prickar. Färgblandningen blev en riktigt nationalromantisk uppenbarelse.
Vid ruinen Spagettihuset hade de trädliknande snåren med fikonkaktus just börjat utveckla blomställningarna. Dessa blommor/fikon ska vara riktigt goda. Troligtvis måste man raka tungan efter att ha smakat på dem.
Efter min blomsväng och Annas disk, gick vi till anfall mot de förvuxna olivträden utefter vägen mellan huset och Tjosan. Vi har aldrig riktid beskurit dem under de snart 7 år vi bott här. De har använts som våra skuggväxter varför deras olivavkastning har varit helt ointressant. Men nu vill vi börja sköta olivträden på rätt sätt. Dessutom skapar beskäringen mycket ved. Här vid huset tar vi tillvara även på fingertjocka grenar. De blir alltid bra att starta en brasa med. Vi är nog de enda människorna i byn som använder sekatörer till vedkapning!
Hej!
Italienarna kallar dom för Fichi d’India dvs Indiska fikon.
När dom blir mogna kan man plocka med stora arbetshandskar i läder. Gnugga noga bort alla taggar, skala och ät!
Jättegoda, men om man äter för många har dom motsatt effekt av vanliga fikon!
Vilket härligt blå-gult blomsterhav.
Elda är kul och idag har det sprakat i brasan mest hela dagen.
Ute är dagen kulen och ett iskallt regn piskas nära horisontellt in från sundet. Som omväxling till alla ägg och lammstek blev det därför kakelugnskorv till lunch, – inte dumt det heller.
Hundarna insisterade som vanligt så vi har varit ute och känt på vädret en sväng, -inte skönt! Men borta hos grannarna har hälften av de dräktiga tackorna redan lammat och hönsen dränker oss i ägg.
Borde föresten inte ni också ha några sådana, – ni verkar ju gilla fåglar . . också?