Vi pratar ofta om hur vi sedan ska göra upptäcktsfärder runt Portugal och Spanien. Men ”sedan” är ett sådant förrädiskt ord. Det inryms inget åtagande eller beslutsamhet då vi använder det ordet . I vårt fall vilar mycket av ”sedan” på anskaffandet av en mer tillförlitlig bil än Selma. Nu försöker vi förhala ett bilinköp, vilket medför att ”sedan” har vuxit i styrka.
Vi har insett att vi måste inför oss själva visa att vi inte är slavar under det föraktliga ”sedan”. Därför har vi i dag gjort en upptäcktsfärd i vårt yttre närområde. Nu skulle vi besöka byn Santo Aleixo da Restauracão (Betyder ungefär Den återuppståndne Helige Aleixo). De har ofta fantastiskt långa ortsnamn i Portugal. Lokalbefolkningen tycks kalla byn för Aleixo, vilket är kort och bekvämt.
Vi har en gång tidigare för många år sedan stannat Selma nedanför byns vita husmassor. Trötta efter en lång dags utflykt till Spanska gränsen, orkade vi inte åka in i Aleixo. Dessutom såg den faktiskt bara tom och övergiven ut. Men nu gav vi oss iväg på den 3,5 mil (enkel väg) långa resan med iverns klarhet i blick. Inte just en förväntansskapad hög puls, men dock med ett glatt humör. Som ganska snart blev ett nedstämt humör, eftersom vi hade glömt matsäcken!
Vi var redan hungriga då vi nalkades Aleixo, men som sanna upptäckare sköt vi dessa känslor åt sidan, samt intog byn. Smala vindlande öde gator. Många hus verkade tomma, precis som i vår by Povoa. Vid kyrkan var det lite folk i rörelse. Det hade tydligen varit någon form av marknad, som nu höll på att packa ihop. Jag skickade Anna på shortsjakt medan jag inspekterade kyrkan, som syns tydligt uppe från vår Eira. Den var verkligen ganska stor för en sådan liten by som Aleixo.
Tydligen hade kyrkan förstört ett flertal gånger i striderna mot spanjorerna. På ytterväggen mot torget hängde en marmortavla med namnen på de som stupat i striderna 1644, i försvaret av just kyrkan. Aleixo verkade vara rejält större än vår by Povoa, men den ligger dubbelt så långt från staden Moura, vilket måste vara en nackdel för de kvarvarande invånarna.
Vi slogs med hungern, men det var inte lockande att gå in på musikföreningens Café för att få en smörgås. I stället tittade vi på varandra, nickade samt ropade ”hemåt”! Så nöjda vi kände oss över att vi brutit ”sedans” förtrollning!
Visst är det härligt att känna att ”hemåt” är det bästa alternativet.