Midsommaraftonen kom svävande över kullarna, iklädd sommartidens alla attribut. Blå himmel, strålande sol och en begynnande hetta. Midsommar i Portugal kan inte ha det romantiska skimmer som den har i Sverige. Här i södern tycker vi att det inte finns något skimmer alls kring detta datum! Beror det på oss? Kanske har vi fjärmat oss från den svenska tidshorisonten? Vi vet inte. Det är bara så att alla svenska helgdagar har liksom bleknat bort.
Detta är dock en helt oförglömlig Nyårsafton. Här börjar äventyret. Den gamla ruinen rivs för att ge plats åt ett nytt hus. Vi var så känslomässigt trötta att vi somnade innan klockan slagit 22 på kvällen.
Under många år försökte vi upprätthålla de svenska traditionerna. Vårt viktigaste verktyg var alltid maten och drycken. Men svårigheterna att få tag på de rätta ingredienserna gjorde det stökigt att upprätthålla helgdagarna. Nu känner vi bara att de flesta datum/helgdagar inte längre betyder så mycket. Det är inget aktivt val, där vi har valt bort svenskhetens helger. De har bara suddats ut av utlandsvistelsens annorlunda verklighet.
Fortfarande försöker vi uppmana motstånd inför intighetens påverkan inför julen. Men inte ens där kan vi tycka att julafton är så särdeles viktig. Juletidens största inverkan är på mathållningen. Men tindrande ögon, är det ont om.
Det är bara att konstatera att mormor och morfar inte längre kommer med tåg till Valbo station på midsommardagen. Jag och min bror Håkan kan inte springa barfota och möta dem. Livets gång förändrar perspektiven och stänger minnenas dörr.
Inte märkte vi att det var Valborgsmässoafton när vi byggde
Vad har vi då kvar som inte är utan laddning? Faktiskt något nytt och annorlunda, som vi aldrig tänkte på under våra liv i Sverige. Vintersolståndet är nu för oss den stora dagen. Den tid på året som ger oss alla ett löfte om pånyttfödelse. Tydligen är det så att vintersolståndet har varit en stor händelse i gamla kulturer och i svunna religioner. Vi bor med milsvid utsikt i 360 grader. Solens gång och verklighet är alltid kraftfullt närvarande. Därför är vintersolståndet mycket laddat för oss. Det är årets stora innehållsrika brytpunkt.
Webbansvarig och bildredaktör är Anna
Midvinterblot lär ju vara en gammal god(?) svensk tradition också, – i alla fall firar vi det där solståndet av samma anledning som ni. Men vi brukar uppmärksamma de övriga tre också, – om inget annat är de alltid en bra förevändning för kalas!
Vi brukar fira midvintersolstånd med att tända ljusring, elda i eldkorg, äta soppa och bröd utomhus och busa med hundarna, eventuellt i snö. Traditioner är ju högst beroende av omgivningens tryck. När jag bodde i Australien hade de lokala traditioner som ANZAC Day som jag inte hade hört talas om och inte brydde mig om. Att jag inte skulle delta i firandet framkallade reaktioner av allt från besvikelse till medlidande. Men för mig var det bara en ledig dag om jag inte hängde med på en utflykt. Och så blir det när man inte längre är i sin egen kultur, det är svårt med julstämning om det är 35 grader utomhus.
Väl rutet . . . eller lagom högt viskat!
Häftigt regn mot glasverandans tak omöjliggör konversation. Samtidig yttertemperatur på 13 grader har motiverat ovanligt tidigt inledande av eldningssäsongen! Men med en stadig eld i nysotad eldstad och sommarvin respektive öl i glasen (ej motsvarande traditionella förväntningar om fördelning) mår vi dock förträffligt.
Min tvåveckors jubiliumsledighet går dock mot sitt bitterljuva slut och i morgon återgår jag från status semper jubilarium till förvärvsarbetets förväntansfullt effektiva kvartalsfokus. Förmrodligen kommer jag att äntra arbetsplatsen något sent, finna några hundra email i min inpost och ha raderat tre fjärdedelar av dem obesvarade innan nio kaffet . . .
Ha en skön sommar!