Under gårdagens inköpsrunda hände två anmärkningsbara situationer. (Nu måste ni ha överseende med att vi lever i en statisk värld med små förändringar under årstidernas gång.) I en kinesbutik (minst 5 i vår lilla stad) där jag stod och bläddrade bland oönskade badkepsar, hörde jag en främmande svensk röst! Det visade sig att det var en kvinna från Malmö. Hennes dotter hade hört att Anna och jag pratade svenska, varför mamman tyckte att hon skulle komma och hälsa. Anledningen var naturligtvis att man hör ingen prata svenska i den här delen av Alentejo. Men kvinnan, som var portugisiska, hade kommit till Sverige redan som litet barn. Där har hon vuxit upp, gift sig och fått barn. Men hennes föräldrar bor nu i en by utanför Moura. Varje sommar åker kvinnan ner och hälsar på familjen.
Tydligen hade hon aldrig tidigare stött på svenskar vid sina besök. Därför kunde hon inte låta bli att komma fram och hälsa. Var bodde vi? Hur länge hade vi bott här? En massa hur, var och när. Så roligt att träffa en svenska/portugisiska i en butik i Moura. Kvinnan pratade tydlig skånska och skapade faktiskt en ilande längtan efter det svenska hos oss. Skrattande tog vi farväl av varandra och vi lämnade butiken.
Jag är minsann inte den enda som hänger mig åt inköpsexcesser. Här har maken inhandlat en ny upprullningsmekanism (delux) till pool covern. Det är ett avloppsrör (Obs obegagnat) inhandlat hos handelsmannen i byn
Där utanför stötte vi ihop med parkeringsplatsens licensierade tiggare. Han är numera tiggerilös, eftersom parkeringsplatsen är under omvandling till park/museum/lekplats. Men nu stod han och arbetade med några soptunnor. Hela hans ansikte sprack upp i ett förtjust leende då han såg oss. God dag, god, dag! Hur mås det? Jag mår bra? Hur mår ni? Ja ni vet hur krusidulligt det portugisiska hälsningsväsendet är. Men till saken är att Anna och jag blev mycket glada över tiggarens vänliga och varma hälsning! För det är ju så! Vi känner varandra!
Nu på eftermiddagen har Hustrun slitit med installeringen av gravadoren (DVD-spelaren). Jag har sökt skydd bakom vedhanteringens svettiga nödvändighet. Men då och då har jag tittat in till Kärleken för att utröna hur det gick med alla sladdar och knappar! Hustrun önskade några gånger ha assistans med sladd-dragningen, men jag pekade på min vedutrusning och mumlade något om lort, sågspån och vinterstormar.
På seneftermiddagen meddelades från huset att apparaturen fungerade för uppspelning. Vi skulle alltså kunna inviga mackapären med att titta på ”Änglar, finns dom?” med Christina Schollin och Jarl Kulle. Det svenskaste gullsommarberättelse med aningen sex och mycket skratt! Men i samband med det sista doppet i poolen, enades vi om att det var ingen film att slarvtitta på. Den filmen är en sakral upplevelse! Måste avnjutas i rätt miljö under perfekta omständigheter. Därför ska vi titta på en amerikansk rysare i kväll. Himmelriket får vänta!