Lite sorgligt

Så var det dags för Selmas sista resa. Datumet den 26 mars har den senaste tiden haft en benägenhet att komma allt närmare. Denna dag är Selmas sista kördag om hon inte genomgår en besiktning. Och det var just det vi ville undvika. Därför vaknade vi i dag med tunga hjärtan. Inte bara därför att vi var tvungna att lämna Éguas, utan också därför att vi skulle lämna in Selma för skrotning.

Vår väg till Selmas skrotning har varit vindlande och motsägelsefull. Varje möte med människor som borde ha haft djupa insikter i skrotningens ädla konst, utmynnade i helt motstridig information jämfört med tidigare inhämtade kunskaper. Det var då vi lämnade in Frasse på den stora servicen, som verkstads ägaren avrådde oss från att besöka bilskroten utanför vår stad Moura. Vi vet inte vad han hade för insikter som skiljde sig från alla andras.

Sista bilden hemma

Men Anna gjorde en undersökning på nätet över auktoriserade skrotningsfirmor. Det lokala företaget fanns inte med bland dessa. Däremot var verkstadsägarens rekommenderade firma med, varför vi begav oss iväg till Beja 8 mil bort. Med hjälp av Annas utskrivna stadskarta, hittade vi lätt skrotningsföretaget. Vi blev omedelbart misstänksamma eftersom verksamheten verkade kliniskt välordnad. Skrotföretag bör verka i kaos. Då vi parkerade Selma och Frasse utanför kontoret, kom en kvinna omedelbart ut och hälsade på oss! Jag nämnde att vi inte ville lämna in det nya batteriet som satt i Selma. Då slet kvinnan fram en mobil och smattrade iväg några meningar. Vi demonterar batteriet åt dig, sade hon och drog med sig Anna in på kontoret.

Hej då Selma

En man i ren arbetsoverall med pressveck (!) tog befälet över mig och Selma. Han körde in henne på skroten där ett enormt rensopat betonggolv bredde ut sig. Selma parkerades vid en verktygsavdelning där mannen ur välordnade skåp, tog fram redskapen för att frigöra batteriet. Något chockad placerade jag batteriet i Frasse, och gick in till Anna på kontoret!

Skrot eller blivande antikviteter?

Stora plakat klargjorde där att endast betalning med check skedde i detta etablissemang. Hustrun och jag mulnade, eftersom informationen på nätet hade sagt att skrotning var gratis. Men kanske var det kostnader förknippade med pappersarbetet. Den effektiva kvinnan bakom disken utfärdade senare en check TILL Anna på 75,60 € som ersättning för Selma.

Vad då en check till mig!

Jag bad att få ta några bilder från kontoret, vilket kvinnan sade gick bra. Men hon ville inte vara med på bild, så hon dök fnittrande ner bakom disken medan kameran arbetade. Trots att vi var nöjda med dagen, var vi dämpade på hemvägen. Vi vet att det är löjligt att bli sentimental då man skrotar en gammal bil. Men sådana är vi!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

4 Comments

  1. :-) Förstår precis era känslor, det är ju som att lämna en trogen kamrat. När jag köpte min senaste bil så var det dags för min gamla att komma till bilhimmeln. Jag köpte en bukett med rosor som jag satte i baksätet på henne då jag lämnade in henne och jag kände mig som en svikare……

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *