Metodiskt

Så är vi ensamma igen. Våra grannar Thomas och Majvor har börjat sin långa resa upp till Sverige. Vi hade en liten avskedsfest för dem på måndagen. Då passade vi på att utnyttja Thomas muskelmassor genom att få hans hjälp att bära över Vasco, från badrummet i huset till tvättstugan i uthuset. Vilken skillnad det blev i badrummet. Ytan mellan handfatet och toaletten blev plötsligt som en ödemark. Men dessa vidder var redan intecknade, eftersom det låg flera hårda paket från IKEA och väntade i Tjosan.

Vår äktenskapliga harmoni bygger till stora delar på att vi älskar att inreda vårt lilla hem. Nu kunde vi med yster frenesi slänga oss över Ingvars skåp METOD, vilket pockade på vår uppmärksamhet. Jag visste att vi hade ett skåp, av någon form, i Tjosan. Anna visste allt om de välpaketerade skåpdelarna. Med förvånad förtjusning upptäckte jag att skåpets framsida var vackert grå/blå. Vem hade beställt sådana vackra färger. Hustrun undrade om jag inte kom ihåg hur vi diskuterat kring färgvalet inför köpet? Men för mig var den inredningsepisoden sedan länge slängd på historiens kökkenmödding!

Bänkskivan är synnerligen provisorisk

Därför var det lite av julstämning mitt i den alentejanska sommarhettan, då jag fick bryta alla de hårda förpackningarna. Byggsatser och pussel har alltid glatt mig. Men den pojkaktiga ivern förbleknade då jag insåg att Ingvar släppt fram en hejdlös produktutveckling! Det första försöket att montera METOD utan att läsa instruktionerna, kapsejsade omedelbart. Det var bara att bita i den sura citronen och börja läsa vad Ingvar hade skrivit. Vi har liksom monterat skåp förr.

Under seneftermiddagens värme växte METOD fram ovanpå en färggrann trasmatta. Mattan skyddade golvet under konstruerandet, men var synnerligen hårt och smärtsamt för mina knän. Ska vi fortsätta med att inhandla Ingvars produkter, då måste vi skaffa oss ett mjukare monteringsunderlag.

I monteringtagen

Nu står METOD i badrummet, och vi är så lyckliga. Det återstår bara att beställa en stenskiva från vår stenhuggare. Något som jag verkligen ser fram emot. Stenhuggaren är nämligen också begravningsentreprenör och gravstensleverantör. Den mannen har invigt mig i den portugisiska döden. Här begraver man inte de avlidna, utan man bygger in dem ovan jord. De flesta döda har sarkofager, mer eller mindre utsirade med de senaste modedetaljerna. De rika har små lekstuge liknade marmorhus, där de ståndsmässigt kan invänta det som komma skall. Alltså en mycket intressant kontakt!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *