Hemfridsbrott

Vi var på vår stora 2-veckorshandling i går. Det var inte så att den förrådsansvariga Hustrun, hade krävt en inköpsrunda ur försörjningssynpunkt. Det var snarare så att ostadigt väder var prognostiserat, varför vi tyckte att gårdagen var en passande inköpsdag.

Som vanligt vid våra hemkomstar, som alltid tycks ske mellan 13 och 14, hade vi våra klart angivna uppgifter. Anna ska in i huset för att byta kläder och göra sig beredd på att ta hand om maten. Jag ska låsa upp Ryggsäcken, där all vår elutrustning står, samt öppna huvudvattenkranen. Därpå byter jag om för att sedan börja med urlastningen av Frasse.

Så drog jag bort skjutdörren i Ryggsäcken för att läsa av el-ställningen. Med chockartad snabbhet vräkte jag mig bakåt ett par meter. För dubbelvikt ovanpå alla våra mätapparater låg en lång och fet orm! Jag vrålade allt vad jag kunde på Anna att hon skulle komma med kameran. Det var kanske vibrationerna av min dånande stämma som fick ormen att bestämma sig för att söka skydd inne i elcentralen, i stället för att fly ut i naturen.

Detta är inte ormen i ryggsäcken, utan FULINGEN som bor i vedboden

Den reste på kroppen, tryckte den mot väggen och höjde sig drygt 50 cm till en ventil. I ventilens hål fanns det inte plats för den, varför otäckingen fortsatte upp mot tegeltaket och började försvinna in i väggen. Vilken fräckhet! Helt oinbjuden tänkte den göra sig hemmastadd bland Ryggsäckens takpannor. Rask försvann ormkroppen in i ett stort hål och till slut var det inte mycket mer än svanstippen kvar!

Detta går inte ann, tänkte jag och slängde mig likt Tarzan fram efter dem lilla ormstump som stack ut. Nu fick jag uppleva att ormar faktiskt inte är några varma och gosiga djur. Nej, nej! De är kalla och ganska hala. Dessutom är de starka då de hotas av vräkning. Jag borrade in mina välmanikurerade naglar o ormstjärten, samt började dra. Bara tanken på att ha en slingrande hyresgäst i Ryggsäcken gav mig mod och beslutsamhet.

Nu drog jag rejält! Ormkroppen började komma ut baklänges ur hålet, men någon Käresta med kamera kom inte ut från huset. Så gjorde jag ett mycket kraftfullt ryck! Hela slingerhögen lämnade takavdelningen. Med en snärtande rörelse slängde jag äcklad ut den gråa, långa, tjocka och skräckslagna (troligtvis) hemfridsstöraren på gårdsplanen.

Det tog några, för mig hjärtdunkande, ögonblick innan ormen sprattlande trasslade ut sig. Den sladdade hysteriskt på marken, fick fäste bland stenarna, samt försvann in i fikonträdets undervegetation. Då kom Hustrun springandes utan kamera!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

9 Comments

  1. Hua! Jag har nog skräckslagen sett den försvinna in under takpannorna, jag. Vet du vad det var för orm? Jag har inte riktigt förlikat mig med det annorlunda djurlivet än och har sådan respekt för allt, hur litet det än är.

  2. modig man!!! Kanske på gränsen till dumdristig?.. Visste du vad det var för sort?.
    Jag börjar tycka att det är för mycket orm hos er. Jag har troligen ormfobi så bara tanken på detta ger mig onda aningar. Du/ni är ju uppfinningsrika – finns det inget motmedel mot orm, en hermelin kanske?..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *