Inköpsfröjd

Så begav vi oss iväg för att inhandla en röjsåg. Med i Frasse låg den utslitna Snurradåren, vilken faktiskt representerade ett inbytesvärde på 80 €. Vi parkerade en bit från Husqvarnaagenten och var därför tvingade att promenera genom staden med Snurradåren i mina händer. I Annas hand låg ett mynt på 2 €, vilket vi hade bestämt var en lämplig gåva till den licensierade tiggaren så här inför jul.

Vi mötte honom mitt inne i staden. Han hade just nedlagt ett tiggningsbyte, då han såg oss. På utmärkt engelska ropade han ”hello” samt vinkade med den hand som inte var upptagen med tiggeriet. Vi stod på andra sidan gatan, så jag var tvungen att teckna till honom att han skulle komma över till oss. Han bad oss vänta medan han avslutade sin pågående tiggning. Så skyndade han över gatan, samt fick vår generösa julgåva. Han fick slanten av Anna, men det var mig som han klappade om! Det är något mysigt över de portugisiska tiggarna!

Årets julgran i Moura

Hos Husqvarna fick jag ett utmärkt tillfälle att öva personalen i det svenska språket. Portugiser är urusla på att uttala H. Det kortväxta butiksbiträdet fastnade inledningsvis på att uttala H som J. Trots flera omtagningar blev staden vid Vättern benämnd Jusqvarna! Det var först då jag fick honom att hosta, som han prickade rätt i fonetikens värld. Biträdet blev så glad över vårt översvallande beröm, så han erbjöd sig att bära Röjadåren till Frasse. Men det kraftprovet hade nog slutat med att jag hade varit tvungen att bära honom tillbaka till butiken.

Närbild på skapelsen

Därpå gick vi till vår sybehörsaffär. Där stod dörren på glänt, med en stor ”aberto” (öppet)skylt. Tack vare den tillskjutna dörren, var det faktiskt lite ljummet i lokalen. Personalen var dock uppenbarligen klädd för en sydpolsexpedition. Stackars portugiser! De fryser alltid så mycket. Vi skulle bara ha en rulle sytråd, samt en liten manick som underlättar trådpåträdningen. Jag förklarade manickens nödvändighet genom att berätta att jag var så gammal. Vilket jag inte borde ha gjort! För nu ville personalen veta hur gammal jag och Anna var. Vår åldersskillnad på 12 år, uppfattades uppenbarligen som något mycket upphetsande. De båda kvinnorna bakom disken, samt en kvinnlig kund, fick alla blanka ögon! Hörde jag inte ordet ”vigoroso” bland tygbalarna? Var det mig de menade, eller?

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

One Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *