Karta

Min Hustru Anna, som jag är gift med, är en synnerligen klok kvinna. Hon sätter regelbundet förklarande liknelser på de omständigheter som vi så ofta brottas med här i Portugal. Hon menar att den ständiga holmgång som vi har med ”tänket” i detta land, inte beror på något illasinnat drag hos urinvånarna. I stället vill hon framhålla ”kartan”.

Medan hon smuttade på vårt utsökta husvin, utvecklade hon sina omvälvande teorier. Enligt Anna har vi alla (obs alla) en karta i vårt sätt att tänka och agera. Vi utgår från vissa föreställningar som om de vore grundade av en himmelsk visdom. Dessa verklighetsuppfattningar är alltid den grund på vilket vi bygger vår verklighet. Men eftersom vi inte har samma kartor, blir det ofta kollisioner i livets trafikkaos.

Vi hade i går ett besök från våra kära portugisiska grannar. De är ett par som inte vill oss något annat än frid på jorden och evig lycka. Detta par kom hit för att ta en titt på våra vedhögar, som låg ute på markerna. Till deras lycka hade vi frågat dem om de skulle kunna hjälpa oss att köra upp veden till vår vedbacke. De lovade bestämt att de skulle komma i dag på eftermiddagen.

Därför blev vi inte ett dugg förvånade över att de kom på förmiddagen. Vi vet nämligen, sedan länge, att tidsangivelser i Portugal är som börsnoteringar d.v.s. oförutsägbara. Eftersom de kom körandes med en traktor, kunde jag på långt håll höra deras ankommande bullermatta. Men eftersom jag inte var snabb nog, hann de köra upp förbi vår helgedom Eiran, innan jag fick stopp på dem.

Nå nu var de i alla fall här. Men utan släpvagn! Jag hade i går berättat att vi hade mycket ved där nere i dalen. Och om de inte hade släpvagnen med sig, så skulle de behöva åka många gångare med ved i den lilla behållaren som hängde bakpå traktorn.

Jag och grannen åkte ner i dalen. Traktorn plöjde sig frimodigt genom all hindrande växtlighet. Några späda träd som vi beskurit, förvandlades raskt till en cellulosaröra. Men vad gör det. Nu skulle veden hämtas.

Jag höll på att få tuppjuck, när jag såg Jan åka sittandes på traktorns fotsteg

Nere i dalen förvånades grannen över vedmängden. Hur kunde han det? Jag hade beskrivit för honom hur mycket ved vi hade. Men den beskrivningen hade inte landat. Så körde i iväg med ett lass ved. Jag försökte dirigera traktorn utefter dalbotten bort mot vägen. Grannen tyckte att raka vägen upp över kullen mot vedbacken var bättre. Jag hindrade hans färd, då han ville köra över Parkens gräsyta och fram över septitanken. Då plöjde han genom träd och buskar ner mot Tjosandalen. Förtvivlat försökte jag få honom att förstå att omvägen via vägen kanske var snabbare och enklare!

Slutligen gav han upp och följde Tjosandalen ner mot vägen. Så körde vi en omväg upp mot vedbacken. De övriga vändorna gick sedan den snabba omvägen som jag hela tiden tjatat om.

Nåja, veden kom hem till slut

Nu är all veden uppe. Grannarna har tagit ett hjärtligt farväl och åkt hem. Vi betraktar våra marker som en sorts vacker park som alltid ska vårdas. De ser bara oekonomisk betesmark där en traktor har fritt spelrum. Vi har olika kartor i våra huvuden!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

6 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *