Utan Ragge

Häromdagen tog vi det svåra beslutet att låta avliva Ragge! Trots att det beslutet framkallade ångest och tårar, så visste vi att det inte fanns något alternativ för oss.

Huvudskälet var naturligtvis den förändring av personligheten som Ragge genomgick de sista månaderna. Vi ville inte riktigt se utvecklingen innan det första aggressionsutbrottet kom. Den gången låg han vid våra fötter vid soffan en kväll. Plötsligt lade han öronen bakåt, stirrade på oss samt började morra med djup och kraftfull stämma. Av vilken anledning? För oss fullständigt obegripligt!

Då började vi tala om Ragges beteende. Vi kunde tillsammans måla upp en bild av en hund som alltmer motsatte sig vad vi ville. Men vi krävde inte mycket av honom. Han levde ett fritt liv på våra marker och behövde aldrig vara ensam. Det första riktigt stora utbrott kom då Anna skulle borsta hans päls. Konstigt nog riktade han sin ursinniga vrede mot mig som stod i dörröppningen och inte hade med det hela att göra.

Från den dagen började vi undersöka möjligheterna att överlåta Ragges fortsatta liv till någon annan. Någon som kanske skulle kunna hantera honom bättre. Men eftersom vi hela tiden berättade för de som vi frågade, att han visat aggressivitet, ville de inte ta över honom. Vår rara veterinär hjälpte oss i sökandet. Men inte ens ett hem för övergivna hundar ville ta emot honom. Anledningen var personalens säkerhet!

Så en morgon drack vi frukostkaffe utomhus. Anna välte sin kopp och dränkte mina smörgåsar med sitt kaffe. Det blev lite tumult och jag skyndade in till köket för att hämta hushållspapper. Då jag kom ut blev jag konfronterad av en rasande Ragge som visade alla huggtänderna och gjorde allt utom att hugga mig! Jag och Anna blev verkligen rädda! Hur kunde han bli så ursinnig i samband med en händelse som inte hade med honom att göra? Vad kunde det vara som triggade hans aggressiva utfall? Tröskeln mellan lugn och rasande konfrontation var förfärande låg.

Här stod vi alltså med en hund som skrämde och hotade oss. En hund som ingen annan ville ta hand om. För oss fanns då bara den smärtsamma utvägen att avliva honom. Veterinären var mycket tveksam över att en kastrering skulle lindra Ragges beteende. I stället menade hon att många på landsbygden med avsikt avlade fram så aggressiva hundar som möjligt. De ska stå fastbundna utanför något hus under sina liv och skälla på allt som passerar. Dessutom kunde vi inte veta vad Ragge varit med om innan han kom till oss.

Visst finner vi tröst i de orden, men sörjer gör vi!

24 Comments

  1. Lider med er. Ni gjorde helt rätt i att låta honom somna in. Ni har gett honom en fantastiskt bra tillvaro sedan han kom till er, ni fick alla tre ett bra år tillsammans. Och ibland finns det inget annat att göra än ett avslut. Och det var absolut allvarligare fel på Ragge än missriktad avel.

  2. Beklagar djupt vad som skett och att Er adept Ragge troligen haft en tuffare tidig uppväxt än förväntat.
    Agerandet tyder på att verkligheten och sinnen hos Ragge inte alltid stod i fas?

    Ett tufft men nödvändigt beslut. Bejaka livet och sorgen läker nog lite raskare.?

  3. Jag är så ledsen för er skull, sitter med tårar i ögonen. Jag förstår att detta var verkligen inte ett enkelt beslut. Att med kedja stå fastbunden och skälla på allt som kommer i ens närhet är inte ett liv, ni skulle må så dåligt över det och det skulle även Ragge. Så ledsamt nog var det nog det rätta beslutet ni tog.

  4. Så sorgligt, men med det ni berättar så var det nog till det bästa för honom!
    Vänner till oss har fått avliva sina hundar som varit hur fina och bra som helst, tills de har fått något på hjärnan som veterinärerna har sagt varit från fästingsbett. De hundarna gick också till oförklarliga attacker på sina ägare och andra välkända och närstående människor. Kanhända något liknande hade drabbat Ragge.
    Hur som helst så är det en sorg och jag sörjer med er.
    Hälsningar Karin

  5. Det är alltid tragiskt när man måste fatta jobbiga beslut. Jag är glad att vi hann få träffa Ragge. Ni gör helt rätt……jag tror inte det hade gått att omplacera honom och hemskt att han skulle bli så aggressiv mot er, som gett honom sådan kärlek. Nu får vi minnas honom som den unge Ragge han var. Förstår er saknad.

  6. Ni har tagit ett helt rätt beslut. Troligen så har ni sett saker under lång tid men förminskat detta. Vi har själva en son som blev biten då han var tre år sonen har ärr i ansiktet de har bleknat men min man och jag har minnena kvar av händelsen. Då skall ni veta att vi fick inte de förvarningar ni fått.

  7. Det här är beslut som alltid är svåra att ta. Jag tycker att ni gjort helt rätt. Det hade inte varit rätt mot vare sig Ragge eller er att låta denna stegrande aggressivitet fortsätta. En aggressivitet som skulle kunnat fått katastrofala följder. Ni har gjort vad ni kunnat och undersökt möjliga alternativ utan att nå ända fram varför endast detta återstod.

    Ni fick en underbar tid tillsammans och ni gav Ragge kärlek så att han fick uppleva känslan av att ha ett riktigt hem. Ni får låta det bli eftermälet.

  8. Många tankar till er i detta svåra. Hoppas ni nu kommer till ro och känner att detta var det ni kunde göra utifrån omständigheterna. Och som skrivs här ovan, hoppas att sorgen kan lindras något av tankar på det kärleksfulla år ni gav Ragge.

  9. Det är alltid väldigt ledsamt när man måste göra sig av med ett husdjur och kompis. Jag har själv råkat ut för det här ett par gånger med katt istället och jag känner verkligen med er. I ert fall har har ni ju försökt med alla andra alternativ och jag kan inte se att det fanns någon annan lösning. Ragge kan inte ha mått bra när han fick dom här utbrotten och det hade säkert blivit fler och värre med tiden. Han har det säkert mycket bättre nu när han får vila. Hoppas att ni kommer över sorgen snart och kan se tillbaka och minnas de fina stunderna.
    Lev väl

  10. Men hej varför pratar ni som ni gör,, det är ju Ni som inte har välat bli ledare i flocken,, ta hunden en gång i nackskinnet, dunka ha i golvet tre gånger och skrik åt han i fem minuter att han är mindre värd en en toa rulle,, och han kommer att förstå att ni faktiskt är ledare av eran flock och han kommer att älska det,, som det är nu när ni bara bögarunt med han vill ju givetvis han bli ledare av er flock han kommer att vara en underbar hund, men det är upp till er att ha byxor på er en tid och vara ledare,, sticker han upp i framtiden visa bara pekfingret och bläng på han,,om det behövs skrik nej,, han kommer att älska ert ledarskap. Med Vänliga Midsommar hälsningar Hasse i Tomar.

  11. Hedrar er att ni inte ta bort negativa kommentarer . Rent huvudlösa kommentarer. Som någon skrev är du nykter eller,,,,,,,,,,,,!
    Men jag blir obehagligt påverkad av detta och kände att jag måste kommentera fast jag inte gjort det så ofta på två år kanske endast tre ggr på er blogg. Men jag kollar den dagligen :) tycker den är så rolig att läsa.

  12. så väldigt sorgligt för er :-( ni hade ju hoppats så på att få en trevlig fin familjemedlem. Tyvärr händer ju detta ibland att hunden utvecklar ett beteende som absolut inte är acceptabelt, framförallt när man egentligen inte vet vilka egenskaper hunden bär på.
    Ni har fattat det absolut riktigaste beslutet, dock sorgligt för er eftersom ni har gulliga Ragge i era hjärtan.
    stora kramar från mig.
    Birgitta

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *