Myller

Vi var nere i Portimão och hälsade på goda vännen Birgit. Det har sina frestande problem att besöka henne, eftersom hon har 2 pooler med helt olika utbud. Flygplanspoolen (formad som ett flygplan) har belysning för nattliga bad samt ligger nära köket och baren. Vid den poolen bör jag andas med korta andetag medan jag i det dolda drar in min mage. Endast på detta sätt har jag den riktiga pool-lejonlooken.

Plask med indragen mage

Plask med indragen mage

Vid storpoolen (15 m lång) kan jag se hur slapp och åldrad ut som jag vill. Men där serveras inga drinkar, eftersom det huset står tomt och väntar på försäljning. Vår egen lilla badnjutning tillåter inte hopp och dykningar. Därför blir jag alltid extra plaskig vid bad hos Birgit. Något som min lugnvattendyrkande Anna, inte uppskattar då hon försöker simma.

Storpoolen med sina fantastiska palmer

Storpoolen med sina fantastiska palmer

På hemresan hade vi några viktiga inköpsbesök att göra ända bort till Faro. Vi tänkte därför göra en liten Sentimental Journey från Portimão ända bort till Vila Real på Algarves östra sida. Redan tidigt på måndagsmorgonen stod bilköerna snällt och väntade på oss. Kustvägen tycktes redan, i den svala morgontimmen, vara en enda lång snigelkö. Därför svängde vi upp på motorvägen redan efter det första butiksbesöket.

Efter Faro gjorde vi ett nytt försök med kustvägen men hamnade i jätteköer kring staden Olhao! Inte nog med att vägen var full med turister, den var i uselt skick också. Vi avbröt därför den sentimentala delen av åkandet och återupptog motorvägens snabba tråkighet. Inga stillastående köer men med autobahnsliknande trafikintensitet.

Utmattade kunde vi sedan låta Frasse vända motorhuven mot norr för att sakta köra oss utmed den spanska gränsen mot hemmet. Omedelbart upphörde all annan trafik! Obegripligt! Alla människor tycks vistas inom 2 km från havets vågor. Den öde resan hem gav oss rikligt med tid till återhämtning. För snart 11 år sedan var Algarve vårt hem och en plats där vi trodde att vi ville bo för alltid. Nu känns allt bara så främmande, ja nästan skrämmande.

Då vi kom hem, gick jag fram till vår lilla pool och bad den om ursäkt att jag varit plaskande otrogen. Försiktigt, nästan vördnadsfullt, klättrade jag ner i vattnet på stegen. Allt var tyst och stilla. Utsikten dallrade i eftermiddagens hetta. Den nybadade Hustrun hämtade ett varsitt glas rödvin. Så kunde vi återuppta vårt stilla liv efter det uppskakande äventyret!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

6 Comments

  1. Här är det också rätt trångt om saligheten på vissa stränder och ont om parkering nu i augusti, så vi försöker hålla oss undan så gott det går. Som tur är finns det (fortfarande) alltid ställen som inte folkmassorna hittar till.

Lämna ett svar till Anna o Jan Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *