Stråldagen

I går var vi iväg med Annas rygg till röntgenentreprenören. Fantastiskt tycker vi, att Portugal har släppt in den privata vården som ett modernt komplement till den offentliga. Nu var jag lite tvekande inför det privata väntrummet. Plaststolarna såg nämligen inte inbjudande ut, den dagen då vi var där bokade undersökningen. Här måste jag medge att jag hade grovt fel. Det visade sig nämligen att stolarna hade en pösande egenskap som vänligt omfamnade våra kroppar.

Vi anmälde oss i god tid (typiskt svenskt) vid inskrivningen, där Anna blev betjänad av en engelsktalande receptionist. Hustrun skulle ha 2 olika röntgen. Patientavgiften var 13+14 €, alltså det ytterst rimliga 27 €, framför allt med tanke på att vi var där i fredags och fick tid på tisdagen!

Lokalerna var varma fast dörren stod öppen ut mot vinterkylan. Allt var alltså högsta betyg, tills jag behövde gå på toa. Jag öppnade herrarnas dörr och skådade in i ett allomfattande mörker. Var kunde lysknappen vara. Först väntade jag ett tag, eftersom många moderna etablissemang har rörelsedetektorer som känner av då någon nödig inträder i lokalen. För att aktivera rörelsedetektorn, flaxade jag med armarna likt en skadeskjuten albatross. Ingen upplysning! Med dörren öppen gick jag runt i lokalen och spanade på väggarna efter en strömbrytare. Inget napp! Då gick jag ut i väntrummet och besiktigade väggen runt dörren. Nej, nej! Då ropade en väntande patient till mig. Maquina (maskinen)! Till vänster om dörren stod en godisautomat. Långt in i springan mellan maquinan och väggen satt en liten strömbrytare!

Den upplysta herravdelningen visade sig ha en tronstolsliknade toastol. Ringen vägrade att bli upplyft, fast jag tog i som en riktig viking. Det var bara att uträtta mitt ärende ändå. Därpå viftade jag med handen framför en sensor, varvid jag förstod varför ringen hade varit opåverkbar. Samtidigt som toan spolade, började ringen rotera. Vatten sprutade över sittplatsen och allt blev kliniskt rent inför nästkommande nödighetsperson.

VI tyckte inte det var lämpligt att fotografera väntrummet och Herrarnas, så det får bli en solnedgång i stället

VI tyckte inte det var lämpligt att fotografera väntrummet och Herrarnas, så det får bli en utsiktsbild i stället

Jag hann ut till Anna innan hon blev inropad. Då hade vi väntat nästan 1 timme, men personalen hade varit ute och beklagat väntetiden. De hade haft ett krångligt ärende före Anna. Kärestan berättade sedan att det var ganska kallt i undersökningsrummet och att hon måste gå barfota på det kalla klinkergolvet. Då hon låg på bänken stoppade de om henne med en filt, så det blev inte så nedkylande ändå. Hennes undersökning tog 18 minuter. På hemvägen lät jag henne berätta om sina upplevelser med strålarna. Men i mitt inre tyckte jag att mitt toabesök var mer spännande!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

6 Comments

  1. Vissa moderniteter behöver verkligen en informerande illustration! Vet att vi var på någon sådan där automatisk inrättning i Tyskland, på ett McDonalds av alla ställen.

    Kallt golv och bara fötter är ingen härlig kombination såvida det inte är 40 grader i luften. Hoppas det fixar sig nu med Annas rygg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *