Postglädje

En sommarskimrande period har nyss fröjdat oss under 7 dagar. Vi njuter båda av det liv som värmen gör möjligt. Men det är nog ändå så att jag, i egenskap av Vebo ansvarig, kan känna en extra tillfredsställelse. Sonja har nämligen stått tyst och övergiven under hela perioden. Veden har fått legat kvar i Vebo, till gagn och glädje inför kommande vinter. Min förhoppning är som vanligt, att det ska bli en rejäl vedhög kvar då eldningssäsongen har upphört.

Jag har i dag också avslutat årets vedarbete. Allt är kapat, kluvet och staplat. Nu är det bara solens arbete med att torka det hela som är kvar. Nästa projekt är att bygga klar vattencentralen och den avskärmande muren bakom uthuset. Det är nästan lite kul att tänka på konstruerandets problemlösningar. Ved är mest muskelslit. Byggande har skaparglädje i sig, även om det är blött och nedsmutsande.

Årets vedstapel

Annars går vi runt och småfnittrar över fredagens besöket på byns postkontor. Vi gjorde sällskap in i lokalen, eftersom vi har en del stök med grannens eftersändning. Där var fullt med pratglada gamlingar. O nej, det är pensionsutbetalning. Då kommer det att ta lång tid. En svartklädd gammal kvinna stod vid disken och blev betjänad. Gumman kvitterade sin pension genom att trycka sin tumme på en stämpeldyna för att därigenom kunna lämna ett fingeravtryck på uttagskvittot. Därpå gav hon postfröken en slant för att ladda mobilen. Även analfabeter hänger med i utvecklingen.

Gumman lämnade lokalen och vi tittade på församlingen (3 gubbar + 1 kvinna). Ingen av dem gjorde en ansats att uträtta sitt ärende. I stället började alla vinka fram oss mot disken! Det var nog så att de hade det trevligt där bland sina grannar. Nu ville de veta vad utlänningarna skulle ha för sig.

Den franska lavendeln är nu som praktfullast

Den franska lavendeln skimrar nu lila över kullarna

Postfröken hämtade därpå vår post. Högen var så stor att det gick ett sus genom åskådarmassorna. Därpå betraktade de intresserade hur vi fördelade posten i olika eftersändningshögar. Reklam och annat tjafs slängdes i papperskorgen, som stod bredvid en sittande gubbe. Det blev lite krångligt med alla kuverten, så jag trodde att ett brev som låg på disken också tillhörde oss. Den rättmätige ägaren var dock gubben bredvid papperskorgen. Högljutt räddade han i sista ögonblicket sin pensionsavi från förgängelsen, något som väckte gängets stora munterhet.

Han öppnade sitt kuvert för att visa vad jag höll på att slänga. Det var ett ID-kort på hans hustru. Troligtvis skulle han hämta även hennes pension. Jag menade att jag förstod hans omsorger om sin hustru. Men var inte min också tjusig. Hon hade var ju en blondin sade jag, medan jag klappade Anna på huvudet. Alla i lokalen, utom min väna Hustru, höll skrattande med mig.

Då vi lämnade postkontoret önskade vi församlingen en ”bom fin semana” (ett trevligt veckoslut). Alla svarade ”igualmente” (tack det samma) samt vinkade! Det är något visst med vår by!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

6 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *