Skip to content
 

Vi är hemma

Men det var knappt det gick. Backen upp mot flickornas utfordringsplats var blöt efter ett nyfallet regn. Selma halkade hit och dit. Hon gled på sidan och så var det stopp. Det var bara att försöka backa tillbaka i lervällingen. Aldrig tidigare har den uppförsbacken hindrat oss! Ett andra försök gick ändå sämre.

Fram med snökedjorna från Jula. Men då jag tittade på de lerkletiga hjulen förstod jag att jag skulle bli så smutsig att jag inte skulle kunna kliva in i Selma. Jag gjorde ett nytt försök. Anna stod utanför och höll boskapshjorden på behörigt avstånd. Denna gång försökte jag styra in i gräset. Selmas däck fick lite fäste, de hittade några stenar, tog spjärn, slirade trots min lätta fot på gaspedalen, hittade flera stenar, tog fart OCH slet oss uppför backen! Det är lite stökigt att ha en så dålig väg.

Den sista biten vädrade vi vår oro hur allt skulle vara på Éguas. Men allt var orört, oskadat och precis som vi lämnade det. Vi fylldes av en stor lättnad.

Vårt elsystem har varit avstängt, så vi har knappt någon el till detta inlägg. Vi återkommer i morgon och berättar om vår hemfärd till vår del av jorden.

/Jan

One Comment

  1. Elisabeth skriver:

    Välkommen åter! Så skönt att allt var som nin lämnade det.

Leave a Reply