Skip to content
 

Själavård

Före- efter- och mitt emellan bild

Behovet av att stanna upp för att söka en inre ro, finns säkert hos många nutidsstressade medmänniskor. Att finna lugnet och sammanhangen är enklare om du har en plats där du känner att det positiva flödet strömmar!

Visst var det en bra inledning. Såg ni inte framför er en skäggig man som leende (nej, nej inte jultomten) ser ut över en skara hänförda proselyter. Den vise mannen lär ut insikt och levnadsvisdom. Men alla gurus behöver en avskjutningsramp för sina utopier. Utan ramp naturligtvis ingen framgång i mässandet. I dag har jag tagit hand om vår avskjutningsramp.

Denna vår har vi något försummat vår Eira (se portupedia). Tidspressen runt husbygget har gjort att vi inte har hållit denna heliga plats välvårdad. En försummelse som har kunnat passera därför att vintervädret inte inbjuder till betraktelser uppe på Eiran. Men med det allt varmare vädret, har vi oftare promenerat upp till vår högsta punkt.

Ingen rolig syn. Lavendelskotten har börjat öppna sina små blommor. Decembersol och andra gula växter har brett ut sig i stenläggningen. Jättefänkålens stora bladrosetter har börjat täcka delar av den vita stenkransen. Alltså dags att göra någonting.

Den handdrivna gräsklipparen fungerar hjälpligt där underlaget är hyfsat jämt. Men lavendel klarar den inte av. Därför var det bara för mig att gå ned på knä! Tro nu inte att detta har någon religiös betydelse. Nej, nej! Det är endast på knä som jag kan klippa i den djungel som hotar vår Eira. Trots att jag hade knäskydd i arbetsbyxorna, började stenläggningen snabbt göra sig påmind. Det gällde att försöka placera knäna mellan stenarna i växtligheten.

Tekniken innebär att jag står på knä samt klipper allt framför mig i en halvcirkel på ca 1 meters radie. Därpå kryper jag lite mer framåt, samt upprepar bravaden. På det viset kapar jag alla större växter. Därpå vacklar jag upp på ömma stela ben, samt börjar räfsa hela Eiran. Allt som jag räfsar ihop slänger jag ut i naturen.

När Eiran är räfsad, vidtager klippningen med gräsklipparen. Det är detta bullrande och tröttande moment som skänker den riktiga skönheten åt platsen. Den blir många vändor fram och tillbaka. Ofta med bara ett hjul i marken, eftersom underlaget är så ojämnt.

Men så, helt plötsligt, är det klart. Med oförskämd självbelåtenhet kan jag beskåda mitt verk. Nu är vår heliga plats som den ska vara. På denna vackra plats vårdar vi våra själar.

6 Comments

  1. Elisabeth skriver:

    Kan förstå att ni vårdar platsen och era själar där. En bra meditationsplats nära himlen, allt som de heliga männen brukar ha.

  2. Karina o Kjell skriver:

    Hej igen.
    Nu har vi påbörjat färden norrut läns kusten. Almogarve är målet innan vi vänder österut mot ert E´gua vilket kommer att ske i slutet av nästa vecka. Vi söker efter härliga platser, senast på Praia da Ponta Ruiva. Bl a letar vi upp cacher Karina hänger med och klättrar ibland eller på ett antal km promenad. Vi var i Almograve ett antal dagar förra året, där står vi på en liten landtugna ut i Atlanten, med hav på tre sidor,som Karina kallar Guds tumme. Vi ser fram emot att få se hur ni bor och lever.

    Hälsar Karina o Kjell

  3. Karina o Kjell skriver:

    PS!!!! Om det saknas g ibland beror det på att den knappen har ramlat av min dator.
    /kjell

  4. Inger Hirtll skriver:

    Säger bara………….vilken underbar meditationsplats! Kram

  5. carola jonsson skriver:

    Är Eiran en gammal tröskplats – såna man också vårdar i södra Spanien??? Lyckans ostar i så fall!!!
    Gratiis till besiktningen – när ska ni flytta in!! Så härligt ni har det där bland alla blommor och livets lugna!!

Leave a Reply