Skip to content
 

Morgonritual

Att hålla nyfikenheten levande i ett äktenskap, kan vara ett problem. Åren och rynkorna tar sin tribut av kärlekslagret. Därför är vi kanske lyckliga som lever ett lite ovanligt liv. Det är min blygsamhet som får mig att använda ordet ”lite”. De människor vi möter tycks vanligtvis uppfatta vårt liv som bisarrt. Men nog om detta!

Jag är fortfarande, efter 8 års samvaro, nyfiken på min hustru. Det är så lätt att vara nyfiken på henne, eftersom hon har så många konstigheter för sig. Ta det här med att gå till Asta (kylskåpet) och hämta frukostmaten. Anna tågar iväg med kraftfulla steg, trots att jag vet att hon inte vill. Oviljan beror på ormen Väsman Slingerbult, som ofta vistas i vårt uthus Jörn, där Asta står.

Då Anna är på stigen upp mot Jörn börjar hon stampa hårt med fötterna. Hon vaggar fram och tillbaka och sommartorkans dammoln virvlar runt hennes fossingar. Framme vid Jörn tar hon dörrstoppslisten och bankar den hårt flera gånger i dörrens plåt. Detta är troligtvis signalen till bybefolkningen, 5,6 km bort, att ännu en arbetsdag har börjat.

Efter bankningarna hakar älsklingen av låskedjan samt ruskar ivrigt på dörren. Därefter öppnar hon sakta porten till Fasornas Tempel, sträcker på halsen och spanar in i halvdunklet. Om hon då skulle upptäcka Väsman Slingerbult, så skriker hon på mig. Det är då jag skyndar upp med flugsmällaren för att med några bestämda daskar jaga i väg kräket.

Trots sin rädsla för ormar tvingar Anna sig att genomgå denna thriller varje morgon. Men frågar ni er, varför går inte Karljäkeln upp och hämtar maten? Visst mitt hjärta lider med Anna, även om munnen skrattar över ritualen. Men ger man efter för rädslan, så skulle hon aldrig våga bo på Éguas. Det är emellertid jag som går upp i Jörn då mörkret har fallit. Det finns gränser för de plågor en hustru ska behöva utstå, bara för att äktenskapet ska vara levande!

Redaktör och bildansvarig är Anna

6 Comments

  1. Anita skriver:

    Jag tycker att Anna sköter sig förträffligt med tanke på vad som eventuellt väntar. Vad sägs om en väckarklocka där inne så att han hinner ut innan Anna kommer.

  2. Jens skriver:

    I Outback i Australien sätter folk ofta upp t.ex. hönsnät kopplade till ett bilbatteri över öppningar till huset, uppe i snedtaket och på andra ställen. Tydligen behövs det inte mycket ström för att en orm ska dra sig tillbaka. Det lär hjälpa även mot andra insekter och smådjur.

    Ni verkar ju vara riktiga klippor på solcellsmatade 12 V-system så det skulle kanske kunna vara något.

    Innan jag träffade min Anna hade jag idén att jag skulle pensionera mig i Australien och bygga en hydda någonstans vid en djungelstrand. Den skulle jag byggt med en stomme av byggnadsställningar som termiterna inte kunde äta upp och klätt in med finmaskigt hönsnät som jag skulle lett elektricitet igenom för att hålla mig inne och Crawling Joe ute.

  3. Linda skriver:

    Jag hejjar på dig Anna!
    Om du någon gång tycker att Sir Väs är litet stor kan du tänka på våra vänner som varit i Australien och en vecka eller två hade en Boa (!) sovandes på vattentanken i badrummet. De brukar visst sova länge, och ingen har lust att väcka en Boa. Den hade tydligen varit ganska knubbig, så gissade att han hade ätit en gris eller två innan han somnade…

  4. JenJen skriver:

    Oh herre min je… vad modig du är! Hade ormar i källaren, ormar på altanen, ormar på bäckslänten och en gång ORM INNE! I det huset bor jag alltså inte mer… Men jag tror jag hade vågat, som du, kanske, för min nya man är mer tolerant och trevlig och förstår min ormskräck.
    En boa i badrummet däremot.. där går min gräns!

Leave a Reply