Äggbetalning

I går kväll var vi fullständigt utmattade efter att Ingvar Kamprad hade levererat massor av möbler till vårt hem. Vi satt nyduschade i Tjosans kvällssolskugga och mumsade på ost och oliver. Då hörde Anna ljudet från bildäck. Det är så att vi aldrig hör motorerna, men ljudet av däck mot det steniga underlaget, det färdas långt. Anna spanade bort mot norr över Liljas olivlund. ”JG, det kommer en bil” sade Anna medan hon försvann in i Tjosans trygghet. Nu är inte hustrun folkrädd. Hon var bara lite väl lättklädd i sin pyjamas.

Jag hade på mig anständiga kläder, dessutom år jag mat, så jag satt kvar utanför Tjosan. Nu hördes motorbullret och en vit liten lastbil svängde upp på vår uppfart. Den stannade och ut vällde familjen Glader!  Det var vår granne Diogo med, fru Diogo, son Diogo, dotter Diogo sam barnbarn Diogo! Alla fyllde de vår stilla sommarkväll med skratt och hälsningar. Anna kom ut från Tjosan, lite mer presentabel än då hon försvann in.

Flickor på ingående. Mycket viktigt för brandförsvaret.

Så började en högljudd konversation där herr Diogo mångordigt pratade om kor, bete och våra nya svenska grannar! De hade alltså redan fått reda på via byskvallret att två svenskar köpt mark bredvid oss. Nu ville de veta om vi kunde fråga dessa svenskar hur de skulle ha det med sina marker. Vore det inte bra, med tanke på brandfaran, om några söta kor kunde nafsa av lite gräs både hos oss, och de nya svenskarna.

Samtalet fördes mellan mig och hela familjen Diogo. Det lilla söta barnbarnet deltog dock inte så mycket i betesdiskussionen. Vi kunde inte annat än lova att framföra deras betespropåer till svenskarna. Däremot kunde de omedelbart få sätta sina flickor i bete på våra marker. Bara inte för nära huset, Tjosan och Eiran.

Därpå betalade de betesarrendet. Fru Diogo hämtade 12 ägg som hon vördnadsfullt överlämnade till Anna. Efter transaktionen tågade vi alla, under dånande samtal, bort till huset för att beundra Ingvars platta paket. Våra gäster stönade av beundran över de prydligt staplade högarna. Att vi själva skulle montera möblerna, var nästan för mycket för våra kära grannar att bära. Anna och jag kände en våg av beundran strömma emot oss. Därpå åkte vår grannfamilj iväg. Dock efter att först ha försäkrat oss, att vi skulle bestämma var flickorna skulle få beta.

Anna och jag skrattade så gott sedan vi blivit ensamma. Vi tycker mycket om vår granne Diogo och hans familj. De är alltid glada och hjälpsamma. Med dylika grannar kan man känna sig trygg!

Jag, Anna, lovar och svär att jag inte ska skicka ut maken mitt i natten utan byxor för att jaga eventuella vilsekomna kossor. Ja, det har hänt.

Redaktör och bildansvarig är Anna

3 Comments

  1. Hallå där! Här sitter jag och väntar och väntar på dagens blogginlägg, men ni bara skruvar och skruvar—–:-) Rom byggdes inte på en dag, men jag förstår att det är svårt att sluta. Ni har ju väntat länge på att få inredningen klar. Kram på er!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *