Skip to content
 

Lev livet leende

Jag är så lycklig i mitt äktenskap med Anna. Att i min ålder få leva ihop med en 12 år yngre quinna, som dessutom måste ha haft ett tidigare liv inom show business, är otroligt stimulerande. Aldrig har jag tråkigt i hennes sällskap. Ta det här med vedsågning. Oklokt nog hade jag hängt upp en mall på sågbocken. Min tanke var att Anna skulle ha ett litet stöd i sitt arbete med vår ved. Mallen är naturligtvis sådan att allt som är +/- 5 cm inte är något problem. Men Anna är ekonom, debet och kredit måste stämma, och all ved ska vara som mallen, tycker hustrun.

Därför går hon runt med mallen och besiktigar vårt gamla formvirke. Uppenbarligen söker hon virke som är jämnt delbart med mallen. Då hon hittar en godtagbar bräda, börjar hon med att kapa den på mitten! (Snälla ni, fråga mig inte varför.) Därpå travar hon småskuttande iväg till en betongklump med de två brädstumparna. Med ett kraftfullt sving, slår hon sedan brädorna på betongklumpens vassa hörn. Häpp, så är den breda plankan bara hälften så bred! Kärestan tycker att det är lättare att kapa flera smala brädor än en bred!

Därefter börjar hon kapa sina brädbitar efter mallen med hjälp av en fogsvans! Här är hustrun otacksam. Jag har inköpt en extra stor och tandig vedsåg till henne. Men hon tycker den sågen ”hoppar” för mycket! Därför står hon och gnetar med en urusel kinesisk fogsvans, som har nypt från första dagen. Trots att hon beter sig så regelvidrigt, måste jag erkänna att hon med förfärande raskhet fyller på vinterns vedförråd.

En annan ständig källa till skratt och leenden, (viktigt att aldrig låta Anna se hur roligt det är) är hennes relation med ormen Väsman Slingerbult. Vi vet alla att han bor i vårt uthus Jörn. Vi vet alla att han har blivit mer eller mindre tam. Vi vet alla att han inte bryr sig om hur mycket än Livskamraten bankar och stampar, innan hon går in i Jörn. Vi vet allt detta, men det gör inte Anna!

Nu på eftermiddagen då vi gick hem från dagens arbete på huset, gick Anna upp till Jörn. Hon försvann för ett ögonblick, därpå kom hon utspringande med små söta steg, medan hon ropade OOOOOO.” Han är på hyllan längst ner, eller den i mitten” Det var bara för mig att gå in i Jörn och titta mig omkring. Naturligtvis hade Väsman försvunnit under kylskåpet eller färgburkarna. Men är det inte bättre att veta att det är Väsman som bor i uthuset, istället för något annat otäckt?

Jag kom inte alls utspringande med små söta steg. Jag hatar  den däringa ormen. Det finns inget otäckare än den varelsen, så det så JG. Jag ropar inte alls OOOOOO utan mera vik hädan du  ……..

One Comment

  1. Linda skriver:

    Jag tror dig Anna! :)
    du tror det kanske inte, men vi hade små möss när vi flyttade in i Gåsinge. varje gång de överraskade mig med sin lilla grå ilfart över köksgolvet skrek jag IIIIIIIIIIIIIII med riktig operaambition! Inte för att jag blev rätt för musen, i sig, utan för att jag inte var beredd på att den skulle befinna sig just där, och vara så snabb! Jag blev liksom överraskad, helt enkelt.

Leave a Reply