Myrmyller

Vårliga hejsan på sig Stinsan!

Ja äntligen börjar man kunna påstå att våren har kommit. Den har ju stått och stampat i  farstun en längre tid. Tveksamt och blygt har den gläntat på vår dörr. Men att träda in i salen! Icke, icke. Som vanligt är det tydligaste vårtecknet att våra myror börjar röra på sig. Ja, jag menar verkligen våra.

I alla fall nu för tiden.  I början ställde vi oss ju minst sagt avvaktande till denna mångfald av arter och individer. Ja, avvaktande är kanske lite svagt. Kanske ärligare att säga ogillande. Men du vet hur det är Stinsan. Lär känna din fiende och du kanske kommer att gilla den. Nu gillar vi inte alla de olika myrsorterna. Men till och med de som biter kan vara fascinerande.

Tre sorter står oss särskilt nära. Vi har ingen aning om vad de heter i Portugal. Därför har vi med erövrarens självklara rätt döpt dem.

GRÅMYRAN (GRÅIS)

Storlek 3-5 mm. Dammigt grå till färgen. Kroppen är spinkig. En verklig teamtyp. Samarbetar effektivt med sina kompisar. Kommer inte in i Tjosan. Däremot kan de vara otrevligt bitiga. Utan anledning kan de ta svidande grepp om våra tår och ben. Svedan försvinner omedelbart då vi borstar bort dem. Tydligen ingen myrsyra eller annat kemiskt vapen. Vi känner dock en stor beundran inför deras effektiva samarbete. Lägger vi en stor bit mat framför en ensam gråmyra, så försöker den genast släpa hem den till boet. Inget tjuvätande i ensamhet där inte! Då gråis får klart för sig att godsaken är för stor för honom ensam, händer något anmärkningsvärt. (Hoppas du känner hur spänningen i berättelsen stegras här.) Myran springer några varv runt bytet, liksom för att ta mått. Därefter ger den sig snabbt iväg till boet. Efter en kort stund kommer en lång rad med ivriga gråisar. De hjälps sedan åt att släpa hem bytet.

En het sommardag matade vi gråmyror med lite sås på en sten. De försökte ta såsen med sina mundelar, men det gick naturligtvis inte så bra. Då plockade de små bitar av gräs, som de stoppade i såsen och bar hem till boet. Undrar om detta inte är en sensationell vetenskaplig observation!

Gråmyror är skärpta men ganska hänsynslösa typer.

BISONMYRAN (BISON)

Storlek mycket varierande. De största, soldatmyrorna, är drygt 20 mm. Framkropp och bakkropp lika stora. Svartglänsande som de just klivit ur duschen. De har enorma mundelar som de knaprar med på gräs och allt som går att dela. Dessa myror uppträder alltid i mycket stora mängder. Vegetarianer, samarbetar inte utan alla gör sin lilla bit. Helt oförargliga för oss. Trots sitt skrämmande utseende har aldrig hänt att de har bitit oss. De kommer vällande som svartglänsande lavaströmmar ur sina jordhålor morgon och kväll. Genom sitt flitiga arbete skapar de små slingrande renplockade stigar i landskapet. De stora soldatmyrorna anfaller alltid aggressivt de retsamma gråisarna. De undviker oftast galant de klumpiga attackerna.

Bisonmyror är strävsamma, snälla och mycket blanka.

SPRINGMYRAN (SPRINGIS) (För bild på en springmyra se inslaget En springmyra)

Storlek upp till 25 mm. Svarta, snabba och långbenta solitärer. Samarbetar aldrig med varandra. Deras storlek gör att de verkligen ser otäcka och farliga ut. Men de är våra käraste vänner i myrvärlden. Sociala krabater mot oss nybyggare. De gillar att bli matade med såsindränkta riskorn. Vid matning reser de sig på bakbenen för att försiktigt ta emot bytet från våra fingertoppar. Det har gått så långt att Anna har minskat på kryddningen, för att inte de ska få ont i magen. Där har hon passerat en gräns anser jag! Nå! De kommer springande då vi har lunch under olivträdet. De klättrar raskt uppför våra ben. Det kittlar ganska kul, faktiskt. Men vill man ha bort dem så pekar vi ett finger mot dem och säger: Hoppa ner! Då lyder de omedelbart. Utan tvekan slänger de sig ut från vilka höjder som helst. De har en svaghet för chips doppat i öl. Då lägger de sig vällustigt på chipset, medan de organiserat samarbetande gråisarna bär i väg med det till sitt bo.

Springmyran är en charmör. Vad mer kan man säga?

Du förstår Stinsan att vi förundrar oss inför folks funderingar om vi inte har de ensamt och tråkigt i ödemarken. Men de är klart, de har ju aldrig träffat våra myror.

Kryllande kramar på sig Stinsan

JG

Här finns fler brev till Stinsan

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *