Skip to content

Hjulande hjältar

God hjul på sig Stinsan!

Du vet att vi ständigt med barnslig förtjusning förvånas över olikheterna mellan Portugal och Sverige. Särskilt anmärkningsvärt är cyklandets utbredning i vårt nya hemland. Ja det är nog snarare brist på utbredning. I Sverige är vi vana med att se cyklande människor, i de mest vidriga väder, till och från arbete mm. I Portugal cyklar man endast iklädd åtsittande färgglada kläder. Heltäckande solglasögon, du vet sådana som även skuggar öronen. Kronan på verket är en aerodynamiskt utformad hjälm. Männen, alltid män, samlas på veckosluten samt ger sig ut på vägarna i stora klungor. En livsfarlig verksamhet. Men de har nog aldrig läst Portugals förfärande olycksstatistik.

Så kan det gå när inte hjälmen är på

Jag och Anna gjorde en utflykt en lördag. Vi skulle åka ner i en dal till en liten naturpark. Jag anpassar alltid hastigheten efter omständigheterna. Eftersom vägen vi körde på, mest bestod av grus och sten, var hastigheten mycket anpassad. Helt plötsligt såg jag något färggrant i backspegeln. Med ett huj, blev vi omkörda av en grupp halkklädda påfåglar på cykel. Anna tyckte att jag kanske körde väl sakta, eftersom vi blev omkörda av cyklister. Hon tog därvid inte hänsyn till att de hade hjälmar, vilket vi inte hade. Nå, jag ökade hastigheten lite för att slippa bli omkört av fler cyklister. De stänkte så mycket grus och jag är rädd om Selma.

Vi fortsatte ner i dalen till en liten källa där en å rinner upp. Där fanns det en rastplats med stolar och bord. Det satt redan en stor portugisisk familj vid ett bord. Vi slog oss ner på andra sidan vägen vid ett annat bord och packade upp. Vi lade då märke till att vägen var snitslad. Det var tydligen en cykeltävling som hade sin bana förbi rastplatsen. Snitslingen passerade rastplatsen, lämnade vägen och tog av till vänster ner över vattnet och försvann in bland vegetationen. Så började det komma en ström av utmattade svetthögar. De hängde flämtande över sina styren med blicken klistrad vid den gropiga vägbanan. Jag ropade uppmuntrande ord samt viftade glatt med min kalla öl. Tänkte att åsynen av ölen skulle ge dem krafter att fortsätta plågan. De flesta cyklisterna hälsade artigt tillbaka. Så blev det ett litet uppehåll i flåsströmmen. Därpå kom det en ensam cyklist. Han hälsade tillbaka samt ropade någonting. En fråga om ölen trodde jag, varpå jag tjoade JA! tillbaka. Men han frågade tydligen om banan fortsatte rakt fram. Hängande över styret, såg han inte snitslingen utan fortsatte utefter vägen! Då blev det fart på den portugisiska familjen. De ropade och skrek. En man började ropande springa efter sportfantasten, som då stannade cykeln. Efter några ord hoppade den tävlande tillbaka upp på cykeln och hittade den snitslade banan. Plaskande försvann han sedan över vattnet och in i terrängen.

Vi packade raskt ihop vår utflyktskorg under portugisernas ogillande blickar. Det var liksom lite dålig stämning på platsen, så vi tyckte det var bäst att åka därifrån. Under färden tillbaka mötte vi fler cyklister. Anna vände sig om och tittade gillande på deras färggranna rumpor. Det gillade inte jag!

Vi ska försöka få tag på vanliga oväxlade cyklar. Det finns så många småvägar att utforska runt Povoa.

Kramar på dig önskar

Svärsonen.

Här finns fler brev till Stinsan

Till bloggens startsida

Leave a Reply