Skip to content

En gyllne dag

Dimman svepte in oss och vårt frukostkaffe i en trist allomfattande kyla. Vi intog våra försvarspositioner och tände 6 st. ljus. Den vitgrå dimmans kraft försvagades av vårt välplanerade motstånd, men någon seger, låg just då, inte inom räckhåll. Förmiddagen fortskred under trycket från gråhetens ändlösa bataljoner. Men vi höll stånd tack vare våra valkyrior Carmen (gaskaminen) och Sonja (rörspisen).

Så mitt på dagen började dimmans klor släppa sitt tag över landskapet. Solens spjutliknande strålar blev allt talrikare och vi kände att vi åter besegrat dimmans förfärliga angrepp. Med solens värme i ryggen vågade vi oss ut ur vår bunker. Fåglar sjöng, fjärilar dansade och grodan på Markisen väsnades. Vi har haft ett längre problem med den där grodan. Den låter som en vinkelslip som just fastnat i en tjock och rostig järnbalk. Vi gillar grodor, men vi vill veta var de är. Under en längre tid har vi trott att just denna groda varit gömd i Markisens aluminium stomme. Men så i dag såg vi den uppkrupen vid taket. Tänk att en så liten grön varelse kan låta så mycket.

Man är visst lite blyg

Anna tog några bilder på grodan, varpå jag skickade ut henne för att fotografera mandelblomsknopparna. (Utskickningen berodde bara på att Hustrun är bäst på att ta närbilder.) Då hon var klar med mandelknopparna, lade hon upp ett skri! JG (det är jag) det är i dag exakt 10 år sedan vi såg detta ställe, vårt Éguas, för första gången! Helt plötsligt överväldigades vi båda av en otroligt stark känsla av nationaldag! Tänka sig, 10 år! Helt fantastiskt! Vi möttes i en tårskimrande omfamning på terrassen framför huset.

Mandelblomsknoppar

Vi pratade i munnen på varandra. Kommer du ihåg! Minns du mäklarna som inte hittade hit? Stackars sjuka ägaren som inte levde fram till kontraktstecknandet. Överväldigade av minnen satt vi sedan länge på Markisen och pratade om just den skimrande händelsen.

Så hade Hustrun ett ärende in i huset. Plötsligt hördes åter ett skri (det kan bli väl många skrin ibland). Kärestan hade kollat i dagboken. Vi har inte alls sett ”Vår plats på jorden” för 10 år sedan. Rätt datum är den 13 januari 2005. Ett datum som vi storslaget har missat! Men vi måste medge att aldrig tidigare har den 17 januari bidragit till så mycket skratt!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Dagen styr gårdagen

Utan att kunna påstå att vi är tidsresenärer, är det sant att denna dag styrde gårdagen. Ingen trollkonst, utan bara en vanlig prognos från SMHI. Det var alltså dagens prognosticerade regnväder, som fick oss att åka och handla i går. Det var inget vi önskade, eftersom vi dagen innan hade varit på fastighetsspejarutflykt! Att lämna vårt hem 2 dagar i rad, är en smärtsam styggelse. Men eftersom alla våra förråd hade blinkande varningslampor, tog Anna befälet och skickade in oss på en inköpsrunda.

Själva beslutet togs mitt under den viktiga frukostnjutningen. Vi hamnade alltså redan från början fel, rent tidsmässigt. Vi hade klivit upp för sent. Vi hade dragit på vår frukost alldeles för länge. Vi hade inte förberett någonting rörande sopor/vattenhämtning mm. Men då Hustrun, som är försörjningsansvarig, sätter ner de högklackade i parketten, då är det bara för mig att stå i ”giv akt”!

Vid butiken Mini-Preco fick vi ett personligt rabatterbjudande. Om vi handlade för över 120 €, då skulle vi få 14 € i rabatt! (Ett erbjudande som kanske skulle få Konsumentverket i Sverige att begå kollektivt självmord.) Men andra länder har andra rabatter. Erbjudandet fick oss att med fradgande plånböcker hetsa mellan butikens hyllor. Vi hade 2 vagnar. Min vagn tog med mig till vinavdelningen. Där var problemet att de hade en speciell rabatt på vinerna. Jag hade alltså stökigt att få ihop en tillräckligt stor inköpssumma. Men Hustrun har ett hemligt vapen. I dylika situationer köper hon alltid mängder av hudkräm. Det är dyrt! Det har en obegränsad hållbarhet! Det gör oss vackra! Självfallet avgick vi med seger och kunde inhämta den lockande rabatten.

Här finns det rabatter.

På Intermarché delade vi på oss i vanlig ordning. Jag belägrade köttdisken, medan Anna tog befälet över resten av butiken. Min fria vilja är alltid kraftigt beskuren då jag är på Hustruns uppdrag. Jag har mina order och vet att de måste uppfyllas. Dock finns det alltid ett visst manövreringsutrymme med tanke på extrapriser. Har jag en ordet på bifana, så måste det inhandlas. Det är bara själva volymen, som jag har befogenhet att jämka på. Nu var det specialpris på bifana. Alltså tog jag modet till mig och beställde dubbel mängd.

Då jag senare vandrade genom butiken, nedtyngd under mina genomtänkta inköp, kunde jag inte hitta Kärestan. Då dök mannen som sköter dryckesavdelningen upp i mittgången. Han såg min hjälplöshet, varför han pekade in bland skönhetsmedlen, samt sade ”patroa”! Vi gav varandra en typisk manligt kamratlig nick, varpå jag anslöt mig till Anna bland läppstiften!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Bara så kul

Vi har varit ut i den portugisiska fastighetsdjungeln i dag. Trots att vi bott över 10 år i detta land, är mötena med den portugisiska verkligheten ibland fortfarande hysteriskt absurda. Ett par bloggvänner (BV) i Sverige har långt framskridna planer på att flytta till Ptg. Vi har erbjudit dem att vi skulle kunna åka och titta på fastigheter som intresserade dem, om de låg i vår närhet. Nu hade de hittat 3 st fanns på en dagsutflykt från oss. Objekten låg i samma område och var till salu genom samma mäklarfirma. Ett problem var bara att husen låg fördelade på två olika kontor inom samma koncern. Kan väl inte vara något problem, eller?

Vi kontaktade förra onsdagen det ena kontoret och berättade att vi ville se de 3 fastigheterna. Vi enades då om att besöka dem alla i dag. Men ganska snart körde det ihop sig. De olika kontoren ville inte samarbeta. Den avdelning som hade 1 fastighet påstod sig ha bokat ett möte med BV, för en egen visning. Trots att BV kontaktade det kontoret och bad dem samarbeta med oss, så vägrade de medverka vid dagens visning?

Nå, vi kan ju åka och titta på de 2 andra husen, tyckte vi. Utflykter är kul och alltid lär vi oss något nytt om söderns verklighet. Så i går kväll ringde en upprörd mäklarinna. Vi kunde inte se det ena huset, eftersom ägarna hade hundar där. Dessa hundar hade de ännu inte flyttat på!? (De hade haft 5 dagar på sig att göra det.) Frågan blev alltså att ställa in dagens utflykt, eller att bara titta på 1 fastighet. Eftersom vi var utflyktshungriga, bestämde vi att genomföra titten på den kvarvarande, innan den också försvann.

Här gäller det att passa på innan denna fastighet också försvinner

Det blev en givande besiktning. Massor av bilder samt information att mejla till BV. På hemvägen såg vi i en by ett hus med en ”tillsaluskylt”, som vi kände igen. Det var huset som det ena kontoret inte ville visa! Naturligtvis stannade vi och ringde på. En överlycklig man ville inget annat än att få visa oss sitt hus. Att vi kom oanmälda utan mäklare, spelade ingen roll. Även här tog vi massor av bilder.

Här ringde vi helt frejdigt på klockan och blev väl bemötta

Resten av hemresan gick i fnittrandets tecken! Kommer vi någonsin att riktigt förstå hur det här landet fungerar? Troligtvis aldrig. Men under tiden kan vi unna oss att ha roligt!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Gift med vetenskapen

De som följer vår blogg vet att jag är gift med Anna. De som följer vår blogg vet att Annas mod är grunden för vårt äktenskap. De som följer vår blogg vet att hon kan vara ganska jobbig!

Vi har en bloggvän (BV) som allvarligt funderar på att flytta till Portugal. Men hans flyttplaner är uppblandade med en mängd tankar på ett ekologiskt boende i ett passivhus. Vi har fortlöpande en mängd kontakter med BV. Dessa kontakter är ofta fyllda med de mest upprörande frågor! Upprörande därför att min hustru får, vad man skulle kunna kalla, vetenskapliga tuppjuck av dem !

Senaste kontakten från BV rörde solhöjd och solavskärmning. Med ett morrande vräkte min ljuva Hustru sig över de upphetsande frågorna. Allt beror på att vi vintertid lever vårt liv under solens värmande påverkan. Solen är helt enkelt vår centralvärme. För att den värmen ska fungera måste solen ha fritt tillträde in i vårt hus. Solklart enkelt!

Ur webben grävde Anna fram en kalkylator som visade solhöjd under alla årets timmar. Solhöjd är ett annat ord för hur långt solen kan lysa in i ditt hus, med tanke på hur stora fönster du har. Våra fönster är 220 cm, påstod jag med grötmyndig stämma. Enligt ritningar och faktura från glasmästaren, har de detta mått! Kärestan gav mig en vass blick, samt begärde en mätning av glasytans höjd över golvet! Är någon förvånad över att glasytan visade sig vara 212 cm över golvplanet? Förtvivlad sökte jag efter en flyktväg från Annas noggranna beräkningsunderlag.

Hon stoppade mig, just som jag skulle försvinna ut till friheten. JG (det är jag) mät upp 368 cm från glaspartiet, var hennes nästa order. Det är där som solen bör skina in då den står som högst i dag! Ett A4-papper med en grov linje blev hennes riktpunkt. Papperet förankrades vid golvet med en stor bok.

Vetenskapen framför allt

Efter att på detta vis förberett sitt vetenskapliga experiment, kunde hon följa med mig ut på markerna för att elda upp sly och taggbuskar. Men innan vi var klara med markarbetena, förklarade hon att det var dags för henne att gå och laga mat! Här anade jag argan list! Vanligtvis kommer matlagningen efter förmiddagens stordåd ute på markerna. Varför ville hon ge sig iväg innan vi var klara?

Hon skulle naturligtvis upp i huset för att avläsa hur långt solstrålarna nådde in mitt på dagen! Nu ska jag inte klaga på min ljuva Hustru. Hon lägger ner lika mycket omsorg på mig och matlagning som hon lägger på vetenskapen. Det visade sig senare att hennes beräkningar var perfekta och att lunchen var underbart god!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Blottad klinga

Vi har provat vår nyinköpta Röjadår (röjsåg) med den vanliga grästrimmerutrustningen. Röjadåren och jag var likt ett passionerat tangopar i Argentina, då vi för första gången tuktade markernas gräs. Maskinen hängde klistrad vid min lekamen och allt gräs lät sig lydigt kapas.

Men så i dag har vi monterat en klinga på Röjadåren. Den skulle alltså utrustas för lite mer vågade uppgifter. Självfallet stod Anna bredvid mig och läste manualen, då den skulle monteras. Hon måste nämligen stå nära, eftersom vi har ett kommunikationsproblem. Inget krångel med hörseln. Jag hör fortfarande allt jag inte bör höra. Men jag hör fel, om inte Hustrun står nära mig. Och det är farligt att höra fel, då jag ska montera en 4-klingad lie.

Monteringen

Tillsammans fick vi lien på plats. Därpå var det bara att starta Röjadåren. Nu skulle vi gå till attack mot tuvgräs och lavendel.  Vi hade utsett Norrbacken till det första slagfältet. Maskinen arbetade helt underbart. Tjockt gräs och lavendel kapitulerade omedelbart. Lekfulla gnistor slog upp då en okynnig sten ville vara med i leken. Alltså går det inte att använda klingan under sommartorkan. Gnistor och torka kan förenas i en farlig gräsbrand.

Den 4-klingade lien på plats

Den utsedda delen av Norrbacken, avverkades på en liten stund. Därpå började vi räfsa ihop den nedmejade fienden och lade dem i en stor hög på kasplatsen. Tänk vad kul det är att arbeta tillsammans utomhus. Förutom att samla ihop allt som kapats, plockade vi bort alla synliga stenar från området. Denna bit av Norrbacken hoppas vi ska bli en blomsteräng. Vi kommer alltså regelbundet att trimma denna gräsyta på 6-700 kvm. Trimningen underlättas om vi tar bort alla stenarna.

Sedan återstod uppstädningen

Vår flit och fiffighet är ibland oändlig. Vad sägs om att vi sorterade alla stenar i 2 högar. Den största delen kördes till ett stenröse, där de kan få ligga och glädja skorpioner och ormar. Resten av stenarna var av en mellanstorlek, ungefär som ett Flora paket. Dessutom hade de stenarna en sida som hade en jämn och fin yta. De ska användas till stensättningen runt huset.

Dagen avslutades som vanligt på terrassen iklädda shorts och kortärmat. Värme stannade kvar ända tills solen försvann under horisonten. I morgon blir det mer markarbete!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna