Förskräckelsedag

Eftersom det var en helgdag, hade jag lovat Anna att ligga lågt på slit- och svettsidan. Alltså lite småpyssel fram till den tidpunkt då vi skulle njuta av en torr espumante. Anna kökspysslade och jag förberedde arbetet med att ställa i ordning poolen. Plötsligt bröts friden av att en hund skrek/ylade något alldeles förtvivlat! Det var ganska långt borta, men självfallet gick min tanke till Ragge. Högt ropade jag hans namn, men ingen hund! Anna kom ut ur huset och vi båda kunde höra hur skriandet kom närmare.

Upp genom Parken kom Ragge springandes under hiskeliga ljud. Vi störtade fram till honom och det blev en stunds allmänt tumult. Var han ormbiten? Vildsvin? Taggtråd? Inget blod men han hängde med huvudet och hade uppenbarligen fruktansvärt ont i/kring höger öra. Alltså kunde det vara en huggorm!

Nu var vår tanke att lindra smärtan. Värktabletter för människor passar oftast inte bra för djur. Men en delad paracetamol skulle kunna gå som en engångsföreteelse. Ragge morrade/ylade och visade alla sina vassa tänder. Trots det öppnade han sin mun då jag bad om det. In med handen för att lägga pillan långt bak på tungan. Så igen med munnen och massera strupen. Han tog tabletten, slickade mig på handen, men fortsatte med djupa morrningar blandat med högljutt gnäll. Därpå räknade jag oroligt mina fingrar!

Vi ringde vår veterinär som inte trodde på ormbett eller skorpion. Eftersom han inte hade några sår gissade hon på att ett bi kommit in i örat och stungit honom. Mycket smärtsamt, men vanligtvis inte farligt. Efter ungefär 15 minuter lugnade Ragge sig. Hela tiden ville han vara tätt intill oss. Vi satt där på terrassen i en klappande och smekande trio!

Stackars Ragge, det syns hur ont han har.

Stackars Ragge, det syns hur ont han har.

Sedan under kvällen tonade smärtan bort. Han smågnällde då han ruskade på sitt huvud. Hela tiden hängde han med huvudet åt höger sida. Vi drack vår espumante utan att tycka att det var något festligt. Snarare såg vi det som vår medicin.

Dagen efter

Dagen efter

I dag är han öm runt örat, som hela tiden hänger som en ovattnad cissus. Hans humör är dämpat, men lite av den vanliga leklusten har kommit tillbaka. Nu ska Anna lägga upp ett förråd av hundförstahjälpen!

Leopoldina comosa, Fjäderhyacint, Tofshyasint

Fjäderhyacint eller Tofshyasint (Leopoldina comosa,)

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Gremlin

Trogna läsare vet att vi fick en hund på halsen i somras. Helt utan inbjudan kom en valp på ca 3 månader, travandes in på vår gårdsplan. Och här har han blivit kvar. Vår initiala tveksamhet, förbyttes över veckorna till en djup kärlek för det lilla djuret. Ett problem med hittehundar är att vi inte kan veta vilka föräldrarna är. Arvsanlag och annat kennelklubbstrams är alltså ett lotteri.

Nu börjar vi förstå vilka föräldrarna var. En måste ha haft schäfer anor, vilket kan skönjas I Ragges päls. En måste dessutom vara en gremlin. Något annat kan inte förklara hur hans öron har utvecklat sig. Nu är kanske utvecklat ett missvisande ord, eftersom det är just det som öronen inte är. Öronspetsarna hänger och dinglar på ett alldeles förtjusande sätt. Och det är just det som ger honom en touch av gremlin.

Gremlin look alike

Gremlin look alike

Pälsen är mycket skön att ta på, men endast en mor skulle kalla den vacker. De kraftiga, och något för korta, benen gör att han inte kan kallas för elegant. Ragges kroppsform är alltså kraftfullt kubistiskt med massor av välutvecklade muskler. Vi tycker naturligtvis att han är otroligt vacker!

Så har vi det där med personlighet. Ord som trogen, lyhörd, samarbetsvillig och kelsjuk. Ta det här med hans mat. Han äter samtidigt med oss, dock har vi olika maträtter. Då Anna sätter ner hans matskål och säger ”var så god”, ligger han oftast på sin dyna. Han slickar sig om munnen, men reser sig inte upp för att gå och äta. I stället fokuserar han sin uppmärksamhet på Anna. Han väntar på att hon ska sätta sig vid bordet. Först då börjar han äta! Varför? Vi vet inte. Det är ett beteende som han själv har kommit på.

En av favorit poserna

En av favorit poserna

Då Ragge skall göra sin kvällskissning, följer oftast Anna med honom ut. Det är mest för att han inte ska sticka ut i mörkret och jaga vildsvin. Då han är klar och ska in i huset, ropar Anna till mig och frågar om jag är beredd. Då ställer jag mig mitt i salen och tar spjärn inför stormanloppet. För när Anna öppnar dörren rusar det in 19 stycken hysteriskt glada kilon. Nu skall han berätta för mig hur duktig han har varit. Han slingrar sig runt mina ben likt en lurvig boaorm medan han utstöter snörvlande flämtanden. Lugnet återkommer först då han får sin lilla nattgodisbit.

Då vi ska lägga oss på kvällen, ligger Ragge redan och sover på sin dyna. Men vårt stök inför sänggåendet, får naturligtvis honom att vakna. Han ligger på sin dyna och följer oss med blicken. Då alla lamporna släcks i salen, följer han med oss in i sovrummet och lägger sig på golvet vid våra sängar. Vi kelar med honom och önskar en god natt. I samma ögonblick som vi släcker lampan, reser han sig upp och går ut till sin dyna.

Nu har vi glömt att det en gång fanns ett liv utan Ragge.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Skatteskojare

Nu är Anna hemma hos mig och Ragge igen! Hon har inte varit ute och rest. Nej, nej! Det har varit ännu värre, eftersom hon har gjort våra deklarationer. Under upploppet, fram till dagens inlämning, har hon glidit in i ett katatoniskt tillstånd av en alltmer uttalad själslig frånvaro. Värst var hon i går under själva ifyllandet av blanketterna. Klok som jag är, försökte jag hålla mig utomhus så mycket som möjligt. Trots ett rejält säkerhetsavstånd, hörde jag tydligt hennes förtvivlade skri inifrån huset.

Självfallet ville jag springa bort från huset för att slippa höra oväsendet. Men min kärlek tog överhanden och försiktigt gläntade jag på ytterdörren och frågade vad som stod på. Hon hade lagt karbonpapperet fel och därvid förstört ett dyrt blankettset! En tabbe som hon, på känt maner, alltså upprepat även detta år. Men hon är vis av skadorna min Hustru. Därför var det bara att ta fram reservblanketten! Men då frågar både jag och ni varför hon i så fall blev så upprörd. Svaret är att deklarerandet har slitit ned henne.

Revisorn var fortfarande lite stirrig i morse inför inlämnande av deklarationshögen (14 bilagor). Det var tur att tankarna på Ragge och hur han skulle kunna vara ensam i bilen på stan, skingrade deklarationsnojjan. Hon var nämligen övertygad om att vi antingen inte skulle få lämna högen (för tidiga) eller att ett gravt fel omedelbart skulle upptäckas. Det görs nämligen en ytlig koll redan vid inlämningen.

Vi hittade en lugn och skuggad parkeringsplats åt Frasse. Därför kunde vi med gott humör gå upp till skattemyndigheten (SM). Där var det fullpackat. Det var så mycket folk att vi hade svårt att komma in i lokalen. För mig är SM som roliga huset på ett tivoli. Det händer alltid något spännande eller kul. Vi skapade omedelbart den rätta atmosfären genom att avge ett högt ”bom dia”. Likt fångarnas kör svarade de skattskyldiga lite mumlande. (Man gör så på SM.)

Därpå föste jag Anna genom hopen mot en ledig stol. Själv ställde jag mig strategiskt nära inlämningstjänstemannen Pippiis (vårt smeknamn) arbetsplats. Hos SM finns inga kölappar, utan det gäller att veta var man står i kön ändå. Anna tjoade! Först trodde jag att hon glömt papperen, men hon ville bara berätta att de flesta tydligen skulle betala fastighetsskatten i kassan. Hon hade bara upptäckt en person som hade de färgglada deklarationsblanketterna. Och den gubben gick då och satte sig hos Pippii!

En glad kvinna bredvid mig uppmärksammade mina blanketter. Hon berättade att vi stod i kön till Pippii efter henne! (Man är så vänliga hos SM.) Hon varnade mig dessutom för en kvinna som nyligen kommit in genom dörren. Det var tydligen en typiskt smita före dam. Så blev det Gladans tur. Jag och Anna hasade fram i startposition. Gladan reste sig upp samt blockerade vägen för Smitaren, varvid vi kunde slänga oss ner på besöksstolarna.

Pippii hälsade glatt och tog villigt emot vår pappershög. Han bläddrade i papperen, kollade på datorn, muttrade om pensões publicas. Läste av blanketternas streckkod, varvid en maskin spottade ut några klisterlappar. Lapparna fästes på original och kopior. Här gjorde han ett avbrott för att kindpussas med kollegan Häxan. Hon hälsade, utan kindpussar, som vanligt vänligt på oss. Därpå dundrade han på några stämplar, gav våra kopior till Anna som han kallade chefe (huvud/chef), lämnade tillbaka alla våra gem, skakade hand och hälsade adjö. Synd att det är så länge till nästa deklarationsinlämning!

Så här ung och glad känner jag mig idag, säger Anna.

Så här ung och glad känner jag mig idag, säger Anna.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Valuta

Det ruskar oväder i dag, men graderna där ute är behagliga +15. Det är nog därför som vi kan ha det så varmt i huset utan att elda Sonja. I stället kör vi med gaskaminen Carmen då och då. Denna gasering är inte bara ett tecken på en viss frivolitet, utan också på att vi är trött på gasflaskan. Tröttheten kommer av att den har tjänstgjort sedan den 18/2 2015 kl. 7:20. (Naturligtvis inte kontinuerligt. Får jag be om lite skärpning.) Det borde vara dags för den att ta slut nu, tillsammans med uppvärmningsbehovet.

Det vore mycket bra för oss om vi kunde möta kommande vinter med en ny och full-laddad flaska. Som det nu är funderar vi hela tiden på när den ska ta slut. Då blir det ett krångligt byte av flaskor, kanske vid en tidpunkt då stormen viner och regnet piskar. Eftersom ni känner oss så kommer det nog inte som en överraskning att vi för en gasjournal. Där antecknas, med minutiös noggrannhet, mellan vilka tider Carmen arbetar. Med jämna mellanrum summeras minuterna och förs in i Annas dator!

Det gick lätt att köpa Carmen och installera henne. Det var ett betydligt mera arbete att skapa en rörspis.

Det gick lätt att köpa Carmen och installera henne. Det var ett betydligt mera arbete att skapa en rörspis. Det första steget till att skapa Sonja – planering.

Därför vet vi att Carmen, fram till i dag, arbetat i 91,5 bränntimmar (BT) Kvar skall vara 18,5 BT. Vi kör henne på 1,6 kW, vilket är den lägsta effekten. Nu vet vi inte hur säkra vi kan vara på den förbrukningen. Tillverkare har ju en benägenhet att höfta till till höger och vänster. Vid förra, första flaskan hamnade våra beräkningar 2 BT fel. Vi räknar dock med att nuvarande flaska tar slut först under kommande vinter.

Carmen har verkligen medfört en ökad komfort. Vi trycker bara på en knapp, varvid värmen sprutar ut i salen. Temperaturen stiger snabbt i huset medan vi väntar på att brasan i Sonja ska börja tjänstgöra. En annan stor fördel med Carmen är att det saknar betydelse att stormen kommer från norr. Under hårda nordliga vindar, kan det vara svårt att få rätt drag i Sonja. Därför känns det så tryggt att vi har gasvärme också.

Som sagt betydligt mera arbete men en nödvändighet för att hålla värmen. Tillsammans är Sonja och Carmen ett radarpar som håller oss varma under vintern.

Som sagt betydligt mera arbete men en nödvändighet för att hålla värmen. Tillsammans är Sonja och Carmen ett radarpar som håller oss varma under vintern.

En flaska butan med 13 kg gas räcker ca 1,5 vinter för oss. Priset på gasen har sjunkit på sista tiden och ligger nu på behagliga 22,5 €. Den har varit uppe i över 27 € men det spelar ingen roll för oss eftersom de räcker så länge. Vi använder naturligtvis även gas till köket och till tvättstugan. Sammanlagt går det inte fullt 5 flaskor/år.

Gasflaskor är så viktiga i vårt liv att de har blivit en sorts valuta. Då tänker vi oss att de kostar 25 € och har det som ett värde då vi konfronteras med olika små utgifter och inkomster. Anna har t.ex. en pytteliten pension från ett ställe på netto ca 65 €/år. Löjligt lite, men det motsvarar drygt 2,6 gasflaskor. Små pensioner och fattiga vänner skall man ej förakta!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Säsongsskifte

Vi har fullt med ved i korgen ute på Markisen. Den ligger där och blir dammig i väntan på att få nöjet att hamna i Sonja. Vi tror nu att pinnarna måste bäras tillbaka till vedboden, där den ska få invänta nästa vinter. Underbart tycker jag som är allvarligt angripen av vedsjukan. Ni vet den där åkomman som bara kan botas med mer ved i boden.

På vår köksbänk står en viktig liten plastburk med lock. Däri lägger vi alla olivoljeindränkta hushållspapper (OP). En tändande uppfinning av min fiffiga Anna. OP har en synnerligen framträdande plats i roll-listan till vinterns alla braständningar. Den brinner lugnt och länge. Dessutom har OP den fantastiska egenskapen att den kan puttas in i Sonja genom luftventilerna om en braständning går snett. Nu då vi går in i värmens rike, kan vi inte spara på den förträfflige OP.

Utsikt från vägen upp mot huset

Vägen upp mot huset

I stället kommer den händiga plastburken att få ett annat lock som har ett hål. Genom detta hål kan vi köra ner tomma olivoljeflaskhalsar. Olivolja är trögflytande och tar därför lång tid på sig att lämna hemmet. Det gör oss inget, eftersom flaskan kan stå där och droppa någon timme för sig själv. Under sommarens gång kommer plastburken sakta att fyllas med överbliven olja, vilken nästa vinter kommer att få äran att blöta ner hushållspapper åt Sonja!

Vi har inte bara  utsikt, här är Olivdalen

Vi har inte bara utsikt, här är olivdalen

Vi har fortfarande rejält med rött ostparafin och äggkartonger kvar. Ett tydligt tecken på att jag varit alltför återhållsam under den gångna vinterns eldande. Men jag är sådan, inget onödigt här inte! Det personlighetsdraget kommer nu att ge oss lagringsproblem under sommarens påfyllning.

EN matta av Majblommor på gårdsplanen

En matta av Majblommor på gårdsplanen

Annars kämpar Anna på med det portugisiska skatteverket. Vi har lite problem med att förstå vilken väg de tar för att komma fram till den skatt som vi ska erlägga. Alla siffror är noggrant angivet på på skattebeskedet. Vi bara hänger inte med i logiken bakom deras irrfärder. Det är ju nödvändigt för oss att förstå, annars kan Revisorn inte kontrollera myndighetens fantasier.

Och det är därför vi har döpt med till Majblommor

Och nu förstår ni varför vi kallar dom Majblommor

Men det är ett annat tänk i Portugal. Du frågar den lokala skattemyndigheten om de kan säga hur mycket 2 + 2 är? ”Jo det är 5 + 1 – 2” svarar den vänlige skattmasen. Svaret ligger där gömt bland en mängd oegentligheter. Det bara är så. Om vi inte kan ta det med ett sk(r)att, så går vi under!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna