Skip to content

Uppvärmning

I går morse förstod vi att argan list låg i beredskap. Stormliknande nordliga vindar piskade ner över vår värld. Alla initierade läsare vet att vårt hus ligger söder om en liten kulle. Vindar från norr kommer alltså rasande nedför kullen och skapar ett övertryck, i jämförelse med vad som är inne i huset. Nu förstår ni problematiken. Att elda i Sonja under dylika omständigheter är ytterst svårt. Man skulle kunna säga att det är omöjligt.

Vi accepterar inte omöjligheter utan försöker alltid utröna hur vi på något sätt ska kunna runda dem. Därför öppnade Anna olika ventiler/fönster medan jag undersökte hur de påverkade draget i Sonja. Resultatet var ytterst nedslående. Jag skulle vilja säga utsläckande. För varje gång jag provade draget genom att sätta en brinnande tändsticka vid ugnsluckornas draghål, blåstes tändstickan ut. Släckningen berodde på att luften strömmade ut ur Sonja! Alltså omöjligt att göra en morgonbrasa.

I stället lät vi gaskaminen Carmen göra tjänst under frukostbestyren. Nu var det ingen lättnad för spända nerver, eftersom gasen redan borde vara slut. Redan dagen innan hade vi utnyttjat all tillgänglig gas. Nu vet vi att alla förbrukningsangivelser är avrundade uppåt. Därför förvånade det oss inte att Carmen, med lågmäld trofasthet, fortsatte att leverera värme under hela morgonen.

Då det var dags att avnjuta frukosten, strålade redan morgonsolen in i vårt lilla (50 kvm) hus. Carmens tjänster blev snabbt överspelade och vi kunde övergå till den evigt slösande solvärmen. Men stormvindarna fortsatte från norr hela dagen. Vi kunde alltså inte göra någon brasa i Sonja. Hennes värme från föregående kvällseldning strålade sakta bort under dagen.

På seneftermiddagen sammanträdde Familjerådet för att dryfta uppvärmningsproblematiken. Stormvindarna hindrade oss från att använda Sonja. Därtill stod vi inför problemet med att Carmens gas sannolikt skulle ta slut vilket ögonblick som helst. I gashuset Butter hade vi en full flaska i reserv till köksspisen. Men den gasen borde också ta slut vilket ögonblick som helst. Därför kunde vi inte ta in den flaskan i huset.

Vi gjorde alltså en snabb utryckning, medan solen försvann under den blåsiga horisonten, och tog in reservgasen som stod bakom uthuset. Ingen gasflaska kommer in i huset utan att ha blivit avinsektad och rengjord. Medan mörkret tätnade gjorde vi flaskan inomhusrespektabel. Tillsammans bar vi sedan in åbäket och ställde det på golvet bredvid Carmen.

Flaskan måste in men vacker är den inte

Exakt 18:53 tog gasen. Den nya gasflaskan hade då inte stått och vilat den anbefallda tiden. Det var minst 1 timme innan vi ansåg att vi tordes koppla in den. Men i salen var det drygt +22, så vi sköt all uppvärmning till morgondagen. Ibland har vi det lite stökigt!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Lågmärkt

Styrkt och uppmuntrad av nattens regn, tågade jag i förmiddags med eldfängt sinne ut på markerna. Nu skulle högarna med taggbuskar möta sin skapare. Gråa regnmoln låg och vilade på staden Mouras tinnar, vilket var en stärkande försäkran om att denna dag var en utmärkt kasdag.

Våra 4 stora högar av taggbuskar, borde inte behöva mer än en timme för att brinna upp/ner. Det var ju bara att gå runt och sätta fyr på hela taggiga eländet. Men jag är en försiktig general då det gäller frågor som rör lågors rovlystnad. Eftersom kära Anna var inne i huset och stökade, var jag ensam på slagfältet. En gubbe mot 4 kasar är en holmgång som inte ens Ceasar skulle ha tagit med en klackspark.

Därför tänkte jag inleda bataljen med att angripa den minsta högen. Dessutom planerade jag att anlägga primärelden längst bort ur vindsynpunkt. Det betydde att elden måste sprida sig mot vinden. Allt som brinner mot vindriktningen tar nämligen god tid på sig.

Den regniga gråheten gled allt närmare över himlavalvet, varför jag ansåg att jag skulle kunna gå till handling. Taggbuskar och lågor kan liknas med bensin och eld. Trots motvinden spred sig de giriga lågorna sig lystet genom högen. Plötsligt blev det väl girigt och häftigt. Vinden ökade till dubbel hastighet och eldslågorna for slickande ut parallellt med marken. Med högaffeln delade jag högen i 3 delar för att dämpa lågornas mattillgång.

Otäcka lågor

Vinden ökade och började få taggbuskarna i rörelse mot eldhärden! Milda Matilda! Varför bara hisklig blåst? Var är regnet? Just då mitthjärta började dunka i 3-dubbel takt, föll de första dropparna. Tänk att regn kan vara så efterlängtat!

Dagens mandelträdsbild

Senare på eftermiddagen tog jag hand om vår gnällande badrumsdörr. Den behövde en liten duttning av olja på gångjärnen. Just då kände jag att det var en arbetsuppgift helt i enlighet med min kompetensnivå!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Käre John

Som våra ivriga bloggläsare vet, har vi ett ständigt problem med att få tag i tändpapper. De flesta (här tänkte jag först skriva ”alla”, men dylika ord är oerhört öppna för angrepp) brasor behöver papper i initialskedet. Så även Sonjas eldningar. Eftersom vi inte har någon dagstidning, har butikernas reklamblad varit vår räddning. Men reklamblad har sina avigsidor. De dignar av köperbjudanden men är dåliga på brinnfronten.

I samband med flytten in i huset, röjde vi bland vårt bokbestånd. Det var säkert en dryg hyllhalvmeter av böcker som fick avsluta sina dagar i en portugisisk återvinningscontainer. Vi skriker i dessa dagar ut ångestvrål över  denna vår monumentala dumhet. Böcker är nämligen en fantastisk källa till braständningar. Förstå nu att vi inte pratar om helfranska band. Här gäller endast det oinbundna kioskutbudet. Vi är absolut inga kulturnissar. För oss är utseendet oviktigt. Endast innehållet räknas. Och nu för tiden räknar vi sidorna på ett helt nytt sätt.

Det nödvändiga parafinet. Hopklibbat av sommarhettan måste det klippas med sekatören.

För att starta en brasa i Sonja behöver jag 6-7 sidor av medelromanen som läses under solparasollet. Dessa sidor skrynklas varsamt ihop. Pappersnystandet får stöd av röd ostparafin och sönderrivna äggkartonger, varvid vedens öde är beseglat. Den senaste tiden har John Grishamn, på ett förtjänstfullt sätt, deltagit i Sonjas värmeplikter.

Inget är så eldfängt som en rejäl kiosklitteratur

Annars har Anna varit lite hängig några dagar. Likt alla goda äkta män, har jag dolt min darrande underläpp under hennes vårdande. Nu har det inte varit fråga om några dramatiska omständigheter, men tillräckligt för att rubba våra cirklar.

I går kväll signalerade Hustrun tidigt att hon längtade till sängen. Då jag äntligen hade fått henne ned henne på Tafjordsmadrassen  och gett henne den förväntade kvällspussen, gav hon till ett förfärat utrop! ”Jag har inte gjort din kvällssmörgås”. Med mjukt våld tryckte jag ner henne i sängen, samt försäkrade att jag själv skulle fixa min macka.

Medan min Käresta låg där och utropade uppmuntrande ord, gick jag med manliga steg ut i köket för att göra mig en smörgås. Självfallet hade jag då redan tonat ner Annas vanliga gastronomiska ambitioner till en mer lightnivå. Kraftfullt slamrade jag med lådor och kylskåpsdörr för att försäkra min sjuka Livskamrat att jag hade läget under kontroll. Därpå rasade mitt korthus då jag inte hittade brödkniven! Kan det ha gått så långt i mitt beroende av Anna att jag skulle svälta ihjäl utan henne?

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Machado

I en lyckad inköpsräd i en av stadens chinesbutiker hittade jag, för en tid sedan, en yxa (machado). Den lutade mest åt enhandshållet, men trots det var den en rar växt i det portugisiska yxlandskapet. Nu var det inte yxhuvudet jag föll för, utan det sensuellt orangefärgade plasthandtaget. Vid inköpet kände jag att jag verkligen var beredd att ta mig an den kommande vedsäsongen. Underverket fungerade fint under eldningssäsongens första veckor. Då var dess arbetsuppgift att spänta stickor av uppkapade byggbrädor.

Men så en dag under det att vi tog hand om den nyskördade veden från markerna, dristade jag mig att slå med hammaren på yxhuvudets baksida. En fullständigt självklar åtgärd från mitt vedfyllda liv i Hälsingland. Mitt första slag med den svenska hammaren fick yxan att spricka i flera delar. Klentroget stirrade jag på resterna av den kinesiska industrialiseringen. Fanskapet var gjutet! Aldrig i mitt tidigare huggarliv har jag varit med om att ett yxhuvud varit något annat än smitt!

Yxa?

Därför var jag i dag inställd på att köpa en vanlig liten yxa att klyva ved med. Under kokande frustration avverkade jag 6 butiker i byn och staden på jakt efter en vettig yxa. Efter att ha kammat noll på alla ställena, besökte jag i panik en chinesbutik (dock inte den som sålt den splittrade modellen). Inte ens hos den sistnämnde handelsmannen hittade jag en yxa.

Med tanke på att vedeldning är den främsta uppvärmningen bland jordbruksbefolkningen i dessa trakter, är frånvaron av yxor ett mysterium! Det var först vid hemkomsten, efter långa terapeutiska samtal med hustrun som jag fick en viss sinnesfrid.

Vi har kommit fram till att läget är så här. Alla portugisiska eldstäder är öppna spisar eller stora järnkaminer. Där vill de slänga in grova bitar som brinner länge. Skulle något vara alldeles för grovt, då använder de motorsågen som yxa. (Inte att hugga med utan som klyvsåg. Skärp dig!) All annan klyvning sker med kilar och slägga. Ingen har behov av en liten ogjuten yxa för att klyva en vedbit med 10 cm radie. Det är bara vi som behöver det.

Nu vet vi att räddningen finns på byggvaruhuset AKI i Évora. Där har de yxor som får vilken norrlänning som helst att få ökad salivavsöndring. Men innan dess får jag nyttja vår lilla röjyxa. Ett löjligt redskap som endast duger till att ta bort millimeter grova vattenskott från olivträden.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Taggar

Jag har under några sköna vårdagar arbetat hårt med att ta bort taggbuskarna nedanför huset. Buskarna breder ut sig likt nystan av taggtråd. Om det inte vore för deras vackra blomning, borde de kategoriseras som växande sopor. Buske efter buske som växer tätt tillsammans. Deras grenar flätar in sig kärleksfull med busken bredvid. Sålunda bildar de en matta av ilsken taggighet som skulle ha kunnat gjort tjänst på Västfronten 1916!

På västfronten intet nytt

Nu har det alltså varit min uppgift att angripa dessa förfärliga stickigheter. Min stridsteknik bygger på bakhåll och angrepp från undersidan. Med grensaxen som känselspröt, trevar jag mig fram längst marken. Under buskarna kan ingenting växa. Alltså är allt saxen träffar på något som måste kapas. Nu ploppar inte en avkapad buske upp likt en champagnekork. Nej, nej. Buskarna är inväxta i varandra, varför det är nödvändigt att, då och då, angripa odjuren från ovan med högaffeln för att sära på dem.

Då hela sluttningen väster om huset var återerövrat, ställdes jag inför ett oväntat problem. Det låg drivor med okynniga taggbuskar. De var så många att jag var tvungen att göra 4 kashögar av dem. Men att elda taggisar har sina problem. De är eldfängda som en operaprimadonna och måste därför behandlas med utsökt varsamhet.

Hur många taggbuskar finns det egentligen

Då jag eldar vill jag ha rejält med fritt utrymme mot de känsliga stenekarna. Nu hamnade 2 av kasarna inne bland träden. Inte ens starke jag har lust att bära taggbuskar runt halva markerna för att få säkert eldningsutrymme. Lösningen på den eldningsproblematiken ligger i regnet. Jag tänker invänta en helregnig dag, innan jag tänder de känsligaste brasorna. Ett regn kommer inte att släcka elden, utan bara hålla den dämpad. Det är faktiskt ganska stökigt att vara farmare i Alentejo.

Annars har den ljuva värmen börjat glida över kullarna. Trots att himlen har varit täckt av moln, har temperaturen glatt kravlat sig upp mot +18. Kanske är det värmen som har satt fart på den vackra mandelblomningen. Nu vet vi med säkerhet att vintern börjar ta slut. Solen går nu ner först klockan 18. Allt andas vår och kommande värme!

En mjukare växtlighet - mandelblommor

Webbansvarig och bildredaktör är Anna