Skip to content

Skjuts

Nu är vi åter hemma i glesbygdens ljuvliga stillhet. Vår 3-dagars resa tog oss igenom de tätbefolkade delarna av Portugal. Fast det fanns många människor överallt, så var det inte särskilt ofta vi såg ett bekant ansikte. Men de obekantingar vi frågade efter vägen, var lika vänliga som våra bybor. Nu har jag en svaghet för att fråga folk hur vi bör gå. Självfallet skulle vi kunna ta oss till katedralen i Viseu utan hjälp. Men det är liksom roligare att inleda samtal med stadens goda borgare

Katedral heter ”sé” i Portugal. Inledningsvis hade jag problem att göra mig förstådd, vilket jag tyckte var obegripligt. Men en glad man passade på att ge mig en lektion i portugisiska. Se uttalas med ett ä-ljud. Mitt e-ljud gick liksom inte hem. Efter att läraren beskrivit vägen för oss, gav han mig skrattande en uppmuntrande dunk på axeln. Det hade aldrig hänt om vi själva hade letat oss fram till sä! Det är roligt att vara hjälplös i detta land!

Då vi i går äntligen kunde köra in på slutsträckans 5,6 kilometers guppighet, såg vi en person som vandrade på vägen långt bort i dalen. Alla personer som går på denna väg hör på något sätt hemma här. Vi som är grannar ska hjälpa varandra och ge lift om de så behövs. Själfallet gäller det endast om man är på väg åt samma håll. Efter en stund kunde vi se att figuren var på väg ut från byn.

Nu är vi inte förtjusta i att plocka in nerjordade grannar i fina Frasse. Men ett gott rykte är guld värt, så i tanken beredde vi oss på en kommande storstädning. Då vi kom i jämnhöjd med vandraren såg vi att det var en fint klädd tonårspojke som såg in på oss med ett glittrande leende. Vi stannade Frasse och frågade om han skulle långt. Han gav ett obegripligt svar som lät som en nysning. Vi tyckte då att vi måste erbjuda honom skjuts, vilket han glatt accepterade.

Vi har inga bilder på Kylskåps-Frasse men väl på hans får.

I bilen undrade vi om han visste vilka vi var? Jo vi var Jonni och Ana! Alltså hade vi gjort rätt att plocka upp grabben. Vi frågade efter hans namn och fick åter en sorts nysning till svar. Då undrade vi vad hans pappa hette! Bingo! Pojkens pappa var Kylskåps-Frasse. Nu visste vi var grabben skulle åka. Vi hade räddat honom från en mycket lång promenad. Dessutom har vi nu en liten guldstjärna att hämta hos grabbens familj. Man ska vårda sina grannar!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Bloggresa

Bloggvännerna Brittinger och Nestor (BI) hade berättat att de åter skulle göra en resa ner till Portugal. Denna gång tänkte de undersöka trakterna runt Viseu. De tyckte att vi skulle komma och hälsa på! Om livet ska vara rättvist, så var det faktiskt vår tur att åka och besöka dem. Nu ligger Viseu mitt i bälte av svenska bloggvänner. Därför lade vi upp en route som skulle föra oss i en droppformad runda över Portugal.

Den utmaningen tvingade oss att vara borta från Éguas 2 nätter. Därför har alla trogna läsare lidit av svår abstinens under vår regnfyllda körning. För det har regnat så infernaliskt. Vi och Frasse har naturligtvis med gott mod kämpat oss igenom den rikliga nederbörden.

Första stoppet blev uppe vid Douro floden hos Ulla och Lars. De drygt 50 milen var längst bort på rundan. Douro dalen var vid vårt besök insvept i hysteriska regn. Lars körde före oss på kvällen och visade vägen till vårt hotell i Baião. På morgonen hälsade oss floden välkommen med solsken bland mäktiga dimformationer.

Morgonutsikt från hotellet i Baiao

Därpå frustade Frasse sig ivrigt iväg mot Viseu. Vi hade bestämt möte med BI utanför katedralen. Men innan vi fotvägen nådda fram till helgedomen, såg vi ett misstänkt par som tycktes fly från något. Det var BI som tydligen hade svårt att hitta kyrkan. Tur nog stod vi nästan utanför den restaurang, där de hade bokat bord för vår lunch som de ville bjuda på. Tråkigt nog innehöll lunchmenyn inga verkligt dyra rätter, så BI klarade sig ganska lindrigt undan.

Från Viseu sam vi motströms i vattenmassorna ner till Maria och Helmer (MH) i Podentes. Resan krånglades till av att en motorväg inte fanns med på vår nya karta. Det blev därför några felkörningar innan MH kunde pyssla om oss. Medan regnet skvalade, som det tydligen gjort i västra Portugal hela hösten, besiktigade vi deras ombyggnader och klämde på den omtalade madrassen Tafjord från IKEA.

Vi har också Tafjord i vår säng hemma och nu var det första gången som den skulle avnjutas på främmande sängbotten. Efter en rejäl sovgrundning, bestående av vin, mat och vin, kunde vi förnöjda låta oss bli omsvepta av den ljuvliga madrassen. Vi anser att Portugal behöver en ny revolution. Då ska man sparka ut alla stenhårda madrasser och låta Tafjord komma till makten. Om det händer kan vi tänka oss att bli medborgare i detta land.

Idag tog det oss 6 timmar att köra hem från MH. Medan Frasse käkade milen, blev vädret allt soligare. Väl hemma kunde vi avläsa +25 i skuggan! Varför bor inte fler svenskar i våra trakter?

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Mandelsnitsling

Vissa dagar vibrerar alldeles extra i vårt nybyggarliv. Självfallet känner vi alltid en lätt upphetsning vid pensionsutbetalningsdagarna. Men det gör nog alla reformados, så det är inget att orda om. Vi har på senare tid haft en vibrerande dag i veckan och den spänningen infaller varje söndag. Det är då vi väger oss!

Egentligen är det där vägandet löjligt då det gäller min nätta lekamen. Men som en god äkta man vill stötta Anna i hennes äventyr på vågen. Det är nu 21 veckor sedan vi började med denna söndagsritual. Vägandet sammanföll med en omläggning av vår kost. Kärestan slängde ut de flesta pasta paketen och potatisarna från köket. In hoppade grönsaker i de mest fröjdefulla färger och ljuvliga smaker.

Under dessa 21 veckor har min vikt pendlat mellan 61,6 – 63,4, utan att fixeras på något kilotal. Hustruns vågade intresse har däremot, en för henne, mycket glädjande tendens. Likt Titanic sjunker siffrorna hejdlöst mot fjäderviktens domäner. (Eftersom Hon alltid först korrekturläser inläggen före publicering, vore det meningslöst att försöka klämma in någon exakt siffra.) Vi kan bara konstatera att min Livskamrat även denna söndag klev av vågen med ett lyckligt leende!

Annars har vi lustfyllt slängt oss över markvården. Med Snurradåren (trimmern) har jag börjat arbeta mig igenom områdena runt Nedre Blomsterstigen. Men mitt bullrande flit tog ett brått slut då jag inte hann med att se ett litet mandelskott, innan Snurradårens piskande lina slet den i bitar.

Manligt arbete

Så i stället för att manligt arbeta med det bullrande verktyget, har jag nu börjat gå över markerna med luskam. Ett mycket givande arbete, eftersom jag hittade flera små ivriga mandelskott gömda under fjolårets gräs. Varje mandel frilades samt fick en bit klart lysande blå poolliner knuten som en slips runt den späda stammen.

Vacker blå slips

Vi vill gärna få en skog av mandelträd runt huset. Nere i Algarve hittade vi en by som heter Julia. Där hade mandeln brett ut sig runt byn, likt slyn i Sverige. Men vilken underbar syn då träden blommade! Just så vill vi få det runt vårt hus. Dagens skottletning uppdagade 5 nya blomsteradepter.  Vi har, sedan tidigare, vattnat ett skott från den dagen vi kom till Éguas för 9,5 år sedan. Det skottet är nu ett yvigt litet träd närmare 3,5 m högt. Och det blommar i slutet av januari. Vi vet att det lönar sig att snitsla mandeln!

Spännande spindel utan slips

Robinson Kruse

Samhällets framgångar tycks i dag vila på att vi alla har ett Nobelpris inom just vårt område. Försedda med denna spetskunskap, tar vi del av andras spetsar och HÄPP, så spetsar vi en ny uppfinning eller insikt på framgångens vassa spjut.

Här i vår glest bebyggda ödemark har nog spetsmänniskorna det lite krångligt. Ensamma på vår spets, sitta vi likt pelarhelgon utan någon kontakt med den krävande verkligheten. Anna och jag vi vill tro att vi är Robinson Kruse (RK) människor. I det moderna samhället är efterfrågan på vår expertis ganska obefintlig. Men släng ut oss i ödemarken eller på en ö i stillhetens ocean, och vi kommer att frodas, bygga och skapa.

Vad är det nu som har gett oss denna djupa insikt? Jo, Hustrun har över nätet fått upp spåret på ett skuggningsalternativ helt i RK-stil. Dock inget trams med ett grönt alternativ i form av palmblad eller något annat prassligt (palmer prasslar nämligen). Nej hon har via en båtutrustnings sajt huggit sig fram till en glänta i solavskärmningsdjungeln. Från denna glänta har hon följt en stig till en svensk tyggrossist som har allt som en vävstol kan frambringa.

I sann RK-anda har vi nu börjat planera för en helt egen konstruktion för att lösa vårt skuggbehov. Våra tankar är självfallet fortfarande på puttringsstadiet, men intressanta och fantasieggande ångor börjar redan fylla vårt samtal. Och detta samtal vore totalt meningslöst om vi hade varit spetsmänniskor. Det är med det moderna samhället som med fakirer. Säg den fakir som klara av att lägga sig på 2 spetsar. Det går inte. Fakirer och samhället kräva en matta av vassa spetsar som kan avlasta det smärtsamma trycket. En RK kan lägga sig var som helst! (Vi är omåttligt nöjda med denna liknelse!)

Annars har klädmodet genomgått en höstmetamorfos här på farmen. Jag har avlagt de ljusa/vita snickarbyxorna och den tunna arbetsskjortan. I stället har jag dragit på mig de tjocka blåa snickarbyxorna samt en mjuk och värmande flanellskjorta. Nu kom emellertid regnet och hindrade, på ett oväntat sätt, det tänkta arbetet. Men hösttecknen tätnar!

Höstmodet på Éguas 2014. Observera, alltid iklädd halmhatt och barfota i sandalerna

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Research

Just nu, då höstens regnväder står i giv akt vid horisonten, har Hustrun inlett arbetet på den kommande sommarsäsongens solskydd. Då vi var nere i Portimão besökte vi en trevlig försäljare av vertikala solskydd. Vad då? Har ni ingen aning om vad det är? Låt oss därför göra en kort resa i solskyddets historia.

Den grundläggande tanken hos solskydd är att man skapar någon form av hinder mellan dig/mig/huset/poolen och solens strålar. Detta hinder kan bestå av växter, tyg eller en ladugårdsdörr. Det hinder vi vill ha måste vara någon form av textil. Vi har tänkt oss en sorts av rullgardin som går att dra ner framför det stora glaspartiet under sommarens hetta. Dessa rullgardiner kallas för vertikala solskydd i fackkretsar.

Idag behövs inget solskydd

I Portimão fick vi ett kostnadsförslag som var lite dyrare än det fönsterparti som skulle skyddas. Alltså var det inget för oss. Men själva skuggningstekniken, var intressant. Därför har Anna denna småregniga dag börjat jaga på nätet efter information.

Men på sommaren när solen gassar på detta glasparti, då behövs

Här i Portugal tycktes företagen hela tiden vädja till köparnas fåfänga. Deras alster hette Prestige, Luxus eller liknande. Tekniska fakta som solavskärmningsförmåga eller värmehinder försvann bland tjusiga möbler och lyckliga människor. Då Hustrun gick vidare till de svenska sidorna, märktes en tydlig förändring. Inga stora altaner med vinglasförsedda bord. I stället tråkiga fakta om allt det som gör livet praktiskt. Produkterna hade här dessutom helt oglamorösa namn i typisk IKEA-stil.

Anna har hela vintern på sig att hitta den perfekta lösningen till oss. Men vi tror redan att det kommer att bli en produkt från fäderneslandet. Det blir ingenting med motor eller automatisk väderavkännare. Som vanligt är det fråga om en utrustning så basic som möjligt. Vi måste själva kunna reparera de skador som oundvikligen kommer att uppstå. Hit ut är det för långt för en reparatör, oavsett om han ska köra från Portimão eller Sverige!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna