Vingård

Vi har faktiskt varit på en liten semester på en vingård. Det är Åse och Lasse som bedriver boende på sin vingård ute vid Silverkusten. Den delen av Portugal ligger ungefärligen mellan Lisboa och Porto.

Vingårdens huvudbyggnad och reception

Vingårdens huvudbyggnad med reception

Eftersom vi inte har någon GPS, hade vi inga svårigheter att hitta. Ett stänk av skammens rodnad täckte dock våra kinder, då vi missade en avfart på motorvägen. Men det skyller vi på Frasse, eftersom han rullar så fort!

Vi har följt Åse och Lasses äventyr över deras blogg och på facebook. Eftersom vi själva alltid har en byggnation på gång, var det just deras husslit som intresserade oss mest. Det betyder naturligtvis inte att inte husets viner också lockade våra erfarna gommar. Anna blev så förtjust i deras vita vin, att vi införskaffade några flaskor att ta med hem.

Gården ligger en bit in från kusten uppe bland de höga och vackra kullarna. Landskapet är mycket grönare än hos oss, vilket är en av fördelarna med rikligare nederbörd. En sådan grönska och blomsterprakt kan vi bara njuta av under vintern.

Vingårdens park

Den frodiga parken

Ragge blev mycket intresserad av gårdens hönor och då inte ur kulinarisk synpunkt. De orädda fjäderbollarna roade helt enkelt honom. Han skötte sig mycket fint under hela resan och hade säkert kunnat gått lös på gården. Men vi var trots allt lite oroliga för hönsen så det blev koppeltvång under hela tiden.

I denna stuga bodde vi

I denna stuga bodde vi

Våra trogna läsare vet att vi ständigt våndas ovanpå de stenhårda och knöliga madrasser som befolkar Portugals övernattningsetablissemang. Ni behöver inte oroa er för våra kroppar. Vingårdens mjuka madrasser främjade framgångsrikt en djup och välgörande nattvila. Ragge sov på sin egen dyna på golvet, så han var säkert lika nöjd som vi var.

På hemresedagen svängde vi förbi bloggvännerna Inger och Klas, som har ett hus i en by några kilometer bort. Det är lika vacker natur där som vid vingården.

Vi var fullständigt utmattade då vi kom hem efter de 2 övernattningar. Det sliter att vara på semester. Nu i dag har jag kunnat vila mig genom att rengöra poolen och gjuta fast 2 stående balkar (pilares) till vedboden. Anna har roat sig med upp-packning och hushållsbestyr. Ragge verkar bara helt överlycklig att få vara hemma igen!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Pool-liv

Låt oss börja med Ragge.  Via nätet har vi fått många goda förslag till problemlösning. En av våra coacher är bloggvännen Ingrid som tillsammans med Per-Åke, var och hälsade på oss i onsdags. De anlände med MC till vårt Monte. Likt rymdvarelser var de utstyrda med hjälmar och svarta skyddskläder. Då Ragge kom ut och såg dem, började han med att kissa på sig. En tydlig signal av rädsla. Men därpå störtade han fram mot rymdisarna och skällde mycket aggressivt! Där har ni en bit av Ragges personlighet. Han tvekar inte att försvara sin flock! En fantastiskt fin egenskap tycker vi.

Vad är detta?

Här vaktar jag!

Ingrid gav oss några tips hur vi ska hantera Ragge. Huvudregeln är att det är inte han som ska ta initiativet till kontakter med oss. Det ska vara vi som beviljar audiens. Och se! Redan denna lilla förändring i relationen har medfört en stor förändring i Ragges beteende. Hans enerverande pockande på uppmärksamhet har minskat med 90%. Kanske har vi börjat vandra på framtidens stig!

Annars arbetar vi nu med poolen och dess vatten. Den riktiga kristallklara vattenkänslan har vägrat infinna sig. Dessutom har vi haft svårt att rengöra bottnen. Stoftet som hela tiden faller ner har varit omöjligt att suga upp. Större delen har passerar genom filtret och sprutat tillbaka ut i vattnet. Flockningsmedlet har varit helt verkningslöst.

Anna har naturligtvis gjort en djupdykning i nätets kunskapspool. Hon hittade där något om Cyansyrapluttar, vilket kan ha dränkt all vattenvård. Som ett första simtag till ett bättre vatten, har vi tappat ur ca 6 kubikmeter. Nytt vatten skulle ha levererats i dag på förmiddagen. Vi stod och spanade ivrigt bort mot byn, men inget brummande från en traktor med vattentank kunde höras. Nu på kvällningen ringde vi vattenentrepenören för att få reda på vad som hänt.

En skrovlig röst (!) förklarade att han borde ha ringt till oss. Men det blev liksom inte av. Med tanke på den raspiga ordmassan, undrade jag om han var sjuk. Nej, nej! Han hade bara varit lite ”malandro” (slyngel, rackare, slöfock). Därför kommer han på måndag kväll efter arbetet i stället. Tanken på att fylla tanken under den svala kvällen gjorde att rösten piggade på sig. Det har sina sidor att ha affärer med lokalbefolkningen!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Lejonunge

Vår hund Ragge kom upp på vår gårdsplan för nästan exakt 11 månader sedan. Det var bara att acceptera att vi blev adopterade. Vår veterinär Maria trodde då att han var ca 3 månader och att han var en blandning av schäfer och en sorts portugisisk fårhund som lever ihop med sin fårskock ute på fälten. Denna hundras är tydligen bara inriktad på sitt arbete och har lite intresse över för människor.

Under de senaste 3 månaderna har vi märkt att vår gulliga lejonunge har börjat visa en oattraktiv sida. Inledningsvis viftade vi bort Ragges beteende, men det har förstärkts hela tiden. Han morrar då vi vill att han ska göra saker som han själv uppenbarligen tycker är onödiga. Några gånger har han även blottat tänderna och sett riktigt hotande ut. Det har gällt vardagssituationer som att han skall borstas, rensas i öronen eller komma inomhus.

Jag har tidigare ägt 2 taxar och Anna har umgåtts nära med människor som haft hundar. Vi har alltså en vana med familje/sällskapshundar. Nu är vi ganska säkra på att Ragge har anlag från en hund som absolut inte är en sällskapshund. Det är i så fall den hunden som morrar och visar tänderna mot oss. Detta beteende kommer aldrig fram i hans vanliga umgänge med oss. Fortfarande är han ytters lekfull och kärleksfull. Men allt skall tydligen ske på hans villkor och en känsla av otrygghet har därför kommit in i umgänget med honom.

Gulliga lejonungar växer upp och blir mäktiga rovdjur. Ragge är inget lejon men han växer upp och är på väg att bli något av den egensinniga fårhunden. Vi känner att vi inte är vuxna att hantera en skarp vallhund. Därför har vi bestämt oss för att försöka hitta någon kunnig som vill ge Ragge ett nytt hem.

Under tiden medan vi söker ett nytt hem åt honom, tänker vi betrakta honom ungefär som Rävan. Han skall naturligtvis leva med oss, sova inne och få kel. Men vi tänker inte kräva så mycket av honom i det dagliga livet. Han får vara omkring oss och hålla på med sitt.

Det svåra i allt detta är att vi inte känner igen den hund som vi tog till våra hjärtan. För oss är allting bara sorgligt!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Nattöppet

Värmen är här nu! Inte så att vi har blivit överraskade av något oväntat. Snarare tvärt om, eftersom maj var en rysligt regnig och sval månad. Sommaren har sina praktikaliteter på samma sätt som vintern har sina. Det är alltså en fråga om anpassning.

Vi har lättast att vänja oss vid att äta frukost ute på planen. Solen värmer. Det är ett måste med halmhatt och solglasögon. Men det är inte besvärande varmt. Bara så där krispigt ljuvligt som löftet om en varm dag kan bära med sig. Hela förmiddagarna går i den behagliga temperaturens lunk. Våra dagliga sysslor samt arbetet på vedboden, flyter lätt under förmiddagarna.

Så vid lunchtiden, börjar värmen bli alltför påträngande. Med Ragge i spetsen går vi in i husets svalka för att få mat och siesta. Oftast har vi ätit lunch vid 14-tiden. Därpå följer den ljuvliga siestan. Vi måste på något sätt vara programmerade, eftersom sömnen kommer till oss så snabbt. Ragge ligger på golvet i sovrummet inne hos Anna. Jag slumrar på soffan Ektorp i salen.

Siestan tar ca 1 timme, vilket betyder att eftermiddagen har börjat då jag kliver ut ur huset. Då har skuggan kommit vid östra altanen, vilken är den naturliga väntplatsen i avvaktan på att dagens hetta ska stilla sig. Graderna vibrerar runt + 35 i skuggan. I huset har vi då ca + 25. Att det är så svalt i huset beror på att vi har solskydd (toldos) utanför de stora glasytorna.

Stora glaspartiets Toldo sätt upp för säsongen.

Stora glaspartiets Toldo sätt upp för säsongen.

Solens strålar har en våglängd som passerar genom glas. Dessa strålar ger vintertid en behaglig värme i huset. Denna värme har en våglängd som har svårt att passera ut genom glaset, varför värmen stannar kvar inomhus. Sommarens toldos stoppar solstrålarna utanför glaset. Den värme som då skapas har den våglängd som har svårt att ta sig igenom ett fönster. På detta sätt har vi möjlighet att hålla sommarhettan utanför huset.

Vårt hemliga vapen i värmekampen är Alentejos svala nätter. En portugisisk vän påstod att vi bor i en öken. Och där är alltid nätterna svala/kalla. Hur som helst. Under den tid då vi har lamporna tända, har vi fortfarande alla fönster stängda. Det beror på den otroliga mängden små insekter som inget myggnät kan stoppa. Dessa småkryp söker sig till ljuset och surrar likt yrsnö (ursäkta liknelsen) utanför fönsterglasen.

Men så kommer sänggåendet och vi släcker alla lampor. Efter en 10-15 minuter går jag upp i svärtan och öppnar alla myggnätsförsedda fönster. Nu kan den nattsvarta svalkan börja fläkta in i huset. Då vi vaknar på morgonen har vi runt + 20 i salen. Huset är nedkylt och vi är rustade att möta den kommande dagens hetvåg! Receptet är alltså att ha huset stängt på dagen och öppet på natten!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Pilares

I går lördag var Frasse på äventyr med hela flocken. Redan tidigt på morgonen började Ragge att bli orolig, då han märkte att något alarmerande var på gång. Alltid då vi lastar Frasse får han något bevakande över sig. Tänker någon åka sin väg och lämna honom kvar???

Vännerna Ulla och Janne bor små delar av året i Milfontes vid den västra kusten 16 mil bort. Under några år har det blivit så att vi besöker varandra en gång om året. Det medför 2 möten, ett hos dem och ett hos oss, som är fyllda med mat och skratt. Vi 4 människor var mycket intresserade av hur Ragge skulle klara resan och besöket. Som vanligt kunde han inte koppla av och vila i Frasse under den långa körningen. Därför var han fullständig uttröttad då vi kom hem. Så fort han kom in i huset så slängde han sig på golvet och somnade. Men nu, dagen efter, är han som vanligt pigg och full med bus.

Annars har vi i dag börjat gjuta fast de stående järnbalkarna (pilares) till vedbodens väggar. Det var faktiskt så länge sedan vi höll på med dylika arbeten, att Anna var tvungen att konsultera vårt byggnadsarkiv. Där hittar man spännande recept på blandningar av betong, murbruk och lerputsning. Den portugisiska grundinställningen är att mängden cement styrs av andelen sand. Singlet i smeten skall inte påverka mängden cement.

Här blandas betongen för hand.

Här blandas betongen för hand.

Byggnadsåren i PT har lärt mig att ensam är stark, men att med Anna blir det starkare. Det behövs alltid en hållande hand som möjliggör arbetets genomförande. Hur skulle jag annars ha kunnat gjuta fast dagens pilares. Någon måste hålla i balken medan jag skuttar runt med vattenpasset.

En hjälpande hand.

En hjälpande hand.

Det behövdes 2 kärror handblandad betong för att fylla det onödigt stora hålet. Nu är de första pilares mycket viktiga. De är riktkarlar inför det fortsatta arbetet. Dessutom är det där som vinterstormarna kommer att pröva konstruktionens hållbarhet. Vi vill inte ligga vakna under nästa oväder och undra om vedboden stannar kvar på Farmen.

Våra grönytor är inte så gröna längre.

Våra grönytor är inte så gröna längre.

Så blev det dags för den efterlängtade gjutningsnjutningen! Det var faktiskt ett par år sedan sist som vi kunde ha den belönande upplevelsen. Kanske var det därför som ölen och det vita vinet smakade så gott. Ragge deltog i njutningen genom att smaska på en ostbit! Det är härligt att vara ett gäng som arbetar tillsammans!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna