Skip to content

Vårljus

Hösten här travar envist fram mot den hägrande jultiden och det magiska ögonblicket då allt svänger vid vintersolståndet. De soliga dagarna (och de är många) skjuter in solstrålarna allt längre i huset. Njutningsfullt går vi barfota på parketten och låter det soluppvärmda golvet glädja våra fossingar.

Med hösten kommer också den paradoxala känslan av att vi får ett svenskt ljus. Men det är egentligen inte så konstigt, eftersom ljuset i Portugal under sommaren har en styrka och klarhet som aldrig kan uppstå i Sverige. Jag påstår i alla fall det, även om Anna protesterar. Hon hävdar att en högsommardag utan molnighet på den vita sandstranden i Falsterbo har likartat ljus. Naturligtvis är hon blockerad av nostalgiska minnen från en tid som aldrig fanns. Med det är jag klok nog att inte säga, eftersom alla sanningar inte bör sägas om man vill vårda äktenskapet.

Nu är vi eniga om att solljuset denna dag gav oss känslor av en svensk vår! Visst är det konstigt. För att få kontroll över sina nordiska minnen, dök Hustrun in i webbens solhöjdstabeller. Därpå följde en givande morgongenomgång av jämförelser i solhöjd mellan Fäderneslandet och Adoptivlandet!

Kärestan började med att fastställa att vår solhöjd i dag (18 november) motsvarade den 25 mars i Stockholm. Det är därför vi har vårkänslor! Vi lever egentligen i ett sken som sedan barnsben var något vi förknippade med vårens ankomst (eller den tidiga september, men låt oss här bara njuta vårtankar).

Medan jag tog mina sista klunkar av det fantastiskt starka morgonkaffet, fortsatte Anna att slamra vid datorn. Hon tvingade mig att hämta papper och penna, eftersom hon ansåg att det var viktiga tillkännagivanden på gång. Jag återvände till min fåtölj där den stod i morgonsolen vid glaspartiet med de beordrade utensilierna.

Vår första november här på Éguas. Redan då insåg vi att man bor bättre i Sverige.

Så tvingades jag anteckna att vår sol var 28,4 grader över horisonten några dagar runt vintersolståndet den 22 december. Alltså det är så mörkt det kan bli här hos oss! Sedan kom förklaringen till varför så många svenskar flyttar till södern.  Vår lägsta solhöjd, eller ännu lägre, varar i Stockholm mellan 29 september och 15 mars!

Kära läsare, kan du vara vänlig och läsa om stycket ovan. Inser du riktigt vad siffrorna betyder? Man kan säga att Stockholm har ett vintersolstånd som varar i 5,5 månader. Men vi vet att under dessa månader är husen där mycket varmare och skönare än de flesta hus i Portugal. Man kan inte få allt!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Utslagna

I lördags var vi med arbetslysten och klar blick ute på markerna och röjde cistus. Den arbetsdagen slutade i belåten trötthet efter ett väl genomfört slit. I går, söndag, vaknade vi med tappra leenden och med sviktande beslutsamhet. Vi sköt på arbetsdagen så länge vi kunde, men strax före 11 vacklade vi ut till slagfältet. Något vi verkligen aldrig borde ha gjort! Bara den ca 5 minuter långa promenaden till Liljeåsen, fick oss att knäa av trötthet.

Sturska kämpade vi med slaka muskler mot cistusens sega växtlighet. Jag blev överlycklig då Anna förklarade att hon inte orkade något mer. Om hon gav upp och gick hem, då behövde jag bara hålla ut en liten stund innan jag kunde krypa upp till husets omvårdnad. Efter lunchen tog vi en synnerligen lång siesta.

Denna dag väckte oss med gråa skyar och hyiga temperaturer. Eftersom jag inte tycker om att vara sysslolös, utverkade jag ett tillstånd av Hustrun att få gå ut och elda en (1) kase. Vi vet ju alla att vid eldning är det lågorna som gör det energikrävande jobbet.

Det gick lätt att gå till kasen, eftersom det var nedförsbacke. Det var nog därför jag glömde bort att jag fortfarande var konvalescent. Kasen var en tjurig kvarleva sedan föregående vårstädning. Den gången vägrade sprethögen att brinna, varför vi lät den vara ifred och i stället ägnade oss åt de vetenskapligt staplade växtansamlingar, vilka var mer lättbrunna.

Men nu tyckte jag att eländet borde förvandlas till en uppfriskande eldupplevelse. Men jag hade underskattat kasens spretighet. Det är nämligen så att kasar ska ha en väl packad kärna av lite grövre format. Det är den kärnan som håller kasen vid liv och tillåter att jag fyller på med genomblött gräs och annat otyg. Att nalkas en felkonstruerad genomblöt kase med 2 dl diesel är därför dömt att misslyckas. Själva antändningssatsen bestod av gamla strumpor och papperslump som jag fuktade med dieseln. Därför var eldningen inledningsvis mycket lovande. Strumpor har nämligen en magnifik eldningspotential!

Vem har sagt något så dumt som "Ingen rök utan eld"

Men åter vann spretigheten över mitt gossesinne! Det är ytterst nedslående att inte få eld på den kase som du utsett till ditt byte. Massvis med frejdig rök, kunde inte på något sätt dölja nederlagets bitterhet. Troligtvis såg Kärestan mina slokande axlar uppe från huset, eftersom hon kom ut till mig med en isande kall tröstande eldningsöl. Den Quinnan vet vad en trött äkta man behöver!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Trötta ryggar

Dagen inleddes med att jag ystert störtade ut i den hyiga morgonen. Styrkt av några stödjande kommentarer i vår blogg, dristade jag mig att ta några uttjatade (enligt Anna) bilder på en synnerligen krämig morgondimma, i Ardilas floddal. Vi har den tiden nu då morgnarna kan bjuda oss på en magisk dans med dimmoln och älvor.

Han fick som han ville ;-)

Vid den efterföljande poolrensningen upptäckte jag en olaga badare. Högljutt ropade jag på Anna, som ovilligt stack ut sitt morgonrufsiga huvud i dörren. Det var först då jag försäkrat henne att vi hade en gullig gäst var i poolen, som hon behagade komma ut och titta. Det blev en kort titt, varpå hon störtade in efter kameran. Grodor har något mänskligt över sig. Kan det vara det där att de tycks ha armar och ben. Den lilla gröna badaren lyftes naturligtvis försiktigt upp ur poolen med håven efter fotograferandet.

Visst är han söt men han får faktiskt skaffa sig en egen pool

Annars var dagens stora uppgift att vi inledde rensningen av cistussly från Liljeåsen. Om cistus får hållas så breder den obevekligt ut sig över all mark. Den blir som en bokskog där inget kan växa under buskarnas heltäckande mörker. Men nu skulle eländet bort. Hustrun, för stunden iklädd sin chicka getingtröja med matchande jeans och elegant sombrero, hade till uppgift att medelst en grensax kapa det vekare beståndet.

"Cistusslitarmodet" för säsongen

Jag gick, holmgångsvis, till närangrepp endast utrustad med den råa muskelstyrkan. Cistus kan tyckas vara en skrämmande antagonist inom slybranchen. Men den otäckingen har en jättestor akilleshäl. Den har inget motstånd mot svenska muskler som drar parallellt med marken. Då brister de rotvälteliknande rötterna och busken släpper tagen om moderjorden. Då man arbetar med buskuppslitning, är det bara en fördel att stå i en brant backe, som det är vid åsen. Jag ställer mig bara nedanför busken. Tar tag om stammen någon decimeter ovanför marken. Klämmer in eländet i höger armhåla, samt rycker till.

Det största problemet i detta ryckiga arbete är att det alltid följer med en massa jord tillsammans med rotvältan. Den jorden har en benägenhet att slingra sig ner i mina kängor. Därför går det åt mycket tid medan jag står på ett ben och försöker tömma ur mina fotbeklädnader.Nu på kvällen är vi båda behagligt trötta. I morgon kommer vi nog inte att ta oss ur sängarna. Men det är morgondagens problem!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Olika väder

Vi har bott i Portugal i 13 år, men det är bara under de senaste åren som vi har börjat förstå landets klimat. De första åren var Algarves väder det enda som vi brydde oss om. Hur det var för övrigt tänkte vi inte närmare på. Men så flyttade vi mot norr upp i Alentejo, in mot spanska gränsen. Portugisiska vänner i Algarve varnade oss för det ”ökenklimat” vi skulle möta. Framför oss låg uppenbarligen metallsmältande somrar och bittra köldvintrar. Allt insvept i riklig förekomst av täta dimmor.

Men över åren märkte vi att vår del av Alentejo, tur nog, inte var så mycket annorlunda än Algarve. Temperaturkurvorna följde varandra. Bara oftast lite mer kyla/värme hos oss under de olika årstiderna. Dessutom föll regnen ganska likartat mellan oss och turisternas paradis. Alltså drog vi den slutsatsen att Portugals väder var lika över allt, alltid bara lite behagligare i Algarve.  Fel! Fel!

Oavsett vädret går jag nästa alltid i sandaler. Och då är det tur att det finns en äkta man som kan laga dem.

De senaste 2 åren har vi lagt in allt fler orter i SMHI:s prognoskarta. Det var då vi förstod att Portugals väder inte alls är likformat. Juli 1994 försökte jag stanna 1 vecka i turistorten Figueira da Foz, mellan Lissabon och Porto. Det gick inte att vara kvar mer än 3 dagar, för allt var hela tiden insvept i en tjock kall dimma. Chockad tryckte jag gasen i botten och sträckkörde ner till Algarve . Där kunde jag borra ner fötterna i solhet sand och kisa mot silverglittret i havet.

Numera vet vi att den kuststräckan, Silverkusten, regelbundet har mycket dimma. Dock oftast på förmiddagarna. Men temperaturen dagtid tycks för det mesta ligga ca 5 grader under vår temperatur. Vi har pratat med portugiser om detta, och de menar att så är det! Tänk det hade vi ingen aning om!

Samma sak nu under vintern. Vädret för orterna Coimbra, Peso da Regua och Figueira da Foz tycks ha mer regn och lägre dagstemperaturer än vi under den här delen av året. Mycket konstigt tycker vi, eftersom de alla ligger närmare havet och därför bör ha mildare vinter.

Nu har vi inte regelbundet bevakat vädret i de nord-östra delarna av landet. Men enligt uppgift är snökedjor till salu i butikerna i det området. Hua!

Nu kl 17:57 viner vindar och regnet smattrar mot fönstren. Temperaturen klänger dock tappert kvar vid +17,3. Vi har slutat elda i Sonja, eftersom det börjar bli för varmt i huset.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Motivtvist

Varje höst medför spänningar i vår, annars mycket harmoniska, relation. Boven i detta äktenskapliga drama är vädret. Hösten skapar nämligen dramatik i vårt vackra landskap. Ni vet att vi har en härlig utsikt. Men jag tycker att allt blir tjusigt på kvadraten, då hösten kommer. Denna tjusighet vill jag med stor iver föreviga och få publicerat i bloggen. Anna tyckte att ni läsare ska besparas dessa årliga upprepningar. Då påpekade jag för Hustrun att hon aldrig har något emot att ta med en lång rad bilder på mig i olika situationer. Men tydligen är hon mer intresserad av mig än av vår fantastiska natur.

Trots hennes motsträvighet har jag i dag fått igenom att vi ska ha med en bild på den första rejäla floddalsdimman. I sin outgrundliga godhet godkände hon även en vy över floden Ardila just som den breder ut sig över dalbotten efter det senaste regnet. Ni kan inte räkna med några fler bilder över dessa pärlor den närmaste tiden. Njut därför medans ni kan!

Okej då, han har rätt. Visst ska ni få se på en vacker morgonutsikt.

Annars upptäckte Kärestan i går en liten geckobebis som var ute på terrassen. Geckoödlor ska inte vara utomhus dagtid. Och de avskyr att visa sig öppet inför alla fiender. Bebisen verkade skadad, varför jag ryckte ut med full styrka. Då jag böjde mig ner över den, orkade den knappt röra på svansen. Det var mulet och kallt ute, vilket inte är bra för de kallblodiga ödlorna.

En tjock madam, den där Ardila

Jag tog in det lilla djuret och lade det på den varma stenen bredvid Sonja. En liten bit hushållspapper fick tjäna som skydd åt den värnlösa lilla varelsen. Därpå gav jag mig på jakt efter en lämplig fluga. (Tänk så få flugor det finns då de är efterfrågade.) Geckon mumsade i sig flugan varpå den drog sig tillbaka in under skyddet.

Vilken liten krabat

I morse var den lilla krabaten lite livligare. Men den fick kvarstanna i Sonjas värme fram till eftermiddagen. Då var glasverandan Markisen varm och full med små insekter. Geckon lät sig bli upplyft utan några flykttendenser, varpå jag bar ut den till insekterna. Vanligtvis är geckos alltid mycket skyggare än de orädda algeriska sandlöparna (vår vanliga ödla). Men den här ungen tappade all sin rädsla på ett dygn. Vi är nog ena riktiga ödletokar!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna