Skip to content

Sprickor

Vi har börjat putsningen av vårt uthus genom att ge oss i kast med sydfasaden. Det är väggen med de 2 dörrarna. Alltså egentligen den viktigaste väggen. Varje tänkande person måste fråga sig varför vi började med denna vägg, som borde vara den viktigaste. Visst är den viktig, men den är också uppdelad i 3 avskiljda fält pga, dörrarna. Varje enskilt fält har varit en dags arbete och det har underlättat min läroprocess. Dessutom visste vi att sydfasader är illa ute då värmen kommer.

Nu har jag varit missnöjd med de första 2 fasadbitarna. Efter putsningsarbetet har fula sprickor skapats på väggen! Jag måste ha gjort fel på något sätt, men vad! Inför det 3:e partiet hade vi ett sammanträde i Familjerådet. Styrelsen enades om att genomföra 2 förändringar i arbetsgången.

Först skulle bruket, efter påslagningen på väggen, få vila där i fred ca 1 timme. Därpå skulle själva utjämningen (här finns säkert en byggnadsterm som jag inte har en aning om) av bruket ske med en mjuk och varsam hand. De första väggarna hade jag bearbetat ganska hänsynslöst, för att få en jämn yta.

Min personliga kris infann sig efter det att jag slagit på all puts på väggen. Hur skulle jag klara av att stå där och stirra på väggen i 1 timme utan att få röra den? För att lindra min vånda gav jag mig ut på lite markarbete i närområdet. Inget skingrar tvångstankar som fysiskt arbete med blommor och blader. Jag hade med mig Hustruns armbandsur, så jag hade koll på läget.

Jämnt och fint

Så hade det äntligen gått över 1 timme och jag hade tillstånd att skynda tillbaka till putsningen. Med varlig och kärleksfull hand arbetade jag försiktigt fram en jämn och sprickfri yta. Då föll de första regndropparna! NEJ, inte på min fina putsning!

Räddas det som räddas kan

Anna skyndade till undsättning! Jag hämtade plastskynken att hänga över väggen medan Hustrun dansade antiregndansen. Efter några avslutande drag på muren var den klar. Medan stora tunga droppar föll, byggde vi ett regnskydd över muren. Här borde jag ha varit gråtfärdig, men ett stort lugn fyllde min murarbaskropp. Jag visste nämligen att jag funnit den rätta metoden att putsa en vägg. Om nu regnet skulle förstöra dagens arbete, så låt det ske! Jag var säker på att kunna putsa om väggen i morgon, om det behövdes!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Tåligt

Mitt under vår långa mysfrukost ringde Handelsmannen (HM) i byn. Han hade att berätta att vår beställning av byggmaterial från gårdagen, skulle transporteras ut kl. 11. Uppenbarligen ringde hedersmannen från sin taxi på väg i något brådskande sjukärende. Samtalet var därför med begränsad hörbarhet. Men ändå! Leverans skulle alltså ske i dag, vilket var perfekt. Inget är värre än att ha en leverans hängandes hotande över våra huvuden. Ännu i dag minns vi med fasa en lördagsmorgon 07:50, då HM kom brummandes med tegel till vårt bygge. Jag stod utomhus, nyvaken och frusen. Fortfarande iförd pyjamas och myskläder. HM gav mig en bedrövad blick, pekade mot bygget och sade ”rapido”!(Tegel lastas av för hand!)

Eftersom vi inte visste om HM menade att leveransen skulle utgå från byn vid 11-tiden, eller om den skulle vara på plats vid detta klockslag, svävade vi i ovisshet. Därför vilade vi på vår bygghane denna förmiddag, vilket var klokt gjort. För redan 10:30 mullrade en traktor in på Thomas marker. Det var bara för mig att galoppera iväg i Frasse för att ta emot leveransen. Med på traktorflaket var cement och kalk till oss. Så denna molnprydda förmiddag bar jag runt på 330 kg cement och kalk. Därför var jag lite trött då jag återvände hem till Anna.

Kärestan tyckte att det var dags för lunchlagning, varför jag gick ut på byggplatsen för att bläddra bland formvirket. Eftersom denna sysselsättning per definition inte kan anses vara byggnadsarbete, var jag iklädd sandaler, shorts och annat somrigt. Mitt i formvirkesletandet, gled en planka snett och hamnade med sin kant över min vänstra stortå! Sammanstötningen, med smärtgraden 5 på den 10-gradiga skrikskalan, orsakade konstigt nog stor blodsutgjutelse!

Nya fina skydds-skor införskaffades i staden igår. Men nej då ut och jobba i sandaler skulle han...

Kris! Här stod jag alltså med en kraftigt blödande stortå just då lunchen stod och doftade. Det var fullständigt otänkbart att inträda i huset iförd en blödande stortå. Hustruns reaktion skulle bli förödande. Hon klarar helt enkelt inte av att jag är skadad. För att minska på blodflödet spolade jag eländet med kallt vatten. Just under sårvården hördes ropet att maten var klar. Blödandet hade nu upphört, men tån såg ut som jultomtens näsa.

Då jag kom in till maten satte jag omedelbart vänstra foten i min toffel. Men bara ungefär till hälften. På så sätt doldes tån av bandet över fotryggen. Snabbt satte jag mig på min plats och gömde fötterna under min stol. Anna märkte ingenting. Inte förrän vid dagens slut då jag klev ur arbetskläderna. Då kom det! VAD HAR DU GJORT MED TÅN?

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Mänsklig värme

En av årets höjdpunkter, gick av stapeln i dag. Vi var till skattekontoret och lämnade in våra deklarationer. Denna ritual är inget som avklaras via ett simpelt brevlådeinkast. Nej, nej! I Portugal får man ett inlämningskvitto som ett bevis på att vi gjort vår plikt mot samhället.

Då vi klev in på kontoret tidigt på förmiddagen, var det packat med folk! Mycket oroande för oss, eftersom vi som vanligt hade en diger ”att göra” lista inför dagens stadstur. Men alla människor i lokalen betedde sig som om de stod i kön till giljotinen. Vi liksom fördes mot inlämningsdisken av en ström av välvilliga leenden. Jag tittade tvekande mot folkhopen och gjorde den världskända gesten ”men ni är ju före”! Alla vinkade avvärjande, varför vi omedelbart kunde bänka oss framför deklarationsmottagerskan. Det är en kvinna som vi under många år plågat med intrikata deklarationsfrågor. Trots det såg hon ut som ett barn som ser tomtemor och tomtefar på julafton. Varifrån får dessa människor sin värme? Jag översvämmades av en våg av nordisk kärlek och försökte luta mig över disken för att ge tjänstekvinnan en kram! Hustrun, som känner igen mina vågor av sentimentalitet, tryckte dock kraftfullt ned mig i stolen.

Lite besvärligt blev det när vi upptäckte att infarten till en av våra affärer var uppgrävd

Efter skattekontoret skildes vi åt. Hustrun skulle hämta ut pengar och jag skulle besöka vår drogaria (färg-/järnhandel). Anna berättade senare att hon stött ihop med apotekerskan i vår by, på väg till ATM-maskinen. Enligt uppgift hade de ett glatt, livligt och givande samtal. Med tanke på Hustruns begränsade insikter i det portugisiska språket och apotekerskans stapplande engelska, så är en sådan givande samvaro ganska konstigt. Men vänlighet, sympati och igenkännande kanske inte behöver så många ord!

Vi var också in till Handelsmannen (HM) i vår by. Det var för att beställa byggvaror till grannen Thomas och till oss själva. Dessutom frågade jag om inte vårens hattar hade kommit. (Ni kanske kommer ihåg att vi planerar att ha en installation av hattar ovanför vår soffa Ektorp?) Visst hade HM fått hem en hög med halmhattar. Han försvann mumlandes ut på gatan för att uppsöka ett av sina otaliga förråd.

Så återkom HM med en 150 cm hög stapel av olika halmhattar. Han trodde att jag sökte hattar till mig och Anna. Därför blev han väldigt förvirrad då jag valde ut 3 olika hattar. Varför skulle jag ha så många olika hattar (skratt i butiken)? Därför att jag har så många huvuden (mer skratt i butiken)! Ibland är det roligt att handla!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Putslustigt

Vi har haft hantverkare här under bygget av vårt hus. Det är någonting som vi verkligen har försökt att förtränga. Innan vi startade bygget sökte vi information på nätet om allt som skulle kunna vara relevant för oss. Vi kan sammanfatta hantverkarnas inställning att inget av vad vi lärt från webben var relevant för dem. Sålunda inleddes en mesallians mellan svenska webbare och portugisiska hantverkare. Ta det här om hur länge ett murbruk var användnings bart efter tillverkningen. På nätet hade vi läst om att under 2-3 timmar var bruket helt ok, men att det sedan inte borde användas. Under bygget hade vi fullt sjå att gömma bruk för murarna som var upp mot 5 timmar gammalt! De tyckte att bruk kostade pengar, alltså skulle det användas, oavsett ålder.

I dag inledde jag putsningen av uthuset. Ett arbete fyllt med ångest och otillräcklighet. Aldrig tidigare har jag stått inför en sådan stor putsningsuppgift. Vi hade uppdaterat våra teoretiska insikter genom att läsa en mängd svenska sidor om putsningens ädla konst. Men ingen sida behandlade det där att vi själva var tvungna att blanda cement och kalk till angenäm styrka och smak. De svenska sidorna sysslade alla med färdigblandat bruk från någon sorts heminredningsaffär på Strandvägen. Här i Portugals ödemark kände vi oss mycket utlämnade till skriet från vildmarken.

En hjälte om än en nervös sådan

Bloggvännerna Åke och Lennart hade tidigare tipsat oss att tillsätta några droppar såpa/diskmedel i bruket. Det gör att bruket lättare fastnar på väggen då jag slänger på det. Först fuktade jag tegelväggen med hjälp av blomstersprutan Spruttan. Därpå började jag, med fjärilar i magen, att med friskt mod slänga på bruket på väggen. Arbetet gick enligt duttningsmetoden. Det betyder att många små påslängningar snart blev en hel vägg!

Vädret var oförskämt varmt och skönt. Den väggbit jag hade börjat att putsa låg rakt åt söder. Min plan var att vara klar med arbetet i god tid före lunch! Ha, ha! Snacka om miss i planeringen. Först 14:30 kunde jag rengöra verktygen och gå in till Hustruns beundran och omsorger.

På kvällsrundan hittade vi en, på Eguas, sällsynt gäst. Tofs/Fjäderhyacint.

Strålande sol och nyputsad vägg är inte ett lämpligt par. Säkert överdriver jag som vanligt alla varningsorden. Men det kändes rätt, att då och då under eftermiddagen fukta den fina putsytan med små duschar från Spruttan. Jag känner mig faktiskt full med tillförsikt inför det fortsatta arbetet!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Hustrun

Det kan vara lite knöligt att vara gift med Hustrun. Jag brukar tänka att det är som att dela säng med hela Kungliga Vetenskaps Akademien! Då menar jag inte att det är fullt med folk i vår Hemnes. Det är mer fråga om att ständigt utstå/njuta av en outsläcklig nyfikenhet. Och denna nyfikenhet måste alltid tillfredsställas.

Ta det här med vårt duschvatten. Varje morgon tappar vi upp 3 flaskor à 5 liter vatten. Dessa flaskor placeras ute på glasverandan Markisen. Där får de stå, insvepta i en svart plastsäck, tills kvällen kommer. Syftet är att låta solskenet höja vattnets temperatur från ca +12 till mer njutbara nivåer. Soliga dagar, även vintertid, kan vattnet bli så varmt att det utan besvär kan duga som tvättvatten.

Men ibland, som idag, var det på kvällen bara +22. Och det är ingen temperatur att tvaga sig i. Alltså måste en flaska vatten värmas på spisen. Men hur mycket ska vattnet värmas? En uppvärmd flaska ska räcka till 2 kalla flaskor. I äktenskaplig harmoni delar vi alltid på tvättvattnet i lika delar. Ett tvättvatten bör vara runt +40 för att vara njutbart. Frågan är då hur mycket ska 5 l ska värmas för att 10 l vatten med temperaturen +22 ska duga till kvällstvätten?

Det skulle naturligtvis enkelt kunna lösas genom att värma 5 l till sjudande nivåer. Men då blir det slutliga vattnet oftast för varm, vilket kan medföra att varmvattnen blir kvar i grytan efter vår genomförda tvättning. Detta är inte bara slöseri, utan också ett ovetenskapligt förhållningssätt, enligt kvinnan som jag är gift med!

När inte vetenskapen kallar är det handfast arbete som gäller. Här lagas lerhål.

Alltså har hon, genom noggrant genomförda experiment, kommit fram till följande. Om tvättvattnet, pga. bristande solsken, bara är på +22. Då måste en flaska på 5 l upphettas till +80! Självfallet övervakar hon uppvärmningen med hjälp av hushållets matlagningstermometer.

Vad som förvånar mig i allt detta är att jag själv alltmer får ett synsätt liknande Hustrun. Allt ska mätas, katalogiseras, struktureras och analyseras! Faktiskt måste jag medge att vårt beteende bidrar till ett levande äktenskap där allt debatteras.

Annars har hon i dessa dagar alltmer intresserat sig för kolhydraterna. Det har medfört att mina pastaportioner har minskat. Däremot har fettet ökat! Enligt Hustrun ska det vara bra för vår hälsa eftersom kolhydrater = socker = fy! Matlagningen är Hustruns domän. Så länge jag njuter och blir mätt får hon göra vad hon vill!