Sommaren?

Enligt officiell portugisisk kalender, har våren just tittat fram över vinterkanten. Därför måste det vara något galet då vi tycker att sommaren har kommit. Dag efter dag radas det upp alla dessa somriga ljuvligheter som säger att en ny tid är här. Hur ska vi då kunna bry oss om den anbefallda tidsräkningen!

Låt oss börja vår somriga uppräkning. Göken har kommit med sitt egensinniga lockrop. Nu har vi alltid härfågeln omkring oss. Den krabaten har nästan ett gökljud i sina hoanden. Så det kan vara svårt att lägga märke till gökens ankomst. Däremot är det omöjligt att missa Pilpojkarnas (Biätare är det officiella namnet. Men det visste vi inte då vi såg/hörde dem första gången. Då var vi bara tvungna att ge dessa luftens färggranna pilar ett namn.) drillande läte och fantastiska färgprakt.

Den lilla varfågeln Rödhättan har också intagit sin plats på markerna.

På själva markplanet hinner vi knappt med att bocka av alla blommor som ploppar upp. Primaveran (florentinerlilja) breder, till vår glädje, ut sig på ägorna. En synnerligen vacker blåskimrande njutningsspridare. Halte-Hans (blåmire) tonar också ned det rikligt gulblommiga ytorna med sin pigga blåhet. Taggbuskarna börjar bli gula och då skapar naturen säsongens praktfullaste bukett tillsammans med lavendeln.

Vi sitter allt oftare ute på Markisen och äter frukost. Ibland sätter vi oss där trots att kylan biter oss i tårna. Men vi vet att bara solen tittar fram bakom mandelträdet, då väller värmen in över frukostbordet. Slutligen har vi kanske det arbetsammaste sommartecknet. Poolen ska sättas i ordning! Åter har debatten tagit fart om någon form av uppgradering av badnjutningen. Borde vi inte byta vår enfärgade liner till en mosaikmönstrad. Anna ska göra ett dopp i poolutbudet i Algarve. Det är där som vi tror att vi kan hitta något.

Den smutsdöljande gardinen

Den smutsdöljande gardinen måste bytas ut! Den blev för smutsig.

Vi har också officiellt avslutat eldningssäsongen genom att avlägsna all ved från Markisen. Det är viktigt att få bort de utrymmeskrävande vedkorgarna nu då vi vill äta frukost där ute. Den vårstädningen är inte så ödesmättad, eftersom Vebo bara är ett 10-tal meter bort.

Annars har jag avslutat ett hårt arbete som legat och väntat sedan januari 2008. Det var då som vi fick upp vatten till kommande husbygget. Då var vi inte säkra på var vi skulle ställa vattentanken. Allt berodde på hur det skulle bli med huset och omgivande utgrävningar. Därför avslutade jag den gången nedgrävningen av slangen ca 50 meter från cisternen. Men nu står 2 cisterner på sin slutliga plats, varför jag har utnyttjat det senaste regnets markuppmjukning och gjort en storinsats.

Sent ska syndaren gräva

Sent ska syndaren gräva

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Naturnära

Rävan har besökt oss varje dag den senaste tiden. Inte bara det att hon har hälsat på, dessutom har det varit fråga om påhälsningar dagtid. För att umgänget med en räv ska vara riktigt trevligt, måste besökaren infinna sig så vi inte behöver stänga av en film eller så. Hon är dock osedvanligt reserverad i jämförelse med de oblyga individer som vi tidigare har haft äran att vara nära. Men varje dag vågar hon komma en liten bit närmare, för att komma åt de eftertraktade ostbitarna. Utfodringen bygger på att utslängningen blir allt kortare. På så sätt tvingas hon ut ur sin komfortabla zon.

Rävan III, den minsta räven som vi haft hos oss.

Rävan III, den minsta räven som vi haft hos oss.

En kväll hade vi dessutom en långvarigt visit av sagodjuret Nettan (en genette). Hon är en fantastisk blandning av katt/mård/manguster. Vi tror att det är de fladdrande malarna runt Markisen som hon är ute efter. Hon bryr sig inte om att vi står i fönstret och avnjuter henne. Just Nettans besök tycker vi är mycket exotiskt och glädjande.

Vi är mitt i en efterlängtad regnperiod nu. Under natten som var, fick vi hela 16 mm. Hela lördagen och söndagen skall tydligen kunna vältra sig i generösa nederbördsmängder. Vi har som vanligt förberett oss noga med ved, mat och dryck. Den där omständigheten att vi måste planera inför ovädersdagar, skapar en säregen känsla av närvaro med naturen. Vi njuter självfallet av varma och solskensfulla dagar, men oväderstiden har också sin härlighet. Vår utsikt kan bjuda på solsken över några kullar medan svarta regnmassor färdas borta vid bergen. Regn behöver inte vara tråkigt.

Häromdagen drog jag med mig Anna ut på en eftermiddagspromenad runt våra Blomsterstigar. Där hon gick med sina stavar såg hon ut som en liten Mora-Nissa på väg till kransmasen. Det var bara underlaget av blommande lavendel som stör liknelsen!

 

Mora Nissan på hal lavendel.

Mora-Nissan på hal lavendel.

 

Ett av våra gamla fruktträd som blommar. I bakgrunden syns Kaktusdalen.

Ett av våra gamla fruktträd som blommar. I bakgrunden syns Kaktusdalen.

Annars har vi gått som äggsjuka höns runt Carmen den sista tiden. Anledningen är att gasen borde ta slut vilken dag som helst. Tjänstgörande flaska har gjort sin plikt sedan den 7 november. Sedan dess har vi njutningslystet låtit henne spruta ut sin värme över vårt inomhusliv. Då det gäller uppvärmning, har vi dåligt utvecklade snåltarmar.

Nu är vi stadda med gasol igen.

Nu är vi stadda med gasol igen.

En ny flaska har sedan drygt 10 dagar stått berett bakom en fåtölj. Vi måste göra så. Det går inte att bara bära in en ny flaska i huset. De måste först rengöras från skräp och sniglar. Så idag, mitt under vräkande regnväder, tog gasen slut. Byte av flaskorna tog bara någon minut. Därpå väntade vi som vanligt 2 timmar innan vi startade Carmen. Sedan vi tillämpar denna väntetid, har inga gasmaskiner gått sönder i vårt hus!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Molnkaka

Den gråa morgonen var obeveklig. Hur än vi försökte resonera fram en frukost på Markisen, var det bara att erkänna, att det var för kallt därute. Ganska upprörande faktiskt, eftersom gårdagskvällens + 25 grader verkligen hade lovat fortsatt ljuvligt väder. Nu är det så att naturen behöver regn efter nästan 14 dagars värmenjutning. Våra grönytor börjar behöva ett nytt namn med ordet gult i sig. Så det är nederbörd som vi vill ha i rikliga mängder. Däremot kan det mulna vädret gå och dra något gammalt över sig.

Jag behöver ett par blöta dagar för att våga elda upp mina rishögar. Det ingår i föreskrifterna vid tillståndsgivningen, att markerna skall städas efter trädvården. Regnskvättar är att vänta i slutet av veckan, så än har jag möjlighet att göra mina brasor.

Brasor är något som vi också måste återuppta i Sonja. Den tröga damen kräver en lång ineldningsperiod. Det är därför det kan höras ett blygt fladder bakom hennes eldstadsluckor just nu. Den allra första brasan efter en tids uppehåll har sina speciella prövningar. Rökrörets vindlingar framkallar inget naturligt drag. Skall den första brasan dessutom startas i byigt väder, då kan problemen stå på lur.

Nu hade vi tur i morse. Vindstilla och bara + 10 ute gjorde att det var ett litet självdrag i henne. Men det är väl bara att vräka på med en massa papper, tänker säkert någon irriterad läsare. Vi har prövat den tekniken och vet att det blir en för häftig värmeutveckling. Resultatet blir rök ut i rummet och en massa nedkylande vädring. Nu har vi lärt oss att en stillsam start med sakta brinnande olivoljepapper, är den bästa vägen att vandra.

Annars var vi och hälsade på bloggvännerna Maggan och Ingemar i lördags. De hade ställt upp husbilen i en grannbyn Luz, ca 1,5 mil bort. Som alltid då pensionärer samlas, hade vi många spännande sjukdomar/krämpor att berätta för varandra. Vi är vana med att kunna slå folk med häpnad över vår cubanska familjeläkare, Men denna gång räckte det inte långt. Ingemar hade varit med om att färdas mellan 2 spanska sjukhus i helikopter. Vilket trumfkort!

På soligt besök i Luz.

På soligt besök i Luz.

Som plåster på våra sår fick vi sedan två rejäla burkar med Maggans hemkörda lingonsylt! En fantastisk present med tanke på att de sista lingonen gick tillsammans med den senaste pannkakan. Nu kan inte Anna neka mig pannkaka minst 2 ggr/månad resten av året!

Vårt Johannesbrödsträd blommar för fullt.

Vårt Johannesbrödsträd blommar för fullt.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Artros

Påklädningen var omsorgsfullt vinterbetonad. Att vi toppade upp utstyrseln med solkräm och solglasögon underströk hur paradoxalt vårt beteende var. Nu skulle vi in på byns vårdcentral och vi vet att där inne i lokalerna ligger vintern kvar och tjurar. Vem vet, vi kanske skulle få vänta upp mot en timme i 15-gradiga lokaler. Vi följde vårt säkra måtto; hellre blöt av svett än stelfrusen.

Besöket hos vår familjeläkare gällde Annas dåliga rygg/ben. För en tid sedan var vi och röntgade utvalda skelettdelar i provinshuvudstaden. Nu skulle Anna uppvisa fotografierna på knotorna för husläkaren. Till vår förvåning blev vi nästan omedelbart uppropade. Hur kösystemet fungerar har vi ingen aning om. Då vi anlände ca 30 minuter efter öppningsdags, var väntrummet fullt av en larmande och stående(!) hop. Ingen satt på de hårda trästolarna utan alla stod framför dörren till vårdavdelningen.

Vi satte oss ordentligt på stolarna och tittade förundrat på köskocken. Så öppnades dörren och den glada lilla cubanska doktorn tittade ut. Larmet ökade. Ord som tidsbeställning for i luften och det hela påminde om en kö på systembolaget dagen före julaftonen. Då pekade doktorn på oss samt vinkade in oss. Skocken delade artigt på sig och vi kunde oantastade segla in i det ljumma undersökningsrummet.

Rummets värme kom från ett litet el-element som stod på golvet vid läkarens fötter. Den lyxen skall nog betraktas som en lönsam personalvård. Det är nog både dyrt och krångligt att få fram en vikarie om vår doktor skulle bli förkyld. Hästsvansen guppade, smyckena skramlade och vita tänder gnistrade då hon skrattande bad oss sitta ner. (Lokalen har en mjuk besöksstol, vilken Anna alltid får sitta på. Jag avböjer alltid den rostiga metallstolens plåtsits.)

Doktorn tyckte att Anna hade en kraftig artros på höger höft. Dessutom hade hon ett litet diskbråck som troligtvis skulle självläka. Doktorn hade olikfärgade naglar, vilket skapade en spännande synupplevelse då fingrarna, likt lärkvingar, fladdrade över datorns tangenter. Hon skrev en remiss till en ortoped på provinssjukhuset. De kommer att höra av sig brevledes till Anna. Därpå skrevs det ut recept på 3 olika läkemedel. Doktorn tyckte att det var viktigt att Anna hade det varmt i sängen på natten. Hon gillade skarpt mitt förslag att jag skulle ligga i samma säng som Anna. Vi gillar verkligen vår familjeläkare!

Vårt fikonträd har börjat grönska.

Vårt fikonträd har börjat grönska.

Vid hemkomsten letade Anna på nätet efter läkemedlen. Ett av dem hade tagits bort i Sverige eftersom det hade kraftiga biverkningar. Den medicinen kommer Anna inte att använda. Nu fortsätter hon med att äta malda nypon från Anderna samt Bio-Glucosamine från Danmark. Efter 3 veckors knaprande känner hon sig redan lite bättre. Placebo? Kanske, men det viktiga är att det ger resultat.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Postglädje

En sommarskimrande period har nyss fröjdat oss under 7 dagar. Vi njuter båda av det liv som värmen gör möjligt. Men det är nog ändå så att jag, i egenskap av Vebo ansvarig, kan känna en extra tillfredsställelse. Sonja har nämligen stått tyst och övergiven under hela perioden. Veden har fått legat kvar i Vebo, till gagn och glädje inför kommande vinter. Min förhoppning är som vanligt, att det ska bli en rejäl vedhög kvar då eldningssäsongen har upphört.

Jag har i dag också avslutat årets vedarbete. Allt är kapat, kluvet och staplat. Nu är det bara solens arbete med att torka det hela som är kvar. Nästa projekt är att bygga klar vattencentralen och den avskärmande muren bakom uthuset. Det är nästan lite kul att tänka på konstruerandets problemlösningar. Ved är mest muskelslit. Byggande har skaparglädje i sig, även om det är blött och nedsmutsande.

Årets vedstapel

Annars går vi runt och småfnittrar över fredagens besöket på byns postkontor. Vi gjorde sällskap in i lokalen, eftersom vi har en del stök med grannens eftersändning. Där var fullt med pratglada gamlingar. O nej, det är pensionsutbetalning. Då kommer det att ta lång tid. En svartklädd gammal kvinna stod vid disken och blev betjänad. Gumman kvitterade sin pension genom att trycka sin tumme på en stämpeldyna för att därigenom kunna lämna ett fingeravtryck på uttagskvittot. Därpå gav hon postfröken en slant för att ladda mobilen. Även analfabeter hänger med i utvecklingen.

Gumman lämnade lokalen och vi tittade på församlingen (3 gubbar + 1 kvinna). Ingen av dem gjorde en ansats att uträtta sitt ärende. I stället började alla vinka fram oss mot disken! Det var nog så att de hade det trevligt där bland sina grannar. Nu ville de veta vad utlänningarna skulle ha för sig.

Den franska lavendeln är nu som praktfullast

Den franska lavendeln skimrar nu lila över kullarna

Postfröken hämtade därpå vår post. Högen var så stor att det gick ett sus genom åskådarmassorna. Därpå betraktade de intresserade hur vi fördelade posten i olika eftersändningshögar. Reklam och annat tjafs slängdes i papperskorgen, som stod bredvid en sittande gubbe. Det blev lite krångligt med alla kuverten, så jag trodde att ett brev som låg på disken också tillhörde oss. Den rättmätige ägaren var dock gubben bredvid papperskorgen. Högljutt räddade han i sista ögonblicket sin pensionsavi från förgängelsen, något som väckte gängets stora munterhet.

Han öppnade sitt kuvert för att visa vad jag höll på att slänga. Det var ett ID-kort på hans hustru. Troligtvis skulle han hämta även hennes pension. Jag menade att jag förstod hans omsorger om sin hustru. Men var inte min också tjusig. Hon hade var ju en blondin sade jag, medan jag klappade Anna på huvudet. Alla i lokalen, utom min väna Hustru, höll skrattande med mig.

Då vi lämnade postkontoret önskade vi församlingen en ”bom fin semana” (ett trevligt veckoslut). Alla svarade ”igualmente” (tack det samma) samt vinkade! Det är något visst med vår by!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna