Skip to content

Rävkommunikation

Som ni vet har Rävans dotter Rävling börjat göra allt snävare svängar runt vårt hus. Hon har nu förknippat oss med att det finns godis på planen vid terrassen. Vi kan nu öppna Markisens dörr och prata med henne, utan att hon flyr i väg som en röd solkatt! Med visslingar får vi henne nu att komma närmare, eftersom hon har fattat att det därmed vankas mer ost. Vi tycker alltså att vi har inlett ett mycket givande närmande.

På förmiddagen observerade vi ett något motbjudande tecken på att Rävling tycker att vi tillhör henne. Hon hade lagt en revirmarkerande prutt uppe på poolens sarg! Dessutom såg vi spår efter rävtassar på Butters tak. Har Rävling börjat göra som sin mamma? ( Butters tak var alltid Rävans utkiksplats in i vårt kök.) Vidare hade hon satt tasspår på väggen nedanför vårt sovrumsfönster. De avslöjande spåren gick ända upp till fönsterkarmen. Sammantaget tycker vi att Rävlings beteende lovar gott för det fortsatta umgänget oss emellan!

Mindre charmigt

Annars har Anna haft ett allvarligt samtal med mig i dag. Hon började med att tillkännage att hon hade behov av lite ”väninneprat”. Som ni alla vet, har Hustrun ingen väninna inom de närmaste milen. Därför förstod jag genast, att det var jag som vanligt skulle ikläda mig rollen som ”väninna”. Nu kräver inte Hustrun något transsexuellt beteende av mig vid dylika tillfällen. Vad hon behöver är bara en tålmodig äkta man som, med intresse och empati, lyssnar på hennes typiskt kvinnliga funderingar, precis som en väninna skulle ha gjort.

Dagens ”väninnesamtal” kom att handla om det senaste förvärvet inom fläckborttagningsområdet. (Tur nog kunde jag hålla mig allvarlig medan jag hummade uppmuntrade till henne.) Nu duger det inte att jag bara är tyst och håller med. Någon form av återkoppling måste jag alltid prestera. Därför undrade jag om det inte fungerade lika bra att dutta lite diskmedel på fläckarna före tvätten. O nej! Det gick inte att jämföra de olika metoderna samma dag!

Så upphörde Annas ”väninnebehov” och vi kunde återgå till att prata om morgondagens inköpt av röjsåg. Det konstiga med Hustrun är att hon är mer entusiastisk över röjsågen än fläckborttagningsmedlet. Den som är gift med henne har aldrig behov av ”kompissamtal”!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Full gas

Vi har 3 st. olika förbrukningsstationer av gas i vårt hem. Ståtligaste förvaringsplatsen har köksgasen, eftersom den har ett eget litet gashus som heter Butter (kommer av butan). Där inne står det alltid 2 flaskor. En som levererar gas till kökets fröjder och en som står och väntar på sin tur.

Sedan har vi en flaska ståendes inne i gaskaminen Carmen. Den heta kvinnan vilar för det mesta oberörd i hörnet bakom min solstol. (Nu är solstolen egentligen Annas, men det är där jag alltid sitter varje morgon och avslutar mitt frukostkaffe. Redan runt klockan 8 brukar solstrålarna välla värmande in genom glaspartiets generösa yta och omsluta min beniga kropp.) Carmen är alltid beredd att tjänstgöra, och det just hennes eviga beredskap som vi älskar. Vi vet att hon på ett ögonblick kan omvandla gasen i sin flaska till en fantastisk värmevåg. Flaskan hon gömmer är från förra vintern. Enligt Hustruns beräkningar återstår 92 kWh av hennes ursprungliga  177 kWh.

Vår nytillkomna förbrukningspunkt av gas är tvättstugan i uthuset. Där har vi en flaska som endast har till uppgift att värma vattnet som skall hällas i tvättmaskinen Vasco (uppkallad efter sjöfararen   da Gama).

Den rikligaste gaskonsumtionen sker naturligtvis i köket. Det är också den känsligaste arbetsplatsen, om gasen skulle ta slut. Därför står det alltså alltid en oöppnad flaska och väntar. Och vänta har flaskan fått gjort, på ett för oss enerverande sätt. Enligt vår gasförbrukningsplan, borde den oöppnade flaskan ha börjat sin tjänstgöring någon gång mellan 16 – 23 november. För då hade det gått 3 månader sedan förra flaskbytet.

Men gasen har inte tagit slut. Varje dag har vi förväntat oss att spisens låga skulle slockna just under de känsligaste ögonblicken. Värst vore om värmen försvann på kvällen under duschvattenuppvärmningen. Tänk att behöva gå ut i svarta kalla mörkret och fumla med en slangomkoppling. Fy!Vi har naturligtvis funderat på vad detta brott mot praxis har berott på. Jag har hävdat att vi bytt gas utan att anteckna det i dagboken (hemska tanke). Men så i dag kom Anna på det självklara. I början av augusti började vi tvätta i tvättstugan. Tidigare stod Vasco i badrummet och fick sitt varmvatten från köksspisen. Det är Vascos förbrukning av köksgasen som har upphört. Därför räcker den gasen en månad längre!

Vilken tur att gasen tog slut dagtid. Observera att Butter är iklädd sin nya "vinterdörr" för att hindra gasen från att frysa.

Vi kollar aldrig nivån på gasflaskorna genom att ruska dem. En tekniker har berättat, att en flaska alltid ska stå stilla ca 2 timmar innan man kan nyttja gasen. Varje flaska innehåller en sorts olja som kan komma in i de apparater som använder gasen. Då kan de förstöras. Vi har råkat ut för det vid 2 tillfällen! Låt därför flaskorna stå i fred!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Vinter

Vi vaknade vid 6, då den astronomiska gryningen hade just börjat putta på natten. Men vi tyckte det var en utmärkt tid att vakna, eftersom det var den 2:a advent och vi planerade att tända det 2:a ljuset i adventsstaken. Jag tog in ett ljus och satte på fönsterbänken Det var då jag såg att det bara var +0,9 ute! Hua!

Efter den hurtiga morgongymnastiken störtade vi ut till salens goa värme. I skenet av 7 levande ljus, tog jag itu med kaffeframställningen, medan Anna kollade på datorn om världen fanns kvar. Vårt frukostarbete inleds alltid med att jag härjar i ensamt övermod i köksavdelningen. Jag behöver nämligen mycket bänkyta för att kunna skapa den rätta aromen på morgonkaffet.

Hustrun begav sig så in i sovrummet för att se vad som hade varit nattens lägsta temperatur. Med förskräckt röst ropade hon ut +0,5! Nu hade den nautiska gryningen sparkat undan en del av nattens gråhet. Därför skyndade Kärestan ut i badrummet för att titta på Frasse. Förtjusta skrin från sanitetsavdelningen tillkännagav att Frasse hade frost på taket! Självfallet måste jag avbryta kaffetillverkningen för att trängas bredvid Anna vid det lilla östra badrumsfönstret. Skrattande kunde vi enas om att vintern hade kommit.

Då den borgerliga gryningen kom blodröd över kullarna, kunde vi se hur frosten steg upp från Batistadalen och lade sig att högre upp mot kullkrönen. Men nu förde frosten en hopplös kamp mot den framryckande solen. Vintern kom aldrig riktigt upp ända till vår nivå. Den nöjde sig med att ge de nedre områdena en vacker frostbeklädnad. Mycket snällt och passande denna 2:a advent.

Vi misstänker starkt att det minst är 20 grader här i solen

Vid 10-tiden var vintern slut och sommaren hade återkommit. Det var bara för oss att tåga ut i varma solskenet för att röja sly borta vid Liljeåsen. Då vi vandrade i det soldränkta gräset var det redan nästan torrt. Denna dag fick vi sällskap av en Robin (rödhake), som förtjust hoppade i den frilagda jorden. Solen gassade, svetten lackade och slyn packade vi i en stor hög, att brännas vid nästa regn.

Lika söt som mamma men mycket skyggare

Annars får vi besök av den skygga Rävling 2 gånger om dagen. Morgon och kväll kommer hon för att mumsa ost på planen framför terrassen. Hon har ingenting av mamma Rävans framfusighet över sig. Vi tror därför inte att hon kan bli så tam och trygg med oss som sin mamma. Men varje dag tycker vi ändå att hon blir lite säkrare.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Fikonvård

I vår barndoms jular fanns det alltid ett paket sanslöst söta fikon på ett julpyntsbord. Det var inte många som utsatte sig för det förpackade kariesangreppet. Utan fikonen låg där och samlade damm under den långa juletiden. Till min förvåning återkom fikonen, samma eller nyinköpta, år efter år.

Barndomens jular har försvunnit med pensionens ankomst och i stället för fikon har vi fikonträd. Nu är inte fikonträden ett pynt, utan de är en del av vårt trädbestånd. Vi kan skryta med att vi har 4 st. fikonträd. Det näst största står bredvid huset, i vinkeln mot uthuset, och har blivit allt spretigare med åren. Fikonträd har en otrolig förmåga att skjuta nya skott. Följaktligen har vi fått allt svårare att passera mellan uthuset och trädet.

Men så var det dags att plocka ner rufsigheten till en mer lämplig nivå. Jag gick till angrepp med grensaxen. Ett alldeles perfekt redskap, eftersom fikonträdet har mycket bräckliga grenar. Många skott låg på marken och det var då som vi upptäckte att dessa grenar hade bildat rötter där de hade kontakt mot jorden.

Lite väl yvigt

Vi har gjort många försök att öka på vårt fikonbestånd. Men kanske har vi alldeles för fumliga gröna fingrar, för bara ett litet träd är på tillväxt. Men nu hade vi plötsligt en mängd skott med massor av små tillväxtsugna rötter. Vi hittade 3 lämpliga ställen att gräva ner skotten. På varje ställe blev det minst 2 skott som fick dela på gropen.

Det här borde man kunna göra något åt

Men varför planterar vi fikon, då vi aldrig själva äter deras frukter? Jo det är så att fåglarna älskar snasket. Och allt som gynnar fågellivet är viktigt för oss. Dessutom har fikonträdet ett lövverk som är ganska ljusgrönt. Den grönskan är en vacker omväxling mot den vanliga mörk/olivgröna färgen som finns på de flesta träden. Slutligen växer fikonet mycket fort och ger en mäktig skugga under de heta sommarmånaderna.

Nu ser det bättre ut

Jag bar bort alla skotten till vedbacken. Där tog jag tillvara de grövsta stammarna, som fick gå till ved. Portugiserna eldar vanligtvis inte fikonträd. Det lätta virket brinner fort och har ringa energiinnehåll. Men vi tycker att allt som kan ge värme är bra för oss. Rörspisen Sonja är allätare och omvandlar allt brännbart till skön värme!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Stolthet

Ni som följer vår blogg vet att vi är mycket lyckliga över att bo här på vårt Monte. Det som nästan undantagslöst fångar våra besökare är vår urusla väg, vår fantastiska utsikt och att vårt hus är så varmt vintertid.

Den förfärliga vägen/hinderbanan ut hit är ju knappast något som vi är stolta över. Vi bara vet att den ingick i köpet. Den var något som vi accepterade med öppna ögon, eftersom vi därmed fick den fantastiska utsikt som vi ständigt njuter av. Men vi är inte stolta över utsikten heller. Den är liksom hemmagjord och bara fanns här. Precis som vägen.

Stolthet känner vi dock mycket, då besökare berömmer oss för att vi har ett så varmt hus fast det är vinter. Huset är vår skapelse. Alla detaljer har vi själva bestämt. Ofta under, mer eller mindre, högljutt motstånd från hantverkare/ingenjörer/arkitekter. Men jag hade erfarenheten av 17 st. olika boenden (varav 4 st. tillsammans med Anna), varför vi visste hur kalla de portugisiska husen kunde vara vintertid. Vi hade också lärt oss att det ofta inte räckte med att vräka på med olika värmekällor. Inomhusklimatet hade trots dyr värmeinsats svårt att bli behagligt. Husen var helt enkelt inte byggda för svenskars förväntningar på vinterboende.

Eftersom vi nu bara har sol-el, kan vi inte ha några elelement som står och sprider jämn värme hela dygnet. Vår trygghet är den 1,7 ton tunga rörspisen Sonja som står och sprider sin vedskapade värme till hela huset. Vi skulle vilja ha badrummet lite varmare. Där hade det varit underbart med ett litet element. Men vi är mycket tacksamma över den värme som vi ändå har där.

Två nya medlemmar i Sonjas fanklubb, Birgit och Tommy.

Vi hade besök av Birgit och Tommy (BT) från Algarve i går. Vädret var lite vresigt med omväxlande molnighet och disigt solsken. En vind berättade för oss alla att det var december. Visst noterade vi nöjt att de tyckte om vår utsikt. Men då BT berömde vårt varma hus, blev vi jäsigt glada och stolta!

Kanske bryter vi mot Jantelagen genom detta inlägg. Men huset ÄR varmt.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna