Dörr

Arbetet på vedboden har nästan helt upphört under familjens besök, Den arbetstillgängliga delen av dagarna, alltså förmiddagen, har gång på gång ockuperats av olika turistiska aktiviteter. Det har varit mycket utmanande för mig, eftersom bygget har stannat upp mitt i ett rolig moment. Stommen står nu stabil och fast, beredd att ta emot det efterlängtade yttre höljet.

Övergångsfasen mellan stomme och hölje var monterandet av dörren. Det tog faktiskt en hel familjefri förmiddag att få dörren på plats. Karmen var egentligen utformad för att passas in i ett murverk. Därför bjöd min regelstomme av stålbalkar på en spännande utmaning. Det sägs att den perfekta harmonin för oss människor upplevs i de ögonblick då vi befinner oss i stadiet ”flow”. Tro nu inte att det räcker med att svetten flödar. Nej, nej! Här är det fråga om en fullständig koncentration av alla våra sinnen för att lösa en uppgift. I detta tillstånd förlorar den flitiga all uppfattning av tid och rum. Då är det bara dörrkarmen som gäller!

Varning för brännskador

Varning för brännskador

Då karmen var på plats var det dags att hänga på dörren. Den hade då stått lutad mot en vägg i fullt solsken hela förmiddagen. Det var som att lyfta ut en gigantisk form från köksugnen. Handskar och heltäckande kläder var ett svagt skydd mot allvarliga brännskador. Men belöningen kom då dörren ljudlöst gled på sina gångjärn och stängdes med en Mercedes liknade dov duns! Därpå tillbringade jag 30 minuter på att försöka hitta nycklarna till dörren.

Ja, så är den nästan klar. Bara lite väggar och tak kvar.

Ja, så är den nästan klar. Bara lite väggar och tak kvar.

Annars tog jag åter med mig äldsta barnbarnet ut på skorpionjakt i går. Minstingen tyckte att det var för varmt, så hon stannade inne i husets skugga. Jaktsällskapet gick denna gång till Liljeåsen. Med tanke på mängden komockor på åskrönet, borde den heta Prutthögen. Vi arbetade oss systematisk genom de av solen fullständigt uttorkade mockorna. Inom mig svor jag ve och förbannelse över de svekfulla skorporna. Var attan höll de hus denna sommar.

Men så sprattlade det till under en nyvänd mocka! En medelstor gulsvansad skorpa gick upp i försvarsställning med taggen hotande höjd över ryggen. Barnbarnet blev något chockad över upplevelsen att verkligen se ett odjur. Men skorpor är bara stilla i försvarsställning under en svindlande kort tid. Bytet måste nedläggas medan den flyr! Så kom det sig att flickan blev en Matadora och fick något att berätta för kompisarna i Sverige. Jag var mycket nöjd över jaktdagen. Det låg nämligen lite av ”morfar luras” över den föregående bytesfria skorpjakten!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Underhållning

Efter det uppskattade besöket i den vackra staden Vicosa, var det i går dags för ett marknadsbesök. Inget kan vara mer lockande för barnbarn än att med eurostinna portmonnäer bli frisläppta bland tingeltangstånden på en äkta marknad.

Vi hade kollat vilka marknader som skulle gå av stapeln under familjens besök. Det var ingen stadsmarknad som passade tidsmässigt, men byn Pias hade sin marknad 2:a lördagen varje månad. Eftersom flickorna måste få använda våra presenteuros, fick det bli lördagens evenemang.

Frukost när de första solstrålarna visar sig. Gäller att komma igång tidigt när hetvågens värme står och knackar på dörren.

Frukost när de första solstrålarna visar sig. Gäller att komma igång tidigt när hetvågens värme står och stampar vid dörren.

Vi åkte i samlad kortege mot Pias som ligger 15 km söder om vår stad Moura. Anna och jag visste inte var Pias hade sin marknad. Men alla dylika begivenheter brukar locka till sig ett vimmel av stånd och besökare. Alltså något som borde vara omöjligt att missa.

Pias verkade drabbat av pesten då vi anlände. Sakta började vi köra genom byn. Plötsligt ropade Anna till. Ett stånd siktades på en tvärgata. Kortegen gjorde en chicagosväng på en bensinstation och körde tillbaka mot ståndgränden.

Visst hade vi kommit till marknaden. Men borde inte marknader ha fler än 5 stånd? Småflickorna fick inte upp den rätta köpglädjen bland jeans och rostiga begagnade verktyg. Men vi tog det hela med en klackspark. Det brukar ändå bli de misslyckade äventyren som blir roliga att minnas efter semesterresan.

Flickorna skulle övernatta ensamma hos oss. Jag hade lovat dem en skorpionjakt, vilket väckte förväntansfulla rysningar hos jaktsällskapet. Ungarna fick en varsin långskaftad hacka som vapen. Kvällen innan jakten gick vi runt huset och provvände på lämpliga stenar. En stenvändning åt gången, eftersom jag måste vara med och kolla. Själva dödarvapnet var min fina grävspade.

Det var med ivriga ben som jäntorna följande morgon störtade ut på kossornas betesmarker. Komockor och skorpioner hör nämligen ihop. Skorpor gillar att ligga under mockorna. Kanske är det insekter som lockar dem.

Jaktdagen blev en riktig Pias! Med höga ivriga rop skuttade jägarna mellan de rikligt utströdda mockorna, Med jämna mellanrum fuktade jag de tappras huvuden och axlar med den nedkylande Spruttan. Trots jaktglädjen blev det ingen skorpa. Men vi ger inte upp. På tisdag ska de sova över igen. Då ska vi göra ett nytt försök. Kanske får jag själv först gå ut och fånga en och fästa den under en mocka?

Några som har bättre jaktlycka. Några myror har hittat en ostbit.

Några som har bättre jaktlycka. Några gråmyror (gråisar) har hittat en ostbit.

Barnbarn är munviga varelser. Här följer två träffande uttalanden.

Barnet: Morfar är du gammal?

Jag: Ja!

Barnet: Då är du lite död då!

Barnets pappa planterar en buske i rabatten som ett minne över den nyligen bortgångne farfar.

Då planteringen är klar säger barnet: Tänk att jag har morfar i Portugal och farfar i rabatten!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Barnhjälp

Den besökande familjen hade annonserat att de önskade vår närvaro vid några aktiviteter. Tror du att de vill vara med och bygga, undrade jag till Hustrun. Med en fnysning ansåg hon att min förhoppning var besvarad. I stället hade hon en evenemangsplan som pepprade de 14 besöksdagarna med smakfullt fördelade samvaron. Klok som hon är hade hon lagt ett flertal vilodagar år oss mellan de olika vasaloppsansträngningarna.

Sålunda kom det sig att vi i går besökte pärlan Vila Viçosa ungefär 10 mil norr om oss. Den lilla orten var nämligen känd för att ha ett enormt kungligt palats. Den närmare historien tänkte vi oss snappa upp under själva vistelsen. Dagen inleddes med att vi vaknade 05:00 av en hänsynslös väckningssignal. Den fasansfullt tidiga timmen föranleddes av att vi, som alltid kräva långa morgnar samt att sammanstrålningen med familjen skulle ske kl 09:00 i Reguengos, 4 mil bort. Och då hade vi planerat att hinna tvätta Frasse innan. Vårt kära fordon kunde ju inte få se ut som en dammhög inför det palatsliga besöket.

Stora tavlor utanför det stängda jätteslottet meddelade att det borde vara öppet eftersom klockan var 09:30. Eftersom vi känner Portugal, tappade vi inte modet. Allt kan hända med ett palats. Det finns massor med anledningar till att man inte håller tiden. Klockan 10 slogs en stor port upp och vi kunde förväntansfulla kliva in i receptionen där det vimlade av glada anställda. Då vi hade köpt våra entrébiljetter meddelades vi att man inte fick ströva runt på egen hand, utan bara i en föreläsande cicerons sällskap. Nu var det bara för oss att invänta 1:a rundan. Men först ett toabesök. Mycket viktigt för barn och gubbar inför långa slottsvandringar.

Hertigens Palats där Anna leker turist

Hertigens Palats där Anna leker turist

Men var fanns toan? En stillsam efterfrågan framkallade höga personalrop. En toaciceron följde med oss ut på den gigantiska slottsplanen och tog oss med till en stor gallerport längst bort efter slottssidan, som han låste upp. Vi försvann bullrande in på det ekande och handduksbefriade etablissemanget. Då vi kom ut stod ciceronen fortfarande kvar vid de vackra smidesarbetet. Hans uppgift var att låsa efter oss! På min fråga förklarade han att det var av säkerhetsskäl! För sent tyckte jag, eftersom någon redan hade stulit alla pappershanddukarna.

Utsikt från borgen över paradgatan

Utsikt från borgen över paradgatan

Så började rundvandringen tillsammans med en hoper högtisliga portugiser. Efter ett mörkt rum hade jag tröttnat på den långsamma och obegripliga vandringen. Jag frågade barbarnen om de inte tyckte att det var tråkigt, vilket de höll med om. Då tyckte jag, att med tanke på barbarnen, så borde vi omedelbart avsluta tristessen, som dessutom tydligen skulle vara en timme.

Vackert hus

Vackert hus

Vi fick eskort tillbaka ner till ankomsthallen av en nyckelförsedd städerska. För naturligtvis var vi inlåsta i stenhögen! Därpå gav vi oss ut i den vackra staden! Åk till Vila Viçosa, men undvik slottstoan!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Skenet

Bygget på vedboden går uppåt med viss tveksamhet. Tro nu inte att det beror på någon osäkerhet beträffande konstruktionen. Nej, nej! Det hela går med halvfart eftersom familjen är på besök. Anna har förbjudit mig att byggväsnas då barn och barnbarn är i närheten. Men eftersom svenskarna bor på annan ort (4 mil bort), så träffas vi inte varje dag.

Sålunda kom det sig att jag hade en full, men nykter, arbetsdag denna tisdag. Det där med fullheten kan man ha olika synpunkter på. Jag tycker att dagen är över då hettan tar över. Alltså inget arbete efter lunchen som infaller runt 14-tiden.

Just i dag har jag hållit på med att montera de sista balkarna i taket. Solen tittade hela tiden intresserat över min axel ner på de blanka stålbitarna och skickade busiga reflexer in i ögonen. Det är därför fullständigt omöjligt att arbeta utan solglasögon.

Solen skiner, hettan stiger! Alla metalldelar blir brännande heta och går endast att hantera med handskar på händerna. Gång på gång går jag in i skuggan för att låta Spruttan blöta ner hatten och kläderna. Krafterna börjar tryta, allt tar längre tid! Arbetet blir allt mer en plåga och längtan efter arbetsdagens slut blir allt mer pockande.

Utan solglasögon och handskar går det inte att jobba.

Utan solglasögon och handskar går det inte att jobba. Observera den manliga snodden under hakan.

Då frågar ni er varför jag inte slutar gnälla och avslutar dagen. Kalla det stolthet eller dumhet! För mig gäller det att vänta på att Anna ropar genom badrumsfönstret. Det är nämligen det fönstret som är närmast min arbetsplats. Tro nu inte att jag slänger verktygen och rusar in i huset i samma ögonblick som hon meddelar att det är dags att sluta. Att göra så vore att berätta för henne att jag ansträngt mig alldeles för länge ute i hettan. Det ingår i min självbild att hon ska tycka att jag är flitig utan att jag sliter ut mig.

Så hördes Hustruns mjuka stämma från badrummet. Dags att stänga tortyrkammaren och ta ett dopp i poolen. Medan halva min kropp redan har övergett mig och ligger och plaskar i böljan, meddelar jag Anna att jag bara ska avsluta någonting! Just det där att alltid ha något viktigt på gång som kräva några minuters buller är mycket viktigt. Det signalerar till Kokerskan att jag är på väg, men att arbetet först måste avslutas på ett ordentligt sätt. Det kallas att hålla skenet uppe!

Tvättning av lortiga arbetshänder, dopp i svalkande pool och därefter en immande öl i husets svalka! Snacka om efterlängtad belöning!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Magont

Morgonens halvvärld, i utrymmet mellan natt och dag, gled in i vårt sovrum. Vi noterade båda med välbehag att en påtaglig svalka rådde i rummet. Det blåste där ute i den gråa gryningen och vi förstod att det var den vinden som skänkt en behagliga temperaturer till vårt hus.

Vi låg och höll varandra, som vanligt, i handen, medan småpratet gjorde gryningen sällskap. Då påpekade Hustrun att det var 5 minuter senare nu! Eftersom jag fortfarande var lite sömndåsig, blev jag något förvirrad. Vem var försenad? Vad menade hon?

Sålunda kom det sig att jag fick en gryningsföreläsning om tidens gnagande tand, om alltings förgänglighet och mörkrets anstormande horder! Ibland är hon tung min Kära! Hennes ystra sinne berodde på att hon observerat att solens uppgång redan försenats 5 minuter sedan sommarsolståndet! En oerhört uppmuntrande observation att meddela en make, som är djupt skadad av den hälsingska sommarens försvinnande korthet.

Det var alltså i detta ögonblick som de svenska minnena gick till angrepp mot min mage och skapade en liten ångestvibration. Den var kort men märkbar. Hur kommer det sig att smärtsamma minnen har en sådan klistrig förmåga att hänga kvar? Jag vet så väl att dessa 5 minuters försening av solens uppstigande, fullständigt saknar betydelse i dag och i resten av vårt liv i Alentejo.

Vi är inte längre fångade i en evig längtan efter den sommar som kanske aldrig blev av. Nu lever vi ett liv där sommaren innebär månader med ständig solsken (nästan) och med temperaturer över +20. Då sommaren slutar, någon gång i oktober, kommer den underbara blomstertiden. Blomstersäsongen varar sedan fram till nästa oändliga sommar.

Fångade i en evig sommar

Fångade i en säker sommar

Jag är nu på mitt 16:e år i Portugal. Erfarenheterna från Sverige blir allt mer ett historiskt töcken. Men djupt nere i mina gener ligger ett sediment av ett klimat som jag aldrig tyckte om. Det var det sedimentet som rördes upp av Annas kuddprat.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna