Skip to content

Järnskrot

Gryningen kom krypandes orangeskimrande över kullarna. I sin famnen hade den en krispig frost, som den frikostigt strödde ut i dalarna. Utetemperaturen huttrande i + 3, men vi brydde oss inte om dagens inledande temperatur. Den är liksom fullkomligt oviktig, eftersom vi vet att en dylik morgon alltid medför ett förunderligt slösande solsken.

Kall gryning

Vi hade just bänkat oss vid frukostbordet då centralvärmen gled in i vårt hus. Omedelbart kände vi hur solens strålar spred värme över bordet. Ganska fantastiskt detta med solens betydelse i vår tillvaro. Hela dagen har vi kunnat njuta av solens strålar. Värmen i salen har klättrat upp till + 27. Under siestan gick Ragge in i vårt sovrum, där det var lite svalare. Han har ju liksom en fleecekostym som är synnerligen värmande.

På eftermiddagen satt vi i kortärmat på terrassen och njöt av utsikten och värmen. Njutningen underströks av ett fantastiskt gott vin som vi hittat på Lidl! Ja, ja! Vi vet. Ingen riktig sommelier kan orda något om ett vin som kommer från den butiken. Men de där finsmakarna, som enligt blindtester inte har en aning om vad de dricker, kan faktiskt slänga sig i väggen.

Tänk ett vin som kostar under 2 € och som gömmer flera lager av aromatiska smaker. Tydligast, tycker vi, är tonen av svartvinbär. Men om vi viftar riktigt med tungan, kan vi känna en antydan av rökta ekfat. Vinet är fylligt, mörkrött och en riktig pärla. Kan vi få rekommendera Dão vinet Torre de Ferro (betyder järntornet). Eftersom vi är helt utan vördnad för vinmarknaden, så kallar vi det för Järnskrotet.

Järntornet är riktigt hinkvärt

Det i sin tur medför att dricka det vinet heter: pumpa skrot, eller behöver vi lite rostskyddsmedel! Det är inte frågan om att ta äran av detta fantastiskt goda vin. Se det i stället som att kärt vin har många namn! Enligt uppgift på kartongen (vi köper alltid vin kartongvis, annat vore löjligt med tanke på våra transportsträckor) säljes vinet med ensamrätt av Lidl. Svälj nu finliret och åk dit och köp. Hoppsan! Glömde bort att ni inte kan göra det i Sverige.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Palmhusets realiteter

Förra fredagen vaknade vi tidigt, eftersom jag skulle in till byn för att mellan kl 07-08 lämna en mängd prover. Detta var ett led i utforskandet i hur jag egentligen mådde. Plåtdörren till Palmhuset stod på glänt, då jag anlände 07:10. Jag var dagens förste besökare, varför den rejält påklädda sjuksköterskan omedelbart kunde ge mig all sin värme. Lokalen (temperatur ca +15) var uppenbarligen något som kyrkan använde till söndagsskola eller något liknande. En AC blåste en ljummen vind över en pinnstol, där jag inbjöds att sitta ner.

Palmhuset, till höger, där man tar prover.

Först formalian. Mina papper från familjeläkaren med efterföljande legitimering av mig själv. Sköterskan blev mycket förvånad över att finna en svensk i dessa trakter. Därpå tappade hon en del blod från mig med hjälp av sina iskalla fingrar. (Vi vet att portugiser för det mesta fryser något ofantligt i sina bostäder.)

Efter blodflödet fick jag reda på att provsvaren kunde uthämtas på Freguesian (kommundelskontoret) kommande fredag, alltså i dag. Därför har jag just varit inne för att hämta ut svaren. Patientavgiften visade sig vara 7:55 €, vilket jag erlade till vår kära byråkrati senhora. Eftersom det var läkarmottagning denna dag, gick jag in till administratören Miguel för att beställa tid med familjeläkaren. Det var fullbokat fram till nästa fredag, men som pensionär har man aldrig bråttom.

Då jag körde upp på gårdsplanen stod Ragge där med spetsade öron. Hans kärleksfulla mottagning är faktiskt något nersmutsande. Men efter ca 30 minuter, var han äntligen på en kommunikativ nivå. Anna tog omedelbart mina provsvar för att göra en bedömning. Då jag kom ut ur sovrummet iklädd hemmakläderna, hade hon redan kollat de viktigaste värdena. Allt låg tydligen inom de gränser som jag borde ha.

Våra läsare vet att Anna och jag har födelsedatum med en stor spännvidd. Vi vill åldras tillsammans i Portugal, här i vårt paradis. Men vår åldersskillnad är ett spöke som hela tiden ligger som ett hot vid horisonten. Även om jag är mycket mer fysiskt alert än vad hon är, så så ligger åren där och mullrar.

Vi känner i dag en tacksamhet över att vi kanske kan få åldras tillsammans ytterligare några år. Kärlek och samhörighet skapar sina egna spelregler. Men uppenbarligen hade Palmhuset inget alarmerande att meddela vårt liv!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Dimma

Då vi vaknade i morse låg dimman och skvalpade likt lagom söt konserverad gröt, utanför sovrumsfönstret. Termometern där ute visade på huttrande +5, vilket indikerade att det skulle bli en otrevligt kall dag, om dimman blev kvar vill säga. Ragge hälsade oss som vanligt med yster kärlek välkomna till den nya dagen. Han och jag gick tillsammans ut i gröten för att öppna kökets gaskran. Som vanligt tyckte jag att Ragge skulle passa på och utföra sin morgontoalett, men det hade han inte tid till. Det var ju kallt där ute och det var nog husets värme som lockade honom.

Den låga yttertemperaturen hade satt sitt tydliga frysspår i huset. Alltså en typisk morgon för att låta Carmen spänna sina heta muskler. Tänk så fiffigt det är med den gaskaminen. Värmen sprutar ur henne utan ett ögonblicks betänksamhet. Medan hon pumpade ut 1,6 kW startade jag brasan i Sonja. Dessa båda damer är ett perfekt par för oss värmeälskande nordbor. Carmen fick tjänstgöra i 34 minuter. Då vi stängde av henne var det över +22 i salen och Sonja började redan ge värme genom ugnsluckorna.

Då Jag och Ragge gick ut i morgonkylan, hade dimman mer förvandlats till havrevälling. Eftersom den var kall och blöt, var det en perfekt bakgrund till eldning av den stora taggbuskkasen. Min dräng är numera mycket van med öppna eldar. Den första tiden sprang han upp till huset eller höll ett löjligt säkerhetsavstånd till eldhärden. Numera bekymrar han sig inte för lågorna. Ibland går han så nära lågorna att jag blir ängslig.

Hela taggeländet var nästan uppbrunnet, då himlen knakade och dimman spolades ner i slasken. Inom några ögonblick började solen torka upp landskapet. Det ångade från växtligheten, och jag visste att bara inom 30 minuter skulle dimmans fukt vara borta. Därför var det med stor belåtenhet som jag då kunde kunde lämna eldplatsen där bara lite glöd kämpade för sitt liv.

När dimman lättat ser man mandelträden i full blom

Ragge har varit hos oss i över 6 månader. Vi tycker att han är fantastiskt villig att lära och att anpassa sig. Han tar till sig saker utan att vi förstår det. Ta det här med vårt duschvatten på kvällen. Vi värmer 6 liter vatten i en kastrull på spisen. Då uppvärmningen är klar, stänger jag av plattan samt går ut i natten för att stänga av gasens huvudkran. Ragge har lärt sig att jag går ut efter det att vattnet är klart. Han sätter sig vid vid dörren för att följa med ut i natten. Oftast sitter han kvar inne på Markisen och tittar på mig medan jag går ut med ficklampan. Allt tar kanske 2 minuter. Men med ska han alltid vara!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Bilhinder

Häromdagen hade några grannar ärende upp till oss. Frejdigt körde de sin carrinha (pick-up) upp på vår nya uteplats! Då de gav sig iväg var det bara att göra en skadeinventering. Denna gång hade en besökare lyckats knäcka 2 plattor! Ja, ja. Portugiser vill gärna köra ända fram. En yta med plattor är naturligtvis en utmärkt parkeringsplats. Och i dessa trakter brukar alla plattor vara förankrade i ett lager av bruk. Men vi har en sandbädd, vilket inte ger ett lika stabilt underlag till en carrinha.

Knäckta plattor för andra gången

För att inte ständigt behöva byta plattor efter varje besökare, har vi nu satt upp ett tydligt fordonshinder. En stor skiffersten står nu på högkant vid altanens norra ytterhörn. Riktigt fiffigt hade vi tyckt, om det hela inte fick lite av en gravsten över sig! Nu är vi kanske lite griniga, men altanen har liksom förvandlats till en massgrav.

Hm, vi vill ju faktiskt inte ha en bilkyrkogård här

Vi behöver något slag av hinder som inte bara ger besökarna en känsla av att köra off-road. De måste uppleva någon form av skaderisk för sitt fordon. Nu ska vi låta altanen vila i frid som den är. En lösning är att sätta ner 1 eller 2 stenar till för att skapa en liten mur. Ett taggtrådsstängsel vore nog väl aggressivt.

Nu har gode granne Diogo kört upp all vår ved till vedbacken. Det blev faktiskt en ganska rejäl hög att spänna musklerna på. Jag måste börja med att klippa alla tunna bitar med grensaxen, Det är ett arbete som bör göras så snart som möjligt. Cistusen har redan börjat torka, vilket skapar svettdrypande motstånd mot saxen. Motorsågen vill jag bara använda till den grova veden. Pinnar tycker nämligen lika illa om bullermaskiner som jag gör.

Ett slags små påskliljor som växer i Kaktusdalen

I morse vid frukosten gick Anna igenom föregående vintrars eldningsmönster. Vintereldningens 2 dagliga brasor tycks upphöra i Mars. Då blir det allt längre uppehåll mellan eldningstillfällena, som oftast då bara är en kvällsbrasa. Om det blir en liknande eldning i år, då kommer det att bli ved över i vedboden. Inget kan glädja en vedarbetare mer än att inte behöva fylla ett öde förråd.

Förnekelse

Vi lever med okynniga vindar som sveper virvlande runt vårt Monte. Dessa irrande vindgudar har en ytterst påtaglig inverkan på Sonja. (Insatta läsare vet att Sonja är vår egenhändigt konstruerade rörspis.) De senaste dagarna har vi haft det stökigt vid eldningen. Våra brasor har helt enkelt inte startat med det ystra spjälldrag som vi har blivit vana vid. I stället har det varit fråga om astmatiskt flämtande lågor, som då och då skickat ut rök genom draghålen in i huset! VE OCH FASA!

Inledningsvis parerade vi de flämtande lågorna med att springa runt och öppna olika fönster. Vi jagade då den flyktiga vinden som vi ville släppa in. När väl tändningsfasen var över, övergick Sonja till den ordinarie eldningssången. Det var alltså något lurt i början på braseringen.

Hade vi för mycket papper i initialskedet? Papper brinner snabbt och kräva mycket luft. Kanske var skorstenen kall och hindrade flötet av röken från papperet? Alltså minskade vi på papperet vid braständningen. Vilket naturligtvis innebar att vi knappt fick eld på vedhögen.

Så igår kväll slängde Sonja in handduken och for på semester! Rök vällde in i huset och storlarm gick. Allt som var öppninsbart kallades in till tjänstgöring. Det som skulle ha varit en värmande kvällsbrasa blev ett hostande extra möte i Familjerådet! Något var fel! Mycket fel! Här var det inte fråga om tjuriga vindar som lömskt motverkade draget.

Tur nog tog sig kvällsbrasan mycket tvekande. Utspyendet av rök upphörde och sakta återvände allt till ordningen. Vi bestämde enhälligt att ingen eldning skulle ske i dag. Först måste vi utröna vad som var fel med vår trotjänarinna.

Efter frukosten besiktigade jag fågelskyddet runt skorstenen. Inga tecken på fågelbon eller att nätet var igenbeckat av sot och tjära. Därpå in i huset och skotta ut all aska ur Sonja. Öppna sot/dragluckan på gaveln och lysa in med ficklampan för att se. Men se, det gick inte att se! En stor hög med något svart dolde Sonjas innanmäte inför mina spejande ögon.

Ibland kan det vara ett elände med fåglar.

Med sotkaran kunde jag därpå dra ut en hög av gräs och sot! Då jag viskade skorstenen måste en del av fåglarnas bobyggeri ha fastnat straxt under spjället. Där har det legat och samlat på sig allt mer kvävande sot/aska under vinterns eldning. Och jag som i går kväll legat och planerat hur jag skulle riva Sonjas ena gavel för att kunna genomföra en reparation! Med en jublande lättnad kunde vi i stället rensa rökröret från fågelboet och sätta igång med eldandet!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna