Skip to content

Robinson Kruse

Samhällets framgångar tycks i dag vila på att vi alla har ett Nobelpris inom just vårt område. Försedda med denna spetskunskap, tar vi del av andras spetsar och HÄPP, så spetsar vi en ny uppfinning eller insikt på framgångens vassa spjut.

Här i vår glest bebyggda ödemark har nog spetsmänniskorna det lite krångligt. Ensamma på vår spets, sitta vi likt pelarhelgon utan någon kontakt med den krävande verkligheten. Anna och jag vi vill tro att vi är Robinson Kruse (RK) människor. I det moderna samhället är efterfrågan på vår expertis ganska obefintlig. Men släng ut oss i ödemarken eller på en ö i stillhetens ocean, och vi kommer att frodas, bygga och skapa.

Vad är det nu som har gett oss denna djupa insikt? Jo, Hustrun har över nätet fått upp spåret på ett skuggningsalternativ helt i RK-stil. Dock inget trams med ett grönt alternativ i form av palmblad eller något annat prassligt (palmer prasslar nämligen). Nej hon har via en båtutrustnings sajt huggit sig fram till en glänta i solavskärmningsdjungeln. Från denna glänta har hon följt en stig till en svensk tyggrossist som har allt som en vävstol kan frambringa.

I sann RK-anda har vi nu börjat planera för en helt egen konstruktion för att lösa vårt skuggbehov. Våra tankar är självfallet fortfarande på puttringsstadiet, men intressanta och fantasieggande ångor börjar redan fylla vårt samtal. Och detta samtal vore totalt meningslöst om vi hade varit spetsmänniskor. Det är med det moderna samhället som med fakirer. Säg den fakir som klara av att lägga sig på 2 spetsar. Det går inte. Fakirer och samhället kräva en matta av vassa spetsar som kan avlasta det smärtsamma trycket. En RK kan lägga sig var som helst! (Vi är omåttligt nöjda med denna liknelse!)

Annars har klädmodet genomgått en höstmetamorfos här på farmen. Jag har avlagt de ljusa/vita snickarbyxorna och den tunna arbetsskjortan. I stället har jag dragit på mig de tjocka blåa snickarbyxorna samt en mjuk och värmande flanellskjorta. Nu kom emellertid regnet och hindrade, på ett oväntat sätt, det tänkta arbetet. Men hösttecknen tätnar!

Höstmodet på Éguas 2014. Observera, alltid iklädd halmhatt och barfota i sandalerna

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Research

Just nu, då höstens regnväder står i giv akt vid horisonten, har Hustrun inlett arbetet på den kommande sommarsäsongens solskydd. Då vi var nere i Portimão besökte vi en trevlig försäljare av vertikala solskydd. Vad då? Har ni ingen aning om vad det är? Låt oss därför göra en kort resa i solskyddets historia.

Den grundläggande tanken hos solskydd är att man skapar någon form av hinder mellan dig/mig/huset/poolen och solens strålar. Detta hinder kan bestå av växter, tyg eller en ladugårdsdörr. Det hinder vi vill ha måste vara någon form av textil. Vi har tänkt oss en sorts av rullgardin som går att dra ner framför det stora glaspartiet under sommarens hetta. Dessa rullgardiner kallas för vertikala solskydd i fackkretsar.

Idag behövs inget solskydd

I Portimão fick vi ett kostnadsförslag som var lite dyrare än det fönsterparti som skulle skyddas. Alltså var det inget för oss. Men själva skuggningstekniken, var intressant. Därför har Anna denna småregniga dag börjat jaga på nätet efter information.

Men på sommaren när solen gassar på detta glasparti, då behövs

Här i Portugal tycktes företagen hela tiden vädja till köparnas fåfänga. Deras alster hette Prestige, Luxus eller liknande. Tekniska fakta som solavskärmningsförmåga eller värmehinder försvann bland tjusiga möbler och lyckliga människor. Då Hustrun gick vidare till de svenska sidorna, märktes en tydlig förändring. Inga stora altaner med vinglasförsedda bord. I stället tråkiga fakta om allt det som gör livet praktiskt. Produkterna hade här dessutom helt oglamorösa namn i typisk IKEA-stil.

Anna har hela vintern på sig att hitta den perfekta lösningen till oss. Men vi tror redan att det kommer att bli en produkt från fäderneslandet. Det blir ingenting med motor eller automatisk väderavkännare. Som vanligt är det fråga om en utrustning så basic som möjligt. Vi måste själva kunna reparera de skador som oundvikligen kommer att uppstå. Hit ut är det för långt för en reparatör, oavsett om han ska köra från Portimão eller Sverige!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Gåsgam

Vi kom hem i går från vår resa till Algarve. Det är alltid lika traumatiskt för oss att vara borta från vårt paradis. Inte nog med att vi känner att navelsträngen till Moderjorden är uttänjd till bristningsgränsen. Dessutom har vi alltid de mest förfärliga tankar kring vad som kan ha hänt med vår värld under vår frånvaro. Därför var det med en stor lättnad som vi kunde konstatera att utsikten fanns kvar helt orörd. Denna utsikt har blivit en nödvändighet för oss. Utan den kan våra själar inte landa!

Grillfest i glada vänners lag

Efter frukosten på glasverandan Markisen, gav sig Hustrun iväg på sin sedvanliga morgonpromenad. Medan hon avverkade sina ca 3 km, gick jag igenom världens elände på nyhetssidorna. Plötsligt stördes min läsning av ivriga rop! Det var Anna som kom halvspringande in på gårdsplanen. Upphetsad började hon högljutt prata om gamar. Hon hade under sin morgonvandring stött på en flock gåsgamar, som hade vilat i några träd precis nedanför vägen. Sammanlagt hade det varit ca 10 st. Det måste innebära att det låg ett stort dött djur någonstans i närheten.

Åren på Éguas har verkligen spetsat våra ornitologiska ögon. Tidigare var vi nog mest som alla svenskar. Ni vet det där med domherrar, skator och gråsparvar (som oftast är pilfinkar). Numera kräver vi legitimation av alla fåglar. Vi blir alltid djupt olyckliga då vi inte lyckats identifiera någon fjäderboll. Många fåglar känner vi bara till under de namn som vi själva har gett dem. Vi vet att det officiellt inte finns någon pippi som heter Prästfågel (stor bokstav eftersom det är ett namn). Men i vår värld flaxar Prästfågeln, och det räcker för oss.

Vi vet att gåsgamen är vanlig i Portugal. Kanske har vi sett den svävandes högt över våra huvuden. Men de stora rovfåglarna där uppe på sina breda vingar, benämnes bara ”stor rovis”. Annas möte med gåsgamen är vår första markkontakt med detta spännande djur. Vi tycker båda att det var så synd att jag inte var där. Just att uppleva stora naturhändelser tillsammans är extra berikande.

Första tidlösan

Tillsammans kunde vi dock senare i dag gå och titta på blomman tidlösa! Ganska konstigt att en blomma med det namnet kan hålla tiden så bra. Vi har också sett de första späda skotten av Decembersol. Blomstertiden kommer nu!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Uthärdligt

Vi är och hälsar på våra vänner Birgit och Jim i Algarve denna weekend. Algarvebesök är alltid mycket omtumlande för oss. En gång, för snart 10 år sedan, bodde vi i denna provins. Sedan dess har utvecklingens tand gnagt bort mycket av det som vi då tyckte var vårt hem. Nya vägar, hus, köpcentra gör att vi är lite vilse i pannkakan!

Vistelsen inleddes med att vi just åkte vilse. Vi var på jakt efter ett företag som sålde en sorts solskydd som kallas för sunscreen. Företaget skulle ligga i ett område som vi trodde att vi kände till! Vi fick lära oss att mycket händer på 10 år i Algarve. Tur nog tog Frasse alla felkörningar med gott mod.

Och nu tänker Birgit och Jim sälja sitt paradis

Slutligen hamnade vi i ett stort nyexploaterat område med massor av gigantiska hus på minimala tomter. Som vanligt förvånades vi inför människors längtan efter stora hus på pytte tomter. Varför är det så viktigt med ett stort hus, då klimatet hela tiden ropar på oss att komma ut i solen? Borde inte möjligheten att njuta i den egna trädgården vara viktigare än massor med sovrum? Men vi är alla olika och vi är tydligen mest olika!

Då vi närmade oss våra vänner körde vi igenom ett område som bebyggdes för 40 – 50 år sedan. Visst är husen stora även här, men det är tomterna också. Vi har vant oss vid Alentejos vidder. För oss vore det omöjligt att flytta tillbaka ner till turismens Algarve. Men om vi, av yttre omständigheter skulle vara tvingade att flytta, då skulle Birgits och Jims hus vara uthärdligt. Men så har det också en stooor trädgård med en stooor pool.

Med stoor pool

Höstlösa

Hösten har en speciell lockelse för mig. Den tiden är alltid fylld med de manliga sysslor som behövs för att skapa lukten från kasar och sprakande brasor i Selma. Oktober har börjat synnerligen svagt, med tanke på mina förväntningar. Sommaren har nämligen tagit ett skamgrepp på oss alla. Den efterhängsna värmen tvingar ut oss i enveten morgonsol för att äta frukost. Eftersom det mandelträd som har till uppgift att skänka oss frukostskugga är nybeskuret, tvingas vi nu sitta och flämta under frukostnjutningen.

Dagarna kommer släntrande i sambatakt och värmedallrande höfter över kullarna. Nätterna är lika illa. Trots att vi då kör med alla fönster öppna, vaknar vi varmkladdiga till morgonsolens röda sken. Inte ens vinden vill ställa sig på vår sida utan vi är helt utlämnade till en fantastiskt ljuvlig indiansommar.

Jan tar bort myggnätet från sommarens vädringsfönster. Kanske i tidigaste laget.

Temperaturen slickar varje dag på +30 strecket, vilket egentligen är en alldeles perfekt temperatur. Anna tar sommarvärmen lättare än vad jag gör. Mitt problem är att jag hela tiden sneglar på, de ovan nämnda, manliga sysslorna. Eftersom oktober har behagat kliva in på scenen, så har vi tillstånd att elda vår första rishög. Men ingen farmare med förståndet i behåll, eldar en kase under dylika förhållanden.  Och att göra en brasa i Sonja vore outhärdligt löjligt!

Därför gillar vi läget och njuter av det som Portugal vill ge oss. Förmiddagarna går i utomhusarbetets tecken. Det sedan länge planerade arbetet med markerna närmast huset fortskrider svettbestänkt. Anna har varit mycket inomhus i dag, eftersom hon förbereder en resa ner till Portimão över helgen. En kväll ska vi stå för maten och det är det som hon har arbetat med i dag.

Kvällsstund på Eiran

Vid 18-tiden vandrade vi upp till Eiran, för att njuta av den fantastiska utsikten. Där uppe lade vi ut dynerna på marmorbänken, och satte oss ner. (Här måste vi vara ärliga och berätta att marmorbänken egentligen är ett soffbord med kromben och marmorskiva. Men ibland är sanningen utan romantik. Då är det diktens plikt att ta över. Därför har vi en marmorbänk!) Där uppe på Eiran enades vi om att vi bara har 2 årstider. Sommar och vår!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna