Skip to content

Utanför

Vi är nedsjunkna i den alentejanska myllan upp till öronen. Där har vi hamnat trots att vi inte är farmare i dess egentliga bemärkelse. Nedsjunkenheten har medfört att vi inte tycker om att lämna vårt Monte. Även de livsnödvändiga utflykterna till männshobyn (Balo, Djungekboken), får oss att darra på manschetterna.

Vi är dock inte bara känslor. Bitar av sunt förnuft och realistiska tankar banar sig ibland igenom odalmannens mossiga känsloliv. Det är alltid upplivande och lärorikt att ge sig ut i den stora världen. Vi vet det! Därför struntar vi regelmässigt i våra ryggmärgsreflexer och låter Frasse leda oss ut på obanade stigar.

Det var därför vi åkte till Cordoba i tisdags. Bara drygt 30 mil bort, var det egentligen en baggis för vilken resenär som helst. Men nu var inte Cordoba huvudanledningen. Målet var att besöka bloggvännerna Lena och Paco som har ett litet hus i en by 6 mil öster om staden. Nu slog vi alltså 2 utflyktsmål med en körning.

Pelarhallen i Mezquita

Tisdagen ägnade vi till promenader i den spännande staden Cordoba. Massor av historiska minnesmärken, som vida överträffar det man kan hitta i Örkelljunga. Den gigantiska moskén där man byggt en stor kyrka mitt i. Fantastiskt! Baren runt hörnet där ölen var dubbelt så dyr som i vår stad. Fantastiskt! En lång promenad i de judiska kvarteren, där historiens vingslag flaxade öronbedövande. Fantastiskt! Att vi sedan hittade tillbaka till hotellet. Fantastiskt!

En innergård i de judiska kvarteren

Vi lever ett liv där det är en borg i varje liten stad. Minnesmärken från romare, vandaler, morer och bombeiros (brandkåren) ligger som acne i samhället. Kan det vara därför att vi har lite svårt att bli upphetsade över varje gammal sten som är staplad på en ännu äldre sten.  Däremot tycker vi att det alltid är lika roligt att träffa nya människor.

Nu förstår spanjorerna portugisiska mycket dåligt. Det ger mig en stärkande känsla att vara bäst, då jag roar mig i grannlandet. Då vi anlände till Cordoba, spolades vi med av den hektiska trafiken och hamnade lite på sned. Jag gick in på en bar för att få hjälp att hitta vårt hotell som skulle ligga på Avenida de Cádiz. Personalen hade aldrig hört talas om den 4-filiga jättelånga artären! Obegripligt!

"A Room with a View" men Frasse var nöjd med sitt rum.

Jag tog fram kartan och pekade med ett ilsket finger på avenyn som skar genom staden! Barkillarna vrålade av upphetsning. Nu skulle de lära mig säga CAdith (ungefär). Vi var redan framme. Högljutt visade männen på vårt hotell som låg på andra sidan en fontän. Så lyckliga de var att de kunde hjälpa oss. Den natten sov Frasse tryggt och gratis i hotellets bilgarage!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Inhysningar

Vår vildmark innehåller mycket vilt, vilket vi tycker är mycket roligt. En del av det vilda räknas till de nära och kära. Vi är naturligtvis kära i småfåglarna, även om de är mycket bullriga då de bygger bon under takpannorna. Där uppe har vi gråsparvar och starar som vickar på pannorna. Ett blåmespar väsnas i ett oanvänt elskåp på västra gaveln.

Mindre kära är skogsmössen som älskar att bo under Frasses motorhuv. De har än så länge bara tuggat av slangen till vindrutespolaren. Men vi vet att alla elkablar lever farligt med sådana inneboende. Därför ligger vi i krig med mössen. Med musgift försöker vi hålla den stammen på så låg nivå som möjligt.

Gnagarbekämpning

Mössen lockar naturligtvis ormarna. Även om det är synnerligen lågmälda hyresgäster, så är de inte uppskattade. Nu har vi fått en stationär saftig bit i tegelhögen bakom uthuset, just bredvid soptunnan. Man kan tycka att vår närvaro borde skrämma bort krälbefolkningen. Men de verkar vara lika snabba att bli tama som rävarna.

Vi har tidigare haft en synnerligen lång och tjock orm som jagade kaniner! Med tanke på bytet, så förstår ni hur stor den ormen var. Pesten härjade bland kaninstammen för något år sedan och slog ut alla ninor i vår omgivning. Men stammen har återhämtat sig och vi har fått en envis rackare som vill bygga bo i vår sandhög.

Vi kan inte ha ett kanin bo i sandhögen. Sanden ska användas till stenläggningen och förr eller senare kommer jag att skada någon liten kaninunge. Nästan varje morgon hittar jag en ny bogång som jag tvingas förstöra. Varför tröttnar inte honan och uppsöker någon annan boplats?

Nu är kaniner lite luriga. De försöker dölja ingångarna med ett lager lös sand. På så sätt kan de göra boet större varje natt, utan att jag upptäcker och förstör det. Häromdagen såg jag en camouflerad ingång. Själva gången försvann djupt in i sandhögen. Jag blev tvungen att gräva mig in från sidan. Där hittade jag en stor tuss med mjukt gräs som var själva boet. Tur nog var det fortfarande tomt. Men det var med dåligt samvete som jag drog ut hela hövolmen.

Lite dåligt samvete får vi

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Utan trädgård

Vi odlar inga blommor och det beror inte på att vi tycker illa om blomsterprakten. Nej, nej! Däremot är det så fiffigt ordnat hos oss att blommorna kommer utan vår medverkan. Då frågar sig kanske en odlingsutsliten trädgårdsfantast i norr hur vi håller ordning på allt om vi inte har rabatter.

De enda rabatter vi bryr oss om är de som kan uttryckas i Euro. Alla andra rabatter tycker vi är blaha, blaha! I alla fall här hos oss. Ni där uppe har naturligtvis våra sympatier där ni sliter mellan hägg och syren. Vi har inga rabatter eftersom rabatterade blommor vanligtvis behöver bevattning. Vår vattentillgång är inte av den arten att vi vill intensivvårda rara blomster under den alentejanska sommarsolen.

I stället för rabatter har vi våra ägor på 9,5 ha. Där frodas en ögonbedövande blomsterorgie under vinterhalvåret. Just nu är det högtryck på lavendel (lila) och taggbuskar (gult). Dessa örter behöver inte vårdas utan måste bekämpas.  Och det är just motståndskampen som är grunden i vår blomsterupplevelse.

Fransk lavendel

Just i dag, påskafton, uppmärksammade vi en mängd stora gräsliknande växter vid vår farmaretipp. Under stegrad förtjusning kunde vi räkna 20-30 st. purjolöks liknande stammar som alla hade en spjutspets artad blomställning. Våldsamma gissningar slängdes mellan oss. Vad kunde det vara. Så föreslog Anna att det kunde vara de gräslöksliknande lila jättebollarna! Men hur kunde det komma sig att så många skulle växa upp nu vid vår tipp?

Med ivriga steg skyndade vi oss till fossan. Där ovanpå septiktanken, hade vi förra året några av dessa lila bollar. Ja visst! Exakt samma bladformation som vid tippen. Jag måste ha slängt en massa fröer från bollarna över tippens yta förra året. Det är nämligen så vi försöker styra blomsterbeståndet. Ett planlöst spridande av allehanda fröer och växter har en fantastisk förmåga att skapa spännande odlarbelöningar.

Vild gladiolus

Naturligtvis misslyckas vi i de flesta fallen av blomsterspridningen. Men det vet vi inte, eftersom vi fullständigt hejdlöst sprätter åt alla håll. Inte står vi och gråter då vi misslyckats på en viss odlingsyta. Här finns aldrig ett misslyckande. Det kommer alltid upp massor av vackra blomster på de mest oväntade platser.

Vi avslutade påskaftonen med en promenad på våra blomsterstigar. Då fick vi se den första Glada lusen (gladiolus) och fjäderhyacinten/”tofshyasint”. De är inte odlade av oss. Det är bara en del av naturens rikedom som vi har lyckan att njuta av!

Fjäderhyacint

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

+ 29,7

Påskhelgen har lagt sin festivitas över vår tillvaro. Tro nu inte att vi bara har grävt oss ner genom en massa ägg. Nej, nej. På vårt Monte lyser alltid flitens lampa med halogenkraft. Skärtorsdagen inleddes därför av mig med att återställa poolen i dess gamla glans. De nymålade överdelarna på poolsargen glimmade lyxigt i det flödande solljuset. Efter att ha monterat tillbaka hela poolsargen, måste jag erkänna att jag upplevde en viss självgodhet! Allt blev bara så BRA!

Fint blev det

Då förmiddagens sysslor var avklarade, gick jag in i huset för att underhålla Hustrun. Hon känner sig nämligen alltid mycket övergiven, om hon måste laga mat ensam i huset. Jag vet just nu inte mycket om menyn. Men det ska tydligen bli något med fisk. Alltså kan jag förvänta mig en kulinarisk upplevelse av yppersta dignitet.

Då jag satt i Ingvars soffa Ektorp, började min Anna springa runt i huset. Hon ville nämligen öppna fönster inför matlagningens förföriska ångor. Vädringskravet stötte omedelbart på motstånd från svalkighetstrupperna. Utanför huset härskade den Alentejanska försommaren med sina högt uppskruva temperaturer. I huset hade vi det, för tillfället, svalt och skönt.

Kärestans vädringsförsök kom av sig då hon avläste skuggtemperaturen utanför sovrumsfönstret. Uppgivet konstaterade hon att det var +29,7 där ute. Då reste jag mig upp ur soffan för att se hur vi hade det med graderna i salen. Jaha! Det var bara +28,8, alltså rejält svalare än där ute. Men nu frågar sig säkert många läsare om inte dessa inomhusgrader är obehagliga. Nej inte alls! Vid skrivandets stund (kl 13:50) är det inte en droppe svett på min höga panna. Efter 10 år i Alentejo har vi anpassat oss till klimatet.

Nå, hur slutade Kockans vädringsförsök? Hon öppnade ett fönster i badrummet. Eftersom skuggan fortfarande härskar där mitt på dagen, kan det komma in lite kylslagen luft i huset. Vi har flyttat till Alentejo/Portugal för att kunna njuta av det fantastiska klimatet. Hur ska vi kunna gnälla över ett liv som onödigförklarat långkalsonger?

Annars var vi inne i Moura i går. Det var alltså 3:e dagen i följd som vi hade utifrån kommande krav på agerande. Mycket slitsamt! Men i går gällde det Frasse och han behövde ny olja och filter. Medan Frasse våndades hos bilfirman, köpte vi tyg till solskyddet till det stora glaspartiet samt tog oss en kaffe vid torget. Alltid kul att vara inne i vår stad Moura på de myllrande förmiddagarna!

En kaffe vid torget, medan mormor får en puss

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Körkort

Det är snart dags för oss att förnya våra körkort. Då tar vi ytterligare ett litet steg bort från Sverige, eftersom vi måste skaffa oss portugisiska körkort. Vi har fortfarande 2,5 månader kvar på den gamla lappen, men vi vill som alltid vara ute i god tid. Därför åkte vi till vår provinshuvudstad Beja i går, för att besöka byråkratin.

Den långa korridoren till receptionen var fortfarande lika mörk och oupplyst. Mycket märkligt att inte lokaler som användes av allmänheten åtminstone har ledbelysning. Den mörka entrén skapade en känsla av Kafka och utsatthet. Det var nog därför alla som kom in i själva kontoret, såg så otroligt nedstämda ut. Säkert hann de utveckla vinterdepression innan de kom fram till den upplysta delen.

Pampigt värre... på utsidan

Personalen var däremot glad och hjälpsam. Vi behövde ett läkarintyg samt en bekräftelse från Transportstyrelsen att vi har giltiga körkort. Läkarintyget får vi på byns vårdcentral. Alltså misstänkt lätt och smidigt. Åren i PT har lärt oss att aldrig ropa hej förrän man är över pappersfloden.

För att fira det positiva mötet, köpte jag mig en rejäl klyvyxa på ett byggvaruhus. Jag lusläste alla lappar på yxan och jag såg ingenting som väckte onda kinesiska varningar. Nu återstår bara problemet att få tag på en rejäl huggkubb, Vedkampen går alltså vidare.

Ingen kinesisk yxa i alla fall

I förmiddags var jag tvungen att åka in till Bensinbaren för att hämta en betonggubbe (BG). Då vi bestämde mötet försäkrade personalen på betongstationen att deras representant skulle hitta ut till oss. Men inte gjorde han det! Till BG:S fördel måste jag framhålla att han anlände till baren på utlovad tid. Jag betraktade hans lilla asfaltsslickande Ford med tveksamma ögon. Skulle den bilen ta sig fram på vår eländiga väg? Det var tanken på att behöva skjutsa tillbaka BG i Frasse som fick mig att tro att körningen skulle gå bra.

Större delen av Forden kom fram till Thomas´ byggplats. Då hade vi stannat och besiktigat en särskilt besvärlig del av vägen. Där hade emellertid Thomas förberett för en liten alternativ sväng. Enligt BG var det endast där i svängen som deras betongbil skulle kunna ta sig fram.

BG godkände slutligen hela vägen. De skulle kunna leverera betong till bygget. En offert skulle mejlas över till oss. Vi ångrar nu att vi inte tog betongbilar till vårt bygge. Det är nämligen otroligt slitigt att stå och blanda betong. Fördelen då var dock att min Murarsmäcka fick mycket vackra muskler!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna