Skip to content

Suecos da Povoa

Nu är vi lite osäkra över rubriken. Men det var så vi tyckte att den anställde på begravningsbyrån i Moura skrev på vår beställning. Ta nu inte det där med begravningsbyrå för allvarligt. Vi mår bra och har inga planer på någon hädanfärd. Men vi var in på vårt stenhuggeri i dag, som även är en begravningsbyrå, för att beställa en granitskiva till vårt nya badrumsskåp. Patron (chefen) var emellertid på en begravning, så vi fick all nödvändig service av hans anställde.

Den mannen antecknade alla våra mått på en bit wellpapp, eftersom han inte kunde få ta vår lapp med måtten. Vår lapp innehöll nämligen även Annas digra inköpslista. Alla mått och slipningsdetaljer antecknades, varpå vi tyckte att vi skulle lämna vårt namn och telefonnummer. Nej, nej! Vi var kända klienter sedan tidigare, så det var inte nödvändigt. Det var i detta läge som den anställde skrev dagens rubrik på wellpappen. Det är att vara kändis, då folk kommer ihåg oss efter drygt 3 år! Vad är det som skapar detta kändisskap?

Gravstenar eller köksbänkar?

Vi åkte därpå iväg och gjorde augusti månads första runda för livsmedelsinköp. En liten friskrivning dock för de grönsaker vi köpte i Portalegre den 5 augusti. Med oss hade vi en kasse med elektroniksopor. Dylika saker kunde man tidigare slänga i en låda hos Intermarché. Nu var denna låda borta, varför jag uppsökte informationsdisken. På smattrande portugisiska fick jag reda på att dylika sopor numera kunde lämnas in till brandkåren (bombeiros, visst låter det gulligt)! Eftersom brandkår och sopor inte hör ihop i min värld, var jag mycket osäker på att jag uppfattat rätt. Men i butiken, i närhet av hyllan för kaprisen, stötte vi på 2 brandmän. Vi frågade dem om de tog emot elektroniksopor, vilket de bekräftade.

Därför stannade vi till vid brandstationen på vägen hem. En brandman, eller det kanske var en rund Michelingubbe, stod i öppningen in till brandbilarnas garage. Sopor? Här? Nej, nej! Då måste ni åka runt kvarteret och lämna in det till kommunens uppsamling! Men vad har du för sopor? Jag hämtade kassen där det låg en oanvänd lasermätare. Herr Michelin fick något lystet i blicken då han såg våra sopor! Jag sträckte tvekande fram kassen till honom och undrade om han inte skulle kunna vandra runt kvarteret! Därpå lyfte jag upp lasermätaren som låg kvar i sin förpackning. Du kanske kan använda den, föreslog jag? Jag tar hand om soporna, sade brandmannen . Därpå skakade vi hand och skiljdes i harmoni!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Familjesilvret

Överflyttningen av våra ägodelar från den gamla boplatsen till huset/uthuset går just nu in i sitt slutskede. Det mest förvånande är att det som tog sådan stor plats på flera hyllor tidigare, nu knappt täcker ett hyllplan.  Och då ska ni veta att vi nu har totalt 35 hyllplan på 30 x 90 cm.

Ovanpå denna hyllorgie har vi skaffat oss ett skåp i badrummet. Just på den plats där tidigare vår tvättmaskin stod. Detta skåp har Anna fyllt med allt det som tillhör den personliga hygienen. På den gamla boplatsen kunde vi inte ha någon överblick på vår lagringssituation. Därför har överflyttningen till huset/uthuset avslöjat våra starka och svaga sidor ur beredskapssynpunkt.

Ta det här med tandkräm. Dylika varor är ingenting man skrattar åt här i Portugal eftersom de är förhållandevis dyra. Anna är familjens inköpschef. Hon kollar alltid via nätet vilka extrapriser vi kan möta vid vår inköpsrunda. Vi har våra behov och Hustrun ser till att dessa behov, i största möjliga mån, tillfredsställs via rabatterbjudanden.

Det är därför vi nu har 13 tuber av vår favorittandkräm i vårt badrumsskåp! Ja, ja! Visst kan det väcka en viss munterhet! Varför ska man ha 13 tuber tandkräm? Jo det har man då rabatterbjudandet är en nedsättning på 30 %. Därför ligger en del av familjens förmögenhet nu investerad i tandkräm. För oss är 13 tuber ett tecken på soliditet. Vad som än händer med världen kommer vi att ha rena tänder!

Inom tandhygienens område är vi starkt rustade

I Portugal arbetar affärerna med så stora prissänkningar. Det är kanske en spegling av att folk här inte har stora marginaler. Utan marginaler finns det inga pengar att handla för, även om extrapriset är fantastiskt lockande.

Annars har arbetet med Butters ”galler” gått framåt. Som vanligt, då det gäller snickeriarbeten, har virkesfrågan stört konstruerandet. Efter att ha genomsökt Tjosan, hittade jag några dugliga ribbor till gallrets ram. Solen och hettan får allt trämaterial att dansa cancan! Utmaningen ligger i att kombinera allt detta sneda och vinda så att slutresultatet ändå blir acceptabelt. Snickrandet måste ske utomhus. Och där ute kan man bara vara i skuggan. Därför är det endast under eftermiddagen som jag kan arbeta med gallret. Men nu är gallret klart. Problemet är att jag inte vet hur jag ska kunna hänga upp det!

Butters galler håller på att ta form

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Hon saknas

Vi har nu inte sett Rävan på över 14 dagar! Visserligen var vi borta, med en övernattning, under denna period. Men vår frånvaro brukar aldrig hindra henne från att omedelbart dyka upp vid vår hemkomst. Nu har vi haft rävbesök en natt. Det var någon som släpade iväg med vår sopkvast ner i Parken. Typiskt beteende för ung-rävar. Rävan har sedan länge lämnat dylika ungdomshyss bakom sig.

Några nätter har vi också blivit väckta av det kusliga skall som rävar ger upp då de söker kontakt med varandra. Vi undrar om det kan vara rävarnas parningstid nu. Det skulle kunna förklara Rävans frånvaro. Men i våra hjärtan finns en liten rädsla att hon råkat ut för något farligt. Vi har nog svårt att tänka oss ett liv här utan hennes charmiga närvaro.

Annars har jag börjat konstruerandet på ”dörren” till Butter (gasflaskehuset). Vi köpte ribbor i Portalegre, och nu ska jag tillverka någon form av spaljé för att dölja de fula flaskorna. Hustrun är lite tvekande till mina byggplaner. Inte så att hon motsätter sig en spaljé. Nej. Nej! Hon har bara lite svårt med att jag tankemässigt försvinner bort från henne. Bygger du nu igen, kan hon säga under frukosten! Då förstår jag att jag under tystnad stirrat med tomma ögon ut i intigheten.

Det visade sig att gårdagens snopna utflykt till civilisationen, var en välsignelse! För att konstruera en spaljé behöver jag flera metalldelar, som vi i går tänkte slänga på återvinningen. Alltså en stor glädje med det misslyckandet.

Här ska det bli en fin spaljé. Tur att den uttjänta gamla torkställningen inte blev slängd.

Under eftermiddagens mysstund hände något märkligt. Flera Pilpojkar (biätare) flaxade över våra huvuden. De var så nära att vi hörde deras vingslag. De for fram och tillbaka i sin fantastiska fjäderdräkt. Hela tiden högt drillande. De fångade getingar! Vårt tegeltak är fullt med getingbon. Dagligen får vi plocka upp 10-15 drunknade getingar ur poolen. Nu under sensommaren blir de allt mer påträngande och hotande. Därför hälsade vi med jubel Pilpojkarnas anfall mot getingsvärmarna!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Snopet

Alla flyttningar medför ett slängningsbehov. Vi har bara flyttat 80 m, men det har inte på något sätt minskat på slängningsproblematiken. Nu är det inte så att vi har fått ett mindre förvaringsutrymme med det nya uthuset. Det är bara det att vi har blivit mer nogräknade. Vårt måtto är ” Ett vackert uthus får bara innehålla viktiga saker”! Och då vi har konfronterats med det som vi förvarat i Tjosan och Jörn, så var det inte mycket som var viktigt.

Därför var vi i dag på väg att göra en stor slängningsrunda. Planen var att åka till den stora återvinningscentralen utanför Reguengos (4 mil). Där skulle vi kunna göra oss av med en massa metallsopor. Sedan hade vi tänkt åka in i själva staden och kolla utbudet av sommarkläder. Klädsvängen skulle nog mest gynna mig, men även Anna hade förhoppningar att finna något passande plagg.

Sålunda begav vi oss iväg under den sena förmiddagstimmen. Frasse var osedvanligt skramlig med alla sina metallsopor. Det var något som vi gärna stod ut med, eftersom vi äntligen skulle bli av med vår första gräsklippare. (Ett kinesiskt monster som vägrade göra vackra gräsytor.) Frasse var så full att vi hade fällt ner hela baksätet för att få plats med allt.

Här ska slängas

Resan in till byn gick i trevligt samspråk om kor, olivodlingar, utsikt och vägens eländighet. Då vi kom in i byn märkte vi genast att något var fel! Det var precis som i en skräckfilm där en dödlig sjukdom hade utraderat mänskligheten. Byn var tom! Tomheten underströks av att vi var tvungna att göra en båge runt en hund som ogenerat låg och sov mitt i gatan. Vi såg inga döda kroppar. Däremot märkte vi att alla små butiker var stängda. Handelsmannens port hade ett stort hänglås som en sammanhållande faktor. På trappen till boden satt 2 (levande) gubbar och titta stort på Frasse från husets skugga!

Allt var stängt! Det måste innebära att det var en helgdag. Återvinningsstationen har inte öppet på helgdagar, varför det var meningslöst att ge oss i väg till grannstaden. Vi brukar alltid kolla om det är någon helgdag, innan vi ger oss ut i den portugisiska verkligheten. Men det hade vi glömt i dag!

Vi kunde dock fylla på dricksvatten från bybrunnen i våra 13 st. flaskor på 5 liter. Dessutom kunde vi göra oss av med hushållssopor och lite plastsaker. Men snopet var det!

Vi hade i alla fall tur med vattnet

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Det vita

I Sveriges landsbygd tågar de röda stugorna glatt förbi. Men i våra nejder hörs en annan melodi. Här ska nämligen allt vara vitt! Enligt byggnadsnämnden i Moura, där man vill hålla på traditionerna, ska alla hus på landsbygden vara vita. Att all denna vithet sedan skapar problem för personer med grön/gråstarr, det bekymrar inte färgvalsmaffian.

Vi har i dag börjat med en omfattande vitering av vår boplats! Först i raden för målning var husets västra gavel. Den målades under stor tidsstress hösten/vintern 2010. Fuktiga väggar är inget bra underlag för målning. Men då gällde det att få allt klart inför slutbesiktningen. De långsiktiga konsekvenserna av en felaktigt utförd målning, var inget som då bekymrade oss.

Don Quijote släng dig i väggen

Vi turades om idag att måla den västra gaveln. Det är nämligen ganska tröttande för nacken att stå på marken och försöka måla något som är högt där uppe. Då det var min tur att måla, begav sig Anna ut på markerna för att plocka upp en vit plastpåse som störde vår vackra utsikt. Eftersom vi har en tomt på 95,000 kvm, så använder vi aldrig ordet tomt. Tomter hör hemma i villaområden. Vi pratar alltså om markerna eller ägorna. Något annat är fullständigt otänkbart.

Den lilla vita pricken i mitten på bilden är Anna

Jag såg hur Kärestan förvandlades till en liten vit prick på andra sidan Olivdalen. Hon hittade påsen och tjoade och vinkade upp till mig. Det är maffigt att äga en massa kvadratmeter mark! Därpå slutförde vi grundmålningen av gaveln. Vi använde en färg som kostade 45 €/ 15 liter. Handelsmannen har också färg för 20 €/liter. Men ibland hänger pris och kvalitet ihop.

Efter lunchen började vi måla poolsargen. På något konstigt sätt såg vår lilla pool ögonblickligen mycket mer sofistikerad ut. Det är nog sant att ibland är ramen det viktigaste i tavlan. I den nya vita ramen fick Anna något av Ester Williams över sig, då hon plaskade runt i det blåa vattnet. Man kan tycka att det är lite tråkigt med vit färg överallt. Men det är enkelt ur penseltvättsynpunkt!

Pricken i det vita är Anna

Webbansvarig och bildredaktör är Anna