Skip to content

Ganska lika

Den afrikanska varmluftsbubblan svepte med full kraft över oss häromdagen. Kännetecknen var de vanliga, förutom gradantalet förstås. Himlen gled över från blåhet till ett Ruhrområdes gråtöcken. Konstigt att allt kan bli ända upp till +40,3, fast solens strålar till stora delar klibbas fast i grådiset innan det når marken.

Under våra år i Alentejo, har vi lärt oss vad som gäller under dessa hetvågsdagar. Huvudregel (HR) 1 är att stanna inomhus. I huset är det då vara minst 10 grader lägre temperatur. Den skillnaden kan bara uppnås om vi natten tidigare har följt HR 2. Då har vi haft alla fönster öppna för att släppa in nattens svalka i huset. Alla inomhusdörrar måste då vara säkrade mot stängande korsdrag.

Under förmiddagen följer sedan en noga jämförelse mellan graderna utomhus och inomhus. I samma ögonblick som temperaturerna sammanfaller, förvandlas huset till en u-båt i undervattensläge. Alla kontakter med yttervärlden måsta skäras av. Där ute vibrerar den hotande hettan. Den får inte på något vis få tillträde till huset.

Jag kommer ihåg från den stränga svenska vintern, hur viktigt det var att lära barnen att aldrig stå och tjafsa i dörröppningarna. Passagen ut/in måste alltid gå snabbt, eftersom det där ute kanske var svidande -25. Det gällde alltså att behålla stugvärmen där den skulle vara.

HR 3 säger oss att samma sak, fast tvärs om, gäller här under hetvågorna. Svalkan ska behållas i huset. En otroligt viktig regel, eftersom vi inte kan tillverka någon ny svalka. Det vi har i huset är föregående natts lättnad och inget mer finns att tillgå förrän till nästa natt. Men många förstår inte vilka förutsättningar som vi lever under. De tror att Portugal är som en svensk sommar, då husets dörrar är öppna ut mot den härliga ljumheten! Fel, fel!

Annars kan vi med stolthet meddela att vi redan har fått våra nya portugisiska körkort! En imponerande snabbhet. Bara 3 veckor sedan vi lämnade in alla våra handlingar. Jag är lite missnöjd med mitt foto, eftersom jag ser ut som en hungrig bryggarkamp i ansiktet. Inte blev det bättre av att Anna tyckte att jag var lik mig!?

Alltid lika spännande att möta nya människor

I dag hade vi glädjen av ett besök från bloggvännerna Susann och Lennart från Göteborg. De är på en ”lukta på Portugal resa” upp genom landet. Nu gjorde de ett uppehåll hos oss på väg upp mot Évora. Denna dag var nästan lite hyig, men de tycktes njuta av vädret. Alltid lika roligt att träffa våra bloggläsare.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Daskar

Eftersom vi är beräknande och planerande människor, förvånar det säkert er inte att vi har 5 flugsmällor i tjänst. Flugsmällor, eller daskar, är ett mycket viktigt inslag i vårt vildmarksliv. I huset har vi 2, Markisen 1, i mitt förråd 1 och till poolen 1 dask. Den portugisiska naturen är nämligen mycket daskvänlig.

Häromdagen slog jag sönder dasken som hörde till Markisen (glasverandan). Det var inte fråga om någon jättestor spindel, utan bara fråga om min renlighetsiver. På Markisen ligger nämligen en liten dörrmatta, där vi torkar av våra nakna fötter. Förstå nu att ingen sko får beträda denna matta. Den är nämligen sista försvarslinjen innan någon får inträda i husets välskötta inre.

Enligt vår arbetsuppdelning åligger det mig att hålla Markisen snygg och fin. Därför piskar jag regelbundet dörrmattan. Jag har en, för piskningsändamål, utsedd ribba i Ryggsäcken. Men oftast tycker jag att det räcker med några käcka slag från Markisens dask. Den dasken är alltså husets mest utnyttjade piskredskap. Häromdagen gick den dasken till piskkäpparnas himmel.

Nu är inte en sönderslagen dask någon större kapitalförlust. Alla daskar, förutom poolens, har nämligen ett skaft av metall. Jag har alltid nytta av dessa korta och plastinsvepta metallstänger. Av dem gör jag krokar, hållare eller petmojjar.

I vårt beredskapslager hade vi endast en dask med metallskaft kvar. Därför var daskar upptagna på Annas inköpslista inför dagens stadsrunda. På Intermarché var det som vanligt min uppgift att införskaffa fler ”matamosca” (dödaflugor). (Jag använde här det portugisiska ordet, eftersom butikens personal bara behärskar enklare svenska hälsningsfraser.)

Tre småpojkar i poolen. Nåja, en är kanske inte så liten.

Eftersom butiken tycks ha som policy att regelbundet vaska varornas plats på hyllorna, var det stört omöjligt att hitta daskarna utan assistans. Nu tycker jag att det är kul att besvära personalen. Det gäller bara att hinna fånga in dem innan de springer och gömmer sig. Mitt offer lotsade mig till en hylla med plastredskap. Hon greppade en plastdask samt slog några sorgeliga slag i luften med en svajiga flugdödaren. Plastdaskar duger bara till att plocka upp insekter från poolytan. All annan användning skapar bara frustration.

På min begäran gjorde hon en djupdykning in i vapenförrådet. Och se! Triumferande återvände hon med 2 spänstiga mordredskap. Om jag slutar piska dörrmattan med dasken, då kommer vårt behov av daskar att vara täckt för lång tid framåt.

Här lyser flitens lampa.

Annars kräver Anna att jag berättar att hon sytt i dag. Alla insatta vet att ”nål och tråd” är mitt område. Men eftersom jag har varit hårt ansatt från mina större arbetsuppgifter den senaste tiden, bad jag Hustrun att hon skulle fålla Frasses solskydd! Vilket härmed är kungjort!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Premiärer

Värmen kom smygandes över oss i morse. Själva morgonen var krispigt frisk i sina +12,5. Men den friskheten försvann likt en vattendroppe i Sahara under förmiddagen. Vi fick faktiskt avsluta vår sedvanliga frukost på Markisen i förtid, eftersom det inte hjälpte att ha fullt korsdrag.

Förmiddagen gick under småpyssel, allt under det att termometern piggt tickade uppåt. Jag tog en frustande avsvalkning i poolen till lunchen. Något som Anna, konstigt nog, avböjde. På eftermiddagen tog jag fram mina sommarsnickarbyxor. Det gick nämligen inte att göra någonting i de vanliga mörkblå bävernylonbrallorna. Innan jag gick ut på markerna för att klippa Brudkronor, dränkte jag in min halmhatt så att den hängde som en disktrasa över mitt huvud.

Det elaka "pilgräset" göra att ingen lättnad på skofronten är i sikte. Fortfarande gäller alldeles för varma kängor.

Sålunda rustad mot den 34-gradiga värmen, arbetade jag mig genom ängen öster om Nedre Blomsterstigen. Värmen hade dock lockat fram de otroligt irriterande Öronpipisarna. Det är en minimal insekt som älskar att flyga in i hörselgången, varvid de låter som om de har med sig en vinkelslip. Det var bara att spreja insektsmedel runt öronen.

Blommande granatäpplen

Då jag var som mest insvept av insekter och svettdroppar, hörde jag Hustruns pigga rop från gårdsplanen. Hon ville tala om att hon skulle ta årets första dopp! Pipen från poolen meddelade att vattnet hade en omskakande svalka över sig. I det läget gav jag upp kampen mot Brudkronorna och ilade upp till huset.

Medan jag tog mitt belönande plask, ställde Anna upp våra stolar i husets östra skugga. Stolarna ställdes för första gången uppe på den nylagda stensättningen. Fortfarande saknas jorden som ska ligga mellan stenarna, men det hindrade oss inte från att njuta av Annas inlagda oliver med osttärningar. Plötsligt gjorde det inget att det fortfarande var över +30 i skuggan.

För första gången sitter vi på den nylagda uteplatsen

Årets första värmevåg tycks bero på ett kraftigt varmluftsområde som har kommit upp från Afrika. Men vad spelar hettan för roll då vi kan sitta på vår stensatta uteplats, nydoppade med tapas, öl och vin. Man måste lära sig att gilla läget!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Odlarmöda

Grannen Thomas hade, på Annas beställning, med sig en pepparrot från Sverige. Roten hade en skandinavisk plastinkapsling som var full med upplysande konsumentinformation. Den mest slående informationen var att plastpaketet kom från Ungern! EU är en bra grej tycker vi. Men det är lite tråkigt att de nationella särdragen suddas ut.

Nu ska Anna odla denna svensk/ungerska pepparrot i en plastbytta som är en gåva från en norska fast den är inköpt i Portugal. Hustrun var full av iver inför den kommande smakstarka skörden. Därför satte hon mig omedelbart i arbete! Först ville hon att jag skulle hämta plastbyttan. Visserligen var den lite knepigt placerad bakom tegelstapeln (där ormen brukar vara). Men jag förstod att det var ormtankarna som fick henne att skicka ut mig i farans riktning.

Därpå var jag tvungen att jämna till marken bakom fikonträdet, så att krukan skulle stå rakt. Sedan krävde Kärestan att jag skulle fixa 4 st. tegelbitar att täcka över krukans bottenhål. Därpå fick jag äran att fylla eländet med specialjord från Agrilojan i Beja. Ungersk pepparrot är uppenbarligen för finkänsligt för att kunna växa i vår lokala mylla.

Odlariver

Så hämtade Anna roten, som nu var delad i 3 delar, från köket. De bleka bitarna trycktes ner i myllan samt dränktes i vatten. På min försynta fråga om hon ville lära roten att simma, fick jag bara en fnysning till svar. Med glittrande ögon vände sig sedan hustrun till mig, där jag stod svettig och trött av pepparrotsarbetet, och uttryckte sin förtjusning över hur kul det var att ha en egen köksträdgård! Milda Matilda, tänkte jag!

Nej, vi tänker inte odla surrogat-kaffe, men vacker är den cikorian.

Anna hade också beställt sandaler från Sverige. Nu fick hon 2 fina par från Bjerres, vilka naturligtvis omedelbart skulle provas. Eftersom jag inte hade fått några nya sandaler, bestämde jag att det var dags att byta tofflor. I min garderob låg sedan länge ett par tofflor för 2:50 € från en kinesbutik. Hur kommer det sig att mäns inköpsglädje inte är beroende av prisnivån?

Nu slänger de gamla in handuken

I dag på eftermiddagen kom en kille från vår solsystemsleverantör. Vi har under en veckas tid ängslats över doften av bränt från proppskåpet. Nu ökades säkringen från 32 till 50 Amp. Den gamla propphållaren visade allvarliga brännskador. El-killen hade ingen emot att jag hängde över hans axel. Tålmodigt förklarade han alla de steg han gjorde i säkringsbytet. Vi som bor så långt ut i grönskan, måste försöka lära oss att åtgärda allt som kan hända oss. Säkringar verkar lättare än pepperrot!

Uppsäkring i grevens tid

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Garbo

Vi har faktiskt förberett den kommande badsäsongen under hela vintern. Då menar vi inte att det har varit längtansfulla suckar efter värme och njutningar. Nej, nej! Förberedelserna har medfört att vi nu har fogat klinkern överst på den murade omfattningen. Vidare har vi tvättat och målat de övre plåtarna på själva poolkonstruktionen. Dessutom har vi löst problemet med den bruna randen där vattenytan brukar skvalpa mot linern.

Det sista arbetet kommer nog att ge skvättande återverkningar i plaskbranschen. Vi vet nämligen att massor av pool ägare i Sverige kämpar med olika rengöringsmedel mot den skämmiga smutsranden. I en otroligt obekväm arbetsställning gnuggar de förtvivlat mot det som hotar att spoliera hela deras njutningsupplevelse. Det är just här vår poolgardin, nyligen döpt till Garbo, på ett bekvämt och elegant sätt löser hela problematiken.

Vi börjar bli riktigt nöjda med vår pool

Garbo är alltså en bit liner som är upphängd i sargen och täcker den del där ytans smuts hamnar. Då det är dags för rengöring, är det bara att ta loss Garbo och lägga henne i en bekväm arbetsställning. Sedan är det bara att gå lös på poolstjärnan med vad som helst. Stålull kan utan betänkligheter rekommenderas. Garbo har nämligen ingen del i övriga linerns viktiga uppgift att hålla kvar vattnet. Det gör inget om Garbos hy blir repat. Till nästa säsong är det bara att hänga upp en ny Garbo som inte bär på åldrandets skavanker. Aldrig mer kommer vi att behöva skämmas för vår badnjutning.

En kobuskes kortvariga skönhet

I dag är allt perfekt, nästan. Det är bara den där lilla detaljen vattnet. Det har trots 2 damsugningar och filterrengöringar ännu inte fått den där perfekta lystern. För att vattnet ska få den eftersträvade kristalliska glittret, måste Anna inskrida. Hon är nämligen ansvarig för vattnets kemiska hälsa. Att hon är så bra på det beror nog på att arbetet har lite av matlagning över sig. Klor, Ph och alkalinitet måste vara i en harmonisk ballans. Det är ett petgöra som inte passar min personlighet. Jag vill syssla med sånt som skramlar!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna