Skip to content

Trötta ryggar

Dagen inleddes med att jag ystert störtade ut i den hyiga morgonen. Styrkt av några stödjande kommentarer i vår blogg, dristade jag mig att ta några uttjatade (enligt Anna) bilder på en synnerligen krämig morgondimma, i Ardilas floddal. Vi har den tiden nu då morgnarna kan bjuda oss på en magisk dans med dimmoln och älvor.

Han fick som han ville ;-)

Vid den efterföljande poolrensningen upptäckte jag en olaga badare. Högljutt ropade jag på Anna, som ovilligt stack ut sitt morgonrufsiga huvud i dörren. Det var först då jag försäkrat henne att vi hade en gullig gäst var i poolen, som hon behagade komma ut och titta. Det blev en kort titt, varpå hon störtade in efter kameran. Grodor har något mänskligt över sig. Kan det vara det där att de tycks ha armar och ben. Den lilla gröna badaren lyftes naturligtvis försiktigt upp ur poolen med håven efter fotograferandet.

Visst är han söt men han får faktiskt skaffa sig en egen pool

Annars var dagens stora uppgift att vi inledde rensningen av cistussly från Liljeåsen. Om cistus får hållas så breder den obevekligt ut sig över all mark. Den blir som en bokskog där inget kan växa under buskarnas heltäckande mörker. Men nu skulle eländet bort. Hustrun, för stunden iklädd sin chicka getingtröja med matchande jeans och elegant sombrero, hade till uppgift att medelst en grensax kapa det vekare beståndet.

"Cistusslitarmodet" för säsongen

Jag gick, holmgångsvis, till närangrepp endast utrustad med den råa muskelstyrkan. Cistus kan tyckas vara en skrämmande antagonist inom slybranchen. Men den otäckingen har en jättestor akilleshäl. Den har inget motstånd mot svenska muskler som drar parallellt med marken. Då brister de rotvälteliknande rötterna och busken släpper tagen om moderjorden. Då man arbetar med buskuppslitning, är det bara en fördel att stå i en brant backe, som det är vid åsen. Jag ställer mig bara nedanför busken. Tar tag om stammen någon decimeter ovanför marken. Klämmer in eländet i höger armhåla, samt rycker till.

Det största problemet i detta ryckiga arbete är att det alltid följer med en massa jord tillsammans med rotvältan. Den jorden har en benägenhet att slingra sig ner i mina kängor. Därför går det åt mycket tid medan jag står på ett ben och försöker tömma ur mina fotbeklädnader.Nu på kvällen är vi båda behagligt trötta. I morgon kommer vi nog inte att ta oss ur sängarna. Men det är morgondagens problem!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Olika väder

Vi har bott i Portugal i 13 år, men det är bara under de senaste åren som vi har börjat förstå landets klimat. De första åren var Algarves väder det enda som vi brydde oss om. Hur det var för övrigt tänkte vi inte närmare på. Men så flyttade vi mot norr upp i Alentejo, in mot spanska gränsen. Portugisiska vänner i Algarve varnade oss för det ”ökenklimat” vi skulle möta. Framför oss låg uppenbarligen metallsmältande somrar och bittra köldvintrar. Allt insvept i riklig förekomst av täta dimmor.

Men över åren märkte vi att vår del av Alentejo, tur nog, inte var så mycket annorlunda än Algarve. Temperaturkurvorna följde varandra. Bara oftast lite mer kyla/värme hos oss under de olika årstiderna. Dessutom föll regnen ganska likartat mellan oss och turisternas paradis. Alltså drog vi den slutsatsen att Portugals väder var lika över allt, alltid bara lite behagligare i Algarve.  Fel! Fel!

Oavsett vädret går jag nästa alltid i sandaler. Och då är det tur att det finns en äkta man som kan laga dem.

De senaste 2 åren har vi lagt in allt fler orter i SMHI:s prognoskarta. Det var då vi förstod att Portugals väder inte alls är likformat. Juli 1994 försökte jag stanna 1 vecka i turistorten Figueira da Foz, mellan Lissabon och Porto. Det gick inte att vara kvar mer än 3 dagar, för allt var hela tiden insvept i en tjock kall dimma. Chockad tryckte jag gasen i botten och sträckkörde ner till Algarve . Där kunde jag borra ner fötterna i solhet sand och kisa mot silverglittret i havet.

Numera vet vi att den kuststräckan, Silverkusten, regelbundet har mycket dimma. Dock oftast på förmiddagarna. Men temperaturen dagtid tycks för det mesta ligga ca 5 grader under vår temperatur. Vi har pratat med portugiser om detta, och de menar att så är det! Tänk det hade vi ingen aning om!

Samma sak nu under vintern. Vädret för orterna Coimbra, Peso da Regua och Figueira da Foz tycks ha mer regn och lägre dagstemperaturer än vi under den här delen av året. Mycket konstigt tycker vi, eftersom de alla ligger närmare havet och därför bör ha mildare vinter.

Nu har vi inte regelbundet bevakat vädret i de nord-östra delarna av landet. Men enligt uppgift är snökedjor till salu i butikerna i det området. Hua!

Nu kl 17:57 viner vindar och regnet smattrar mot fönstren. Temperaturen klänger dock tappert kvar vid +17,3. Vi har slutat elda i Sonja, eftersom det börjar bli för varmt i huset.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Motivtvist

Varje höst medför spänningar i vår, annars mycket harmoniska, relation. Boven i detta äktenskapliga drama är vädret. Hösten skapar nämligen dramatik i vårt vackra landskap. Ni vet att vi har en härlig utsikt. Men jag tycker att allt blir tjusigt på kvadraten, då hösten kommer. Denna tjusighet vill jag med stor iver föreviga och få publicerat i bloggen. Anna tyckte att ni läsare ska besparas dessa årliga upprepningar. Då påpekade jag för Hustrun att hon aldrig har något emot att ta med en lång rad bilder på mig i olika situationer. Men tydligen är hon mer intresserad av mig än av vår fantastiska natur.

Trots hennes motsträvighet har jag i dag fått igenom att vi ska ha med en bild på den första rejäla floddalsdimman. I sin outgrundliga godhet godkände hon även en vy över floden Ardila just som den breder ut sig över dalbotten efter det senaste regnet. Ni kan inte räkna med några fler bilder över dessa pärlor den närmaste tiden. Njut därför medans ni kan!

Okej då, han har rätt. Visst ska ni få se på en vacker morgonutsikt.

Annars upptäckte Kärestan i går en liten geckobebis som var ute på terrassen. Geckoödlor ska inte vara utomhus dagtid. Och de avskyr att visa sig öppet inför alla fiender. Bebisen verkade skadad, varför jag ryckte ut med full styrka. Då jag böjde mig ner över den, orkade den knappt röra på svansen. Det var mulet och kallt ute, vilket inte är bra för de kallblodiga ödlorna.

En tjock madam, den där Ardila

Jag tog in det lilla djuret och lade det på den varma stenen bredvid Sonja. En liten bit hushållspapper fick tjäna som skydd åt den värnlösa lilla varelsen. Därpå gav jag mig på jakt efter en lämplig fluga. (Tänk så få flugor det finns då de är efterfrågade.) Geckon mumsade i sig flugan varpå den drog sig tillbaka in under skyddet.

Vilken liten krabat

I morse var den lilla krabaten lite livligare. Men den fick kvarstanna i Sonjas värme fram till eftermiddagen. Då var glasverandan Markisen varm och full med små insekter. Geckon lät sig bli upplyft utan några flykttendenser, varpå jag bar ut den till insekterna. Vanligtvis är geckos alltid mycket skyggare än de orädda algeriska sandlöparna (vår vanliga ödla). Men den här ungen tappade all sin rädsla på ett dygn. Vi är nog ena riktiga ödletokar!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Inlagd sill

Ah! En perfekt arbetsdag bredde ut sig framför mina flitiga händer. Strålande sol, 18 st. välvilliga grader i skuggan samt massor av prioriterade saker att pricka av. Allt var alltså inrättat för en nyttig dag om det inte hade varit för Anna. Hon förstörde nämligen redan tidigt min fokusering på arbetet, genom att förklara att vi skulle få premiärsmaka på hennes sillinläggning. Hon hade följt grundreceptet på Abbas plåtburk, men toppat upp det med piri-piri (en sorts chili peppar).

Jag hade fått smakat på lagen, vilket omedelbart gjorde mig lyrisk! Nu visste jag alltså vad som var på gång. Att vi dessutom skulle få prova på hennes snapsblandning med Gammeldansk kryddning, medförde att jag under förmiddagen hade svårt att avlägsna mig långt från huset.

Trots en besvärande riklig salivavsöndring, lyckades jag genomföra arbetet med att fryssäkra vår vattenterminal. Nu hade jag planerat att ha en snyggt murad central med plåtdörr denna vinter. Men det blir samma provisoriska konstruktion som tidigare. Denna vinter blev skrotet bara lite större. Det gäller att se positivt på ogenomförda arbeten. De medför att jag har något att göra kommande sommar.

Så äntligen ropade Kärestan in mig. Hur kan inlagd sill med kokt potatis, ägg och en fryskall snaps smaka så jublande underbart? Halva inläggningen gick åt! Det innebär att jag kan se fram mot en fantastisk lunch till en av de närmaste dagarna.

Eftermiddagens arbete gick lätt, eftersom jag inte stördes av tankar på kommande smaskigheter. Det var med ett visst vemod som jag tog bort poolstegen. Det var omöjligt att låtsas att det skulle bli några fler dopp denna säsong. Sista baddagen var den 2:a november då vi fröjdades i frasiga +19. Vi har haft en fantastiskt lång och skön sensommar. Nu måste vi klara oss några månader utan poolnjutningen.

Det är bara att resignera, inga fler dopp denna vinter

Dagen avslutades med att jag täckte byggsophögen med ett lager med jord. Tegelskärvor, betongbitar och takpannor är alla en sorts naturmaterial. Trots det är de mycket fula där de ligger. Vi har svårt att se något ytterligare större byggprojekt. Därför var det dags att dölja eländet under ett rejält lager jord. Fyllningen kom från några högar som skapades då vi gjorde om vägen till huset. Dessa högar är ca 4 år gamla, men fortfarande lösa och lättskottade. Det är mycket roligt och givande att göra snyggt runt vårt hus!

Byggsoporna borta

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Korsvatten

Gårdagen var en irriterande innedag medan slöa regnstänk retades mot fönstren. Vi har en grundregel, som naturen fullständigt struntar i. Vi kräva att regn skola medelst hårda vindar och vräkande vattenmassor sätta sin tydliga prägel på tillvaron. Dylika regnstormar behandlar vi med respekt och tilltalar hövligt med Ni! Men fesna skvättisar som spolierar hela arbetsdagar med sin droppande fuktighet, har vi inte mycket övers för.

Därför hälsade vi dagens regnväder välkommet med soligt sinne. Eftersom jag var inställd på utearbete, fick vädret foga sig efter det. Och det blev en sorts tango mellan mig och naturen. Solen spelade upp, varpå jag beträdde dansgolvet med Snurradåren (trimmern). Med ett flamencoliknande dån röjde jag ostört under några minuter bland växtligheten vid västra gaveln. En bastant regnridå fick mig för en stund att söka skydd i uthuset. Men så fort smattret upphörde på plåttaket fyllde jag på med smattret från min maskin.

Vädret var som om det satt någon leklysten person och vred på/av på vattenkranen. Men det var rejäla tag. Regnet kom och gick med knivskarpa kanter. Jag kilade fnissande ut och in under olika regnskydd, hela tiden beredd att återuppta mitt arbete.

Under eftermiddagen tog störtskurarna allt kortare pauser. Eftersom det var lördag, tyckte jag ändå att min arbetsdag var fullödig, varför jag i gott humör anslöt mig till Anna i huset. Genast inträdde en krissituation. Huset var vinoladdat! En oerhörd försummelse av oss, om det inte var så att uthuset var knökfullt. Men i uthus är inte det samma som i huset. Alla läsare vet att det vore otänkbart att begära att Anna skulle störta ut i regnet för att hämta lite helgfrid.

Som ni vet har vi nyuppsatta hängrännor på husets norra sida. Dessa hängrännor är inte sammankopplade med några stuprör, utan vatten forsar med fri fallhöjd. Eftersom det var jag som satt upp rännorna, insåg jag naturligtvis faran. Så störtade jag ut från Markisen, vek till vänster under det första vattenfallet samt rundade nr 2 på utsidan. Så inne i tvättstugan hade jag den luxuösa uppgiften att välja mellan fem (5) olika sorters vin. Jag valde ett vin som vi inköpte i torsdags med 75 % rabatt.

Snabbt låste jag uthusdörrarna, slalomsprang förbi de nyuppsatta kaskaderna samt glömde bort hängrännan som sedan 3 år varit över Markisen. Dess vattenstråle träffade mig klockrent på huvudet och över ryggen. Jag blev så paff att jag nästan tappade flaskan! Kanske ska vi skaffa oss stuprör!

Tala om att binda ris till egen rygg

Webbansvarig och bildredaktör är Anna