Skip to content

Jaktdag

Redan före kl 7, smällde det första skottet. Då hade vi redan släppt ut Ragge på hans morgon flanering. Därför greps vi av stor oro att den lille valpen skulle bli skrämd av det brutala ljudet från avlossade hagelpatroner. Vi vräkte oss upp ur sängarna för att kunna trösta det oskyldiga lilla kräket. Men han låg och myste på Markisen och hade inte några traumatiska skador av jaktens första pangar!

Vi höll dock ett vakande öga på Ragge under hela vår frukostframställning. Vid varje tecken på bulleroro, var vi beredda att störta ut för att ge honom tröst. Men Ragge ville inte ha tröst. Han ville ha mat!

Inget att bli upprörd över

Vi har faktiskt en liten bemärkelsedag i dag. Det är nu en månad sedan Ragge smög sig in i vårt liv. Självfallet har hans närvaro förorsakat en kontinental liknande förskjutning av vår vardag. Massor med + och massor med -. Men vi kan inte tänka oss att vara utan honom nu. Just det att han behöver oss, är mycket stärkande för vårt tålamod. Vi får nog räkna med att vi kommer att förbli 3 i flocken i fortsättningen.

Vår älskade lilla pool går nu in på slutet av sin 4:e säsong. Eftersom den var ett rabatterbjudande, kan vi inte ha för stora förväntningar på de olika detaljernas hållbarhet. Ni vet att vi har beställt en ny pool stege. Dessutom börjar el komponenterna till pumpsystemet att spricka sönder. Men det är ju så att alla plasters största fiende är just solskenet.

Vi har därför börjat planera för en ny pool med större kapacitet för plask och bus. Just bus är viktigt för mig eftersom ett dopp utan skrik och stänk är fullständigt otänkbart. Vem har sagt att man slutar vara barn då man blir pensionär? Uppgradering av poolandet ligger verkligen i fas med att vi får ordning på Olivdalsbrunnen. Ökad vattentillgång bör kunna innebära större badglädje.

Inne på sin 4:e säsong. Inte illa för ett "rabatterbjudande" OBS! rabatterbjudandet är poolen och inte hustrun

I dag då Anna stökade med lunchen och jag skrev det här, ville Ragge kela med mig. Normalt brukar han rasa ihop av trötthet på sin madrass, då vi går in för lunch. Charmtrollet trippade fram till mig, fulla av kellystnad. Oklokt nog satte jag ner min högra hand för att gå honom till mötes. Sakta tog han ett tag om tummen, samt lade sig ner på golvet. Eftersom min tumme var omkramad av de vassa valptänderna, följde jag bugandes efter honom. Då jag försiktigt försökte lossgöra kroppsdelen från käkarnas grepp, kände jag hur trycket på tummen ökade. Ragge ville ha kvar min tumme i sin mun.

Tur nog hade jag fått min lunchöl, varför min andedräkt var mättad av ölångor. Det var endast med en kraftfull utandning av dessa vidrigheter i Ragges ansikte, som han släppte sin napp! Det gäller att kunna hantera hundar!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Brunnsjobb

Varje förmiddag tågar Ragge och jag iväg till vår arbetsplats. Ragge bär inte på något annat än en stolt upplyft svans. Jag däremot bär på alla verktygen, arbetsbyxorna, kängorna, handskar och mitt dricksvatten. Ragge har eget dricksvatten, eftersom han dricker brunn! Så fort vi har kommit ner till Olivdalsbrunnen grips han av en otrolig törst som omedelbart måste släckas. Jag slänger ner hinken och drar upp den halvfull med vatten. Därpå lägger jag hinken på snedden i en sluttning, varpå Ragge stoppar in sitt söta huvud och slaskar i sig kopiösa mängder med vatten.

Dricka brunn är tydligen återigen på modet

Medan jag börjar med arbetet att rensa bort all växtlighet runt brunnen, springer min arbetskamrat runt och sniffar efter spännande dofter. Hela tiden återvänder han, likt ett barlejon, till hinken med vattnet. Efter en 30 minuter nere vid brunnen, blir Ragge uttråkad. Han gör allt längre repor upp mot huset, för att slutligen lämna mig ensam. Det oroar mig inte att valpen ger sig av ensam utöver ägorna. Vi har tillsammans vandrat fram och tillbaka på våra marker de senaste veckorna. Jag är helt övertygad om att Ragge vet var huset ligger.

Det var egentligen ganska skönt att han gav sig iväg upp till Anna. Jag behövde kapa några lågt sittande olivgrenar med sågen. Men det är svårt att såga då en nyfiken hundnos hela tiden ska vara med bland sågtänderna.

Vid lunchen sammanstrålade jag med min arbetskamrat uppe vid huset. Det blev en stunds avkopplande poolsamvaro, medan Anna lade sista handen vid maten. Efter siestan gick jag ner för att arbeta på vägen fram till brunnen. Det gällde att skapa en framkomlig väg för leveranser inför byggprojektet. Jag gjorde inga försök att locka med Ragge då jag gick. Det var lite över +30 och han har svårt för värmen. Men halvvägs nedför uppfarten märkte jag, till min glädje, att jag hade sällskap.

Vägarbete pågår

Han stannade med mig nere vid vägen en ganska kort stund. Jag såg inte då han gick, men jag förstod att han återvänt upp till Anna. Med hacka och grensax svettades jag fram utmed vägen, tills jag hörde Annas röst. Hon var på väg för att hämta mig tillsammans med Ragge. Det var han som nådde mig först. En virvelvind av viftande svans och slickande tunga!

Vi avslutade vår dag genom att som vanligt ge Ragge en rejäl avtvättning. Konstigt nog tycks han njuta av min hårdhänta och blöta rengöring av honom. Inte ett ögonblick försöker han undfly denna kvällstvagning. Kanske tycker han om att vara fin!

Efter en hel dag i grus och damm måste man bli ren och fin till natten

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Upprörda känslor

Vi har varit och handlat i dag! Vi har varit och handlat UTAN Ragge! Anna har skjutit inhandlingsdagen framför oss medan Asta (kylskåpet) pockande har skrikit ut sin alltmer ekande tomhet. Men då Kärestan i går, av misstag, skivade upp vårt sista bröd till godisskorpor åt Ragge, förstod vi att en inköpsdag var av nöden.

Vi har normalt inga problem med att åka och handla. Numera har vi dock gastkramande problem med inköpandet, eftersom vi åker ifrån Ragge. Han kan inte följa med oss, utan måste bli kvar hemma i frihet runt huset. Själva avfärden blir därför ytterst komplicerad. Rent pedagogiskt måste vi få Ragge att inse att vi åker iväg samtidigt som han, i god samarbetsanda, ska låta bli att följa efter.

Det avgörande momentet är alltså själva avfärden. Den förbereddes redan igår, då vi lastade Frasse med allt i sopväg som lagrats sedan ca 14 dagar. Därpå körde vi ut Frasse från solskyddet och parkerade honom en bit ner på vår uppfart. Bara den förberedelsen störde Ragge ganska rejält, eftersom det var just Frasses skugga som skänkt den första tryggheten.

I morse fick Ragge bara ett litet mål mat. Meningen var att han fortfarande skulle vara hungrig inför vår avfärd. Anna satte sig i Frasse, där jag redan hade startat motorn. Därpå gick jag och gav Ragge en stor skål med mat samt ett tuggben. Medan vår kelgris smaskade i sig maten, småsprang jag tillbaka till hustrun. Slängde mig in i Frasse samt körde snabbt iväg nerför uppfarten. Planen var att då Ragge var klar med maten, då skulle vi vara utom hör och synhåll!

Det var nu 3:e gången vi använt denna taktik. En finslipad detalj, denna gång, var att jag gav Ragge maten. Jag är något av en sprinternatur, vilket säkert gav oss 5 sekunder extra tid innan Hunden uppmärksammade gårdsplanens ödslighet.

Avfärden gick alltså enligt den utarbetade planen. Den nervösa frågan var som vanligt om Ragge skulle vara kvar vid huset då vi kom hem. Vid hemkomsten, efter 3,5 timmar, gick Anna före bilen upp mot huset. Utan att ropa, smög hon fram för att försöka hinna se var Ragge kunde ligga någonstans. Och se! Han låg på sin favoritplats bakom våra stolar i skuggan vid västra gaveln.

Tillsammans igen

Ragge var naturligtvis glad att se oss. Han fick ett litet problem med att Anna och jag hade vissa tvingande arbetsuppgifter utom- och inomhus. Vi kunde alltså inte vara tillsammans. Det riktiga lugnet infann sig först då vi alla tog en siesta i huset. Vi börjar bli ett sammansvetsat gäng!

Vådan av att glömma en öl i frysen

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

UppRaggning

Sedan Ragge adopterade oss, har våra kontakter med bloggvännen Ingrid intensifierats. Ingrid är en kvinna med 4 tassar och välborstad päls och hon har därför massor av erfarenheter som är oss till stor nytta. I går fick vi besök av Ingrid och Per-Åke. Att de, eller vi, skulle ha besökt varandra ganska snart är självklart. Men nu var det nog så att Ragge och hans behov blev en oemotståndlig lockelse för Ingrid.

Ragge blev först mycket upprörd över att vi fick besök. Men Ingrid hade bestämt sig för att inte åka ifrån oss utan att få en personlig kontakt med vår hund. Och då inträffade någonting som jag aldrig tänkt på då jag, utan framgång, raggade flickor på 60-talet. Ingrid lade sig ned på marken vid Frasse och lockade på Ragge som låg djupt in i skuggan.

Beväpnad med våra torra ostbitar började hon förföra vår oskyldige gårdvar. Ostbit, efter ostbit, slängdes ut framför en vädrande nos. Nosägaren smög blygd allt närmare för att slutligen sniffa på den förföriska människan. Häpp! Isen var bruten och Ragge vågade ta kontakt.

Ragges nya kompisar

Vårt problem var nu att Ingrid var lika sandig som Ragge. De måste båda genomgå en sanering innan de insläpptes i huset för att äta lunch. Jag måste medge att jag inte gnuggade Ingrid lika kraftfullt med den blöta trasan som jag gjorde på Ragge. Per-Åke klarade sig genom att snabbt springa in i huset.

Annars har vi som de flesta nyblivna hundägare blivit insnärjda i djurets, alltid närvarande, naturbehov. Eftersom vi inte bor på 3:e våningen i ett hyreshus, är de praktiska problemen lätt åtgärdade. Men ändå har vi förundran kunnat konstatera att Ragge levererat rikligt med grandiosa högar på sina toalettplatser. Hur kommer det sig att en så liten hund kan lämna så mycket efter sig? Vi har spekulerat kring parasiter och/eller hans utmärglade kondition då han kom till oss.

Otack är världens lön. Här har vi investerat i en ny madrass för 21 Euro och... Men på natten älskar han den.

Nu vet vi orsaken. Det beror på PRUTTPASTILLERNA! En dag då jag tog ett nedfallet fikon och slängde det för att få honom att springa efter det, förstod jag sammanhanget. Ragge älskar fikon . Fikon är, enligt Annas undersökning, laxerande. Problemet är löst. Men Ragges mage kommer att vara lös tills han och fåglarna mumsat i sig årets skörd av pruttpastiller.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Avstämning

Det är i morgon 3 veckor sedan en utmärglad, parasitbemängd hundvalp kom in på vår gårdsplan och bad om hjälp! Vissa händelser i livet ligger utanför valbarhetens gräns. Vi har aldrig planerat att skaffa oss en hund. I stället låg vår planeringshorisont dit där utflykterna når. För oss var tanken på att besöka våra bloggvänner i Portugal, det lockande målet. Därefter låg funderingarna på Spanien varmt i våra hjärtan.

Men framtiden tog en ny vändning den där eftermiddagen för 3 veckor sedan. En aldrig anad dörr öppnades och vi klev tveksamt in. Sedan dess har allt förskjutits. Planer, värdeskalor, förväntningar och förhoppningar. Hundvalpen, som nu heter Ragge, har tagit en stor plats i vår verklighet. Stökigt? Visst är det otroligt stökigt med en valp på ca 3 månader (enligt veterinären). Lortigt? Självfallet efterlämnar en valp en otrolig mängd skräp vart än den går. Vi har inga gröna frodiga gräsmattor där Ragge kan borra ner sin nyfikna nos. Här hos oss råder sommartorkans allhärskande lag. Naken torr jord. Torkade vassa växter. Siestahetta som tvingar alla inomhus.

Så här tar vi siesta idag.

Hur är då Ragge som person? Otroligt villig att lära sig och förstå, är nog det första vi tänker på. Ta det här med hans öronmedicin. Varje morgon och kväll ska öronen ha 4 droppar vardera. Då jag kliver ut på terrassen och viftar med medicinflaskan, kommer Ragge springandes som om det vore ett köttben. Jag ställer mig på knä på dörrmattan och den glade hunden vräker sig ner i min famn. Utan krångligheter får jag stoppa ner flaskans långsmala pip i hans öron och trycka fram dropparna. Därpå kommer tydligen hans njutningsstund. Jag masserar öronen kraftfullt tills jag hör det smaskande ljudet av tinkturens omröring.

Så tog vi siesta då. Säkert ändå något av det tryggaste han upplevt.

Största problemet är nog att jag, med ålderns skämmiga vigör, lätt får blödande sår av Ragges valpvassa tänder. I lekens yra har han inte koll på hur hårt han greppar mina händer. Men blodighetsfaktorn har minskat rejält den senaste veckan. Ragge förstår då jag morrar och spänner ögonen i honom. Här måste jag bara tänka på att lyfta på solglasögonen, så att han oförhindrad kan piskas av min Alfahane blick!

Ragge springer hela tiden fritt utomhus. Vi har bestämt oss för att han får själv välja om han vill stanna hos oss. I vårt liv vill vi inte ha en bunden/kopplad hund. Därför är just de ögonblicken då han söker upp oss för kel och njut särskilt mysiga. Då han lägger sig ner, med en suck, mellan våra fötter då vi har våra sittningar, är mycket rörande. Alltid vill han vara oss nära. Det är nog därför vi har tagit honom till våra hjärtan!

Även om vi eftersträvar ett liv utan koppel här på Éguas, måste man vara beredd på att använda det när man ex ska till veterinären. Därför övade vi i dag. Det gick bara ut på att inte vara rädd för det.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna