Skattedamer

Häromdagen fick vi ett skattebesked på föregående års deklaration. Anna gick i taket, eftersom masen ville ha en massa pengar av oss. Enligt hennes preliminära uträkning, var beskedet alldeles galet. Hon gjorde en djupdykning och jämförde med sina egna siffror. Efter en stund kunde hon högljutt meddela att Portugal tydligen glömt dubbelbeskattningsavtalet med Sverige. Nu ville de ha pengar på pensionen som, enligt avtalet, bara ska beskattas i Sverige.

Därför begav vi oss in till skattemyndigheten i dag. Med oss hade vi Annas digra bunt med påpekanden och rättelser. Det var nästan öde på myndigheten, varför vi ganska omgående hamnade hos en av våra kvinnliga favoriter. Vänliga hälsningar, eftersom de har roats av våra skattebesök under så många år. Därpå gick Tjänsteanden igenom Annas papper. Hummanden och nickanden fick oss att förstå att hon höll med om Annas ståndpunkt. Men vi kunde inte få någon rättelse utan ett följebrev riktat till chefen för skattemyndigheten i Moura.

En av gatorna vi går för att uträtta ett ärende eller två.

En av gatorna i Moura, där vi går för att uträtta ett ärende eller två.

En baggis, om man kan portugisiska. Jag undrade, lismande underdånigt, om det inte var möjligt att hon kunde hjälpa oss att formulera brevet till chefen. Det var ju tomt i lokalen och hon såg inte överansträngd ut. Men icke! Hon kunde/fick inte hjälpa folk att formulera sig. Vi måste söka hjälp, något som vi tyckte var ganska rimligt.

Därför gick vi ner till Jopicas drogaria (färg/järnhandel). Ägarparet där har haft oss som kunder i många år och har alltid behandlat oss som en del av familjen. Jo visst ville de hjälpa till och det på stubben! Senhoran tog med mig till butiken skrivbord bakom disken och där började vi tillsammans formulera ett brev. Språkförbistringen stod högt i tak, då Senhoran såg en bekant gå förbi skyltfönstret ute på gatan. Hon reste sig och sprang ut. Både Anna och jag såg genast att bekantingen var Dona C, som arbetar på skattemyndigheten. Vi hade nyligen hälsat på henne under vårt besök.

Dona C kom in i butiken och blev glatt överraskad då hon såg oss. Snabbt satte hon sig in i ärendet, samt dikterade ett brev till Senhoran. Butikens make och några kunder tog lystet del i showen. Så var det klart. Vi översköljde Dona C med lagstadgad mångordig tacksamhet. Sehoran renskrev sina kråkfötter samt försäkrade sig om att vi förstod vad hon skrivit.

Nu på kvällen ligger det en bunt av Annas nyproducerade handlingar på bordet. I morgon ska de inlämnas till skattemyndigheten. Lustigt att vardagligheter kan bli små äventyr i Portugal.

Löftet

I går gjorde vi klart taket på vedboden. Därmed är större delen av det yttre arbetet klart. Det där med ”större delen” betyder att arbetet INTE är klart. Det saknas plåtbeslag på hörn och runt taket. Men dessa saker ligger under rubriken småtjafs, och solkar på intet sätt ner vår tillfredsställelse över att vi kommit så långt.

Nu ska golvet göras i ordning så att Vebo (nytt namn) kan ta emot veden som ligger i en stapel utanför Tjosan. Golvet är mycket viktigt, eftersom jag lovat Anna att Vebo skall vara garanterat mus och ormfritt. Dessa intränglingar har en ofattbar förmåga att leta sig in genom varje springa. Mössen tar sig gärna in genom att gräva gångar ner i jorden.

Anna har under många år tappert kämpat med sin ormfobi i våra gamla uthus. På den tiden hade vi ormar under kylskåpet, vilket allvarligt påverkade Hustruns kulinariska äventyrligheter. Nu har vi kylskåpet i huset, varför jag tyckte att några gröna snokar i vedboden inte skulle vara så påträngande. Däremot är möss vandaler som gnager sönder och lortar ner. Genom att stänga ute mössen blir vi också ormfria. Golvet är alltså vår viktigaste befästningslinje i marodörskampen.

Inga möss eller ormar släpps igenom

Inga möss eller ormar släpps igenom

Vebos plåtväggar skall på insidan förankras i en sträng av betong. Detta betongskikt skall gå någon decimeter in i boden. Sedan skall själva golvytan bestå av ett rejält lager av singel/klinkers. Ena halvan kommer att bli till förvaring av redskap och arbetsbänk. Där har jag tänkt mig att lägga alla överblivna golvklinker i en bädd av stenmjöl. Då kommer jag att kunna städa den delen av golvet. Vedavdelningens singelgolv kommer att bli svårstädat. Men tanken på att behöva gjuta ett betonggolv känns som en motbjudande överkurs. Kanske har jag börjat bli för gammal för tunga arbeten?

Plåtväggen som ska förankras i betong.

Plåtväggen som ska förankras i betong.

Under byggets gång, sedan början av maj, låg alla vägg- och takplåtar på västra altanen. Vi tvingades därför gå en halvcirkel ut på planen i alla ärenden till och från uthusen. Alla flitiga stegen nötte, ganska omgående, bort gräsytan, Det blev alltså en bågformad stig fram till uthuset. I går tog vi bort den sista av altanens plåthinder. Jag sopade ytan och gjorde allt fint och praktiskt. Det hjälpte inte, för vi fortsatte att gå på stigens omväg, Vi var tvungna att säga åt oss själva att följa plattgången över altanen. Tänk vad fort man får vanor!

Svårt att göra sig av med en vana

Svårt att göra sig av med en vana

En ljuvlig regndag

Morgonritual

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Fikonprutt

Arbetet på vedboden kryper framåt under den relativt svala förmiddagen. Vi är nu inne på den kritiska fasen takläggningen. Det är i sig inget krångel med att lägga taket om det inte var för vinden. Här kan ystra byar komma springandes runt hörnet mitt under den stiltjefyllda förmiddagen. Utan att ha en tanke på om de passar eller ej, tar vindarna tag i hattar, torkställningar eller takplåt. Det är därför som det är så kritiskt med takarbetet.

Vi försöker få upp plåtarna så tidigt på morgonen som möjligt. Vindarna är lite av sjusovare, varför vi har en stund varje morgon då vi kan känna oss säkra. Därför har vi knappt svalt kaffet innan den första plåten skrapandes hamnade på sin plats. Anna håller i en kant, medan jag rusar runt och fäster plåten med tvingar på takbjälkarna. Sedan kan min Hustru återgå till sina sysslor och jag kan börja finliret med att få plåtbiten i perfekt läge. Kommer den första lite snett, så blir det mycket snett för den 4:e.

Anna i blåsväder

Anna i blåsväder

Innan jag kan gå upp på taket och börja fastskruvningen, synar jag noga sulorna på mina sandaler. Oftast sitter det något kladdigt och grusbemängt på sulan. Det är ett södertrampat fikon som, moget och saftigt, har byggt bo under min fot. Arbetsplatsen ligger nämligen delvis i fikonträdets behagliga skugga. Men det obehagliga är att fikonen börjar mogna nu. Trädet dignar under frukterna till fåglars, myrors, getingars och rävars förtjusning. Vi äter inte fikon, eftersom vi tycker att de är förfärligt söta.

Gäller att kvicka på innan blåsten tar plåten

Gäller att kvicka på innan blåsten tar plåten

Varje morgon går jag runt och slänger bort alla fikon som ligger närmast bygget. Men medan jag böjer mig ned för att ta bort en frukt, kan jag höra den mjuka dunsen då en ny faller ner bakom min rygg. Det går inte att hålla helt rent under trädet. Det gäller i stället att trippa fram försiktigt genom minfältet.

Mogna fikon som lömskt väntar på att Jan ska vända ryggen till.

Mogna fikon som lömskt väntar på att Jan ska vända ryggen till.

Att kliva på ett fikon är ungefär som att hamna i en hundprutt. Inte lika äckligt, men ungefär samma konsistens. Om vi går på terrassen med ett fikon under sulan, då blir det stora kladdiga märken som måste tvättas bort. Konstigt nog vill vi ha fler fikonträd runt huset. De har nämligen en ”svensk” grönska över sig som vi finner mycket tilltalande. Dessutom rasslar de trevligt då vinden leker i bladverket. Eftersom vi badar nakna, kan bladen vara behändiga att ha, om vi får ett oväntat besök.

Att trampa på övermogna fikon är som att trampa i hundprutt.

Att trampa på övermogna fikon är nästan som att trampa i hundprutt.

Nu är halva taket klart. Kanske hinner vi lägga resten i morgon. Det gäller att få vedboden färdig. Snart kommer regnen och då ska veden ligga där inne och trivas!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Myller

Vi var nere i Portimão och hälsade på goda vännen Birgit. Det har sina frestande problem att besöka henne, eftersom hon har 2 pooler med helt olika utbud. Flygplanspoolen (formad som ett flygplan) har belysning för nattliga bad samt ligger nära köket och baren. Vid den poolen bör jag andas med korta andetag medan jag i det dolda drar in min mage. Endast på detta sätt har jag den riktiga pool-lejonlooken.

Plask med indragen mage

Plask med indragen mage

Vid storpoolen (15 m lång) kan jag se hur slapp och åldrad ut som jag vill. Men där serveras inga drinkar, eftersom det huset står tomt och väntar på försäljning. Vår egen lilla badnjutning tillåter inte hopp och dykningar. Därför blir jag alltid extra plaskig vid bad hos Birgit. Något som min lugnvattendyrkande Anna, inte uppskattar då hon försöker simma.

Storpoolen med sina fantastiska palmer

Storpoolen med sina fantastiska palmer

På hemresan hade vi några viktiga inköpsbesök att göra ända bort till Faro. Vi tänkte därför göra en liten Sentimental Journey från Portimão ända bort till Vila Real på Algarves östra sida. Redan tidigt på måndagsmorgonen stod bilköerna snällt och väntade på oss. Kustvägen tycktes redan, i den svala morgontimmen, vara en enda lång snigelkö. Därför svängde vi upp på motorvägen redan efter det första butiksbesöket.

Efter Faro gjorde vi ett nytt försök med kustvägen men hamnade i jätteköer kring staden Olhao! Inte nog med att vägen var full med turister, den var i uselt skick också. Vi avbröt därför den sentimentala delen av åkandet och återupptog motorvägens snabba tråkighet. Inga stillastående köer men med autobahnsliknande trafikintensitet.

Utmattade kunde vi sedan låta Frasse vända motorhuven mot norr för att sakta köra oss utmed den spanska gränsen mot hemmet. Omedelbart upphörde all annan trafik! Obegripligt! Alla människor tycks vistas inom 2 km från havets vågor. Den öde resan hem gav oss rikligt med tid till återhämtning. För snart 11 år sedan var Algarve vårt hem och en plats där vi trodde att vi ville bo för alltid. Nu känns allt bara så främmande, ja nästan skrämmande.

Då vi kom hem, gick jag fram till vår lilla pool och bad den om ursäkt att jag varit plaskande otrogen. Försiktigt, nästan vördnadsfullt, klättrade jag ner i vattnet på stegen. Allt var tyst och stilla. Utsikten dallrade i eftermiddagens hetta. Den nybadade Hustrun hämtade ett varsitt glas rödvin. Så kunde vi återuppta vårt stilla liv efter det uppskakande äventyret!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Vetorätt

Vedbodens vita väggplåt är inte slät. I stället har den vågor/förhöjningar med jämna mellanrum. Dessa plåtveck ger stabilitet åt eländet och bekymmer åt mig. Plåten måste kapas på längden och tvären för att passa in i konstruktionen. Att korta av är aldrig något problem. Däremot är kapningar på längden ett oherrans bekymmer.

Jag har i dag plåtat utrymmet mellan dörren och uthusets murade vägg. Ytans båda ändpunkter (mot dörr och vägg) borde helst bestå av en slät bit. Det är nämligen endast då som anslutningen blir maximalt tät. Det är lite problematiskt om det kommer in vatten i boden då det stormar.

Alla kapningar kräva Annas närvaro. Utan stöd från hennes vackra händer, skulle det aldrig bli någon vedbod. Hon har emellertid en vana att alltid avläsa min trötthet. En fullständigt rimlig vana, eftersom enligt familjens grundlag har hon rätt och skyldighet, att vårda min hälsa. Jag har nämligen svårt att inse att det ibland är dags att avsluta dagens arbete, fast något dagsplanerat moment fortfarande är ogjort.

Redan från det bygget började har det varit min (Annas) uppgift att säga ifrån "nu slutar du jobba. Du är för trött"

Redan från första stund med bygget har det varit min (Annas) uppgift att säga ifrån ”nu slutar du jobba. Du är för trött”. Fotot är från 2008-08-27 och redan här svävade vetorätten över Jans nötta halmhatt.

Klockan var närmare 12, då jag ropade på Hustrun och begärde hennes hjälp vid dagens 2:a kapning. Det var en ytterst ovillig Patroa som kom marscherandes ut ur huset. Var det verkligen nödvändigt att fortsätta med ännu en plåt så sent på dagen? Jag ser att du är trött och då är det lätt att tänka fel! Det verkar krångligt den här kapningen! Ska du inte sluta för i dag och ta ett dopp och avnjuta din lunchöl?

Här började jag tveka. Nu var det inte ölens lockelse som fick min arbetslust att skaka. Nej, nej! Det var helt enkelt så att jag var lite trött och arbetsmomentet var krångligt. Dessutom hade Kärestan sin vetorätt, vilken jag alltid respekterar. Men det var inte så enkelt att bara plocka ihop verktygen och gå och slänga mig i böljan. Jag måste ändå göra många moment innan jag kunde lämna bygget.

Först gällde det att få ett klart och entydigt besked från Livskamraten. Jag pekade på den plåt som satt på väggen och rörde sig i vinden. Hon förstod väl att arbetet, av säkerhetsskäl, ändå måste fortsätta? Kunde hon då inte tänka sig att gå med på den lilla kapning som behövdes för att göra allt klart?

Jag såg på Skyddsinspektrisen att hennes jury satt i ett hetsigt sammanträde. Så kom domslutet! Kapning fick utföras så att den svajande plåten skulle kunna skruvas fast! Eftersom vi är ett bra team, genomfördes den bullrande styckningen på ett nafs. Men jag märkte på Plåthållerskan att hon inte var nöjd med situationen. Hennes goda humör återkom först då jag nysummen satt med min öl i soffan!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna