Skip to content

Siffror

Vi besökte Handelsmannen (HM) i byn häromdagen. Då passade vi på att fråga honom om korna. Vi har nämligen lagt märke till att antalet kossingar har minskat på betesmarkerna. Det är alltså inte bara en bonde som har en mindre besättning. Samma fenomen har vi sett på de flesta betesmarker, som vi har koll på.

HM kunde ge ett busenkelt besked. Statens/EU:s subventioner till kohållningen har minskat. Däremot har stödet till fårfarmarna ökat. Det senare förklarar varför Kylskåps-Frasse har skaffat sig så många får. HM försäkrade mig att det inte var någon idé att skaffa fler fruar. Vad han visste var det inga subventioner att hämta där, utan de råa marknadskrafterna får fortfarande härja vilt.

De som regelbundet följer vår blogg känner nog till att Anna sedan en tid har förändrat vår kosthållning. Hon har skurit ner på förtäringen av kolhydrater. Denna indragning har mest hamnat på hennes tallrik. Jag har kontinuerligt förlustat mig med pasta, potatis och ris. Dock inte längre i så stora mängder, eftersom jag också vill kunna äta upp de fantastiska grönsaksrätter och sallader som regelbundet serveras.

Nu närmar jag mig ett område som är ytterst känsligt. Anna och jag har haft långa, nästan grekiska, förhandlingar om hur jag får uttrycka mig. Som i alla högpolitiska sammanhang blir kommunikén till slut ganska urvattnad.

Här vågas viktigt vägande

Jag har fått tillstånd att uttrycka mig så här:

Den av Anna förändrade kosthållningen har på ett negativt sätt påverkat hennes vågavläsningar. Detta tycker vi båda är mycket positivt tendens! Vi ser tillsammans, med tillförsikt, mot de kommande söndagsvägningarna. Det åtstramningspaket som fortfarande gäller, förväntas ge tydliga utslag i viktbalansen under föreliggande räkenskapsår. Vårt mål är att min ålder och Annas vikt ska komma på samma sifferkombination. Vi vet båda att min sida av förhandlingsbordet har svårt att skynda på sina siffror. Alltså vilar fortlöpande det största åtagandet på Hustruns sida!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Kulturklappar

Vi hade en utmattande arbetsdag i går eftersom den var fylld med uppgifter. Det var alltså fråga om besök i byn (11 stoppar/ärenden) och till Moura (5 stoppar/ärenden). Vi har alltid mycket att göra då vi dristar oss att lämna vårt trygga hem. Nu är det inte så att vi möter fiender och motgångar på våra utflykter. Nej, nej. Snarare är det fråga om värmande möten med den portugisiska kulturen. Dessa möten renderade mig faktiskt denna gång 2 st vänligt och uppmuntrande axelklappar från lokalbefolkningen.

Båda klapparna utdelades i freguesians (kommundelskontoret) byggnad. I foajén till detta anspråkslösa, nästan fula, hus finns 2 mottagningsdiskar mitt emot varandra. Båda diskarna försedda med en glasskärm med kommunikationshål. Foajéns enda ljuddämpande inredning är den bullrande allmogen. Jag har lärt mig att jag inte kan begripa någonting om jag försöker prata och lyssna genom de diskreta hålen i glasbarriärena. Därför struntar jag numera i dessa mottagningspunkter och travar i stället in på de avskärmade kontoren. Givetvis först efter en uppfordrande och dånande knackning!

Först gick jag in till vårdcentralens administrations gubbe (AG). Han hälsade mig som om jag var hans bror som kommit hem från Amerika! Nu skulle jag hämta ut våra recept. Legitimation? Löjligt! Vi är kända, kanske ökända. Bunten recept skulle kosta 6 €, vilket jag omedelbart, till hans förvåning, ville reglera. Eftersom det var mycket krångligt att utfärda kvitteringen, så kanske hans förvåning mer var frågan om en ”o vad stökigt” upplevelse.

Eftersom Jan inte hade kameran med till byråkratin, så får ni, i stället, se hur långt våra mandlar kommit.

Utan glasögon hade jag svårt att läsa det mångordiga kvittot, varför AG tvingades förklara. Jag ursäktade mig med min höga ålder (67), varvid han upplyste att han bara var 60 år. Var på jag konstaterade att då var han bara en yngling (jovem). Medan vi skrattade och flamsade, stod en rad med patienter och väntade på andra sidan den trista glasrutan. Då vi tog farväl, avslutade han samvaron med ett par rejäla daskar på min högra axel.

Med sned rygg travade jag sedan tvärs över foajén till kommunens dörr och knackade på. Där inne trängdes 2 personer. Varför började den kvinnliga chefen att skratta då jag kom in? Det är hon som brukar morra, då jag inte förstår vad hon säger. Mitt ärende gällde eldningstiderna. Jo det var bara att ösa på under hela april.

Därpå berömde (!) hon min portugisiska. Blygsamt slog jag ifrån mig samt tillade att hennes svenska var magnifik! Skrattande klappade hon mig sedan mjukt på den oskadade vänstra axeln. Jag har aldrig blivit omklappad av den svenska byråkratin.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Stenkul

Vi har nu fogat klinkern ovanpå den murade poolsargen. Ganska skämmigt egentligen, att vi inte fogade i samband med bygget för över 1 år sedan. Men en stor del av förseningen måste vi skylla på yttre omständigheter. Vi behövde nämligen först demontera plåtsargens överdel. Och det vågade vi göra nu då vattennivån var osedvanligt låg.

Med plåtdelen borta kunde jag även mycket lätt sätta dit de krokar som ska hålla upp linergardinen som ska skyla den fula smutsranden. Mitt under skruvandet fick jag bannor av Anna. Hon brukar göra så då hon märker att jag gör saker som skadar mig. Jag stod nämligen med bara knän mot klinkern, och det är något som hon vet att jag får ont av framåt kvällen. Alltså skyndade hon iväg och hämtade ett knäunderlag.

Det ser fint ut

Jag vägrade att berätta för Kärestan att arbetet gick mycket fortare då jag använde knäskyddet. Det gäller nämligen att freda sig lite mot hennes omsorger. Nå! Med krokarna på plats kunde jag provhänga gardinen. Allt hängde bra, fast jag insåg att krokarna behövde klämmas ihop lite. Nu fick jag även möjlighet att se hur mycket gardin som saknades. Bara 1 meter! Sedan återstår att prova den med rätt vattennivå i poolen. Då ska vi förse konstverket med sänken, så att den hänger ner i vattnet. Vi ser verkligen fram mot en smutsrandsfri sommar. Det som inte syns, finns inte!

Stenläggningen runt poolen fortsätter lite varje dag. Det blir allt krångligare att hitta stenar som tillsammans kan bilda en tilltalande enhet. Svårigheten är ett resultat av att det blir allt färre stenar att välja mellan. Medan jag brottades med stenfrågan, tog Anna sin morgonpromenad. Innan hon gick fick jag information om var hon skulle gå. Här släpps ingen ut i vildmarken utan att den andre vet var benen är på väg!

Hon återvände inom lagstadgad frånvarotid med föremål i båda sina händer. Högerhanden viftade med ett fång Hjulblommor i en plastpåse. Blommorna ska vi försöka få att växa mellan våra olivträd. Vänsterhanden kunde inte vifta, eftersom den höll i en rejäl sten! Stolt höll hon fram den triangelformade platta stenen. ”Den är till dig! Passar den inte bra där borta i glipan mellan de stora stenarna?”  Nu har jag alltså fått ett nytt läggningsproblem. Den här stenuslingen måste jag bara hitta en plats åt. Det gäller att vårda sin Kvinna!

Blommor och sten

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Hotande brand

En okänd bil åkte förbi våra marker och försvann bort i Batistadalen. Vad då ”okänd bil” säger ni som lever era dagar omgivna av civilisationens trafikbrus. Men här hos oss ska inte bilar vara okända. Ingen okänd ska ha några ärenden hit ut. Här vill vi bara se vinkande grannar i fordonen.

Eftermiddagen gick och vi hade glömt den okände. Då såg vi rök från Batistadalens bortre krök! RÖK! Vem, hur, varför och fy! Medan vi beskådade rökpelaren såg vi hur basen på röken blev bredare. Ett tecken på att elden spred sig. Hur hade det börjat brinna? Hade den okände slängt en cigarett? Frågor, frågor??

Den första röken

Solen sjönk mot horisonten och nu kunde vi se lågor i den skuggade dalen. Det var en mycket svag vind från oss mot elden, så någon snabb spridning åt vårt håll kunde inte ske. Men varför såg vi inga människor. Röken tätnade och blockerade all syn söderut. Nu kunde vi inte vänta längre. Mörkret kom krypande samtidigt som elden bredde ut sig. Jag ringde klockan 18:54 till skogspolisen Horatius.

Han förstod omedelbart vad det var fråga om. Just det där att vi inte såg några människor på platsen, var tydligen oroande. Han lovade ringa några samtal. Medan vi väntade på vad som skulle ske, gick vi igenom vårt brandförsvar. Våra marker var väl avbetade, så det borde vara svårt för lågorna att ta sig till oss. Tur nog hade vi nyligen tagit bort massvis av eldfängda taggbuskar nedanför huset. Dessutom hade vi massor av vatten i poolen. Vi var eniga att inte under några omständigheter överge huset.

Så såg vi klockan 19:06 en liten lastbil komma i vansinnesfart i det tätnande mörkret. Detta var konstigt. Det är helt omöjligt för någon att bli uppringd av Horatius och därpå köra ut hit från byn på 12 minuter. Bilen måste ha blivit larmad av någon annan!

Nu var kransen av annalkande lågor skrämmande bred. Det var över +19 ute, så inget hopp om någon dagg på ännu någon timme. Lastbilen körde fram mot brandplatsen. Skrikande röster! Å äntligen händer något tyckte vi! Det var helt mörkt då de sista lågorna försvann. Efter en stund körde en bil upp mot oss och stannade på gårdsplanen. Det var mannen/grannen som arbetar på Agriculturan i byn. Han berättade att det var han som eldat lite ris. Allt hade varit under kontroll! (Vilken lögnare.)

"Brandinspektion" morgonen efter. En stor del av dalsluttningen helt avbränd. Under kontroll - pyttsan

Han påstod att han varit på plats hela tiden och passat elden. Lastbilen hade kommit med andra grannar tack vare vårt samtal till Horatius, som hade ringt till byn och väckt upp, en onödig assistans! Vårt telefonsamtal hade aldrig kunnat alarmera lastbilen. Grannen måste själv ha ringt efter hjälp ca 20-30 minuter före oss! Men det gäller att till varje pris hålla skenet uppe. Nu böt vi telefonnummer med varandra, för att undvika dylika omskakande händelser i framtiden!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Soltango

Sommaren har brett ut sina solstrålande armar och fångat oss i en innerlig kram. Dag efter dag med grader mot +25, klarblå himmel och mjuka vindar. Så vi älskar denna värme! Vi har dock inte riktigt avställt Sonja för säsongen, men det är nära nu. För att hindra olaglig byggnadsverksamhet med medföljande risk för småpippisar i rökröret, har jag säkrat det med ett litet galler. Skulle det bli en regnperiod, då är det möjligt att elda en kortare tid utan att ta bort det.

Skorsten säkrad

Solen kommer inte in så långt i salen längre. Den har ju klättrat så högt upp på himlen. De strålar som kommer in är å andra sidan mycket varma. Redan i går började Kärestan protestera över värmen i salen. Jag insisterade på att vi inte skulle stänga solen ute genom att dra för gardinerna. Jag var nämligen nyfiken på hur högt salens temperatur skulle kunna stiga. Så i går vid 14:30-tiden bröt mätaren igenom 29-graders vallen! Det om något är ett sommartecken.

I dag kapitulerade jag inför Annas skuggningskrav. Redan tidigt på förmiddagen stängde vi ute solen. Dörren till Markisen har varit stängd hela dagen. Till Hustruns glädje stannade graderna på +25, vilket även jag tycker är helt ok. Vi har alltså kommit in i den tid då vi hela tiden måste samarbeta med solen. Den värmekällan är lite svårinställd, varför det blir ett stökigt arbete med få in lagom mängd strålar i huset. Eftersom nätterna fortfarande är kalla, måste salen ha ett rejält överskott under dagen. Sovrummet däremot avnjutes bäst under ett täcke, varför den mesta värmen ska hållas utanför.

Värmen medför även att vi numera tvingas bära våra stolar runt huset. Nu gör vi inte det som någon sorts motion, utan för att hitta en perfekt plats att njuta på. Mitt på dagen går det inte att sitta i direkt solljus. Däremot under morgon och kväll, söker vi gärna upp de ljuva strålarna. Alltså vi har nu en sorts dans med solen. Mycket trevligt tycker vi.

Nu ska äcklet bort (OBS! här menar jag inte mannen på bilden)

Annars har vi arbetat med poolen i dag. Bortsugning av det äckliga bottensedimentet, vilket sänkte vattennivån med ca 5 cm. Det medförde att vi vågade oss på att ta bort övre delen på sargen. Vi har nämligen misstänkt att den delen har en viss sammanhållande egenskap. Men lågt vattenstånd innebär lägre tryck, varför vi vågade vara modiga. Målet är att nu att fogstryka den röda klinkern som går överst på muren runt poolen. Vilken tur att vi alltid har något att göra!

Sargarbete

Webbansvarig och bildredaktör är Anna