Pool

Så har vi börjat med det stökiga igångsättandet av poolen. Varje vinter efterlämnar sig de mest förfärliga sediment i vår badglädje. Bottensörjan svåraste del är själva stoftet Det ligger som en sandbotten jämnt fördelat över poolens generösa 14,5 kvm. Vi vet att det inte är någon mening att försöka ta bort det genom pumpsystemets reningsfunktion. Det skulle omedelbart täppa igen alla filter som i sin tur måste rengöras gång på gång.

Vi tillgriper i stället utsugning av vatten och gegga via en hävertslang. Nackdelen är att poolen förlorar mycket vatten på det viset. Men vi räknar med att vår brunn har rikligt med den varan denna tid på året. Visserligen har det bara fallit 356 mm denna vinter, vilket kan komma att ge oss vattenproblem längre fram. Vi hoppas på ytterligare 50-100 mm under våren, men vi klarar oss nog ändå.

Sörjigt värre

Sörjigt värre

I går eftermiddag packade jag upp pumpens elkabel/transformator ur resväskan som legat utomhus sedan förra sommaren. Resväskan var en fiffig uppgradering av kabelförvaringen. Där inne har den varit skyddat mot gnagande möss och bitande mungos. De senare har flera gånger bitit av elkablar som legat utomhus. Även slangar brukar få käckt sprutande små hål efter deras närgångna nyfikenhet.

Fiffig kabelförvaring

Fiffig kabelförvaring

Allt måste alltså även vara skyddat under badsäsongen. Det har vi löst genom att stoppa ner hela elutrustningen i ett avloppsrör. En praktisk men mycket ful åtgärd. Här måste det nog bli fråga om att mura en kulvert som kan användas hela året. Nu döljer vi fulheten genom att lägga röret bakom en rad med skifferstenar. Nu ser det ut som ryggskölden på en dinosaurier sticker upp bakom poolen. Värmen klättrar över + 25 varje dag. Det betyder att badsuget har brett ut sig. Vår avsikt är därför att snarast möjligt få poolen klar för användning.

Arbetet på muren bakom uthuset går framåt varje dag. Det har blivit lite tvekamp mellan murningen och poolarbetet. Förmiddagarna (d.v.s. fram till 14-tiden) går i cementens tecken. Poolerandet får än så länge bara de krafter som är finns kvar på eftermiddagen.

En liten sandödla tittade in i köket under Annas luncharbete. Vi gillar ödlor och de finns alltid i vår närhet. De har bara en farlig egenskap, de blir nämligen mycket orädda. Tama ödlor lever osäkert då vi promenerar omkring huset. Det är ytterst olämpligt ur säkerhetssynpunkt att de kommer in till oss. Utfösningen går till så att jag kryper efter dem på golvet medan jag försiktigt lotsar dem mot köksdörren. Djuren tycker om att slicka oss på händerna. Troligtvis är det saltet som lockar. Men detta pussande krånglar till schasandet!

Kanske inte helt rätt plats för en liten ödla

Kanske inte helt rätt plats för en liten ödla

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Sållning

Bit för bit avverkar jag vårens arbetsuppgifter, Det som sporrar min arbetsiver är den väntande rivningen av vår första boplats. Husvagnen Tjosan står där med sin fula plåtveranda och väntar på tidens slut. Hon står just där vägen upp mot huset börjar. Hon är skabbig, mossbelupen och därmed en stor böld i den skönhetsupplevelse som utsikten erbjuder. Men jag får inte ta tag i Tjosan innan jag har byggt muren bakom uthuset. Och den arbetsinsatsen borde inte ta mer än en vecka.

Murarbasen i farten

Murarbasen i farten

Min arbetsiver fimpades omedelbart av att cementen som jag införskaffade i november, hade bildat ”stenar”. Det betyder att fukt startat härdningen i cementsäckarna. Men vi har bott länge i Alentejo och folket här har lärt oss hur man hanterar cementstenar. Cementen måste sållas genom ett fint nät. Den användbara cementen ramlar igenom nätets rutor, medan stenarna stannar kvar i sållet.

Det är anmärkningsvärt att en cementsäck som var nästan 2 månader äldre hade klarat sig. Men den hade förvarats i en samsonite resväska av den större modellen. Där i resväskan var det fuktfritt. Frågan infinner sig varför man inte skapar säckar som kan stå emot fukten bättre! Men så är livet i Alentejo. Frågornas antal växa med tiden vi bor här.

Efter en väl genomförd murningsdag satt vi i fikonträdets silade skugga och avnjöt ett av Portugals mustiga rödvin. Då hörde vi ljudet av en bil i vår omedelbara närhet! En uppskakande händelse som vi inte varit med om tidigare i år! Utan att skvimpa satte jag ned vinglaset samt störtade ut på gårdsplanen. Jag såg fronten på ett stort fordon som var på väg upp mot vårt hus. Som alltid i dylika sammanhang saknade jag ett hagelgevär eller något liknande pangverktyg!

Upp gå gårdsplanen svängde en stor bil från GNR. (Guarda National Republicana) är vår landsbygdspolis. De är organiserade under militären och behandlas med mycket stor respekt av lokalbefolkningen.) Eftersom jag har en polisiär bakgrund, tycker jag att det är mycket kul med uniformer och blänkande knappar av mässing.

Två glada män klev ut på gårdsplanen. De ville varken ha öl eller vin. Däremot önskade de veta var vår svenska granne Mattias höll hus. Nu var det inte fråga om något gripande eller så! Nej, nej. Mattias hade begärt hos skogsvårdsmyndigheten att få avverka några döda ekar. Ekar är fridlysta och de skyddas med blottade huggtänder av myndigheterna. Nu skulle GNR undersöka om ekarna verkligen var döda och klara för fällning! Vilken grej!

I tisdags var vi och hälsade på bloggvännerna BiKe (Birgitta och Kenneth). De hyr ett hus ett par veckor, på andra sidan dammen Alqueva. BiKe har väl utvecklade portugaltankar och nu var de på husspaning i Alentejo. Alltid lika roligt att få ta del av andra människors planer. Visst är det spännande att leta hus, men ack så tröttande.

På besök hos bloggvännerna Birgitta och Kenneth

På besök hos bloggvännerna Birgitta och Kenneth

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Sommaren?

Enligt officiell portugisisk kalender, har våren just tittat fram över vinterkanten. Därför måste det vara något galet då vi tycker att sommaren har kommit. Dag efter dag radas det upp alla dessa somriga ljuvligheter som säger att en ny tid är här. Hur ska vi då kunna bry oss om den anbefallda tidsräkningen!

Låt oss börja vår somriga uppräkning. Göken har kommit med sitt egensinniga lockrop. Nu har vi alltid härfågeln omkring oss. Den krabaten har nästan ett gökljud i sina hoanden. Så det kan vara svårt att lägga märke till gökens ankomst. Däremot är det omöjligt att missa Pilpojkarnas (Biätare är det officiella namnet. Men det visste vi inte då vi såg/hörde dem första gången. Då var vi bara tvungna att ge dessa luftens färggranna pilar ett namn.) drillande läte och fantastiska färgprakt.

Den lilla varfågeln Rödhättan har också intagit sin plats på markerna.

På själva markplanet hinner vi knappt med att bocka av alla blommor som ploppar upp. Primaveran (florentinerlilja) breder, till vår glädje, ut sig på ägorna. En synnerligen vacker blåskimrande njutningsspridare. Halte-Hans (blåmire) tonar också ned det rikligt gulblommiga ytorna med sin pigga blåhet. Taggbuskarna börjar bli gula och då skapar naturen säsongens praktfullaste bukett tillsammans med lavendeln.

Vi sitter allt oftare ute på Markisen och äter frukost. Ibland sätter vi oss där trots att kylan biter oss i tårna. Men vi vet att bara solen tittar fram bakom mandelträdet, då väller värmen in över frukostbordet. Slutligen har vi kanske det arbetsammaste sommartecknet. Poolen ska sättas i ordning! Åter har debatten tagit fart om någon form av uppgradering av badnjutningen. Borde vi inte byta vår enfärgade liner till en mosaikmönstrad. Anna ska göra ett dopp i poolutbudet i Algarve. Det är där som vi tror att vi kan hitta något.

Den smutsdöljande gardinen

Den smutsdöljande gardinen måste bytas ut! Den blev för smutsig.

Vi har också officiellt avslutat eldningssäsongen genom att avlägsna all ved från Markisen. Det är viktigt att få bort de utrymmeskrävande vedkorgarna nu då vi vill äta frukost där ute. Den vårstädningen är inte så ödesmättad, eftersom Vebo bara är ett 10-tal meter bort.

Annars har jag avslutat ett hårt arbete som legat och väntat sedan januari 2008. Det var då som vi fick upp vatten till kommande husbygget. Då var vi inte säkra på var vi skulle ställa vattentanken. Allt berodde på hur det skulle bli med huset och omgivande utgrävningar. Därför avslutade jag den gången nedgrävningen av slangen ca 50 meter från cisternen. Men nu står 2 cisterner på sin slutliga plats, varför jag har utnyttjat det senaste regnets markuppmjukning och gjort en storinsats.

Sent ska syndaren gräva

Sent ska syndaren gräva

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Naturnära

Rävan har besökt oss varje dag den senaste tiden. Inte bara det att hon har hälsat på, dessutom har det varit fråga om påhälsningar dagtid. För att umgänget med en räv ska vara riktigt trevligt, måste besökaren infinna sig så vi inte behöver stänga av en film eller så. Hon är dock osedvanligt reserverad i jämförelse med de oblyga individer som vi tidigare har haft äran att vara nära. Men varje dag vågar hon komma en liten bit närmare, för att komma åt de eftertraktade ostbitarna. Utfodringen bygger på att utslängningen blir allt kortare. På så sätt tvingas hon ut ur sin komfortabla zon.

Rävan III, den minsta räven som vi haft hos oss.

Rävan III, den minsta räven som vi haft hos oss.

En kväll hade vi dessutom en långvarigt visit av sagodjuret Nettan (en genette). Hon är en fantastisk blandning av katt/mård/manguster. Vi tror att det är de fladdrande malarna runt Markisen som hon är ute efter. Hon bryr sig inte om att vi står i fönstret och avnjuter henne. Just Nettans besök tycker vi är mycket exotiskt och glädjande.

Vi är mitt i en efterlängtad regnperiod nu. Under natten som var, fick vi hela 16 mm. Hela lördagen och söndagen skall tydligen kunna vältra sig i generösa nederbördsmängder. Vi har som vanligt förberett oss noga med ved, mat och dryck. Den där omständigheten att vi måste planera inför ovädersdagar, skapar en säregen känsla av närvaro med naturen. Vi njuter självfallet av varma och solskensfulla dagar, men oväderstiden har också sin härlighet. Vår utsikt kan bjuda på solsken över några kullar medan svarta regnmassor färdas borta vid bergen. Regn behöver inte vara tråkigt.

Häromdagen drog jag med mig Anna ut på en eftermiddagspromenad runt våra Blomsterstigar. Där hon gick med sina stavar såg hon ut som en liten Mora-Nissa på väg till kransmasen. Det var bara underlaget av blommande lavendel som stör liknelsen!

 

Mora Nissan på hal lavendel.

Mora-Nissan på hal lavendel.

 

Ett av våra gamla fruktträd som blommar. I bakgrunden syns Kaktusdalen.

Ett av våra gamla fruktträd som blommar. I bakgrunden syns Kaktusdalen.

Annars har vi gått som äggsjuka höns runt Carmen den sista tiden. Anledningen är att gasen borde ta slut vilken dag som helst. Tjänstgörande flaska har gjort sin plikt sedan den 7 november. Sedan dess har vi njutningslystet låtit henne spruta ut sin värme över vårt inomhusliv. Då det gäller uppvärmning, har vi dåligt utvecklade snåltarmar.

Nu är vi stadda med gasol igen.

Nu är vi stadda med gasol igen.

En ny flaska har sedan drygt 10 dagar stått berett bakom en fåtölj. Vi måste göra så. Det går inte att bara bära in en ny flaska i huset. De måste först rengöras från skräp och sniglar. Så idag, mitt under vräkande regnväder, tog gasen slut. Byte av flaskorna tog bara någon minut. Därpå väntade vi som vanligt 2 timmar innan vi startade Carmen. Sedan vi tillämpar denna väntetid, har inga gasmaskiner gått sönder i vårt hus!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Molnkaka

Den gråa morgonen var obeveklig. Hur än vi försökte resonera fram en frukost på Markisen, var det bara att erkänna, att det var för kallt därute. Ganska upprörande faktiskt, eftersom gårdagskvällens + 25 grader verkligen hade lovat fortsatt ljuvligt väder. Nu är det så att naturen behöver regn efter nästan 14 dagars värmenjutning. Våra grönytor börjar behöva ett nytt namn med ordet gult i sig. Så det är nederbörd som vi vill ha i rikliga mängder. Däremot kan det mulna vädret gå och dra något gammalt över sig.

Jag behöver ett par blöta dagar för att våga elda upp mina rishögar. Det ingår i föreskrifterna vid tillståndsgivningen, att markerna skall städas efter trädvården. Regnskvättar är att vänta i slutet av veckan, så än har jag möjlighet att göra mina brasor.

Brasor är något som vi också måste återuppta i Sonja. Den tröga damen kräver en lång ineldningsperiod. Det är därför det kan höras ett blygt fladder bakom hennes eldstadsluckor just nu. Den allra första brasan efter en tids uppehåll har sina speciella prövningar. Rökrörets vindlingar framkallar inget naturligt drag. Skall den första brasan dessutom startas i byigt väder, då kan problemen stå på lur.

Nu hade vi tur i morse. Vindstilla och bara + 10 ute gjorde att det var ett litet självdrag i henne. Men det är väl bara att vräka på med en massa papper, tänker säkert någon irriterad läsare. Vi har prövat den tekniken och vet att det blir en för häftig värmeutveckling. Resultatet blir rök ut i rummet och en massa nedkylande vädring. Nu har vi lärt oss att en stillsam start med sakta brinnande olivoljepapper, är den bästa vägen att vandra.

Annars var vi och hälsade på bloggvännerna Maggan och Ingemar i lördags. De hade ställt upp husbilen i en grannbyn Luz, ca 1,5 mil bort. Som alltid då pensionärer samlas, hade vi många spännande sjukdomar/krämpor att berätta för varandra. Vi är vana med att kunna slå folk med häpnad över vår cubanska familjeläkare, Men denna gång räckte det inte långt. Ingemar hade varit med om att färdas mellan 2 spanska sjukhus i helikopter. Vilket trumfkort!

På soligt besök i Luz.

På soligt besök i Luz.

Som plåster på våra sår fick vi sedan två rejäla burkar med Maggans hemkörda lingonsylt! En fantastisk present med tanke på att de sista lingonen gick tillsammans med den senaste pannkakan. Nu kan inte Anna neka mig pannkaka minst 2 ggr/månad resten av året!

Vårt Johannesbrödsträd blommar för fullt.

Vårt Johannesbrödsträd blommar för fullt.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna