Skip to content

Fritt tänkande

Vi är lyckliga ägare till en pool. Vi är olyckliga ägare till en poolliner. Problemet med linern är att den har fått en mycket motbjudande smutsrand under sommaren. Med ihärdig flit och nit har vi genomfört saneringar av denna skönhetsskändning. Men vi gjorde fel en gång i början och använde ett alldeles olämpligt rengöringsmedel. Det arbetet medförde bara att linern fick en sorts klisterliknande yta just där vattennivån ligger och skvalpar. Denna kladdiga yta fångar omedelbart upp stoft, insekter och allt övrig som vill störa vår badidyll.

Men som i alla krig, där fronterna är låsta, gäller det att göra en kringgående rörelse. I går gjorde vi en sådan rörelse då vi köpte en liner som passade till en rund pool på diametern 3 m och djupet 65 cm. Denna liner är redan sönderklippt i olika delar, eftersom den inte på något sätt passar i vår pool. Det fina i havregröten är att vi tänker tillverka en linergardin (LG). Den skall hänga utmed sargen och ner, ungefär 5 cm under lägsta vattennivå.

LG:s första uppgift är att dölja den hopplöst nedsmutsade originallinern. Men därtill ska LG ta på sig kommande säsongers nedsmutsning. Då det är dags för linertvätt, är det meningen att vi enkelt lyfter upp LG ur poolen och lägger den på terrassen. Där kan vi, under en bekväm arbetsställning, rengöra LG med hjälp av borstar, såpa, diskmedel, blåsprit, vodka och stålull. Ingen mjuk hand är nödvändigt, eftersom LG inte har någon annan funktion än att hantera smutsranden.

En provuppsättning av LG. Naturligtvis ska den inte tejpas i färdigt tillstånd.

Vi har redan, på sedvanligt vetenskapligt sätt, förstått hur LG ska fästas på poolsargen! Vi har redan, på sedvanligt berömligt sätt, förstått att LG måste ha någon form av tyngd som håller den nere i böljan! Vi har redan, på sedvanligt fiffigt sätt, funnit en lösning på detta delikata problem genom att använda elkablar som sänke.

Nu är vi inte helt nöjda med elkablarna, eftersom de har en viss inbyggd stelhet. Kan lösningen vara att använda tyngder som inredningsarkitekter förordar i gardiner? Överhopade av alla problemställningar njuter vi av en sann upptäckarglädje. Vårt goda humör har under eftermiddagen fått påspädning av stora tjocka regnmoln. Vi går mot höst. Då kommer vädret att bli mycket vackrare. Sommarmånadernas enahanda blåa skyar, är snart ett minne blott. Det tjusiga vädret är i antågande!

"Vackert väder"

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

I tacksamt minne bevarad

Vi går mot döden vart vi går. Alltings förgänglighet hänga över oss likt en kronofogde. Smärtsamma avsked, ligga likt gatustenar, på vår väg genom livet. Vi har tagit ett tungt farväl i dag. Vikten låg troligtvis runt 35-40 kg, alltså ett kännbart avsked. Vår generator Kurre, som troget har tjänat oss under hela bygget, har i dag färdats mot det oändliga i Frasses rymliga lastutrymme.

Då vi köpte Kurre, berättade ingen för oss att bränsle åldrades och beckade igen alla motorer med förgasare. Därför var vår samvaro med Kurre mycket dramatisk de första månaderna. Men så fort vi fått upplysningar om bränslets flyktiga färskhet, kom Kurre att puttra troget år efter år. Efter inflyttningen till huset september 2011, har Kurre stått, mer eller mindre, outnyttjad. Så därför hamnade Kurre i dag på den stora återvinningsstationen utanför Reguengos.

Efter att ha vinkat av honom, fortsatte vi lättade med Frasse mot storstaden Évora. Anna hade förberett en diger inköpslista. Vårt huvudmål var att hitta en butik som hade liner i lösvikt till poolen. De specialbutiker hon spårat upp på nätet, var knappt simkunniga och var därför fullständigt värdelösa.

Tack för en lång och trogen tjänst

Men det ligger något av jaktens tjusning att besöka butik efter butik. Nu hade vi lite svårt att beskriva vilket sorts byte vi var ute efter. Svaret i butikerna var dock alltid lika nedslående. Jakten gjorde en kort paus för lunch, vilken vi intog på en liten gatuservering utmed en av genomfartslederna. Vid ett bord bredvid oss satt 3 kubistiska män med rakade huvuden. Envar vägde säkert dubbelt så mycket som jag. Männen visade ett tydligt intresse för min blonda hustru, vilket hon fnittrande omtalade för mig då jag återkom från lunchbeställningen.

Jag mönstrade fetthögarna bredvid oss, och frågade Anna om hon trodde att jag skulle behöva slås med dem. Nej, nej, menade Hustrun. De kan aldrig springa ikapp dig! Därefter avnjöt vi årets ljuvligaste bifana under kärestans irriterande fniss!

Mätta och oskadade skyndade vi oss iväg till Agriloja. En affär som riktar sig till farmare, vilket vi faktiskt är. Det var Anna som envisades med att vi skulle besöka den butiken. Eftersom jag var lycklig över att ha sluppit undan från lunchslagsmålet, följde jag snällt med.

Här finns det mycket spännande

Agrilojan visade sig vara en fantastisk butik. Där kunde man köpa allt från småfåglar till jättelika vinfat. Hustrun störtade in i butiken med samma iver som kvinnor brukar ha inför klädesbutiker. Eftersom det var siestatid, var vi ganska ensamma med personalen. Vi skiljdes åt, men höll kontak medelst höga rop. Plötsligt blev Annas skri särskilt höga. Hon hade hittat exakt den sorts liner till poolen som vi sökte. Vilken Lycka!

Blottare i natten

Vi har ett lurvigt problem. Det är ett får, visserligen nyklippt, som kommer på nätterna och äter våra fikon. Nu har vi ett öppet sinne för djurlivets kulinariska behov på våra marker. Men, ett stort MEN, detta behov bör tillfredsställas tyst och störningsfritt. Om så inte är fallet blir vi mycket argsinta.

Fåret kommer oftast mitt i natten för att njuta av våra fikon. Hon har nu avverkat alla fikon i normal fårhöjd. För att nå de högre belägna fikonen har hon nu börjat ta hjälp av vår soptunna. Tunnan är inget lämpligt fårstöd, varför den regelmässigt välter med buller och bång mitt i natten. Oljudet skapar naturligtvis chockartade störningar av vår ljuva nattsömn. Alltså måste någonting göras!

Vi försöker ge fåret sådana ohyggliga nattliga upplevelser att det aldrig mer vill sätta sina klövar på våra marker. Av någon outgrundlig anledning, har skrämselagerandet fallit på min lott. Det kan bero på att det är jag som oftast vaknar bara då fårskallen trippar förbi vårt fönster. Jag är alltså bäst skickad att störta ut i natten och skrämma eländet.

Just i dessa dagar sover jag i min favoritpyjamas. Enligt Hustrun är det inge pyjamas, utan mer en svepning till en mumie. Hon tycker att det är särskilt upprörande att byxorna numera saknar all resårfunktion. Därför måste jag alltid hålla upp brallorna med en hand, då jag vankar omkring i huset.

Alla jägare förstår omedelbart att ingen fårjakt är möjlig med dylika benkläder. Så när jag vaknade i natt av något odefinierbart buller, var min första åtgärd att ta av mig dessa pyjamasbyxor. Därpå tassade jag i nattens mörker och hämtade vår starkaste ficklampa. Lampan skulle tändas just som jag överföll fåret.

Iklädd pyjamasjacka, sandaler, ficklampa och en sopkvast, begav jag mig ut på den nattliga fårjakten. Hustrun sov naturligtvis bekymmerslös, medan jag byxlös konfronterade nattens odjur. Månen hade gått ner och allt var insvept i ett grått töcken. Det var över +20 ute, så det var inga hotande frysskador i faggorna.

Fikonträd och soptunna med viltstängsel

Sakta smög jag runt huset med sopkvasten i högsta hugg. Planen var att komma så nära fåret att jag skulle kunna banka henne i skallen. Men även en skrikande nattlig attack med blixtrande ficklampa och kastad kvast, borde få fårets lockar att rakna!  Men min stridslystnad fick inget utlopp. Soptunnan var inte vält och det fanns inget får. Det var bara jag, med naken rumpa, som kände mig lite fåraktig!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Gravplundring

Vi har tömt Sarkofager i dag. Denna plåtkista skapades för att skydda våra gnagvänliga tillhörigheter mot mössens angrepp. Då vi flyttade upp till Éguas april 2005, hade vi ingen erfarenhet av den portugisiska vildmarkens utmaningar. Oanade svepte vi in diverse ägodelar i plastpåsar och lade dem i plåthuset Jörn. Där var de skyddade från väder, vind och elaka djur. Trodde vi! Men verkligheten ville något annat. Bara efter någon vecka upptäckte vi de första skadorna.

Signalen till att agera var då Annas mjuka resväska fick ett stiligt hål i ena hörnet. Ut med alla ägodelarna och en genomgång av skadeläget. Vi förstod att inget känsligt skulle kunna förvaras på detta sätt. Det var då vi byggde Sarkofager. En plåtkista med vårt vackra dubbelmonogram AJ på ena gaveln. Vi tyckte då att kistan var så fager så den måste heta Sarkofager. Med viss självgodhet kan vi meddela att ingen mus har lyckats forcera Sarkofager. Ett bevis på god fortifikation!

Lägg märke till det stiliga monogrammet AJ på Sarkofager

Men i dag var det dags att ta bort plåtlocket och ta ut innehållet. Som vid alla arkeologiska utgrävningar, var öppnandet av själva sarkofagen mycket spännande. Vi hade en ganska dimmig minnesbild om vad vi lagrat i plåtlådan. Jag lyfte ur alla prylarna, lade dem i skottkärran för transport till Anna.

Hustrun hittade, till sin förtjusning, 3 par fullt användbara skor. Jag återfann min försvunna dagbok från min första ensamma tid i Portugal, innan jag hade träffat Anna. Det kommer att bli en spännande läsning för oss båda. Till soporna gick 2 hårtorkar och 2 eldynor! Hur har vi kunnat tro att vi någonsin skulle kunna ha nytta av dylika elslukande apparater!

Större delen av Sarkofagers innehåll hamnade i olika sopsäckar. Nu följer vi stenhårt en mycket sträng spara-linje. Vårt fina uthus ska inte dränkas i meningslösa prylar som sparas bara för att vi kanske skulle kunna ha nytta av dem. Nu är det viktigare att ha prydliga hyllor än att ha många saker. Dock smugglade jag undan en ny ensam arbetshandske. Hur kommer det sig att högerhandsken saknades?

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Formvirke

Eftersom det är augustis sista dag, står även hos oss hösten och stampar med kängorna i farstun. September kan eventuellt innebära att de första regnen kommer. Därför vore det tjänstefel att inte ta hand om den ved vi har medan det fortfarande är sommar.

Redan i går utförde jag det nödvändiga förarbetet. Motorsågen fick sin cocktail av bensin och olja. Jag delade den tunga arbetsbänken i 2 delar och tog en i taget på skottkärran samt körde dem till vedbacken. Det betydde att de tunga förberedelserna var utförda, då jag med ystert sinne småsprang till vedbacken. Min glädje berodde på att jag hade något att utföra. Arbetsuppgifterna har ju haft en sinande tendens den sista tiden.

Medan Hustrun segade inne i huset, ställde jag i ordning brandskyddet. Ett absolut måste vid motorverktygs hanterande i dessa uttorkade tider. En räfsa och en kvast samt 2 hinkar vatten, blev vår säkerhetsmarginal mot vådeldens härjningar. Så anlände min Vedpiga till förrättningen. Hennes uppgift var att mata mig och motorsågen med det resterande formvirket. Nu är formvirke av naturen bemäng med murbruksrester. Det är alltså ett mycket olämpligt underlag för motorsågsarbete. Men jag filar hellre om sågkedjan än jag står och handjagar denna svårarbetade vedsort.

Observera de två hinkarna med vatten. Det är torrt här nu.

Vår skyddsutrustning var helt enligt regelboken hos den svenska yrkesinspektionen. En portugis hade naturligtvis tyckt att vi var löjliga. Vår enda eftergift inför förmiddagens allt högre värme var att vi arbetade i sandaler. Vilket jag inte borde gjort. Knappt hade motorsågens muntra knatter fyllt dalarna, innan sågspånet fyllde mina sandaler. Ni ska veta att spån från motorsågar är stora och vassa. Det gick bra så länge jag stod stilla. Men varje liten lyftning av den minsta tå, framkallade smärtsamma stickningar. Det var ungefär som att stå i ett rödmyrebo!

25 minuter senare

Det tog oss 25 minuter att kapa all veden. Då tog vi faktiskt 5 minuters paus mitt i, eftersom min vänsterarm var lite otränad. Vi har båda handsågat massvis av formvirke tidigare. Därför vet vi att högen hade tagit minst en dags ihärdiga gnidande. Motorsågar bullrar och är farliga, men o så effektiva!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna