Innesittardagar

Under 3 dagar har regnen hållit oss inomhus. Nu accepterar vi det, eftersom det har kommit ner hela 52 mm, vilket är mycket tillfredsställande ur vattenförsörjningssynpunkt. Även om vi alltså, med visst jämnmod, går med på att inte kunna vara utomhus, så är det lite enahanda. Jag har visserligen alltid Sonjas eldning att roa mig med. Den damen kräver mycket finlir för att trivas optimalt.

Nu ser man verkligen floden. 52 mm har fått henna att svälla upp ordentligt.

Nu ser man verkligen floden. 52 mm har fått Ardila att svälla upp ordentligt.

Ta det här med tidtagningen. Nu är det inte fråga om någon form av tävling, utan mer en bestämning om brasan har varit tillräckligt stor. En inläggning bör spraka i 1-1,5 timme för att kunna skapa den eftertraktade uppvärmningen någon timme senare. Jag har en fantastisk förmåga att glömma vilken tid jag startar brasan. Därför har vi infört att Anna skall titta på klockan samt ropa ut tiden. Då kommer jag ihåg vid vilken tidpunkt brasan började flamma. Därpå anser jag att det är nödvändigt att pyssla om elden. Det blir gärna ett ständigt småpetande med dragluckorna. Då och då behöver jag dessutom fösa ihop veden i eldstaden, för att få en jämn förbränning. Så ni förstår att Sonja ger mig trivsam sysselsättning under långa regndagar.

Skulle ha blivit ved men vi får se om en hård beskärning kan återskapa livet. Ja, trädet alltså inte gubben.

Skulle ha blivit ved men vi får se om en hård beskärning kan återskapa livet. Ja, trädet alltså, inte gubben.

Annars sitter vi och läser och löser korsord. Filmtittandet får alltid vila, eftersom vi inte vill tära på batterierna då det är flera regndagar i rad. Efter ett längre filmuppehåll, sjunker våra kvalitetskrav. Det medför att vi alltid gillar den första filmen som vi ser efter en regnpaus.

Jag sitter oftast djupt försjunken i någon historisk lunta över paddan. Emellanåt stör jag Annas frid genom att berätta om någon fantastisk insikt som jag fått om 30-åriga kriget, eller något annat aktuellt. Min Hustru lägger vid dylika avbrott alltid sitt korsord åt sidan, samt lyssnar med tindrande ögon, på min upphetsande utläggning. Hon, å sin sida, ropar då och då ut något kryptiskt som ”skarpsill på 7 bokstäver”, vilket omedelbart får mig att lämna stridslarmet.

Gemensamt letar vi sedan på nätet efter fiskuslingen. Självfallet hittar vi lösningen, varpå vi berömmer varandra samt återvänder till våra olika världar. Så bryter jag tystnaden. ”Sökning, författare T. Wray, han har skrivit: Standing fast”. Anna går in på webben och börjar leta efter boken. De flesta sökningar misslyckas, men just denna hittade hon och laddade ner i vår droppbox. På så sätt har jag alltid ett 10-tal olästa böcker/utredningar liggandes i molnet. Vi håller oss alltså alltid sysselsatta, även då regndagarna står i rad!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Markisen

Glasverandan Markisen (glasveranda heter marquise på portugisiska) har en mängd viktiga funktioner i vårt boende. Vi levde 1 år i huset utan Markisen och det är något vi inte vill upprepa. Under regnväder gick det inte att öppna dörren utan att få blötan in i huset. Visst är det så att man ska hålla sig inomhus då det regnar. Men det kan finnas vissa ärenden utomhus även i oväder. Värst var det att komma hem från staden i sådant väder. In i huset med blöta kläder till det väntande parkettgolvet. Visserligen har vi en klinkerrad på 33 cm innanför dörren. Men den rymmer inte 2 blöta personer med droppande kläder. Alltså ett riktigt elände.

Nu kan vi ta av oss alla blöta kläder på Markisen och kliva dropplösa in i huset. Fantastiskt bekvämt. Soliga vinterdagar arbetar den som husets ljudlösa värmepanna. Hur än vinden viner där ute, så växer graderna innanför glasrutorna. Vi låter dörren stå öppen in mot huset, varvid den tropiskt varma luften kan cirkulera in. Oftast speedar vi upp luftströmmarna med hjälp av en fläkt. Den står då på golvet innanför köksdörren och klämmer ut husets svala luft. Den varma luften väller i sin tur in genom öppningens övre del.

Vi skapar husets varmvatten på köksspisens gaslåga. Disk och hygien kräva rejäla temperaturer. Före uppvärmningen blir allt varmvatten ljumvatten på Markisen. Varje morgon är det min uppgift att tappa upp 4 flaskor à 5 liter. Vintertid kan tappvattnet vara nästan 0-gradigt på morgonen. Det gäller framför allt då frosten behagar försköna vårt landskap. Efter påfyllningen av flaskorna följer ett av dagens svåraste beslut. Kan det löna sig att ställa ut vattnet på Markisen, eller är vädret så uselt att det har det bättre i badrummet?

Det är inte alltid lätt att fatta rätt beslut.

Det är inte alltid lätt att fatta rätt beslut.

Vårt glesbygdsliv är garnerat med dylika, nästan existentiella, frågor. I badrummet kan vi oftast inte förvänta oss ljumvatten över + 17. En solig dag, med flaskorna under den svarta plastpåsen, har däremot inga problem att leverera + 40. För att nå de svindlande graderna måste vi komma ihåg att vrida flaskvagnen, från morgon- till eftermiddagsläge.

Slutligen, vill jag i egenskap av braschef, framhålla Markisens funktion som vedförråd. Det är länge sedan nu vi lagrade ved inne i huset. Hur försiktig jag än var vid på den tiden, så följde det alltid med något oönskat kryp med rysningsframkallande egenskaper. Själva nedsmutsningen vill jag inte ens tänka på. Nu för tiden har jag ett närförråd för minst 3 rejäla eldningsdagar.

Nu avbröt Anna mitt idoga skrivande! Hon påminde mig om att jag skulle laga mat! Tänk att hon vågar låta mig utföra en sådana viktiga sysslor som att ta ut lasagnen ur kylskåpet samt försöka tända ugnen. Jag har aldrig tänt ugnen tidigare, så det ska bli en utmaning. Sedan får jag kanske förtroendet att sätta in gårdagens rester i värmen.

Mästerkocken i farten efter 5,5 år tänder han gasugnen för första gången.

Mästerkocken i farten efter 5,5 år tänder han gasugnen för första gången. Men jag (Anna) har ännu inte startat motorsågen, så det så.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Övertalning

Hon är ett riktigt förhandlingsgeni, min Anna. Aldrig kommer hon rusandes med högljudda argument för att få med mig i sin marschriktning. Jag kan nämligen vara väldigt tjurskallig och värjer mig våldsamt mot allt som inte passar mig. Men vad hade jag att sätta emot, då hon sloket meddelade att det inte fanns grönsaker till nästkommande dag. Inte ens till frukost? Beklagar! Men den gröna paprikan som jag såg här om dagen? Den hamnade i curryröran som du smaskade i dig i fredags. Jag förstod då att det var dags att åka och fylla på de magerlagda förråden.

Jag fyllde Frasse med tomma dricksvattenflaskor. Dessutom förberedde jag mitt eget inköp. Till det behövdes ingen spaltkilometer lång inköpslista som Anna producerar inför stadsbesöken. Jag lade helt enkelt in det gamla sågbladet i Frasse. Det är alltid bra att ha med sig uppvisningsmaterial till järnhandlaren. Portugiser har nämligen en optimistisk leveransinställning. De vill så gärna hjälpa till, vilket medför att de ofta tror att de har något som passar bra i sitt lager. Men har jag med mig ett sågblad och säger att jag vill ha ett lika dant, då framtvingar jag ett precisionstänkande.

Först gjorde vi, på min begäran, en sväng förbi byns sjukstuga. Annas rygg/ben har länge malt i mitt medvetande. Hon blir liksom ständigt lite sämre och just i dag tyckte jag att måttet var rågat. Vi skulle göra någonting. Som att beställa tid hos vår familjedoktor. Mottagningens glade administratör påminde mig om att bokningar av läkaren endast kunde göras på fredagar! Jag visade naturligtvis full förståelse för bestämmelsen, men undrade om han inte kunde ta lappen med Annas personuppgifter och lägga in de kommande fredag. Det blev lite datorknappande, varpå han meddelade att vi kunde räkna med en besökstid nästa onsdag.

Ordet besökstid skjuter ganska mycket vid sidan av målet. Alla förväntas infinna sig vid 9:30-tiden för en stunds social tillvaro, i avvaktan på att bli uppropad. Väntandet är säkert uppskattat hos byborna, eftersom väntrummet har en elkamin med ett flertal ilsket glödande trådar. Dessutom finns där en kaffeautomat med byns enda möjlighet att välja koffeinfritt!

Postfröken och en kund tar sig en pratstund. Detta gör de utanför i solen för inne i lokalen är det minst sagt iskallt.

Postfröken och en kund tar sig en pratstund. Detta gör de utanför i solen för inne i lokalen är det minst sagt iskallt.

Nu ska vi plugga anatomi på portugisiska. Det gäller att rätt beskriva Annas problem. Språkförbistringen hänger, i dylika sammanhang, alltid som ett ok på våra axlar. Vårt hopp står till att få namnet till någon privat sjukgymnast eller ortoped, dit vi kan gå. Vi räknar med att det hela kommer att bli en lärorik och givande erfarenhet!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Annas lycka

Trogna läsare kommer ihåg att jag drabbades av den elaka flunsan den 9 december. Visserligen kämpade jag med manligt mod mot svagheten, men jag kunde inget göra mot min bristande aptit. Eftersom jag alltid varit smärt och smidig som en toledoklinga, har jag aldrig haft reserver av fett hängandes på min kropp. Frånvaron av matlust kunde därför härja fritt. Anna kämpade förtvivlat vid matfronten utan att kunna hindra kilobortfallet. I början av januari var lågvattenmärket 56,5 kg!

I detta läge tog Hustrun befälet. Hon gjorde klart för mig att en helt ny matregim hade införts. Min uppgift i fälttåget var att alltid äta upp det som hon serverade mig. Det räckte inte att rensa bordet vid de normala måltiderna, dessutom införde hon 2 st mellanmål av den grövre kalibern.

Efter någon vecka märkte jag att matlusten ökade med mängden läckerheter som hamnade i min mage. Inledningsvis var mellanmålen ett oattraktivt störningsmoment i min dagsrytm. Men plötsligt upptäckte jag en spirande hungerkänsla just vid de tidpunkterna.

Kontroll av sakernas tillstånd sker alltid varje söndagsmorgon före frukosten. Så även i dag. Då jag klev upp på vågen var hennes blick fokuserad på den digitala visaren. Siffrorna sprattlade för att slutligen stanna på 58,6 kg. Hustruns glädjeyttring låg i nobelprisklassen. Själv kände jag en viss förnöjsamhet, men jag var hungrig och längtade därför mest efter frukosten!

Nu står våra mandelträd i full blom.

Nu står våra mandelträd i full blom.

Med ett stadigt mål innanför blåvästen, kunde jag senare vandra ut i det solgnistrande morgonblåsten för att fortsätta med vedarbetet i Tjosandalen. (Var det inte en ny tyngd i mina steg denna dag?)

Jag är nog lite för feg i mitt vedande. Enligt lag och författning får man endast kapa bort 25 % av ekens grenverk. Hur attans ska jag kunna avgöra hur många grenar som motsvarar dessa procent. Den svenska laglydigheten medför säkert att mången vedmogen gren får sitta kvar i kronan.

Är detta 25 % av trädet tro?

Är detta 25 % av trädet tro?

Annars har vi nu besök av mården Måd varje kväll. Vi lägger ut några ostbitar på terrassen framför köksdörren. På så sätt har vi foderplatsen i våra ögonvrår, medan vi tittar på någon bra film på tv. Då Måd dyker upp sätter Anna på pausen, medan jag går ut för att prata. Nu blir det ingen intimare konversation, eftersom Måd omedelbart springer ut i mörkret då jag sticker ut mitt huvud. Vi räknar dock med att damen kommer att vänja sig vid oss. Det vore kul att få en tam mård efter alla dessa rävar!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Vanlig vinter

Så har vi klarat av 2 vintermånader. Visst låter det förfärligt med ordet ”vintermånad”, men vi använder det ordet nu för att ni ska förstå vad vi skriver om. Annars är vår inställning att vi inte har någon vinter. Här i Alentejo finns bara Sommar och Blomstertid. Det är det senare som pågår för tillfället.

Vi lever nära naturen och avläser tidens gång i allt omkring oss. Vad är det då som vi haver skådat? Jo, det mest förtjusande tecknet är att mandelträden har börjat blomma. Inga helvita trädkronor än så länge, utan snarare mer som vita stjärnor på den svarta natthimlen. Tydligen har lavendeln blivit lite upphetsad av mandelns blyga framträdande och hänger på med sina lila signaler. Där har vi långt kvar till binas prunkande lavendelfält, men färgen finns där. I Vedbo syns den gångna vintern tydligt. Här försöker jag kontrollera min oro över vedtillgången. Under alla våra eldningsår har veden alltid räckt.

Nu har vedfrågan lyfts upp till en ny nivå Jag använder nämligen en stege då jag tuktar stenekarnas kronor. Där uppe i lövhavet finns det nämligen massor av smaskig ved till Sonja. Krontuktningen inleddes strax med att en grov avsågad gren behagade glida över min högra handrygg på väg till marken. I fallet tog den, nästan smärtfritt, med sig några kvadratmeter hud från högra handen. Just frånvaron av smärta gjorde inledningsvis att jag trodde att det hela var en baggis. Blodvågen hade dock en annan bedömning.

Min första tanke var ”vad ska Anna säga”. Skadans omfattande blodvite omöjliggjorde min vanliga skadetaktik, nämligen att smuggla den förbi Kärestans vakande öga. Det var bara att trampa upp till huset och ömkligt begära lite assistans. Hon blir alltid så arg min Anna då jag har skadat mig. Tur nog hindrar inte ilskan henne från att göra adekvata räddningsinsatser. Byggåren har lärt oss att alltid ha minst 2 paket plåster hemma. Det var tur det, då det första paketet tömdes vid första påläggningen.

Tur nog fick vi sedan några dagar med regnfyllt väder. Vedarbetet gick, så att säg a, inte till spillo p.g.a. skadan. Men det blev några sysslolöst tråkiga dagar, för mig, under skvättandet. Jag kunde inte ens roa mig med att diska. Stora ytliga skador och diskvatten är inte en lämplig kombination.

För att hålla plåstren på plats sov jag med en strumpa trädd över handen. Den handen fick Hustrun att fnittra då den ville nypas vid sänggåendet. Dessutom hade jag en sönderklippt strumpa som plåsterstöd dagtid. Den fick aldrig nypa Livskamraten.

Är detta Lillstrumpan eller Syster Yster?

Är detta Lillstrumpan eller Syster Yster?

Webbansvarig och bildredaktör är Anna