Skip to content

Annas stordåd

Häromdagen då jag stod vid Frasse kom en liten orm horseshoe whip snake ringlandes ca 50 cm från mina fötter. Jag blev mest förvånad över ormens dumhet att inte bry sig om att världens farligaste rovdjur (människan) var i närheten. Men så är ungdomar, de förstår inte hur farlig världen är. Nå, då jag ställde mig bredbent framför O, avbröt den sitt ålande och gick in i en sorts försvarsställning. Jag lade av ett Tarzanvrål, för att påkalla Hustruns hjälp. Anna kom utstörtande ur huset, mer eller mindre, intrasslad i ett stort förkläde. Jag begärde omedelbar assistans med lämplig orminfångningsutrustning.

Nu försökte O ta sig förbi mig för att få skydd invid husväggen. Dock blockerade jag den utbrytningen med ett elegant språng. Detta stressade tydligen O, eftersom den gjorde ett huggutfall med vidöppen mun mot mitt ben. En sparkparad från mig fick O på rygg, varpå den försökte fly under Frasse.

Medan jag genomförde ormkampen, såg jag i ögonvrån hur en uppjagad Livskamrat sprang omkring och letade efter lämpligt ormkärl. Här måste jag erkänna att mina skrik på omedelbar hjälp, måste allvarligt ha stört hennes analytiska förmåga.

Så äntligen kom hon till min undsättning med en plastlåda. O infångades, samt bars iväg till Spagettihuset ca 500 m bort. En kort stund senare såg jag en till liten orm uppe på terrassen. Nu hade jag emellertid plastlådan lätt till hands och kunde därför omedelbart agera. O2 var just i färd med att svälja en liten ödleunge. Då jag störde matron, spottade den ut ödlan, vilken lubbade iväg över terrassen! Eftersom O2 slirade på klinker ytan, blev den ett lätt byte för min plastlåda.

Horseshoe whip snake i fångslådan

Nu kom Anna snabbt till valplatsen med en större transportlåda. Visst är det fantastiskt hur vi människor kan öva upp vår jaktförmåga. Att fånga in O2 tog bara bråkdelen av det upphetsade tumultet med O. Nu hoppas vi bara att det är slut på ormungarna. Alla fobier avtrubbas av att exponeras för det skrämmande. Men vi tycker det är helt OK att ha kvar lite ormskräck, bara vi slipper fånga in och bära bort dem!

Mera modiga kvinnor

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Odlarmöda

”Och vad odlar ni där?” Så undrade den svenske vännen då jag berättade att vi köpt en farm i Alentejo! Odlar? Nej, vi planerar inte att odla någonting. Ja, farmen har vi köpt för att det är så vackert! Andra har frågat vad vi har för nytta av att äga så mycket mark. Nytta? Ibland är det svårt att förklara känslor. Att äga innebär att ha beslutanderätten. Ingen kan lämna en skrotbil på våra marker! Här är det vi som bestämmer. Ja, så är det! Det är nog bestämmanderätten mer än odlingsmöjligheterna som har fått oss att bli hektarägare.

Det innebär inte att vi helt har avsagt oss odlingsrätten. Ni vet att vi hela tiden försöker plantera fler mandelträd. Inte för avkastningens skull, utan för skönhetens. Dessutom är vi mycket ivriga att få så mycket blommor som möjligt. Det medför att vi ständigt plockar buketter av rara blommor under våra bilturer. Dessa blomster lägger vi sedan på noggrant utvalda platser. Tanken är att de ska fröa av sig och skänka nya lustfyllda synintryck  till våra marker.

Med snabba steg genom blomsterhavet den 20 oktober

Detta utläggande av buketter är inte särskilt högavkastande, ska ni veta. Oftast blir det ingenting. Kanske har vi plockat blomstren för tidigt/sent. Kanske har vi fel sorts jord. Men vi har lagt märke till att blommor växer i överflöd där djur betar. Dessutom blommar dikena utefter vägarna på ett fullständigt oförskämt sätt. Det finns alltså ett samband mellan tuktat gräs och riklig blomning.

Med stöd av denna vetenskapliga insikt, har vi inriktat vår bukettodling till de gräsytor som vi klipper. Och se! I dag upptäckte Anna att några blommor, som vi döpt till Snödroppar, har slagit ut i Parken vid husets östra gavel. Med bultande odlarhjärtan beundrade vi de ensamma blommorna. Tänk sådan glädje en liten blomma kan ge. Nu undrar vi bara hur länge det dröjer innan Parken blir vit som en svensk vitsippsbacke?

Det är detta som gör "odlarmödan" värd

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Bad-dag

Hösten medför att ljuset inte riktigt har kommit då vi vaknar. Vi börjar dagen med att dra bort gardinen från sovrumsfönstret. På så sätt får det tvekande morgonljuset fritt spelrum. Vi lade vårt sovrum åt öster av 2 anledningar. För det första visste vi att österrum alltid är svalare på nätterna än västerrum. Därtill kommer den fantastiska upplevelsen att få vakna med morgonsolens uppmuntrande strålar in i sovrummet. Det går liksom inte att ha ett dåligt morgonhumör i ett rum som badar i ett honungsfärgat ljus.

Samma ljusberäkning ligger bakom det lilla köksfönstret. Eftersom köksavdelningen har en skjutdörr på 220 x 150 åt söder, så är ljusbehovet egentligen tillgodosett. Men ett söderfönster kan aldrig locka till sig morgonsolens strålar. Oupphörligen klappar vi varandra på ryggen och berömmer oss för att vi har varit så fiffiga att vi öppnat åt Aurora.

I dag hade vi vår frukost på glasverandan Markisen. Inte riktigt en frukost ute, men upplevelsen är till 90 % lika. Under den uppstigande solens värmande smek, blev det till slut för varmt på Markisen. Då öppnade vi käckt ett korsdrag, medan vi sörplade i oss det sista kaffet.

Även kvällssolen har sin tjusning

Under dagen grävde jag trappsteg ner till terrassen vid västra gaveln. Anna hade full fart på Vasco. (Konstigt att det blir så mycket tvätt då vi är ute och reser.) Temperaturen dallrade runt + 28 då det var dags för lunch. Det var då jag genomförde dagens rubrik. Ett dopp i poolens 19 gradiga vatten. Ohyggligt kallt så länge jag var i, men ljuvligt då jag kom upp. Anna var en fegis och nöjde sig med uppmuntrande vinkningar från köksavdelningens väldoft.

Vi avslutade dagen med en långpromenad på alla våra blomsterstigar. Slutligen satte vi oss uppe på Eiran för att njuta av kvällssolens fylligighet. Vi tycks nu ha 10 dagar av full sommar framför oss! Det ni.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Hemväg

Frasse var full-lastad, då vi körde hem från den behövliga inköpsrundan. På väg uppför Stora Backen såg vi en fårhund sitta under ett träd, medan fåren fridfullt betade innanför stängslet. Hunden som satt kanske 200 m bort, tittade hela tiden uppmärksamt på oss. Det var en typisk fårhund för dessa trakter. Det sägs att de placeras ut i sin fårflock redan som valpar. Därefter tillbringar de hela sitt liv bland fåren och tycks behandla dem som sin flock. Dessa hundar är lufsiga som S:t Bernards och nästan lika stora.

Eftersom vovven var så intresserad av oss, stannade jag Frasse. Ögonblickligen började den fyrbenta herden trava mot oss med sänkt huvud. Så lät jag Frasse fortsätta körningen en kort stund. Hunden stannade och förblev stående, medan den bevakade vår färd. Då stannade jag åter Frasse varvid odjuret satte av i språng genom de fredligt betande fåren. De skingrades likt nyis framför ett framvältrande slagskepp. Fårstängslet passerades med ett elegant språng, och med ett dånande skall fick hunden fart på Frasse! Vilken imponerande väktare! Vi undrar bara vad som hade hänt om vi hade vandrat samma väg.

Decembersolen breder ut sig över kullarna

Lite närmare vårt hus, mötte vi en stor fårhjord som vallades av grannen Kylskåps-Frasse (KF). (Vi berättade i går hur vi gav hans son en lift ut till familjens farm.) Som vanligt vinkade vi åt varandra. Men denna gång höjde KF dessutom höger tumme rakt upp i luften. Han brukar göra detta tecken som tack då vi lämnar honom och hans tungt lastade bil förtur vid något stökigt vägavsnitt. Nu var det uppenbart att han tackade för att vi hade skjutsat hans pojke.

Snödroppsliknande vita blommor vid vägkanten

Vi avslutade dagen med säsongens första vandring på blomsterstigarna. På seneftermiddagen gick vi i shorts och kortärmat i den 25-gradiga värmen. Vi hittade 3 nya mandelskott vid Nedre Blomsterstigen. Nu var det viktigt att märka ut skotten med de blå plastbanden. Annars kanske vi missar dem då vi klipper och räfsar runt huset.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Skjuts

Nu är vi åter hemma i glesbygdens ljuvliga stillhet. Vår 3-dagars resa tog oss igenom de tätbefolkade delarna av Portugal. Fast det fanns många människor överallt, så var det inte särskilt ofta vi såg ett bekant ansikte. Men de obekantingar vi frågade efter vägen, var lika vänliga som våra bybor. Nu har jag en svaghet för att fråga folk hur vi bör gå. Självfallet skulle vi kunna ta oss till katedralen i Viseu utan hjälp. Men det är liksom roligare att inleda samtal med stadens goda borgare

Katedral heter ”sé” i Portugal. Inledningsvis hade jag problem att göra mig förstådd, vilket jag tyckte var obegripligt. Men en glad man passade på att ge mig en lektion i portugisiska. Se uttalas med ett ä-ljud. Mitt e-ljud gick liksom inte hem. Efter att läraren beskrivit vägen för oss, gav han mig skrattande en uppmuntrande dunk på axeln. Det hade aldrig hänt om vi själva hade letat oss fram till sä! Det är roligt att vara hjälplös i detta land!

Då vi i går äntligen kunde köra in på slutsträckans 5,6 kilometers guppighet, såg vi en person som vandrade på vägen långt bort i dalen. Alla personer som går på denna väg hör på något sätt hemma här. Vi som är grannar ska hjälpa varandra och ge lift om de så behövs. Själfallet gäller det endast om man är på väg åt samma håll. Efter en stund kunde vi se att figuren var på väg ut från byn.

Nu är vi inte förtjusta i att plocka in nerjordade grannar i fina Frasse. Men ett gott rykte är guld värt, så i tanken beredde vi oss på en kommande storstädning. Då vi kom i jämnhöjd med vandraren såg vi att det var en fint klädd tonårspojke som såg in på oss med ett glittrande leende. Vi stannade Frasse och frågade om han skulle långt. Han gav ett obegripligt svar som lät som en nysning. Vi tyckte då att vi måste erbjuda honom skjuts, vilket han glatt accepterade.

Vi har inga bilder på Kylskåps-Frasse men väl på hans får.

I bilen undrade vi om han visste vilka vi var? Jo vi var Jonni och Ana! Alltså hade vi gjort rätt att plocka upp grabben. Vi frågade efter hans namn och fick åter en sorts nysning till svar. Då undrade vi vad hans pappa hette! Bingo! Pojkens pappa var Kylskåps-Frasse. Nu visste vi var grabben skulle åka. Vi hade räddat honom från en mycket lång promenad. Dessutom har vi nu en liten guldstjärna att hämta hos grabbens familj. Man ska vårda sina grannar!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna