Skip to content

Avaria

Nu måste ni först försöka uttala dagens rubrik. Betoningen ska ligga på ”i”. (Pröva nu några gånger innan ni läser vidare.)

Vi åkte till provinshuvudstaden Beja i dag för att göra en mammografi. Nu hade jag inte så mycket att leverera till själva undersökningen. Men min närvaro var, enligt Hustrun, absolut nödvändigt. Vi båda tycker, normalt sett, att det är mycket kul att konfronteras med den portugisiska byråkratin (PB). Vid dessa möten uppstår alltid material till minst 5 blogginlägg. Denna dag var dock Anna något dämpad i sin entusiasm.

Vi anlände till sjukhuset 3 timmar före bokad tid. Det berodde inte på någon sorts tidspessimism eller felläsning. Vi vet nämligen att alla möten med PB måste inledas med en avspaning. Vi svängde alltså frejdigt in på det avspärrade sjukhusområdet med Frasse. En vakt vid infarten, for upp ur stolen, varför jag förstod att det var bäst att prata med honom. Vi sammanstrålade utanför vaktkuren!

Sjukhuset i Beja

Jo visst hade vi kommit rätt! Där borta är ingången och där skulle vi visa kallelsen för informationen. Men Frasse måste parkeras utanför. På området fick bara funktionärerna parkera. Vakten blev något förvånad då Frasse omgående galopperade ut förbi kuren. Vi var ju bara där på en rekognoscera.  Själva angreppet skulle ske efter lunch och diverse inköp.

Vi inträdde i den skumt upplysta foajén 45 min före utsatt tid. Ljudnivån var i svensk lekisnivå. En mängd köer slingrade sig år olika håll. Alltså en verklig munsbit för en utlänning att bita i. I dylika situationer måste man skaffa bundsförvanter. Det gör man genom att knacka en portugis på ryggen och be om hjälp. Portugiser är alltid otroligt vänliga och de älskar att hjälpa till. Omedelbart blev vi omgivna av en halv kö, där alla drog sitt okunniga strå till stacken. Därpå föstes vi förbi kön till en disk där det satt 3 trötta damer. Ingen i vår kö protesterade då vi gick före.

Vi stod naturligtvis i fel kö. Diskdamerna pekade mot en gång bevakad av en säkerhetsvakt. Vi vinkade åt vår kö, tackade för hjälpen samt fick vinkningar tillbaka. Efter att ha hamnat i ytterligare en felaktig kö, kom vi till rätt disk. Där möttes vi och vår kallelse av högljudda, nästan ilskna rop. Kommunikationen skedde genom små hål i en glasskiva. För att kunna höra och förstå hade jag varit tvungen att tysta hela sjukhuset. Men en engelsktalande kvinna tog papperen och kom ut till oss.

”Avaria” förklarade hon! Vi hade inte ert telefonnummer, annars hade vi talat om det för er! Följ med mig så ska vi registrera om er! Vi följde henne genom myllrande, skumt upplysta, korridorer. Så kom vi fram till registreringsavdelningen. Folk bakom den disken frågade vår följeslagerska om vi var tyskar? Nej englesmän, och han (det är jag) pratar bra portugisiska! (Det ni!)

Då det blev vår tur ville de ha Annas portugisiska id-kort. Då de vek upp kortet, låg ett fotografi av mig i det 3-delade dokumentet. Så gulligt, utropade vår ciceron, ni vill vara tillsammans! Så blev vi sjukhusets Romeo och Julia!

Avaria = trasig/ur funktion

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Äntligen

Anna flyttade ner till mig den 26 september 2003, alltså nästan för 11 år sedan. Nyårsafton 2008 inleddes en mycket omvälvande fas i vårt gemensamma liv. Vi började då bygga vårt hus här på Vale das Éguas (Stonas dal). Därpå har vi arbetat med olika byggprojekt genom åren. Alltid har det varit fråga om slaskig cement, tumstockar och vattenpass. Slitigt ja! Meningsfullt ja, ja!

Nu i dag har vi inlett en helt ny fas i vårt liv här i Portugal. Vi ska inte bygga! I stället är det fråga om markarbeten runt huset. Borta är kravet på lod, våg och tumstockar. Nu är det fråga om ögats lust och skapandets frihet. Det har ingen betydelse att frosten kommer att krypa upp mot huset från dalarna. Vi behöver inte tänka på att cement slutar brinna (stelna) då temperaturen kryper ner under +5.

Det var då, bygget av huset har precis börjat. De vita linjerna är de kommande väggarnas konturer.

Hösten ska alltså ägnas åt områdena närmast huset. Men vi har inte piskan av en tidsplan vinande över oss. Då det blir tråkigt att lägga plattor och skotta grus, då börjar vi arbeta med markerna. Även här utgår vi från huset, men ur ett annat perspektiv. Nu får utsikten från huset styra vårt arbete. Vi tycker att Liljeåsen inte är så vacker som den borde vara. Åsen ligger ca 200 m från huset, men är en viktig bit i skönheten, då vi står och tittar ut över landskapet.

Vårt mål är att ta bort all sly, cistusbuskar och taggbuskar från åskrönet. Då blir stenekarnas kronor mycket tydligare och blommorna kommer att erövra marken under träden. Vi vet inte riktigt hur vi ska hantera den franska lavendeln. Den är underbart vacker under sin blomning februari/mars då kullarna får bada i deras lila färg. Men resten av året är den lika lockande som avslagen öl. Troligtvis kommer vi att behålla de tätaste bestånden. Den övriga lavendeln rycker vi sedan upp med rötterna.

Detta är nu. Nästa Era har börjat. Markarbeten - here we come

Själva ryckandet går ganska lätt, eftersom jorden nu kommer att vara blöt och mjuk ända fram till maj. Men jag är lite svag för lavendeln. Denna svaghet yttrar sig mest genom rinnande näsa och ögon. Det går också att klippa ner dem. Då blir lavendeln mycket trevligare efter blomningen, eftersom den då är fylld av gröna friska skott och inte ser så risig ut.

Hur som helst! Vi älskar att arbeta på markerna. Det är ett fantastiskt vinterarbete!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

En ny tid

Sommarens torka är över. Regnmolnen marscherar nu allt oftare i taktfasta steg över vårt landskap. Det tidigare så silverskimrande torra gräset har nu förvandlats till en brun/grå tovighet. Men detta är inte sommarens slut som vi upplevde i Sverige. Det är den ljuva blomstertiden som kommer med lust och fägring stor.

Vi upptäckte i dag de första späda skotten på den ymniga växtlighet som snart kommer att klä kullarna i en daggskimrande fräschhet. Tofslärkan har redan börjat sjunga. Kalles (härfågeln) hoande fyller våra regnbågsfyllda dagar. Snart kommer Robin (rödhaken) och sädesärlan. Det är dessutom bara några veckor kvar till tranornas skri.

Ovädersmolnen rullar in

Nu har vi framför oss Portugals vackraste årstid. Visst kommer det att bli gråa dagar insvepta i regn och med temperaturer på + 10. Men solen finns alltid där bakom molnen. Plötsligt tittar den fram och ger oss en svensk sommar. Det kommer morgnar med solgnistrande frost över kullarna, men vi behöver inte köpa en snöskyffel.

De första regnen har satt fart på myrornas svärmande. De bygger bon genom att gräva sig ner i marken. Regnen har gjort marken mjuk och nu har alla nya drottningar en möjlighet att skapa ett nytt samhälle. Vi går sannerligen en ny tid till mötes!

Tror dom att de är Esther Williams. Varför måste myrorna bada i vår pool?

I går fick vi besök av bloggvännerna Ulla och Jan från Milfontes. Det var ett tag sedan de var här förra gången. Det var nog därför de åkte lite vilse på vår stökiga väg. Men Frasse och jag störtade ut till deras undsättning och förde dem till Éguas. Alltid lika roligt med besök från våra bloggvänner!

Här borde det vara en bild på Ulla och Jan men vi skrattade och hade så roligt att vi glömde ta fram kameran.

Då vi startade vår blogg rådde en vän oss att inte berätta alltför tydligt var vi bodde. Faran var då att vi skulle få besök! Tur nog har vi i stället uppmuntrat våra läsare att besöka oss. Tänk så mycket kul och så många nya vänner vi har fått. Dessutom har vi därigenom fått 2 svenska rågrannar! Alla råd ska inte följas!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Tändstickstavla

Under påtvingad inomhusvistelse p.g.a. naturens skvättande, satt jag djupt nersjunken i en bok om Japans historia. Höga rop slet mig upp från den blodiga tillvaron. Det var Anna som behövde min omedelbara närvaro i köksavdelningen. Dit springer jag alltid med glada förväntningar. Men denna gång förstod jag att det inte var ett skri om provsmakning.

Hustrun hade, lite väl kraftfullt, sköljt ur kylskåpets grönsakslåda. En skummande svallvåg hade letat sig över diskbänkens kant och plaskat ut på köksgolvet. En bagatell, om det inte vore för de portugisiska byggreglerna. Vårt parkettgolv slutar 1 dm ut från köksbänkens sparklåda. Där, på gränsen mellan trä och klinker, har vi en dubbellist över den nödvändiga golvspringan.

Nu hade vattnet sipprat in under listerna, vilket inte är nyttigt för parketten. Men detta var en olycka i raden av många liknande, så vår åtgärdsplan var redan utarbetad. Först torkade jag upp allt synligt vatten. Därpå tag jag bort några skruvar från listerna, varvid de gick att lyfta upp lite. In med hushållspapper samt 2 tändstickor. Stickorna skulle få ligga där under resten av dagen som ströläckt, för att underlätta uttorkningen.

Uttorkning

Men varför har vi då gjort en sådan opraktisk golvläggning? Här kommer förklaringen! Då vår tekniker gjorde ritningarna på huset, lade han in klinkergolv i köket. Detta trots att vi sagt åt honom att vi ville ha parkett i HELA huset (förutom badrum). Eftersom vi, sedan Gustav Vasas dagar, vant oss vid att lyda myndigheters påbud, anhöll vi om audiens hos stadsarkitekten (SA) för att be om parkett i köket.

Denna begäran var uppenbarligen SA:s första under hans långa tjänstgöring. Nu fick vi en redogörelse för de renlighetskrav som gällde i Portugal. Det är tydligen nödvändigt att bekämpa bakterier med svabb i landets kök. Vi försäkrade honom att trägolv i de svenska köken på intet sätt ökat förekomsten av matförgiftningar. Argumentet föll på hälleberget.

Vi visste då att myndighetspersoner i detta förtjusande land, gärna vaskade ihop egen uppfattning med laga förordning. Därför ville vi ha ett rakt besked om golvet. Var det lagligt att lägga in parkett i köket? Svaret var politiskt d.v.s. fullständigt otydbart. Vi lämnade SA utan att veta vad vi kunde göra.

Därför har vi klinker under spisen och alla bänkskåp. I köket löper sedan en sorts brygga eller en catwalk för modevisningar, av parkett. Om byggnadsinspektören vid slutbesiktningen krävde klinker i hela köket, då skulle vi kunna ta bort parketten utan problem. Därpå var det bara att fortsätta att lägga klinker ut i hela köket! Som ni förstår hade inspektören ingen åsikt om vårt köksgolv!

En catwalk värdig Yves Saint Laurent

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Halvmodernt

Vi har en jämn ström av bloggläsare som tar sig ut hit i glesbygden för att besöka oss. Fantastiskt kul tycker vi. Uppenbarligen också något som besökarna tycker är roligt. De får liksom kött på de ben som våra blogginlägg har skapat.

Två detaljer i vårt boende väcker ofta den tekniskt intresserades nyfikenhet. Det är uppvärmningen och vattnet. Man skulle tro att vår sol-elanläggning, borde vara intressantare. Den kanske är det, men den får bara tekniknissen att tindra med ögonen. Det är ingenting som väcker debatt. Men det gör uppvärmningen och vattnet.

Vår huvudsakliga värmekälla i huset är rörspisen Sonja. Eftersom vi själva ritat och byggt henne, så är vi oändligt stolta över det intresse hon väcker. Förutom Sonja har vi också gaskaminen Carmen som står för den snabba uppvärmningen kyliga morgnar. Den delen av vårt uppvärmningsliv skapar alltså mest godkända kommentarer och gillanden.

Att vi värmer vårt hushållsvatten på köksspisen, får många ögonbryn att klättra uppför bekymrade pannor. Men är det inte opraktiskt, undrar de flesta. Ofta pekar de mot den alltid närvarande solen och säger att en anläggning för soluppvärmt tappvatten vore perfekt. Det är kanske då någon får syn på vår gasdrivna varmvattenberedare. Men, men! Varför använder ni inte den? Och då berättar vi hela historien!

Vår gasvarmvattenberedare är aldrig använd

Vi har för lågt vattentryck i våra ledningar, eftersom vi bara har självtryck från vattencisternen HB. Därför går det inte att ha en anordning för soluppvärmt varmvatten. Vidare fungerar inte gasvärmaren på det låga trycket. Men, men! Varför skaffar ni er inte en tryckpump? Vi får alltså här nöjet att berätta vidare om vårt l

En tryckpump är en investering som inte står i proportion till den nytta vi skulle få. I stället planerar vi att flytta HB ett par meter högre upp på Eirans kulle. Visserligen ökar då trycket, men vi kommer ändå inte att koppla in gasvärmaren eller investera i sol-varmvatten. ( Flytten av HB sker mest av estetiska skäl.)

HB: ska förflyttas några meter högre upp, till vänster om eken

Vi har nu alltid 15 l vatten under en svart plastpåse på glasverandan. Där tillverkar solen, mer eller mindre, varmt vatten året om. På spisen bättrar vi på värmen till angenäma grader. Inte ens under vintern går det åt mer än en flaska gas (ca 26 €) på 3 månader. Den flaskan räcker till all matlagning och allt varmvatten.

Visst är vårt boende lite halmodernt. Men det bara ökar känslan av att vi lever i ett oändligt sommarlov. Det är en idyll att värna om!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna