Skip to content

Livskraft

En enveten dimma har svept vår värld i gråhetens mantel i dag. Tidvis var dimman så tät att den mer var som ett duggregn. Alltså ingen dag för uppseendeväckande uteaktiviteter. I stället tog Anna tag i synålen och fortsatte på skapandet av våra solskydd till de västra gavelfönstren. Under Hustruns syende tog jag slamrande tag i gårdagens disk, så vår tillvaro var ändå fylld med vissa bestyr.

Så vid 15-tiden begrep dimman att den hade stannat för länge. Självfallet skyndade vi oss ut för en blomsterrunda på våra stigar i eftermiddagens mättade ljus. Vi upptäckte de första skira Malvorna. Stora bestånd av Andromeda bara stod och väntade på att slå ut. Det stora, kraftigt nedkapade, mandelträdet visade sina första ljusgrönsa nya skott. Det trädet tänkte ännu inte ge upp kampen om livet.

På sena eftermiddagen fick vi ett telefonsamtal från Nederländerna. Vi anade omedelbart var det var fråga om. Det rörde min äldsta vän som hade dött! Hon var mamman till min tonårskamrat och vi träffades första gången då jag var 14 år! Kontakten med kamraten har sedan länge förtvinat, men kontakten med hans mamma och syster har levt vidare i 53 år!

Mamman, systern och hennes man var alla med på Annas och mitt bröllop. Där höll hon ett tal till oss om kärlekens möjlighet! Hur kommer det sig att en vänskap kan uppstå mellan en tonårspojke och mamman till en av hans kamrater? Jag vet naturligtvis var det var som grundlade en livslång vänskap från min sida. Hon var den första vuxna person som behandlade mig med den respekt som endast vuxna visade varandra.

Ett träd kapas och strax skjuter trädets stam nya skott. Liv slutar och liv tar vid!

Min vän var 95 år då hon dog. Det går inte att säga att döden kom för tidigt, eller att den orättmätigt drabbade någon oförberedd. Visst var det så att hennes liv var slut. Trots det känner jag en sorg över det oundvikliga som måste ske i alla våra liv. Hon var den sista representanten från mina föräldrars generation. Men hon frågade aldrig om jag ville ha kaffe, då jag kom och hälsade på. Hon tyckte alltid att det var godare med sherry! Jag gillar damer men den inställningen till livet!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Optizon

Eldningssäsongen har gått pyrdöden till mötes. Framför oss ligger minst 180 dagar med obehövlig tjänstgöring från rörspisen Sonja. Ljuvliga tider! Härliga tider! Men innan vi riktigt kan hemfalla åt den frivola sommarnjutningen, måste vi tänka på Sonja. Efter en vinters tålmodigt slit, är hon säkert lite sotig i sina svartemaljerade rökrör. Men sotning är en mardröm för oss. Huset har en benägenhet att täckas i ett flyktigt lager av sot och aska.

Vi har tänkt oss att bära ut alla salens möbler på terrassen under sotningen. Det skulle skona möblerna samt underlätta städningen av salen. Men under en av hustruns djupdykningar på webben, fick hon reda på att det var möjligt att förvandla sot och aska till ett grått stoft. Dessutom föll detta stoft självmant av från alla rökrör och lade sig i botten på eldningshärdarna. Där kunde de sedan enkelt sugas upp med en askdammsugare!

Vi har fått nerskickat från Sverige en burk med ämnet Optizon. Det är trollkarlen i detta sotningssammanhang. In med Optizon i elden och HÄPP, ner rasar alla eldningsbeläggningar! Nu är det bara ett litet problem med detta medel. Det ska användas då eldningsutrustningen är riktigt varm! Och eftersom vi vet att Sonja brukar ha massvis med tjära i organen, så innebär det en kontinuerlig eldning med rejäl värme under en vecka!

Ska innehållet i denna lilla burk fungera i denna tunga matrona?

Men hur ska vi kunna stå ut med en het Sonja i dessa dagar. Huset är redan nu +25 på kvällarna genom solens uppvärmning. Om vi gör Sonja Optizon-het, då måste vi flytta utomhus. Vi har därför enats om att inte rengöra Sonja denna vår. Vi bränner ur tanten med Optizon i stället, då hösten kommer! Visst är väl det en fiffig lösning.

Vi har även beställt en askdammsugare att koppla till vår Mammut. Det innebär att vi kan göra en optizonering på Sonja, om vädret skulle bli sämre en vecka. Vi är mycket självbelåtna över vår flexibilitet!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Sprickor

Vi har börjat putsningen av vårt uthus genom att ge oss i kast med sydfasaden. Det är väggen med de 2 dörrarna. Alltså egentligen den viktigaste väggen. Varje tänkande person måste fråga sig varför vi började med denna vägg, som borde vara den viktigaste. Visst är den viktig, men den är också uppdelad i 3 avskiljda fält pga, dörrarna. Varje enskilt fält har varit en dags arbete och det har underlättat min läroprocess. Dessutom visste vi att sydfasader är illa ute då värmen kommer.

Nu har jag varit missnöjd med de första 2 fasadbitarna. Efter putsningsarbetet har fula sprickor skapats på väggen! Jag måste ha gjort fel på något sätt, men vad! Inför det 3:e partiet hade vi ett sammanträde i Familjerådet. Styrelsen enades om att genomföra 2 förändringar i arbetsgången.

Först skulle bruket, efter påslagningen på väggen, få vila där i fred ca 1 timme. Därpå skulle själva utjämningen (här finns säkert en byggnadsterm som jag inte har en aning om) av bruket ske med en mjuk och varsam hand. De första väggarna hade jag bearbetat ganska hänsynslöst, för att få en jämn yta.

Min personliga kris infann sig efter det att jag slagit på all puts på väggen. Hur skulle jag klara av att stå där och stirra på väggen i 1 timme utan att få röra den? För att lindra min vånda gav jag mig ut på lite markarbete i närområdet. Inget skingrar tvångstankar som fysiskt arbete med blommor och blader. Jag hade med mig Hustruns armbandsur, så jag hade koll på läget.

Jämnt och fint

Så hade det äntligen gått över 1 timme och jag hade tillstånd att skynda tillbaka till putsningen. Med varlig och kärleksfull hand arbetade jag försiktigt fram en jämn och sprickfri yta. Då föll de första regndropparna! NEJ, inte på min fina putsning!

Räddas det som räddas kan

Anna skyndade till undsättning! Jag hämtade plastskynken att hänga över väggen medan Hustrun dansade antiregndansen. Efter några avslutande drag på muren var den klar. Medan stora tunga droppar föll, byggde vi ett regnskydd över muren. Här borde jag ha varit gråtfärdig, men ett stort lugn fyllde min murarbaskropp. Jag visste nämligen att jag funnit den rätta metoden att putsa en vägg. Om nu regnet skulle förstöra dagens arbete, så låt det ske! Jag var säker på att kunna putsa om väggen i morgon, om det behövdes!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Tåligt

Mitt under vår långa mysfrukost ringde Handelsmannen (HM) i byn. Han hade att berätta att vår beställning av byggmaterial från gårdagen, skulle transporteras ut kl. 11. Uppenbarligen ringde hedersmannen från sin taxi på väg i något brådskande sjukärende. Samtalet var därför med begränsad hörbarhet. Men ändå! Leverans skulle alltså ske i dag, vilket var perfekt. Inget är värre än att ha en leverans hängandes hotande över våra huvuden. Ännu i dag minns vi med fasa en lördagsmorgon 07:50, då HM kom brummandes med tegel till vårt bygge. Jag stod utomhus, nyvaken och frusen. Fortfarande iförd pyjamas och myskläder. HM gav mig en bedrövad blick, pekade mot bygget och sade ”rapido”!(Tegel lastas av för hand!)

Eftersom vi inte visste om HM menade att leveransen skulle utgå från byn vid 11-tiden, eller om den skulle vara på plats vid detta klockslag, svävade vi i ovisshet. Därför vilade vi på vår bygghane denna förmiddag, vilket var klokt gjort. För redan 10:30 mullrade en traktor in på Thomas marker. Det var bara för mig att galoppera iväg i Frasse för att ta emot leveransen. Med på traktorflaket var cement och kalk till oss. Så denna molnprydda förmiddag bar jag runt på 330 kg cement och kalk. Därför var jag lite trött då jag återvände hem till Anna.

Kärestan tyckte att det var dags för lunchlagning, varför jag gick ut på byggplatsen för att bläddra bland formvirket. Eftersom denna sysselsättning per definition inte kan anses vara byggnadsarbete, var jag iklädd sandaler, shorts och annat somrigt. Mitt i formvirkesletandet, gled en planka snett och hamnade med sin kant över min vänstra stortå! Sammanstötningen, med smärtgraden 5 på den 10-gradiga skrikskalan, orsakade konstigt nog stor blodsutgjutelse!

Nya fina skydds-skor införskaffades i staden igår. Men nej då ut och jobba i sandaler skulle han...

Kris! Här stod jag alltså med en kraftigt blödande stortå just då lunchen stod och doftade. Det var fullständigt otänkbart att inträda i huset iförd en blödande stortå. Hustruns reaktion skulle bli förödande. Hon klarar helt enkelt inte av att jag är skadad. För att minska på blodflödet spolade jag eländet med kallt vatten. Just under sårvården hördes ropet att maten var klar. Blödandet hade nu upphört, men tån såg ut som jultomtens näsa.

Då jag kom in till maten satte jag omedelbart vänstra foten i min toffel. Men bara ungefär till hälften. På så sätt doldes tån av bandet över fotryggen. Snabbt satte jag mig på min plats och gömde fötterna under min stol. Anna märkte ingenting. Inte förrän vid dagens slut då jag klev ur arbetskläderna. Då kom det! VAD HAR DU GJORT MED TÅN?

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Mänsklig värme

En av årets höjdpunkter, gick av stapeln i dag. Vi var till skattekontoret och lämnade in våra deklarationer. Denna ritual är inget som avklaras via ett simpelt brevlådeinkast. Nej, nej! I Portugal får man ett inlämningskvitto som ett bevis på att vi gjort vår plikt mot samhället.

Då vi klev in på kontoret tidigt på förmiddagen, var det packat med folk! Mycket oroande för oss, eftersom vi som vanligt hade en diger ”att göra” lista inför dagens stadstur. Men alla människor i lokalen betedde sig som om de stod i kön till giljotinen. Vi liksom fördes mot inlämningsdisken av en ström av välvilliga leenden. Jag tittade tvekande mot folkhopen och gjorde den världskända gesten ”men ni är ju före”! Alla vinkade avvärjande, varför vi omedelbart kunde bänka oss framför deklarationsmottagerskan. Det är en kvinna som vi under många år plågat med intrikata deklarationsfrågor. Trots det såg hon ut som ett barn som ser tomtemor och tomtefar på julafton. Varifrån får dessa människor sin värme? Jag översvämmades av en våg av nordisk kärlek och försökte luta mig över disken för att ge tjänstekvinnan en kram! Hustrun, som känner igen mina vågor av sentimentalitet, tryckte dock kraftfullt ned mig i stolen.

Lite besvärligt blev det när vi upptäckte att infarten till en av våra affärer var uppgrävd

Efter skattekontoret skildes vi åt. Hustrun skulle hämta ut pengar och jag skulle besöka vår drogaria (färg-/järnhandel). Anna berättade senare att hon stött ihop med apotekerskan i vår by, på väg till ATM-maskinen. Enligt uppgift hade de ett glatt, livligt och givande samtal. Med tanke på Hustruns begränsade insikter i det portugisiska språket och apotekerskans stapplande engelska, så är en sådan givande samvaro ganska konstigt. Men vänlighet, sympati och igenkännande kanske inte behöver så många ord!

Vi var också in till Handelsmannen (HM) i vår by. Det var för att beställa byggvaror till grannen Thomas och till oss själva. Dessutom frågade jag om inte vårens hattar hade kommit. (Ni kanske kommer ihåg att vi planerar att ha en installation av hattar ovanför vår soffa Ektorp?) Visst hade HM fått hem en hög med halmhattar. Han försvann mumlandes ut på gatan för att uppsöka ett av sina otaliga förråd.

Så återkom HM med en 150 cm hög stapel av olika halmhattar. Han trodde att jag sökte hattar till mig och Anna. Därför blev han väldigt förvirrad då jag valde ut 3 olika hattar. Varför skulle jag ha så många olika hattar (skratt i butiken)? Därför att jag har så många huvuden (mer skratt i butiken)! Ibland är det roligt att handla!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna