Kallelseresa

Vi går runt i vårt paradis och väntar på en kallelse från regionsjukhuset i Beja. Vår familjeläkare har förklarat att Anna kommer att få en skriftlig kallelse från en ortoped. Därför åker vi numera in till posten i byn en gång i veckan. Det skulle vara ett förfärligt slöseri med vår dyrbara tid, om vi inte fyllde upp bybesöken med andra ärenden. Konstigt nog så har vi alltid något annat viktigt att uträtta då postbesöken stundar.

Då de gula taggbuskarna kommer drar sig den franska lavendeln tillbaka.

Då de gula taggbuskarna kommer drar sig den franska lavendeln tillbaka.

Vid dagens bybesök var det min tur att besöka sjukstugan och den allenarådande Administratören. Det är nämligen så att min 70-årsdag (pengar emottages girigt) närmar sig på dallrande ben. Innan dess måste jag förnya mitt körkort. Vilket i sin tur kräva ett friskhetsintyg, och detta måste gå via familjeläkaren.

I måndags gjorde vi en kallelseresa till postkontoret. Då stannade vi till vid sjukstugan där jag sammanträffade med administratören, som var på väg till baren för sin fikarast. Jag frågade honom om det var krångligt det där med läkarundersökning för ett nytt körkort vid 70-års sträcket. Han undrade när den stora dagen inföll. Tydligen alldeles för nära, eftersom han bad mig komma in i dag och boka tid hos doktorn. Nu har jag en tid kommande onsdag. Vi får se om de kommer att skicka runt mig till en massa olika experter, eller om det räcker med en skrattande stämpel från vår glada familjedoktor.

Nu blommar också den vilda gladiolusen

Nu blommar också den vilda gladiolusen

Efter tidsbeställningen åkte vi till Handelsmannen (HM) för att köpa några livsnödvändigheter. Skuggskyddande nät till Markisen, 2 stora halmhattar samt en trasmatta till köket. Det är liksom bra att ha ärenden hos HM då det inte finns något annat som väntar efter det besöket. Det tar nämligen alltid mycket tid att handla i den halvmörka lilla butiken.

Först det där allmänna hälsandet, men kvinnan som provade skor framför disken hade bara tid att svara med ett mummel. Jag var alltså nummer 2 i kön. Medan damen provade lågskorna i plast för 5 €, frågade HM mig vad jag skulle ha. Skuggskyddet finns i HM:s stora garage som ligger på andra sidan genomfartsgatan. Det var den detaljen som gjorde att min väntetid i butiken var växte. HM ville nämligen beta av alla kunderna som var i butiken innan han gick med mig över gatan för att mäta upp Skuggskyddsnätet.

Det var bara det att det droppade in nya kunder med en irriterande jämnhet. Så ett ögonblick blev vi ensamma i butiken. Jag förväntade mig att vi då skulle skynda ut till garaget, men HM ville hellre visa sina trasmattor. Det var bara att ropa in Anna från Frasse,, eftersom detta var hennes gebit. HM sken upp som en sedan länge avtackad beundrare, då min Hustru trädde in i butiken. Han kom liksom av sig i mattbläddrandet, varvid det kom in en ny kund! Milda Matilda. Nu skulle vi bli kvar där till lunch.

Den nya kunden var en trött gammal man, som inte hade något emot att vakta butiken medan jag och HM skyndade till garaget. Där finns ingen belysning. Det medför att HM inte kan läsa på rullarna med skuggnät vilka mått de har. En del nät är dubbelvikta, så det går inte att bara titta hur långa rullarna är. Till slut hittade vi en rulle med de eftertraktade måttet. Vi bar rullen till andra sidan av det stora garaget, där det finns en skjutdörr. Med den på glänt fick vi ljus nog att mäta upp mina 5 meter. Jag stängde därpå dörren och vi famlade halvblinda tillbaka i mörkret till den dörr vi hade kommit in igenom.

Under tiden hade det samlats en mindre folkmassa i butiken. Medan HM sammanräknade mina varor, förde han ett högljutt samtal med den väntande allmogen. Det var det vanliga utrönandet av vilka förråd han skulle behöva uppsöka. Jag måste hålla med om att det är fiffigt att kunna betjäna flera kunder vid samma förrådsbesök. Fast jag var nr 2 i kön då jag klev in i butiken, tog inköpet av mina tre varor mer än 45 minuter. Men jag hade kul hela tiden!!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Pool

Så har vi börjat med det stökiga igångsättandet av poolen. Varje vinter efterlämnar sig de mest förfärliga sediment i vår badglädje. Bottensörjan svåraste del är själva stoftet Det ligger som en sandbotten jämnt fördelat över poolens generösa 14,5 kvm. Vi vet att det inte är någon mening att försöka ta bort det genom pumpsystemets reningsfunktion. Det skulle omedelbart täppa igen alla filter som i sin tur måste rengöras gång på gång.

Vi tillgriper i stället utsugning av vatten och gegga via en hävertslang. Nackdelen är att poolen förlorar mycket vatten på det viset. Men vi räknar med att vår brunn har rikligt med den varan denna tid på året. Visserligen har det bara fallit 356 mm denna vinter, vilket kan komma att ge oss vattenproblem längre fram. Vi hoppas på ytterligare 50-100 mm under våren, men vi klarar oss nog ändå.

Sörjigt värre

Sörjigt värre

I går eftermiddag packade jag upp pumpens elkabel/transformator ur resväskan som legat utomhus sedan förra sommaren. Resväskan var en fiffig uppgradering av kabelförvaringen. Där inne har den varit skyddat mot gnagande möss och bitande mungos. De senare har flera gånger bitit av elkablar som legat utomhus. Även slangar brukar få käckt sprutande små hål efter deras närgångna nyfikenhet.

Fiffig kabelförvaring

Fiffig kabelförvaring

Allt måste alltså även vara skyddat under badsäsongen. Det har vi löst genom att stoppa ner hela elutrustningen i ett avloppsrör. En praktisk men mycket ful åtgärd. Här måste det nog bli fråga om att mura en kulvert som kan användas hela året. Nu döljer vi fulheten genom att lägga röret bakom en rad med skifferstenar. Nu ser det ut som ryggskölden på en dinosaurier sticker upp bakom poolen. Värmen klättrar över + 25 varje dag. Det betyder att badsuget har brett ut sig. Vår avsikt är därför att snarast möjligt få poolen klar för användning.

Arbetet på muren bakom uthuset går framåt varje dag. Det har blivit lite tvekamp mellan murningen och poolarbetet. Förmiddagarna (d.v.s. fram till 14-tiden) går i cementens tecken. Poolerandet får än så länge bara de krafter som är finns kvar på eftermiddagen.

En liten sandödla tittade in i köket under Annas luncharbete. Vi gillar ödlor och de finns alltid i vår närhet. De har bara en farlig egenskap, de blir nämligen mycket orädda. Tama ödlor lever osäkert då vi promenerar omkring huset. Det är ytterst olämpligt ur säkerhetssynpunkt att de kommer in till oss. Utfösningen går till så att jag kryper efter dem på golvet medan jag försiktigt lotsar dem mot köksdörren. Djuren tycker om att slicka oss på händerna. Troligtvis är det saltet som lockar. Men detta pussande krånglar till schasandet!

Kanske inte helt rätt plats för en liten ödla

Kanske inte helt rätt plats för en liten ödla

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Sållning

Bit för bit avverkar jag vårens arbetsuppgifter, Det som sporrar min arbetsiver är den väntande rivningen av vår första boplats. Husvagnen Tjosan står där med sin fula plåtveranda och väntar på tidens slut. Hon står just där vägen upp mot huset börjar. Hon är skabbig, mossbelupen och därmed en stor böld i den skönhetsupplevelse som utsikten erbjuder. Men jag får inte ta tag i Tjosan innan jag har byggt muren bakom uthuset. Och den arbetsinsatsen borde inte ta mer än en vecka.

Murarbasen i farten

Murarbasen i farten

Min arbetsiver fimpades omedelbart av att cementen som jag införskaffade i november, hade bildat ”stenar”. Det betyder att fukt startat härdningen i cementsäckarna. Men vi har bott länge i Alentejo och folket här har lärt oss hur man hanterar cementstenar. Cementen måste sållas genom ett fint nät. Den användbara cementen ramlar igenom nätets rutor, medan stenarna stannar kvar i sållet.

Det är anmärkningsvärt att en cementsäck som var nästan 2 månader äldre hade klarat sig. Men den hade förvarats i en samsonite resväska av den större modellen. Där i resväskan var det fuktfritt. Frågan infinner sig varför man inte skapar säckar som kan stå emot fukten bättre! Men så är livet i Alentejo. Frågornas antal växa med tiden vi bor här.

Efter en väl genomförd murningsdag satt vi i fikonträdets silade skugga och avnjöt ett av Portugals mustiga rödvin. Då hörde vi ljudet av en bil i vår omedelbara närhet! En uppskakande händelse som vi inte varit med om tidigare i år! Utan att skvimpa satte jag ned vinglaset samt störtade ut på gårdsplanen. Jag såg fronten på ett stort fordon som var på väg upp mot vårt hus. Som alltid i dylika sammanhang saknade jag ett hagelgevär eller något liknande pangverktyg!

Upp gå gårdsplanen svängde en stor bil från GNR. (Guarda National Republicana) är vår landsbygdspolis. De är organiserade under militären och behandlas med mycket stor respekt av lokalbefolkningen.) Eftersom jag har en polisiär bakgrund, tycker jag att det är mycket kul med uniformer och blänkande knappar av mässing.

Två glada män klev ut på gårdsplanen. De ville varken ha öl eller vin. Däremot önskade de veta var vår svenska granne Mattias höll hus. Nu var det inte fråga om något gripande eller så! Nej, nej. Mattias hade begärt hos skogsvårdsmyndigheten att få avverka några döda ekar. Ekar är fridlysta och de skyddas med blottade huggtänder av myndigheterna. Nu skulle GNR undersöka om ekarna verkligen var döda och klara för fällning! Vilken grej!

I tisdags var vi och hälsade på bloggvännerna BiKe (Birgitta och Kenneth). De hyr ett hus ett par veckor, på andra sidan dammen Alqueva. BiKe har väl utvecklade portugaltankar och nu var de på husspaning i Alentejo. Alltid lika roligt att få ta del av andra människors planer. Visst är det spännande att leta hus, men ack så tröttande.

På besök hos bloggvännerna Birgitta och Kenneth

På besök hos bloggvännerna Birgitta och Kenneth

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Sommaren?

Enligt officiell portugisisk kalender, har våren just tittat fram över vinterkanten. Därför måste det vara något galet då vi tycker att sommaren har kommit. Dag efter dag radas det upp alla dessa somriga ljuvligheter som säger att en ny tid är här. Hur ska vi då kunna bry oss om den anbefallda tidsräkningen!

Låt oss börja vår somriga uppräkning. Göken har kommit med sitt egensinniga lockrop. Nu har vi alltid härfågeln omkring oss. Den krabaten har nästan ett gökljud i sina hoanden. Så det kan vara svårt att lägga märke till gökens ankomst. Däremot är det omöjligt att missa Pilpojkarnas (Biätare är det officiella namnet. Men det visste vi inte då vi såg/hörde dem första gången. Då var vi bara tvungna att ge dessa luftens färggranna pilar ett namn.) drillande läte och fantastiska färgprakt.

Den lilla varfågeln Rödhättan har också intagit sin plats på markerna.

På själva markplanet hinner vi knappt med att bocka av alla blommor som ploppar upp. Primaveran (florentinerlilja) breder, till vår glädje, ut sig på ägorna. En synnerligen vacker blåskimrande njutningsspridare. Halte-Hans (blåmire) tonar också ned det rikligt gulblommiga ytorna med sin pigga blåhet. Taggbuskarna börjar bli gula och då skapar naturen säsongens praktfullaste bukett tillsammans med lavendeln.

Vi sitter allt oftare ute på Markisen och äter frukost. Ibland sätter vi oss där trots att kylan biter oss i tårna. Men vi vet att bara solen tittar fram bakom mandelträdet, då väller värmen in över frukostbordet. Slutligen har vi kanske det arbetsammaste sommartecknet. Poolen ska sättas i ordning! Åter har debatten tagit fart om någon form av uppgradering av badnjutningen. Borde vi inte byta vår enfärgade liner till en mosaikmönstrad. Anna ska göra ett dopp i poolutbudet i Algarve. Det är där som vi tror att vi kan hitta något.

Den smutsdöljande gardinen

Den smutsdöljande gardinen måste bytas ut! Den blev för smutsig.

Vi har också officiellt avslutat eldningssäsongen genom att avlägsna all ved från Markisen. Det är viktigt att få bort de utrymmeskrävande vedkorgarna nu då vi vill äta frukost där ute. Den vårstädningen är inte så ödesmättad, eftersom Vebo bara är ett 10-tal meter bort.

Annars har jag avslutat ett hårt arbete som legat och väntat sedan januari 2008. Det var då som vi fick upp vatten till kommande husbygget. Då var vi inte säkra på var vi skulle ställa vattentanken. Allt berodde på hur det skulle bli med huset och omgivande utgrävningar. Därför avslutade jag den gången nedgrävningen av slangen ca 50 meter från cisternen. Men nu står 2 cisterner på sin slutliga plats, varför jag har utnyttjat det senaste regnets markuppmjukning och gjort en storinsats.

Sent ska syndaren gräva

Sent ska syndaren gräva

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Naturnära

Rävan har besökt oss varje dag den senaste tiden. Inte bara det att hon har hälsat på, dessutom har det varit fråga om påhälsningar dagtid. För att umgänget med en räv ska vara riktigt trevligt, måste besökaren infinna sig så vi inte behöver stänga av en film eller så. Hon är dock osedvanligt reserverad i jämförelse med de oblyga individer som vi tidigare har haft äran att vara nära. Men varje dag vågar hon komma en liten bit närmare, för att komma åt de eftertraktade ostbitarna. Utfodringen bygger på att utslängningen blir allt kortare. På så sätt tvingas hon ut ur sin komfortabla zon.

Rävan III, den minsta räven som vi haft hos oss.

Rävan III, den minsta räven som vi haft hos oss.

En kväll hade vi dessutom en långvarigt visit av sagodjuret Nettan (en genette). Hon är en fantastisk blandning av katt/mård/manguster. Vi tror att det är de fladdrande malarna runt Markisen som hon är ute efter. Hon bryr sig inte om att vi står i fönstret och avnjuter henne. Just Nettans besök tycker vi är mycket exotiskt och glädjande.

Vi är mitt i en efterlängtad regnperiod nu. Under natten som var, fick vi hela 16 mm. Hela lördagen och söndagen skall tydligen kunna vältra sig i generösa nederbördsmängder. Vi har som vanligt förberett oss noga med ved, mat och dryck. Den där omständigheten att vi måste planera inför ovädersdagar, skapar en säregen känsla av närvaro med naturen. Vi njuter självfallet av varma och solskensfulla dagar, men oväderstiden har också sin härlighet. Vår utsikt kan bjuda på solsken över några kullar medan svarta regnmassor färdas borta vid bergen. Regn behöver inte vara tråkigt.

Häromdagen drog jag med mig Anna ut på en eftermiddagspromenad runt våra Blomsterstigar. Där hon gick med sina stavar såg hon ut som en liten Mora-Nissa på väg till kransmasen. Det var bara underlaget av blommande lavendel som stör liknelsen!

 

Mora Nissan på hal lavendel.

Mora-Nissan på hal lavendel.

 

Ett av våra gamla fruktträd som blommar. I bakgrunden syns Kaktusdalen.

Ett av våra gamla fruktträd som blommar. I bakgrunden syns Kaktusdalen.

Annars har vi gått som äggsjuka höns runt Carmen den sista tiden. Anledningen är att gasen borde ta slut vilken dag som helst. Tjänstgörande flaska har gjort sin plikt sedan den 7 november. Sedan dess har vi njutningslystet låtit henne spruta ut sin värme över vårt inomhusliv. Då det gäller uppvärmning, har vi dåligt utvecklade snåltarmar.

Nu är vi stadda med gasol igen.

Nu är vi stadda med gasol igen.

En ny flaska har sedan drygt 10 dagar stått berett bakom en fåtölj. Vi måste göra så. Det går inte att bara bära in en ny flaska i huset. De måste först rengöras från skräp och sniglar. Så idag, mitt under vräkande regnväder, tog gasen slut. Byte av flaskorna tog bara någon minut. Därpå väntade vi som vanligt 2 timmar innan vi startade Carmen. Sedan vi tillämpar denna väntetid, har inga gasmaskiner gått sönder i vårt hus!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna