Skip to content

Ensamma

Valpen Ragge dök upp på vår gårdsplan i torsdags eftermiddag. Han var då nära total utmattning av hunger och törst. Så fort han hade fått sin första mat gick han och lade sig under Frasse. Den platsen har sedan dess varit hans nattläger och siesta läger. Likt de flesta portugisiska hundar, försvinner han varje dag vid 12-tiden in i en svalkande skugga. Den lilla nosen tittar sedan inte fram förrän på seneftermiddagen.

I morse åkte vi på vår sedvanliga inköpsrunda. Det var fullständigt uteslutet att ta med Ragge. På utfärden var Frasse fullastad med sopor och tomma vattenflaskor. På hemfärden var han ännu mer lastad av förnödenheter. Dessutom gör hettan att ingen hund kan vara kvar i en bil på någon affärsparkering. Inte heller var det tänkbart att en av oss skulle vara hemma och hålla honom sällskap. Kanske tufft för Ragge, men det var han som hade valt oss och vårt liv. Dessutom räknade vi med att han inte vant sig vid att ha sällskap.

Vi lämnade honom strax före kl 9, där han stod och smaskade i sig en förstärkt förmiddagsutfodring. Ingen reaktion från honom då vi gav oss av i Frasse. Vår inhandlingsrunda (osedvanligt snabb) avslutades med att vi bokade ett besök hos veterinären i morgon. Med oroliga tankar nalkades vi sedan hemmet. Anna klev ur vid början på uppfarten och gick i förväg med lite hundgodis. Vi ville inte bli överraskade av en liten hund som skulle kunna skadas av Frasse. Från bilen såg jag hur Anna gjorde en gest av hopplöshet. Ingen Ragge!

Vi båda gick runt huset och ropade och visslade. Ingen glatt sprattlande valp kom störtande fram mot oss. Tungt, tungt. Fyllda med sorgsenhet började vi packa ur Frasse. Hela tiden pratade vi om varför Ragge hade gett sig iväg. Så gick jag upp för att öppna husets huvudkran. Då såg jag en rörelse i ögonvrån. Ett litet huvud tittade sömnigt fram från skuggan under skottkärran! RAGGE VAR KVAR!

Helt uppenbart var han irriterad över att vi störde honom i siestan. Visst var han glad att se oss. Men gladast tycktes han vara över att Frasse var tillbaka på sin parkering. Till den kära skuggan kröp Ragge så fort han slevat i sig sin lunch.

Så här tillbringar man de heta dagarna om man bor i Portugal. Då finns det inte minsta intresse av att umgås men några människor. Hur trevliga de annars än är.

Har Ragge nu börjat förstå att vi alltid kommer tillbaka. Han måste lära sig det, för vi kommer aldrig att kunna ta med honom till staden sommartid. Vi får se hur vi gör till vintern. Kanske är det ändå bäst att han får vara lös ute (aldrig bunden) med tillgång till en skön hundkoja, medan vi åker på våra korta utfärder. (För de som undrar kan vi berätta att vi just köpt en stor dyna som Ragge ska sova på i huset. Men den sovplatsen måste inskolas.)

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Nytt fokus

I tisdags denna vecka var vi på en stor inköpsrunda till Évora. I den stora staden beställde vi en ny poolstege samt undersökte möjligheterna att köpa rör till Olivdalsbrunnen. På hemvägen stannade vi i Reguengos för att handla i deras gigantiska kinesbutik. Anna hade siktet inställt på shorts medan jag spanade efter flugsmällare. Don efter person, skulle någon syrlig läsare kunna säga. Men här vill jag höja en fana för min arbetsuppgift.

Visserligen benämnes mitt byte flugsmällare (mata mosca) i Portugal. Men för oss har de ett mycket ädlare användningsområde. Det är därför som vi kallar dem daskar. Dessa daskar använder vi i poolen då vi plockar upp insekter från vattenytan medan vi badar. Alltså är de ett oumbärligt precisionsinstrument som vi använder flera gånger om dagen. Daskarna måste vara helt gjorda i plast för att undvika rostutfällningar. Vidare måste de ha ett så litet rutnät som möjligt så att vi kan fånga upp även de minsta insekterna. Jag kan därför hävda att inköp av daskar verkligen är ett ansvarsfullt uppdrag.

De två nya daskarna till vänster. Observera den slående designen.

Vår inköpsrunda i kinespalatset var mycket framgångsrik. Anna köpte 6 par shorts medan jag hittade 2 st. mycket annorlunda och intressanta daskar. Men nu på söndag kväll kan vi knappt minnas vad vi gjort tidigare i veckan. Trogna läsare vet att vi blivit adopterade av en hundvalp. Ragge (ja där har ni hans namn) har fått bada i dag. Då jag lyfte upp den lilla krabaten, förstod jag att det var första gången i sitt liv som han var med om att någon lyft upp honom. Han kissade nämligen på sig. Den beniga lilla kroppen fick en noggrann tvättning i solvarmt vatten på terrassen.

Torkad koskit, döda och levande fästingar, kardborrar och sårskorpor. Hela denna motbjudande sörja avlägsnade vi från Ragge, medan han satt fullständigt stilla i badbaljan. Inte skräckslagen men säkert mycket osäker. Helt uppenbart njöt han dock under våra rivande och kliande fingrar. Den lilla kroppen skakade, men det tror vi berodde på att han blev lite nedkyld av vattnet.

Skönt att bli torkad och ompysslad

Så lyftes han över i Annas knä, där han blev omsvept av en frottéhandduk med kattmönster! Då han var torr och lurvig, fick han ligga på ett gammalt påslakan i skuggan vid våra fötter. Vi tyckte att hela Ragge bara utstrålade lycka!

Brottningsmatch med ett gammalt påslakan

Vi planerar att ta honom till veterinär kommande onsdag. Sprutor mot valpsjuka, band mot fästingar och medel mot insektsangreppen på öronen. Plötsligt har shorts och daskar blivit oviktigt!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Mycket ful?

Eftersom vi nyligen har blivit adopterade av en hundvalp, känner vi oss mycket omskakade. Det är egentligen ganska fräckt att bara dyka upp en kväll och se hungrig och övergiven ut. Borde inte alla världens problem hamna utanför någon annans dörr? Vi har ju inte planerat att bli hundägare.

I morse hade vi en liten förhoppning att valpen skulle ha gett sig av under natten. Otroligt löjligt att tro något sådant. Vilken svältande varelse överger en hyfsad matservering. Och mycket riktigt. Det första jag såg då jag tittade ut genom sovrumsfönstret, var en liten hund som satt och mötte min blick! Suck!

Valpen fick sitt morgonmål bredvid oss där vi åt frukost. Efter maten försvann den snabbt tillbaka in under Frasse. Där var det skuggigt och tak över huvudet. Valpen låg sedan hela förmiddagen stilla under Frasse. Vi hade våra sysslor och vandrade fram och tillbaka över gårdsplanen. Men hunden låg stilla i skuggan.

Morgonmål

Så på senförmiddagen stack det ut ett litet huvud, då jag passerade förbi i ett ärende. Jag stannade till och inledde en konversation. En svanstipp viftade tveksamt och ett bakben sträcktes ut i friska luften. Jag började smeka bakbenet! Det låg kvar. Flera smekningar på en lortig och tovig päls. Så kom en nos och sniffade på min hand. (Här började jag få nackspärr i alla leder, eftersom byrackan till större delen låg under Frasse!)

Plötsligt lade hunden huvudet i min hand. Sakta började jag klia honom bakom det smutsiga örat. Huvudets tyngd i handen ökade med mina krafsningar. Detta var en valp som aldrig hade blivit tvättad eller borstad. Under tovlortiga pälsen kunde jag känna att den lilla kroppen saknade all underhudsfett. Hur länge hade den lille krabaten varit utan riktig mat?

Vid lunchen bytte jag om till adamsdräkt, för att ta ett uppfriskande dopp i poolen. Då mötte jag Valpen som gav av ett ylande som om den blivit stungen av en geting. Den ryggade bakåt samt morrade! Det var först då jag pratade med den som den lugnade sig.

Lite närhet, är aldrig fel.

En chockerande upplevelse för oss båda. Visst inser jag att en naken man på 68 år inte kan vara särskilt lockande för någon annan än den kära Hustrun. Men att jag är så ful att jag skrämmer hunden, känns faktiskt ganska tungt!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Fångade?

Åter en av dessa oräkneliga dagar med grader mellan +35 och +40. Förmiddagen gick åt till att pumpa vatten ur Olivdalsbrunnen. Gode grannen Thomas bistod oss med pumputrustning. Dessutom fick jag det förfärliga nöjet att färdas med på bönpallen, då han med en maskulint mullrande 4-hjuling, körde oss ner till Olivdalen. Ett fantastiskt fordon, den där 4-hjuliga motorcykeln. Vi tog oss fram likt stridsvagnsförare över alla buskar och ojämnheter. Har jag blivit för gammal för dylika busfasoner?

Pumpning av olivdalsbrunnen

Efter en väl använd arbetsdag, satt jag och Anna och njöt i skuggan av huset. Blöta efter pooldoppet, kunde vi fröjdas åt den isiga ölen och det svala vinet. Plötsligt hörde jag ett sorts flaxande ljud bakom oss. Eftersom det mer var på Annas sida, bad jag henne titta vilken sorts fågel det var. Det är en HUNDVALP sade Anna med mörk röst! Bakom oss, bredvid Frasse, stod en hundvalp och viftade lite blygt på svansen!

Under jaktsäsongen (sept-febr) händer det ständigt att vi får besök av vilsekomna jakthundar. Då ger vi dem mat och vatten samt ringer till Skogspolisen, som kommer och hämtar dem. Men då är det alltid fullvuxna hundar. Men den krake som stod bakom oss, kunde inte vara äldre än 6-8 veckor! Hur är det möjligt att en valp hittar fram till oss här i ödemarken? Nu har vi en gång, det första året vi bodde här, stött på en hundvalp. Men den valpen sprang bara bort från oss och kom aldrig tillbaka.

Vi har lovat oss själva att aldrig försöka jaga bort en vilsekommen hund. Alla ska få mat och vatten. Då får de nya krafter och kan efter någon dag, ge sig iväg för att hitta hem. Men den här lilla killen kan inte ha något hem. Han är för liten! Troligtvis har någon som har fått ett oönskat antal valpar, kört ut denna valp i ödsligheten, för att slippa ta ett beslut om avlivning!

I skydd av Frasse

Valpen fick först några av Rävans ostbitar, som den vräkte i sig. Därpå hällde vi upp en återhållsam mängd torrfoder i en skål, som den fick. Hela tiden höll sig valpen under/bredvid Frasse. Då den hade ätit upp torrfodret, hörde vi en ljudlig rapning från Frasses underrede!

Vad gör vi med denna?

Vi har bestämt följande: Vi kommer inte att jaga bort valpen. Den kommer att få mat och vatten, så länge den är kvar. Vi förstår att om vi matar den, då kommer den att stanna kvar! Inget vi har planerat, men livet har alltid en mängd överraskningar i beredskap!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Stridsplanering

Att åka och handla är inget som vi tar lätt på! Eftersom vi inte tycker om att lämna vårt paradis, är antalet utfärder till den stökiga verkligheten maximalt begränsade. En inköpsrunda är således förberedd i minsta detalj av min Anna. Min del av förarbetet innebär mest små förslag som ”behöver vi spik?”, ”poolstegen är på dödsbädden!” eller ”hur är det med väggarna till vedboden?”

Alla mina diffusa kommentarer medför alltid en generalstabsplanering från Hustrun. Hon blir dagarna före utfärden, knappt kontaktbar för yttervärlden. Hon letar sig nämligen ner i de djupaste lagerutrymmena i de affärer vi ska besöka. Sålunda förberedda, gav vi oss i morse iväg till den historiska världsarvsstaden Évora. Är ni förvånade om jag berättar att vi inte hade tid med ruiner?

Första nedslaget blev hos järn/plåt grossisten Chagas. Redan då vi parkerade utanför det imponerande industrikomplexet, började jag tycka synd om personalen. För dem var det en helt vanlig dag. De visste inte att Anna var på väg in.

På väg in till den välförsedda butiken Chagas

De synnerligen välstädade och ordningsamma utrymmena gav tydligen Hustrun blodvittring. Vi var ensamma i den gigantiska mottagningshallen, där ett ensamt offerlamm, stod bakom disken och klämde upp en mobil vid högra örat. Eftersom vårt nya hemland fortfarande har lite ”mansdominerat” över sig, släppte Anna, som brukligt, fram mig som en sorts stormtrupp. Den vänlige plåtkillen (PK) vände sig helt normalt mot mig.

Först alla dessa artighetsfraser angående hur urusel portugisiska vi pratade, vilket alltid får offren att tappa garden. Därpå kom vår fråga angående pvc-rör ämnade till dricksvatten. PK skrollade lite slappt på företagets sortiment och föreslog fesiga rör avsedda till kökskranar. Vi vill ha STORA rör, klargjorde jag. Då fick vi förslag på riktigt saftiga avloppsrör. Då lade Anna en mjuk hand på min högra axel och sköt mig åt sidan.

PK till vänster, som faktiskt mådde alldeles utmärkt innan vi gick.

”På er hemsida har ni grova dricksvattenrör med diameter upp mot 800 cm!” ( :-) , skall naturligtvis vara 800 mm) Eftersom jag nu endast var tolk, var det min uppgift att få PK att förstå lägets allvar. Han hittade inga rör med saftiga dimensioner. Då föreslog Anna att han skulle gå till några dammiga underrubriker och leta under Politejo. Där hittade den förvirrade PK, efter en svettig stund, just det som Kommandoran ville ha. Det märktes på den gode mannen att han aldrig tidigare hade varit nere i dessa källarvalv.

Så fick vi priser och leveransvillkor. De senare var otroligt förmånliga. Leverans ingick nämligen i priset. Att vi bodde 9 mil bort, hade ingen betydelse. Det var bara så att de körde ut våra varor, åt vårt håll, endast då de hade tillräckligt med övriga leveranser för att hyfsat fylla upp en bil!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna