Skip to content

Vara låg

Nu på förmiddagen då jag var på väg ut genom köksdörren, sade Anna ”Är du nere J-G”!  Jag stannade till och undrade hur hon kunde märka det. Uppenbarligen var det hur tydligt som helst. Det är nog svårt att gå runt med hemliga känslor, då det bara finns 2 människor. Det går liksom inte att gömma sig i det mänskliga bruset. Annas fråga piggade upp mig, eftersom det var nödvändigt att finna en förklaring till min sinnesstämning.

Vädret har varit synnerligen obehagligt de senaste dagarna. Temperaturer nära +40, hårda vindar, molntäckt himmel. Ett väder som omöjliggjort allt arbete ute på markerna. Utan vettig sysselsättning har jag svårt att se glatt på tillvaron.

Mandeln är mogen och klar att skörda. Så fort vädret tillåter ska vi gå runt på markerna och plantera nya träd.

Det var många år sedan vi hade någon mandelskörd att tala om. Men i år får vi egen mandel till glöggen.

Därtill är att Ragge tycks ha kommit in i en sorts förpubertet. Gång på gång de senaste dagarna har han fått ett hysteriskt kontaktbehov. Meningslösa hopp med medföljande bett i kläder och skor. Vi har gått till motanfall med att negligera och att förvägra honom all respons. Tur nog trubbar vårt svar av det mesta av Ragges osympatiska beteende.

Dessutom har Ragge fått svårt att komma till ro de senaste nätterna. Här tror vi att fullmånens klara sken kan ha en del i förklaringen. Natten som var gick jag ut och lade mig på soffan Ektorp, bredvid Ragges madrass. Syftet var att hjälpa honom att komma till ro. Han kom till madrassen för en stunds lek med min kelande hand. Därpå gick han in i vårt sovrum till Anna och lämnade mig ensam i salen. Snacka om otacksamhet! Ganska förgrymmad återvände jag raskt till den ljuva sängen. Ragge fortsatte ett tag med att vandra fram och tillbaka. Inget gnäll som störde, utan bara ljudet av hans tassar på parketten i den månljusa natten.

Tro nu inte att vi sviktar i våra känslor inför vovven. I stället är det så att han växer sig allt fastare in i vår tillvaro. Ett liv utan Ragge känns nu fullständigt omöjligt.

Slutligen är det nog så att semestermånaden augustis stiltje har hindrat våra projekt. Visserligen är byggaffären i staden öppen, men det går inte att få prisuppgifter eller att beställa hem varor. Det är bara att vänta på att september ska sätta fart på näringslivet. Vi har en höst med många projekt framför oss.

Slutligen beror min surmulenhet lite på att min öl är slut. Vid den senaste inköpsrundan till staden, inhandlade vi 2 sorter som nödtröst. Men jag kan inte riktigt njuta av ölen om den inte har den eftertraktade beskan. Livet ska njutas i nuet, men i slutet av augusti har det alltså varit några bitar som tjurat!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Hjärtetjuv

Han kom som ett yrväder med ett ton elände hängandes runt halsen. Fast han var oinbjuden, tyckte han att det var självklart att flytta in hos oss. Vi hade inga tankar på att skaffa hund. Det var nog därför det kom en hund och skaffade oss! Det var den 16 juli och då vägde den lilla utmärglade valpen bara 5,5 kg. Nu har han redan passerat 9 kg.

Valpen heter numera Ragge och han har tagit ett omtumlande grepp om vårt liv. Våra dagar har blivit fyllda av skratt och bus. Anna hävdar att det mesta av buset står jag för, vilket jag naturligtvis kraftfullt förnekar. Men låt oss göra några nedslag i hur vårt nya liv med Ragge kan gestalta sig.

Varje morgon börjas med att Ragge tycker att vi ska vakna. Vi lossas sova ytterligare några minuter, innan Anna går upp för att ta emot Ragges morgondyrkan. De gullar i salen en stund, varpå hon släpper ut honom med en liten godsak att gnaga på. Därpå kan vi dra oss i sängarna en 30 minuter innan vi går upp för att göra morgon.

Godisbus.

I mina morgonsysslor ingår att hänga upp solskyddet över sovrumsfönstret. Då behöver jag en liten stege. Ragge deltar naturligtvis i upphängningen på sitt vis, genom att klättra upp på stegen efter mig för att stjäla mina sandaler.

Varför ska han ha sandaler för. Jag behöver ju inga.

Morgon och kväll ska Fyrbeningen ha örondroppar. Han uppfattar det som 2 av dagens roligaste upplevelser. Han vet tidpunkterna och det räcker att jag ropar hans namn samt viftar med medicinflaskan, för att han ska komma störtandes in i min famn. Han ligger ner, varför jag måste vända honom för att komma åt båda öronen. Då fattar jag tag om alla hans ben, lyfter upp honom i luften och lägger ner honom på andra sidan. Under den manövern tycker jag mig höra ett pärlande skratt från honom.

När blev medicinering en lek?

Varje kväll får Ragge en rejäl avtvättning med trasa och rikligt med vatten. Därpå torkar jag honom kraftfullt med en frottéhandduk. Medan jag går runt och samlar ihop tvättutrustningen, travar Ragge bredvid mig liksom full av förväntan. Då jag faller på knä på terrassen, står han redan framför mig med glittrande ögon. Hela hans lilla lortiga raggiga kropp tycks darra av förväntan inför det mysiga som ska ske.

Ska vi inte börja snart

I går kväll behövde Ragge gå ut och kissa mitt under en spännande film. Vi pausade filmen och Anna gjorde honom sällskap ut. Efter väl uträttade ärenden tyckte Ragge att det var dags att leka med oss. Vi försökte förgäves stilla hans leklust, för att kunna se klart filmen. Men vi fick ge upp. Det gick inte att sitta i fåtöljerna. Det var bara att ställa oss upp för att se klart filmen. Då vi stod upp låg Ragge nöjt och tuggade på en leksak. Så visst har han förändrat vårt liv!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

JG:s Valpskola 2

I vår strävan att bli goda valpföräldrar, tar vi råd från alla källor. I hundfostringsvärlden är begreppet ”negligera” lösningen på de flesta problem. Metoden bygger på att vi människor måste inse att alla reaktioner, mer eller mindre, upplevs som uppmuntran av en levnadsyster valp. Om vi verbalt hutar åt vår telning som gör något galet. Då upplever valpen åthutningen som något positivt. Vi agerar och det är action fyrbeningen gillar.

Det är alltså här negligeringen kommer in. Genom att vända ryggen till, titta ut i rymden, vara tyst och stå stilla, får marodören ingen uppmärksamhet. Då slutar han med sitt beteende och gör något annat. Mycket fiffigt! Fungerar perfekt om dygnet hade 48 timmar.

Ragge älskar våra fötter, framför allt då de är under förflyttning på gårdsplanen. Han slår sina starka framben runt ett ben, samt borrar in sina vassa tänder i en oskyldig sandal. Matchvikten är nu 9,2 kg (5,5 då han kom), vilket medför att negligeringen uppstår av sig själv. Det går inte att ta ett steg till med Ragge kring benet.

Vi stelnar alltså till, i dessa situationer. Efter en stund tröttnar Ragge och går i väg för att lukta på ett grässtrå. Då tar vi ett litet steg, varvid på ånyo han hänger som en dykarsko på oss. Det tar alltså mycket tid att uträtta ärenden via gårdsplanen. Vi försöker spana inne från huset. Om vi ser att han vilar i skuggan på östra gaveln, då försöker vi smyga oss ut via västra gaveln för att hämta något i förrådet. Men den rackaren har hörsel som en hund och han genskjuter oss oftast med sin kärleksfulla beslutsamhet.

En morgon behövde vi hämta mjölk i förrådet till kaffekokningen. Eftersom jag var upptagen med kaffeframställningen, offrade Anna sig och gav sig ut i minfältet. Till slut var jag tvungen att öppna dörren och ropa efter henne. ”Vad gör du?” undrade jag. ”Negligerar”, ljöd svaret! Så kan vi inte ha det.

Därför har fiffige jag i dag tillverkat en Raggevisp. Det är en gren från en kobuske med många mjuka smågrenar och fröställningar. Anna använde vispen 2 gånger för att freda sig mot Ragges fotanfall. Båda gångerna avbröt han anstormningen då vispens grenar hamnade framför hans nos. Därpå räckte det att Anna gick runt med vispen på axeln. Ragge gjorde inga flera fottrakaserier. Han anföll inte ens mig, fast jag inte hade någon visp. Det räckte att Anna var i närheten! Vilken fantastisk upptäckt i valpuppfostringens värld!

Tro nu inte ett ögonblick att vispen någonsin hamnar PÅ Ragge, bara MELLAN fötterna och hans sylvassa tänder.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Golvade planer

Vårt lilla hus står exakt på den plats där en ruin tidigare låg. Ruinen var ett monument över fattigdomens oändliga eländighet. Där inne fanns det 2 rum, ett fönster och ingen eldstad. Var lagades maten? Hur värmde de upp huset? Behöll invånarna, som brukligt var, den äldsta dottern från skolan. Den flickan skulle tjäna som mammans hjälpreda och behövde inte kunna läsa! Hua! Det finns ingen romantik över den tiden.

Vad som finns däremot, är de stora skifferstenarna från ruinens golv. Anna och jag plockade bort dem inför rivningen av ruinen. Nu ligger många av stenarna återanvända runt poolen och vid husets östra gavel. Vackert ligger de där, bärandes på sin beklämmande historia. Vi är mycket lyckliga över att kunna använda dem på nytt. Men de passar, med sina buckliga ytor, inte alltid in i den nya världens möbleringsbehov.

Vi har gjort en kvadratisk yta av de största golvstenarna där vid gaveln. Och de skapar ett löjligt problem för oss. Den tänkta uteplatsen går knappt att använda, eftersom stenarna bildar ett mycket ojämnt underlag för stolar och bord. Varje eftermiddag flyttar vi runt våra trädgårdsmöbler för att hitta en kombination av stenar som inte välter stolar eller bord. Då vi utmattade, äntligen funnit jämna ytor till möblemanget, visar det sig att bordet står 2 m från stolarna och de står med ryggstöden mot varandra! Så kan vi inte ha det!

Familjerådet har därför bestämt att vi ska bita i det sura äpplet och lägga om själva uteplatsen. Den ska få en modern yta av jämna betongplattor i en grafitgrå färg. Vi kräver 2 saker av betongeländet. De ska färgmässigt smälta in i de slitna skifferstenarna. Och, viktigast, de ska vara sköna och jämna att ligga på för Ragge! Vi tröstar oss med att de borttagna stenarna kommer att användas på andra ställen runt huset.

Annars har vi inlett Ragges billektioner. Vi måste skapa ett förtroligt förhållande mellan Frasse (bilen) och Ragge. De har redan en kärleksrelation, men det gäller bara i parkerat tillstånd. Ragge måste lära sig uppskatta Frasses alla möjligheter. Det är ändå via Frasse som Ragge kan få komma ut i den stora världen.

Börjar lite försiktigt

Ragges Frasering (om uttrycket tillåtes) inleddes med att vänja honom vid högra skjutdörren. Det är den vägen som Ragge måste ta om han ska följa med oss ut i Portugal. Vi kan inte åka dit ut utan honom. Därför ligger det i allas intresse att Ragge kan avlägga en godkänd examen!

JG fick hjälpa mig in men Annas knä fanns ju faktiskt där

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

JG:s Valpskola

I morse åkte vi in till staden för att utföra dessa små ärenden som vi aldrig hinner med under de vanliga inköpsrundorna. Eftersom det var fråga om en inköpssväng modell light, kunde vi klä upp oss lite extra. Jag hade de bästa sandalerna, nyklippta tånaglar, bländande fläckfria kakibyxor, fräsch skjorta, nyrakad haka samt vattenkammat hår. Även Anna såg nystruken ut.

Efter hemkomsten kunde jag, under stor självbelåtenhet, hänga in de fortfarande krispigt fläckfria byxorna, på dess plats! Men hur är det möjligt, frågar ni er? Kan man komma hem till en hysteriskt glad valp och gå obefläckad förbi? Har inte Ragge långa ben och stora dammiga tassar? Kan det vara så att den lilla hunden förvägrades att visa JG sin ystra och fläckframkallande kärlek?

Jag förstår era frågor och ler lite belåtet över er brist på insikt. Eftersom ni är våra bloggläsare, ska ni få den första lektionen i ”JG:s Valpskola” helt gratis. Vår granne Thomas har, helt ovetandes, en viktig del i den första lektionen. Då vi kom hem från staden, passade vi på att svänga upp till Thomas´ boplats för att kolla läget. Vi brukar göra så i grannsamarbetets anda. Vi klev ur Frasse och tog en besiktigande promenad bland husvagnar och uthus. Allt var, som förväntat, reglementsenligt!

Då vi skulle kliva in i Frasse för att fortsätta den sista biten hem till Ragge, drabbades jag av en uppenbarelse! Plötsligt förstod jag var lösningen på Ragges nedsmutsande glädje låg! Jag säger bara ”strip tease”. Där framför min Hustrus förvånade blickar, klädde jag av mig! Ja, inte till helnaket tillstånd, utan bara de snygga kakibyxorna. De veks ihop och lades i Frasses baksäte. Själv satte jag mig vid förarplatsen och körde den sista biten i kalsipperna!

Varför har du inga byxor på dig?

Vid hemkomsten kunde jag sedan låta Ragges glädje välla över mig, utan en massa fyande utrop. Delad glädje är dubbel glädje! Om denna glädje dessutom kan spara valpägarens kläder, då väntar ett lyckligt hundägande på oss alla.

Jag inser att storstadsboende valpmänniskor, kan ha problem med min teknik. Men ni kanske kan klä av er på arbetet och åka hem iklädd en regnrock. Tänk också på att en hemkomst i underkläderna kan medföra en nytändning av ert äktenskap. Jag tror att jag kommer att göra succé med min valpskola!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna