Fronteira

I går berättade vi om den utflykt vi gjort till Ingrid och Per-Åke. På hemresan drabbades vi som vanligt av hungerkänslor mitt på dagen. Vi befann oss då i det vackert böljande alentejanska landskapet. Helt oplanerat stannade vi i den sömniga lilla staden Fronteira.

Några uteserveringar fångade vår uppmärksamhet. Vid en härskade en samling stormagade äldre män. Tvärs över den öppna platsen häckade ett gäng med rundhyllta tanter. Vi tyckte att den kvinnliga hopen signalerade den sorts servering som vi var intresserade av, varför vi gjorde matronorna sällskap. Självfallet hälsade vi artigt på den välvuxna kolonin.

Stadens sömniga folkliv spelades upp inför våra nyfikna ögon. Nu då vi inte färdades i Frasse, hade vi möjlighet att närmare upptäcka den lilla orten. Allt mycket välstädat med prydliga gamla hus. Vilket inte var fallet utefter den gata som vi brukar köra vid våra passager av staden.

Den lilla sömniga staden Fronteira

Den lilla sömniga staden Fronteira

Jag fick i uppdrag att ta en bild över serveringen. Tråkigt nog hade nästan alla damer brutit upp från borden. De skulle nog hem och fixa mat åt sina stormagade gubbar som satt vid den andra serveringen. Mitt uppdrag som fotograf förde mig i närheten av ett litet torg. Nyfiket gick jag runt och tog några bilder.

På ena sidan torget stod ett stort hus, nästan herrgårdsliknande. Några skyltar talade om ett det var en form av kommunal byggnad. Den öppna porten blev en oemotståndlig lockelse varför jag klev in i en vacker trapphall. Från ett rum hörde jag röster och jag stack in mitt nyklippta huvud. Över ett skrivbord hängde en skylt som talade om att det var kommunens kassa. Kvinnan under skylten log rart medan hennes samtalspartner försvann ut genom min dörr.

Jag frågade kvinnan om det vackra huset var ett palats? Hon berättade att det en gång i tiden ägts av en mycket betydande man, men ett palats tyckte hon inte riktigt att det var. Men så undrade hon om jag ville se byggnaden. Här gick min tanke till Anna som satt på uteserveringen och väntade. Men hon skulle säkert bli kvar till döddagar, om det var nödvändigt. Därför nappade jag på kvinnans otroligt lockande förslag.

Portugals stadsvapen i taket i trapphallen

Graffiti i trapphallens tak

Hon ropade in i ett annat rum att hon skulle följa med mig på en runda, sedan gav vi oss i väg. Visst var det en liten slottsliknande herrgård. Mycket vacker och så. Men det stora var att få följa med kvinnan runt i de olika lokalerna. Hon presenterade mig som en nyfiken svensk för domstolens personal, varvid allt arbete upphörde. Ingen tycktes ha något att invända mot mitt intrång. Hela tiden glada nyfikna människor som uppenbarligen var stolta över sin arbetsplats.

Sessionssalen

Sessionssalen

Anna väntade snällt på sin plats. Hon tyckte att jag hade varit borta länge. Men hon är van med mina små försvinnanden och tar dem med ro.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Samtal

Vi har varit och hälsat på bloggvännerna Ingrid och Per-Åke, som bor ett par mil norr om Castelo Branco, Alltså en resa på drygt 50 mil ToR för oss med övernattning på pensionat i staden. Per-Åke hade på ett ytterst fiffigt sätt löst vårt fläktbullerproblem. Vi har nämligen en stor önskan att kunna minska de ivriga fläktarnas nattbuller. Per-Åke hade byggt en grej som, via en annan elförbrukare, stjäl el från fläkten så den inte orkar går så fort. Den förklaringen är självfallet mycket ovetenskaplig, men resultatet blir att allt som koppas via Per-Åkes konstruktion, fungerar ungefär på 50 %.

Efter den vetenskapliga samvaron med bloggvännerna åkte vi till staden och checkade in på vårt pensionat. Kvällen var ljum och storstadens syndfulla brus lockade ut oss på en längre promenad ner till centrum. Vi hittade ett skuggigt bord på en uteservering och beställde 2 immiga öl som vårt sällskap. Ganska omedelbart observerade vi ett sällskap 2 bord framför oss mot gatan.

Vårt "Pang" för natten

Vårt ”Pang” för natten

Det var 2 kvinnor i den mogna medelåldern. En klädd i gult (Gullan) och en i storblommigt (Blomman). Framför dem halvlåg en mager man med likgiltig uppsyn (Liket). Gömda bakom våra solglasögon och vårt främmande tungomål, började vi så avnjuta föreställningen framför oss.

Gullan och Blomman pratade oupphörligen, mycket högljutt, med varandra. Liket var tyst och nästan helt katatonisk. Vi började spekulera vem av damerna som tillhörde honom. Anna satsade på Blomman, medan jag litade på Gullan. Vem Liket var intresserad av gick inte att utröna.

Vår öl tog slut, varför vi beställde in lite mat och ytterligare öl. Vi mumsade medan damerna kacklade. Så hände något dramatiskt! Båda damerna reste sig upp, naturligtvis inte under tystnad. Nu fortsatte samtalet ståendes. Liket var på väg att glida ner under bordet. Vi visste fortfarande inte vem som var ägare till Döingen. Men så kysste kvinnorna varandra på kinderna. Smackandet väckte Liket, som kravlade sig upp från stolen, Så fick han en kindpuss från Blomman (jag hade rätt) varpå han åter föll ihop i stolen.

Gullan satte sig, varvid samtalet kunde fortsätta, med förnyad intensitet, med den stående Blomman. Vi resonerade hur det hela skulle avslutas. Vårt värsta senario var att Liket med ett vrål skulle slå ihjäl de båda damerna. Inget blodigt hände dock. Det hela blev mer som en stilla solnedgång. Blomman backade allt längre från bordet medan samtalet glesnade för att slutligen upphöra med kärleksfulla väninnevinkningar. Ingen viftning från Liket.

Senare på kvällen tog vi en vilopaus på en uteservering i ett bostadsområde. Ingen turistfälla.

Senare på kvällen tog vi en vilopaus på en uteservering i ett bostadsområde. Ingen turistfälla direkt.

Varmt

Dag efter dag trampar in i vårt liv fullpackade med plusgrader. Aldrig tidigare har vi varit med om att temperaturen legat runt +40 under så lång tid. Hela juli har vibrerat runt det strecket. Med tanke på gradernas övervåld, är det synnerligen förvånande att vi sover gott varje natt. Det betyder inte att nätterna skänker en riktig svalka. Nej, nej. Det är sällan som natten dalar under +20. Men vi har ändrat vår taktik mot hettan. Den nyinköpta stora fläkten surrar varje natt. Dess uppgift är att få luften att lämna huset så att nattsvalkan kan komma in.

Värmen gör att vi skjuter på kvällsduschen allt längre in i kvällen/natten. Självfallet viktigt om man vill lägga sig fräsch och sval. Dessutom innebär det att vårt tvättvatten har hunnit svalna lite. Vi har nämligen problem med vårt kallvatten. Ja nu måste jag erkänna att vi har inget kallvatten. Allt vårt vatten är varmt eller lite för varmt. Den dusch som skall ge oss en efterlängtad uppfräschning blir i stället den skållande upplevelse som endast en vinter kan efterfråga!

I denna allomfattande värme, är poolen vårt svala tempel. Så obeskrivligt ljuvligt att få omsvepas av dess svalkande vattenmassor (ca 14.5 kubikmeter). De senaste dagarna har jag mest kunnat titta längtande på den lockande blåheten. Anledningen är en söndersparkad lilltå på högerfoten. Plåster och pool är inte den bästa kombinationen. Just nu tillåter jag mig endast ett dopp per dag. Det genomföres med den skadade foten på poolstegen ovanför vattenytan. Men för att komma upp ur badet, måste tån ner i vattnet. Alltså ett läge som kräva yttersta snabbhet!

Stackars tå.

Stackars tå. Här gäller det att skydda den.

Annars går vedbodbygget sakta framåt. Fönstret sitter monterat på stålbalkarna och brädorna som skall vara underlag för väggplåten är på plats runt fönstret. I går var det meningen att jag skulle montera den första fasadplåten runt fönstret. Men plåten ville inte medverka i tillskärningsarbetet. Denna ovillighet var inte oväntad. Jag visste att plåt med falsar (ondulerad) har en obändighet som inte passar bra ihop med en plåtsax. Men inte hade jag förväntat mig en sådan total ovilja till samarbete.

Fönster på plats

Fönster på plats

Det är bara att acceptera att plåten inte går att klippa utan specialverktyg. Och hur ska jag kunna hitta ett sådant verktyg i dessa trakter. Och vinkelslip är inte att tänka på. Den arbetar alldeles för fort och stänker glödande spån över plåten. Dessa spån bränner sig fast och börjar rosta under kommande vinter. Här gäller det att handsåga! En sticksåg skall införskaffas och därpå skall jag besegra plåten med slit och släp!

Inte direkt samarbetsvillig

Inte direkt samarbetsvillig

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Empati

I och med att barnbarnfamiljen återvänt till Hjältarnas land, har bygget på vedboden tagit några kliv framåt. Jag hade i går gjort en ingående besiktning av de 4 glasdörrarna runt husvagnen Tjosan. Skulle någon kunna duga som ljusinsläpp i den nya vedboden? För ett otränat öga (varvid jag menar att mina ögon är synnerligen tränade) såg de alla ut att stå i tur för en massgrav. Men träkonstruktioner har en vidunderlig förmåga att vara i prima skick under de mest förfärliga färglager.

Jag gjorde omedelbart (alltid imponerande med raska beslut) den bedömningen att endast den östra eller västra dörren skulle kunna gå att använda. De 2 åt söder var alltför misshandlade av sin, snart 11-åriga, tjänstgöring i strålande sol och piskande regn. Här i Alentejo tror jag att solen är det som mest bryter ner byggnadsdelar i trä.

Kan detta duga tro?

Kan detta duga tro?

Jag valde att först undersöka den västra dörren. Inte för att den såg bäst ut. Nej, nej! Mitt väl genomtänkta beslut grundade sig på att då kunde jag arbeta i skuggan! (En får inte vara oklok!). Arbetet inleddes med att avlägsna en ryslig mängd spindelväv på insidan. Tänk vad dessa 8-beniga byggmästare kan få min puls att öka! Demonteringen gick enkelt eftersom vi hade gjort verandan runt Tjosan så rivningsvänlig som möjligt. Vi visste inte då hur myndigheterna skulle betrakta vårt bygge. Det visade sig senare att alla fullkomligt struntade i vad vi hade gjort.

Nja, inte helt men halva är i god kondition.

Nja, inte helt men halva är i god kondition.

Då dörren kom fram till byggplatsen hopade sig omedelbart en mängd problem. Nederdelen på bågen var i mycket dåligt skick. Vidare visade det sig att hela partiet var lite för högt för att kunna få en smart infogning vid marken. Då drabbades jag åter av min berömda fiffighet! Jag delade på dörren i 2 delar. Bort med dörrens skadade nederdel och kvar blev ett fräscht fönster!

Här härskar de 8-beniga byggmästarna

Här härskar de 8-beniga byggmästarna

Pysande av självgodhet avslutade jag förmiddagens arbete och begav mig till poolen. Så ljuvligt att få svalka en flitig kropp i Annas krispiga poolvatten. Just som jag låg där och fröjdades, kom Hustrun tågandes med en ny klorpuck till Honken (klorbehållaren). Hon hälsade mig vänligt, samt försvann bakom hörnet för att komma tillbaka med en behållare med PH minus!

Gäller att sätta igen, så inte vinden får tag och lyfter hela skapelsen och exporterar den till Spanien.

Gäller att sätta igen, så inte vinden får tag och lyfter hela skapelsen och exporterar den till Spanien.

I detta ögonblick drabbades jag av en förståelse hur oliven i drinkglaset måste känna sig. Den gröningen skvalpar, liksom jag, runt i en ljuvlig vätska medan bartendern står och pytsar i olika ingredienser. Förvånar det någon att jag fick en kallsup!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Dörr

Arbetet på vedboden har nästan helt upphört under familjens besök, Den arbetstillgängliga delen av dagarna, alltså förmiddagen, har gång på gång ockuperats av olika turistiska aktiviteter. Det har varit mycket utmanande för mig, eftersom bygget har stannat upp mitt i ett rolig moment. Stommen står nu stabil och fast, beredd att ta emot det efterlängtade yttre höljet.

Övergångsfasen mellan stomme och hölje var monterandet av dörren. Det tog faktiskt en hel familjefri förmiddag att få dörren på plats. Karmen var egentligen utformad för att passas in i ett murverk. Därför bjöd min regelstomme av stålbalkar på en spännande utmaning. Det sägs att den perfekta harmonin för oss människor upplevs i de ögonblick då vi befinner oss i stadiet ”flow”. Tro nu inte att det räcker med att svetten flödar. Nej, nej! Här är det fråga om en fullständig koncentration av alla våra sinnen för att lösa en uppgift. I detta tillstånd förlorar den flitiga all uppfattning av tid och rum. Då är det bara dörrkarmen som gäller!

Varning för brännskador

Varning för brännskador

Då karmen var på plats var det dags att hänga på dörren. Den hade då stått lutad mot en vägg i fullt solsken hela förmiddagen. Det var som att lyfta ut en gigantisk form från köksugnen. Handskar och heltäckande kläder var ett svagt skydd mot allvarliga brännskador. Men belöningen kom då dörren ljudlöst gled på sina gångjärn och stängdes med en Mercedes liknade dov duns! Därpå tillbringade jag 30 minuter på att försöka hitta nycklarna till dörren.

Ja, så är den nästan klar. Bara lite väggar och tak kvar.

Ja, så är den nästan klar. Bara lite väggar och tak kvar.

Annars tog jag åter med mig äldsta barnbarnet ut på skorpionjakt i går. Minstingen tyckte att det var för varmt, så hon stannade inne i husets skugga. Jaktsällskapet gick denna gång till Liljeåsen. Med tanke på mängden komockor på åskrönet, borde den heta Prutthögen. Vi arbetade oss systematisk genom de av solen fullständigt uttorkade mockorna. Inom mig svor jag ve och förbannelse över de svekfulla skorporna. Var attan höll de hus denna sommar.

Men så sprattlade det till under en nyvänd mocka! En medelstor gulsvansad skorpa gick upp i försvarsställning med taggen hotande höjd över ryggen. Barnbarnet blev något chockad över upplevelsen att verkligen se ett odjur. Men skorpor är bara stilla i försvarsställning under en svindlande kort tid. Bytet måste nedläggas medan den flyr! Så kom det sig att flickan blev en Matadora och fick något att berätta för kompisarna i Sverige. Jag var mycket nöjd över jaktdagen. Det låg nämligen lite av ”morfar luras” över den föregående bytesfria skorpjakten!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna