Posted by
Jan on
27 juli 2014, 9:16 e m
Det har varit en skickelsediger dag i uthusbygget. Vattnet är inkopplat till tvättstugan. Dessutom har vi kopplat bort tvättmaskinen Vasco (släkt med da Gama) från vattnet inne i husets badrum. Alltså två åtgärder där så mycket hade kunnat gått fel.
Alla som arbetat med rördragningar vet att varje arbetsdag kan bli spolierad av en liten droppe i en nygjord koppling. Det är med rördragningar som med matematik. Man kan inte ha ganska rätt! Antingen så håller alla kopplingar tätt eller så är det fel!
Här gäller det att hålla tungan rätt i mun
Vi har varit i lite tidsnöd de senaste dagarna. Våra grannar är på väg att åka tillbaka till Sverige och då försvinner Thomas som ska hjälpa mig att bära över Vasco från huset in i tvättstugan. Men nu är uthuset klart till 99,5 %. Kvar är att måla väggarna över golvsockeln, vilket tar ca 30 minuter/rum. Dessutom ska vi ha in el, men det är en baggis. Elförsörjningen ska skötas av lösa kablar utan något fast montage. Därför betraktar vi det som redan fixat.
Vasco är frånkopplad
Nu ser vi med fröjd fram emot att få montera alla hyllor i uthuset. Sedan kommer vi att flytta över förråden från Tjosan och Jörn. När det är gjort så.. stop, stop! Vi kommer alltid ha något projekt på gång. Nu nöjer vi oss med att uthuset är färdigt!
Vi har nu även klivit in i rollen som matte och husse till Rävan. Länge har vi hållit damen på avstånd, men vi tyckte nu att det var dags för en avmaskning. Det lilla djuret har på något sätt liknat mig. Hur mycket mat vi än får så blir vi inget rundare. Hustrun påstår med bestämdhet att jag inte har mask. Däremot ansåg hon att Rävan sannolikt behövde en kur. Nu får vi se om den lilla matfrierskan kan lägga på sig lite hull!
Webbansvarig och bildredaktör är Anna
Posted by
Jan on
26 juli 2014, 8:55 e m
Våra dagar är alltid flitiga. Gårdagen inledes med att Anna klippte mig. Hustrun tycker att jag är en synnerligen stilig man om jag har kortklippt hår. Så fort kalufsen börja söka stöd på mina öronen, tycker hon att jag verkar vara en uteliggare och då finns det inte mycket tjusighet kvar. Därför hade vi en ömsesidig frisörsalong i går.
Den flitige, fogade klinkergolvet idag. Gissa om jag längtar från detta förråd.
Det finns en fundamental skillnad mellan våra förhållningssätt till klippandet. Jag överlämnar mig modigt och utan krusiduller till Kärestan och den nyinköpta hårsaxen. Medan hon mumlandes arbetade sig igenom mina testar, satt jag och planerade den kommande dagens golvarbete. De enda obehagligheterna under frisörsstunden var då hon blötte ner hela mig med Spruttan. Jag vet att blött hår är grunden för en lyckad klippning. Men varför måste jag bli blöt enda ner till shortsen?
Därpå blev det Annas tur att bli klippt av mig. Varför utgår hon från att jag har onda avsikter med hennes hår? Varför har hon så många instruktioner och förbehåll inför detta enkla arbete? Jag tror att då det gäller hårklippning är jag från Mars och Anna från Pluto.
Så fick jag ner henne på pallen. Med några väl kalibrerade duschar från Spruttan, blötte jag ner hennes hårsvall och ingenting annat. Nu är min uppgift mycket enklare än den som Hustrun står inför då hon ska klippa mig. Men som hon beter sig skulle man kunna tro att det är precis tvärt om. Jag ska bara klippa av håret i en rak kant från öra till öra. Ett arbete som tar högst 5 minuter. Det skulle gå på 1 minut, om hon höll tyst och satt stilla under mitt uppdrag. Men det är nog så att kvinnor har en högre ångestfaktor då det gäller hår än vad män har!
På seneftermiddagen satt vi i husets skugga. Rävan var naturligtvis tillsammans med oss. Hon hade nyss fått en rejäl hög med torrfoder och borde därför vara nöjd. Men då Anna kom ut med osttärningar till det mustiga lokala vinet, hände något anmärkningsvärt!
Skålen med osttärningar stod på vårt låga utomhusbord. Rävan kom fram till bordet och höll nosen 5 cm från bordskanten. (Hon vet att hon inte får ha sin nos bland våra saker.) Plötsligt förvandlades hennes ansiktsuttryck. Hela räven verkade sjunka ihop och, (nu kommer det) hennes underläpp började darra! Omöjligt säger ni! Men det var så vi uppfattade det! Hela Rävans ansikte skrek ”varför får inte jag några ostbitar”! Därpå fick hon som tröst ett par rejäla nävar med torrfoder. Snacka om känslomässig utpressning!
Webbansvarig och bildredaktör är Anna
Posted by
Jan on
24 juli 2014, 7:46 e m
Tro inte att det går att leva smidigt i Portugal utan dagens rubrik. Grundregeln är alltid att du måste vara maximalt påläst och insatt innan du konfronteras med den vänliga portugisiska verkligheten. Vi hade alltså förberett oss grundligt inför dagens stadsbesök.
Anna skulle undersöka möjligheterna att uppgradera vårt internetabonnemang. Eftersom vår verklighet skulle få varje svensk konsumentvägledare att begära förtidspension, hade Hustrun noga satt sig in alla korsbefruktade specialerbjudanden. Hon hade tryckt upp diverse dokument med de olika alternativen, så att hon, utan att darra på handen, skulle kunna påpeka vad som hade erbjudits.
Jag å min sida, hade ritat ett tänkt kopplingsschema till vattenindragningen i uthuset. På min ritning framgick varje kran, rörstump och koppling som jag ansåg var nödvändigt för att få in vattnet. Med mig till butiken hade jag dessutom en låda med alla familjens rör/kopplinga/slangar!
Familjens rörkopplingar jämte makens konstnärliga ritning
Så inne i staden skiljdes vi åt. Dock självfallet med en varsin mobil, om vi skulle behöva kontakta varandra. Jag dök frustande in i stadens byggvaruhus. Första uppgiften var att få rättelse på grannen Thomas felaktiga leverans. De rätta varorna skulle inte kunna levereras förrän nästa vecka. Alltså samma vecka som våra kära grannar återvänder till hemlandet. Men butiken lovade att leverera och låta oss ta hand om det praktiska.
Därpå gick jag till röravdelningen och lyckades fånga in 2 av personalen. Här tog jag fram min klargörande ritning, samt öppnade min låda med rörkopplingar. Personalen grävde ivrigt i lådan alltmedan de försökte konstruera det vattensystem som vi ville ha. Självfallet saknades det några viktiga detaljer, vilka inköptes.
Framme vid kassan påpekade jag att jag önskade återlämna ett paket klinker som inte gått åt till uthusgolvet. Inga problem. Skulle jag bära in paketet från Frasse? Nej, nej! Du ska ändå åka upp till övre förrådet för att få slangen som du betalt. Då kan du lämna in klinkern där uppe! (Förtroende!).
Just ute ur min butik fick jag en telefonkontakt med Kärestan. Min närvaro var av nöden i internet butiken. Vårt abonnemang står nämligen i mitt namn! I butiken var det packat med folk. Likt en isbrytare plöjde jag mig fram till disken och Anna. Övriga kunder var ute efter att ladda sina telefoner. De lämnade 5-10 € samt uppgav sina telefonnummer. Man måste alltid tänka på att Portugal är ett ganska fattigt land. Vanligtvis har människor inte pengar att ladda sin telefon med 50 € eller att fylla tanken till bilen. Här är livet fyllt av små utgifter! Men vädret är underbart!
Posted by
Jan on
23 juli 2014, 8:57 e m
Vid fyllda 67 har jag stora svårigheter att maskera årens framfart med min lekamen. Anna, som älskar mig blint, vägrar att se årens gnagande inverkan. Hon betonar i stället det som eventuellt kan framställa mig i en smickrande dager. Ord som ”Titta på den där hösäcken, han är säkert 10 år yngre än dig”, är kärlekens ord. Det har ingenting med sakernas rätta tillstånd att göra.
Den obarmhärtigaste måttstocken på min ålder är hur jag klarar av att lägga klinker i uthuset. Den uppgiften sållar agnarna från vettet, eller hur det nu var. Klinkerläggning är en uppgift för unga människor som fortfarande har sin rörlighet i behåll. För mig har arbetet bara varit en enda lång knävandring.
Snart inflyttningsklart, trots ömmande knä.
För några år sedan besökte vi Fatima som är Portugals stora religiösa vallfartsort. Där såg vi en gammal kvinna som gick på knäna över den stora öppna platsen upp mot helgedomen. Kvinnan hade bundit fast knäskydd runt benen, men trots det måste knägåendet bara varit en enda stor pina. Jag vet. Jag har varit där, fast mitt Fatima bara var uthusgolvet.
Men nu är det klart. I dag lade jag den sista darrande handen på golvsockeln. Onödigt i ett uthus, menade Hustrun. Men en sockel skyddar väggen mot den evigt återkommande golvrengöringen och hjälper till att hålla rummen fräscha.
Av byggnadsarbetet återstår nu bara fogningen av golven. Jag trodde att vi hade sådan fogmassa hemma. Visst hade vi det, men den var från 2011. Enligt texten på plastpåsen garanterades brukets kvalitet bara under ett år! Nu vet vi alla att fabrikanter sätter datum på härsan och tvärsan. Men 2 år för gammalt var väl ändå väl mycket? Var vi beredda att foga golven med något som senare kanske förvandlades till stoft? Nej, inte vi. Fogmassa kostar inte mycket. Därför åker vi in till Moura i morgon och köper ny massa samt kopplingar till vattendragningarna.
Att ha hus i Alentejo medför att jag måste vara murarbas, rörmokare och elektriker. Ni förstår att det kan ibland bli jobbigt för pensionären!
Webbansvarig och bildredaktör är Anna
Posted by
Jan on
22 juli 2014, 9:30 e m
Hon kom raskandes i går eftermiddag. Vi satt i husets skugga vid den östra gaveln. Pooldoppandet hade jagat hettan på flykten och vi satt bara och njöt av kvällningens svalka. Rävan lade sig ner, en dryg meter från våra fötter, samt hittade en skön ställning och tycktes somna. Våra röster bekom henne inte. Men om vi skrapade med fötterna, då öppnades ögonen i en gyllene strimma för att se vad som var på gång.
Stör inte
Rävan delade vår sköna seneftermiddag under en halv timme. Så reste hon sig upp. Sträckte på sig och gäspade stort. (Rävar har massor av sylvassa tänder. De påminner faktiskt om kattor, därvidlag!) Så gick hon upp på terrassen och fram till sin lokaltelefon (ventilgallret) och krafsade högljutt och uppmanande!
Sylvassa tänder
Helt uppenbart var Rävan hungrig, och då var krafsandet på gallret hennes sätt att säga det. Vi var mycket förvånade, eftersom vi trott att ventilkrafset var ett sätt att tala om för oss att hon hade kommit. Men i Rävans ordförråd betydde tydligen krafset bara att hon talade om för oss att hon ville ha mat. Alltså har vi och Rävan pratat förbi varandra under ett par år!
I morse väcktes vi av det irriterande ventilkrafset. Tidpunkten var inte ohyfsat tidig eftersom solen sken in i vårt sovrum. Då jag tittade ut på gårdsplanen såg jag först bara Tippen med sin vita svanstipp. Vi fylldes av glädje över att Rävan tydligen har lärt en av sina ungar hur man kallar på betjäningen.
Mor och dotter
Men då vi öppnade dörren ut mot terrassen, såg vi Rävans något rufsiga uppenbarelse. Vi måste faktiskt påstå att både Rävlingen och Tippen är mycket sötare än sin tilltufsade mamma! Det var alltså Rävan som hade ringt på room service!
Det är varmt nu, därför sover jag med öppen mun.
Vi slängde ut rikligt med hundfoder på planen framför terrassen. Tippen var lite skygg, men lockades uppenbarligen av mammans ivriga ätande. Vi får nog vänja oss vid att ha 3 rävar runt huset. Nu gäller det bara att inte få dem att tro att all mat ska komma från oss!
Webbansvarig och bildredaktör är Anna