Posted by
Jan on
18 maj 2012, 6:23 e m
Det är inte stor ide att tvätta Selma. Det räcker med en enkel resa in till byn, för att hon ska se ut som en av Erwin Romels pansarvagnar inför slaget vid El Alamein! Det medför att vi nästan aldrig tvättar den stackars damen. Men eftersom vi nu skulle åka 18 mil ToR till Évora i dag, var det på sin plats med en liten ansiktslyftning. Med stor ömsinthet tvättade jag ren hennes dammiga instrumentbräda. Vi tycker att en förfärligt lortig bil aldrig kan vara lortig, så länge instrumentbrädan är ren! Därför var Selma inte lortig, då vi inneslutna i hennes skramlande famn, påbörjade vår resa till Évora.
Selma på storstadsbesök
Resan föranleddes av att vi inte har den utrusning som behövs för att skapa ett jämnt och fast underlag till poolen. Utan trädgårdsvält, padda att vibrera jorden med eller stenmjöl som ett fast och säkert underlag, har vi varit tvungna att hitta på egna lösningar. I vår outgrundliga fiffighet har vi kommit fram till att det viktigaste med poolen är underlaget. Det måste vara plant, fast och utan vassa elaka saker som kan sticka hål på linern (liner är den stora plastpåse som håller vattnet kvar i poolen)!
Vår badlycka skall därför först få en hårt stampad jord/singel grund. På denna fasta, men ojämna grund, ska vi lägga samma sorts isolerskivor som vi har i huset. Dessa skivor är lite mjuka och lämpar sig därför inte så bra som underlag. Varje naken badglad häl kommer att lämna en liten grop i isolerskivorna. Dessa små gropar kommer sedan att bli svåra att hålla rena. Det kan sluta med att plaskbotten kommer att se ut som månens kraterbemängda yta! Kraterproblemet tänker vi oss lösa genom att lägga en vinylmatta över isoleringen.
Vi säger bara vinyl, sammanlagt 11 meter
Den inköpta vinylmattan har ett mönster som ett parkettgolv från ett kommunalt hyresområde i Olofström från 1960-talet. Men mönstret saknar betydelse, eftersom vi kommer att lägga baksidan upp. Med isolering och vinylmatta kommer vår pool att få ett golvunderlag lika slätt som min nyrakade kind! Vår fiffighet och allmänna duglighet slutar aldrig att förvåna oss!
Posted by
Jan on
17 maj 2012, 7:26 e m
Alla äktenskap hamnar, för eller tidigare, i en situation då det är bäst att se sanningen i vitögat! Att acceptera, eller åtminstone tolerera, att det inte längre går att vara ett sammanklistrat par. Jag insåg detta i dag, då jag vinkade åt Hustrun medan Selma frustande störtade sig utför den branta backen ner mot Spagettihuset. Jag var ensam! Utan Kärestans fysiska närvaro och aldrig sinande stöd, skulle jag ge mig iväg på en utmanande resa in till byn.
(Här måste vi göra ett uppehåll i den spännande berättelsen om min byresa. Vår by Povoa de São Miguel benämnes ”aldeia”= by. Ungefär 10 km bort ligger en annan ort som heter Amaraleja, den kallas för ”vila” = lite större by, kanske köping eller municipalsamhälle. Amareleja är ca 3 ggr större än Povoa!)
Idag får ni nöja er med ett foto på en braçadeira. Inga nya blomster är fotograferade.
Alldeles innan byn finns en pump för lantbrukarna. Där fyller de upp sina cisterner på 1-3 kubikmeter, och kör ut till den törstande boskapen. Vid denna brunn stod vår byggare, då jag körde förbi. Jag tuttade diskret 4-5 gånger, varvid byggaren slängde upp högra handen i luften samt vrålade ”Janni”! Ungefär 100 meter senare mötte jag en liten lastbil som kördes av bysmedens pappa. Då jag passerade pappan, vräkte han sig ut genom sidofönstret, hängde nästan i knävecken utmed dörren, samt skriade ”Janni”! Det är kul att vara kändis!
Så in i Handelsmannens (HM) butik, där två stormagade män tog upp halva butikslokalen. Jag hälsade artig ”bom dia” då jag klev in genom dörren. Endast HM besvarade min hälsning, vilket kändes som en besvikelse efter det triumfartade byintågets överväldigande hyllningar! Stormagarna var snabbt avklarade och så fick jag HM:s fullständiga uppmärksamhet. Handskakning (självklart)! Ömsesidig hälsokoll (nödvändigt)! Varpå HM förfrågade sig över mitt ärende!
Jag ville ha 2 st. ”dobradiças” med diametern ” uma polegada”! HM:s glittrande ögon och diskreta mustaschuttänjning, klargjorde för mig att jag hade pratat goja! Vad hade jag sagt? I mitt huvud virvlade mängder av portugisiska ord! Så förstod jag vad jag hade bett om. Det går inte att köpa 2 st. gångjärn med diametern en tum i Portugal Jag fnissade tillsammans med HM. Därpå begärde jag med myndig stämma att få köpa 2 st ”braçadeira” med diametern ” uma polegada”! Skrockande försvann HM in i sitt mörka och djupa lager för att hämta slangklämmorna! Tänk så mycket skratt det kan bli om man bor i ett främmande land!
Posted by
Jan on
16 maj 2012, 8:59 e m
Då tillvaron känns låst! Då tankens frihet känns fjättrad av förlegade tankar! Då poolbygget har gått i stå! Då ringer man till Carlos! Vi hoppas att ni alla har en Carlos att ringa till. För utan en sådan person blir inte bara tillvaron hård, utan också utan framtid!
Vårt poolerande hade glidit in i ett Grekiskt dödläge. Fångade mellan fyllnadsmassornas stoftfyllda fyllighet och den fasta grundens ouppnåelighet, kände vi i går att något radikalt krävdes. Därför åkte jag iväg till familjen Diogo, som är vår närmaste granne bland portugiserna. Anna och jag tyckte att vi måste få en känsla av hur pass stabilt underlag kraterbottnen kunde vara till vår drömpool. Vi hade enats om att dränka kratern i en massa vatten.
Glada familjen Diogo tyckte det var roligt att få ställa upp med 2-3 kubikmeter vatten, så att vi skulle kunna spola ren kraterbottnen. Därför kom Carlos i dag körandes med en traktor som drog en stor vattentank. Jag fick gå i kratern och leka med vattenslangen. Vattnet sprutade, leran stänkte, Carlos skrattade och Anna fotograferade.
Under vattenmassornas påverkan kunde vi se att större delen av kratern var fast bergbotten. Bara längst ner mot utsikten över Ficalhobergen, försvann berget under ett lager lervatten. Nu tömde vi inte ut hela vattentanken. Carlos skulle ta en sväng förbi flickorna och fylla på deras vattenhoar, med det som var kvar. Vi vinkade av honom och fylldes av en förundran över dessa portugisiska grannar. Men det kanske är så att vi är det roligaste som hänt dem de senaste 10 åren. Man ska inte underskatta sig själv!
Spolningen har gjort klart för oss att vi måste bygga upp en fast grund under poolens södra gavel. Inget stort eller krångligt arbete. Jag åker in till Handelsmannen i morgon och hämtar ett par säckar cement. Sedan gjuter vi upp en vall mot de lösa fyllnadsmassorna, så att vi får en fast botten under hela poolen! Vi har aldrig tråkigt!
Posted by
Jan on
15 maj 2012, 8:09 e m
O ljuvliga seneftermiddag. Att få sitta i den 33 gradiga svalkan vid den östra gaveln och låta blicken vila på Spaniens berg. Dessutom njutningen att få smutta på det kylskåpskylda husvinet Fonte dos Frade medan vi roades av gråsparvarnas ihärdiga bobyggande. Lugnet rufsades om under ett kort ögonblick, då 2 sommargyllingar fladdrade förbi i Tjosandalens frodiga grönska. Herr Gylling (alltid en man) är ständigt närvarande med sina altomspunna melodier. Men att visa upp sig. Det tror han inte på. Därför var åsynen av två Gyllingar något av en upphetsning.
Blått och gult till "Tre kronors" ära
Stillheten återfann sig dock snabbt och Hustruns fot i mitt knä fick sin efterträngtade massage. Utan att jag var medveten om det, försvann jag från Éguas tillsammans med mina tumlande tankar. Jag återkallades till verkligheten av Patroas väna röst ”JG, är du bekymrad”. Nu är inte Kärestans fråga helt opåkallad. Vårt pågående poolbygge kräver kubikmeter av intrikata funderingar och beräkningar. Det är inte så att jag vill kalla bygget en belastning! Men plats tar det! Mer än dess 3 x 5 meter förtjänar!
Jag försäkrade henne att jag på intet vis var bekymrad. Det var bara så att jag tänkte på ishockey-VM! Regeringen frustade så att husvinet stänkte halvvägs upp mot gråsparvsboet! Hon vägrade först att tro på dylika förvirrade funderingar. Men jag påpekade för henne att hon visste om att jag pratat med släkten i Sverige föregående vecka. Då hade jag fått reda på att VM var i full gång! Viktiga matcher satt och väntade i utvisningsbåset och spänningen gjorde tydligen att det urusla vårvädret saknade betydelse.
Vi vet inte vad den heter men vi kallar den för Malva.
Jag haver också en gång varit med om euforiska känslostormar då den svenska pucken letat sig in i Ryssarnas mål! Men det var för 1,500 år sedan. Är det sant att ishocky visas på svensk tv under den ljuvaste vårmånaden. Finns det fortfarande någon kvar, förutom min släkt, som bryr sig! Ibland är Sverige och allt som sker där uppe, så oerhört långt borta!
Anna hämtade lite mer vin till våra glas. Hon satte upp den andra foten på mitt knä, och jag masserade den med varsam hand. Skuggorna växte och fågelsången ökade i intensitet. Det slog mig att jag inte kunde namnge någon av spelarna i hela VM! Så det kan bli!
Posted by
Jan on
14 maj 2012, 10:49 e m
Med ångestfyllda hjärtan såg vi Gulltofsan (tofslärkan) gå och leta after sin morgonost. Hennes matplats såg ut som slagfälten vid Somme, efter 4 års världskrig. Allt var bara uppbökad naken jord. Men hon kvittrade lika glatt som vanligt. Men nu gällde det att få henne att förstå att matplatsen var flyttad till husets östra gavel. Därför visslade jag högt och länge efter henne samt strödde ut osten så tydligt som möjligt. Osten försvann senare under dagen i Springmyrornas stadiga grepp. Hur ska vi få vår husfågel att upptäcka den nya utfordringsplatsen?
Observera handskarna som är ett måste för att inte bränna de små handsingarna på skottkärrans handtag
Till min förvåning låg inte min ryggrad kvar i sängen i morse då jag klev upp. Det kändes bara så! Jag måste ta tid på mig med poolarbetet. Det gäller att få muskler och senor att samarbeta med varandra. I dag blev det inte så mycket hackande i berget med spettet. Det räckte med att använda hackan som jag använder då jag handblandar murbruk. En del av poolbotten kommer att vila på utfyllningsmassor som har legat i ca 2 år. Visserligen körde grävmaskinen fram och tillbaka över utfyllningen, men nere vid poolbotten var fyllningen helt opackad! Inte bra!
Familjerådet enades om att vi måste fortsätta att skotta oss ner till fast mark. Därifrån får vi sedan packa rejält blöt jord lager efter lager. Vi kommer att blanda den blöta jorden med singel. När den sörjan torkar blir den mycket hård och kompakt. Vi kommer alltså att använda samma teknik som då jordhusen byggdes på 1800-talet. Eventuellt blandar vi i lite cement också.
Lite oroliga är vi, för vi har inte sett deras bygglicens. Kan detta skapa problem tro?
I mandelträdet vid östra gaveln bygger ett par gråsparvar sitt bo. De kämpar med grässtrån och småkvistar och beter sig som oss. Hela tiden är de i närheten av varandra. De pratar och skrattar på pippispråket och underhåller oss under våra raster. Nu önskar vi naturligtvis att det hade varit en mer exotisk fågel. Men börjar inte gråsparvar bli sällsynta i Sverige?