Skip to content

40-års krisen

Professor Sten Levander har förklarat att vi börjar dö vid ca 40 år. Nu tror vi inte att han menar att då börjar en lång kamp mot Liemannen. Det är nog mer så att kroppens alla funktioner börjar dala i och med att vi blåser ut ljusen på tårtan den dagen. Eftersom vi båda sedan länge (jag längst) har passerat detta magiska datum, så är det kanske inte förvånande att sprickor har uppstått i våra konstitutioner.

Anna och jag har de senaste dagarna varit drabbade av ryggbesvär. Att vi båda har hamnat där samtidigt, kan bero på att vi är ett mycket sammansvetsat par. Det kan också bero på att vi arbetat hårt med de stora tunga stenflaken de senaste dagarna. Hur som helst så har vår tillvaro blivit fullt av stånkanden och stönanden av icke erotisk natur.

Som alltid då våra kroppar fallerar, funderar vi på hur vi ska kunna bo här minst 20 år till. Vi förstår att det mycket måste bli en fråga av en strategisk reträtt. Det kommer inte längre att vara möjligt att lägga om slangen från pumpen i Kaktusdalen upp till HB. En gång i min muskulösa höjdpunkt, grävde jag ner slangen för hand. Det var, och är, fråga om 250 m. Då det skedde 2007 var belöningen, förutom vatten till bygget, en tennisarmbåge. Nu för tiden vore det stordådet otänkbart.

Med anledning av vårt ryggtillstånd, har vi nalkats vildmarkens sysslor med en viss återhållsamhet, de senaste dagarna. Vi har, under trivsam samvaro, gått runt i närområdet och beskurit våra vildäpplen. Om de tuktas bildar de ett ljust svenskgrönt bladverk som lyser upp det mörkgröna portugisiska trädbeståndet. Dessutom är vildäpplena utmärkta vedproducenter. De växer lika hänsynslöst som ockrarens räntor.

Plåtskjul av denna kvalitet, börjar nog mera dö vid 10 än 40 år.

Trots mitt ryggmässiga obestånd, har jag dristat mig att påbörja rivningen av uthuset Jörn. Jag inledde arbetet med att ta bort nätet som skuggade Jörns långsidor. Det var viktigt att göra detta moment nu innan värmen riktigt har kommit. Det är så att de långsmala getingarna älskar att bygga bon under solskyddet. Nu var det bara 2 små bon som jag behövde konfronteras med. I början på juni hade det varit ett abrupt slut på 40-års krisen, att ens peta på skuggnätet. Det gäller att välja sina slag!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Plåtslageri

Vi som njuter av ödemarkens enslighet, måste ha en oförfärad inställning till de oändliga arbetsuppgifter som bara dyker upp. Här går det inte att ringa en hantverkare för att få något lagat pronto! Nej, nej! Eftersom vårt sekulära helgon är Robinson Kruse (RK), frågar vi oss alltid vem han skulle ha kontaktat då allting brakade. Visserligen hade RK sällskap av Fredag, men han arbetade högst en dag i veckan. Därför visste RK var ansvaret låg. Likaledes gör vi! Utgångspunkten vid all krishantering är därför ”detta fixar vi”!

Husvagnen Tjosans förstörda taklucka var något som omedelbart måste åtgärdas. Som ni vet går det åt mycket plåster i vårt nybyggarliv. Dessutom går det åt mycket ”chapa lisa” (CL=slät galvad plåt). Vi använder CL i en mängd situationer. Den kan klippas med plåtsax, spikas, skruvas och formas. I går formade jag en plåtbit till en ny taklucka. Med arbetsbänken som underlag, bankade jag till det nya takskyddet. Som vanligt genomfördes arbetet under Annas beundrande utrop. Jag tror faktiskt att det är hennes osvikliga tilltro till min förmåga, som får mig att modigt trava i RK:s fotspår.

Robinson Kruse i egen hög person

Plasten på den trasiga luckan var fullständigt upplöst. Allt föll söner i småbitar då jag rev ner den. Det kunde väl inte bara vara solens inverkan som så demolerat plasten? Den sista takluckan, som var tätad från insidan med isolering, visade inga sönderfallande tendenser. Varför var de båda luckorna så olika?

Så kom svaret farandes med den regndroppsfyllda vinden. Under den trasiga luckan hade getingar byggt bon sedan snart 10 år. Varje år har vi bekämpat dem med insektssprej. Det går nämligen inte att ha en ilsken koloni getingar under en lucka som vi regelbundet vill öppna. Vi har lärt oss att sprej bryter ner plastföremål. Visserligen har vi inte sprutat direkt mot plasten, men år efter år har de knaprande dimmorna tuggat i sig luckan. Så att den slutligen hade en struktur som en uttjänt plastkasse.

Annars har vi fortsatt med stenläggningen runt huset. Vi har börjat arbeta med sittplatsen vid husets östra sida. Den platsen har i dag blivit döpt till altanen. De första 4 mycket stora hörnplattorna är nu på plats. Ett arbete som tog lång tid och mycket slit. Anna flyttade runt brädbitar som tjänade som stödpunkter under stenarnas saxande förflyttning.

Antar att det här är Fredag

Nu då de ligger på plats tycker vi nog att sandbädden blev lite för hög. Men lagt stenflak ligger! Vi får göra en avrundning ner mot övrig marknivå med vita småstenar. Här följer vi RK:s röst. Det som fungerar är bra nog!

Och att det här är resultatet

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Tidens tand

Fast vi var omgivna av hotande svartgrå molnmassor i varje vädersträck, tog vi en kvällspromenad på ägorna. (Visst låter ”ägorna” maffigare än ”tomten”!) Det var lördag och vi kände en sorts helgfrid i våra sinnen. Så som man gör efter en väl använd arbetsdag. Vi spatserade långsamt, eftersom det fanns så många blomster att beundra. Dock höll vi hela tiden ett vakande öga på de svartnande skyarna.

Gäller att hålla koll

Det var under en av mina skybevakningar, som jag såg det! Det kunde väl inte vara sant! Med uppjagad hand pekade jag mot Tjosan, samt skrek åt Anna. Hon blev lite förvånad, eftersom hon stod ca 50 cm ifrån mig. Trots förvåningen följde hon med blicken min upprörda pekning. Visst hade jag sett rätt. Den ena takluckan på husvagnen Tjosan hade ett stort hål!

Vi sprang båda tillbaka till huset. Nu gällde det att laga takluckan innan regnet kom. Medan vi sprang gjorde vi en arbetsfördelning. Jag skulle byta om till arbetskläder, samt ta med stege och verktyg tillbaka till Tjosan. Anna skulle låsa upp och göra en inre skadebesiktning. Hur länge hade luckan varit trasig?

I min otroliga vishet, hade jag insektsprej med mig då jag återvände till krisplatsen. Getingar har nämligen alltid tyckt om att bygga bon vid takluckorna. Så rätt jag hade. Ett litet bo med två stickglada randisar demolerades tillsammans med takluckans rester. Luckan hade spruckit i 2 delar. Men det hade inte kommit in något vatten. På med en plåtbit, samt vindsäkring med olika sorters tunga stenar. Fantastiskt hur bra vi samarbetar i alla situationer. En stund senare kom regnet svepande ner över oss. Men då satt vi på glasverandan Markisen och kunde njuta av regnets tjusighet.

En vis man

Annars har Anna ordnat med späntved inför kommande eldningssäsong. Att spänta är omöjligt med vår ved. Därför har hon i stället samlat in späda kobuskar och klippt dem i bitar med grensaxen. Dessa grenbitar är en fantastisk späntved. Vi behöver en näve till varje brasa, så hon har en del klippning framför sig.

En flitig kvinna

En annan viktig detalj vid eldstarter är paraffinet från våra ostar. Vi har fortfarande kvar rejält av denna eldningsglädje. Det betyder att jag varit onödigt snål med paraffinet denna vinter. Nu vet vi att det bara är att vräka på under kommande eldningstider.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Regnförberedelser

Allt växer så infernaliskt i detta land. Därför behövs det inga gröna fingrar, för att lyckas i sin odlarmöda. Det räcker med en droppe grönt på vänster lillfinger för att du ska kunna fröjda dig åt rikliga skördar Eftersom vi har bott här under många år, så känner vi till den vidunderliga växtkraften. Därför förberedde vi oss, inför de senaste dagarnas regn, genom att klippa gräsytorna runt huset. Den tuktningen avgav ett rasslande ljud, då jag med bestämda steg marscherade över torrheten med gräsklipparen framför mig.

Dessutom gick jag till attack mot Fossans (septiktanken) djungelliknande växtmatta med Snurradåren. Det är ganska obegripligt att små söta blommor kan ha sådana förfärliga stjälkar. Att plocka en bukett av dem till Midsommarafton, skulle kräva en yxa! Nu hade jag mig själv att skylla. Jag borde ha gått över Fossan med Snurradåren minst 2 gånger tidigare under denna vinter. Men ni vet hur det är. Vi män faller för skönhetens gula skyar och ser inte det motbjudande under sminkytan.

Nu ska Fossan bli fin

Nu har vi haft 2 dagar med sammanlagt 27 mm regn. Resultatet har som väntat varit explosionsartat ur växtsynpunkt. Därför har jag i dag, 2 dagar sedan föregående klippning, åter svettat mig fram över gräsytorna. Denna klorofyllpotens är naturligtvis härligt för allt som betar. Men vi som arbetar med eländet jublar inte.

Trots det mulna och skvättiga vädret, ger solen oss ljumvatten på Markisen. Vattnet blir inte duschvarmt, utan vi måste värma på 5 l på spisen för att få en behaglig tvagningstemperatur. De 2 första bostäder jag och Anna hade tillsammans i PT, hade en varmvattenberedare som drevs med gas. Vattnet värmdes direkt före användningen. Det fanns alltså ingen tank med lagom varmt vatten att tömma. Det direktvarma vattnet var skållande het. Ständigt hade vi problem att hitta en njutbar blandning via kallvatten kranen.

Men så en dag hittade vi det självklara sättet att duscha utan att skålla oss. Vi blandade vatten i en stor plastbalja och kunde på så sätt få den perfekta temperaturen. Sedan öste vi det vattnet över oss med en mindre handbalja. Vi duschar på detta sätt fortfarande. Men vi använder fortfarande inte varmvattenberedaren i köket. Den fungerar inte eftersom vårt vattentryck är för lågt. Men även om vi skaffar oss ett högre tryck, tänker vi inte använda beredaren. Det är mycket enklare att värma vattnet på spisen och bära in det i badrummet. Där inne blandar vi sen varmvattnet med ljumvattnet till angenäm hetta.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Kärt återbesök

Naturligtvis hade vi förstått att vi åter skulle möta dagens besökare. Men det var så länge sedan, att vi var nästan som barn inför julafton, då vi fick reda på vad som var i antågande. Vi har haft några ytterst sporadiska kontakter med varandra de senaste 3,5 månaderna. Dessa besök utvecklades då inte alls som vi hade hoppats.

Nu var dock prognosen fantastisk lovande för oss. Dessutom vet vi att om regn annonseras över större delen av Portugal. Då är det saftiga saker att vänta. Nästan exakt kl 09:00 kom det efterlängtade återbesöket! Nu har vi bott över 10 år i detta land, så vi vet verkligen hur viktiga vinterregnen är. Det är inte som i Sverige, där det enligt statistiken, är nederbörd ungefär var annan/tredje dag. Vi ska ha sommartorka och vinterregn. En period med vintertorka slår hårt mot allt. Det är ett ganska fåfängt hopp att förvänta sig regn under sommaren. Det är nu på vintern som nederbörden måste komma.

Visst vill vi ha regn men inte som hösten 2010. Vi bodde fortfarande i Tjosan och halva bohaget blåste bort.

Vi har mätt nederbörd under många år. Vintern 06/07 t.o.m. 15 mars var tidigare den regnfattigaste med 351 mm. Samma period i år har vi bara fått 316 mm. Av det har bara 49 mm kommit efter nyår, vilket har medfört att markerna börjar gulna. Alltså är det nu snudd på kris för jordbruket.

Myntets framsida är att vi har haft en fantastiskt ljuvlig vinter efter jul. Soldagar i ett skimrande pärlband. Klädda i shorts och kortärmat, har vi kunnat njuta av ett otal sommarliknande dagar. Våra vintrar brukar vara en kamp mot vår eländiga jord/grusväg. Många vintrar har vi kört fast i gyttja och blivit uppdragna av någon snäll granne. Denna vinter har däremot varit helt problemfri på kommunikations området. Men glädjen över det vackra vädret, har sjunkit undan. Vi har börjat oroa oss för vår brunn. Kommer den att ha vatten till oss över torkan till nästa regnperiod. Hur kommer alla träd att klara sig?

Så här såg delar av vägen ut, in till byn den 13 mars 2010

Under ett uppehåll i regnandet vid 14-tiden, sprang jag ut för att avläsa regnmätaren Regnor. Först hade vi en diskussion kring hur mycket vi trodde det hade fallit. Kanske var det för att skydda oss mot en besvikelse som vi fegade med 7,5 mm. Förvånade kunde vi konstatera att 15 mm och 2 döda getingar var den glädjande skörden. Regnet har sedan fortsatt under seneftermiddagen och mer förväntas i morgon. Sonja är nyeldad och nu ska vi mysa med en film medan regnet smattrar där ute!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna