Skip to content

På turné

Med allt mer på plats i vårt lilla paradis, har vi bestämt oss för att på allvar våga vidga våra vyer (4vd icke att sammanblanda med bilparkens 4wd). Första svängen blev till Milfontes rakt västerut från oss vid kusten. Där besökte vi bloggvännerna Ulla och Jan. Jan och jag har, förutom namnet, en likartad humor. Detta medförde att damerna under stora delar av tillvaron inte låtsades om vår gapflabbande närvaro. Dock fick båda Jannarna ändå vara med och njuta av den utsökta maten.

Ulla och Janne

Vid kvällningen fortsatte vår resa in till själva staden, för vi skulle nämligen bo på hotell. Milfontes är ett turistställe, som för stunden tydligen drabbats av digerdöden. På vår kvällspromenad genom turistmetropolen konfronterades vi av tomma gator och stängda etablissemang. Denna ödslighet förargade oss måttlöst, eftersom våra frigörande utflykter kräva närvaron av ett myllrande turistliv. Vi tycker nämligen att det är mycket kul att titta på turister.

Nu var det bara att konstatera att även Portugal har en mycket begränsad turistsäsong. En portugis har förklarat för oss att den är högst 3 månader. Från mitten av juni till halva september. Det är under den tiden som alla ska få in sina pengar på sina dyra satsningar. Men visst finns det besökare hela året, men det är massorna som ger turistnäringen tjocka plånböcker.

Vi hittade en liten uteservering i den gamla stadskärnan. Där kunde vi beskåda några andra övergivna beskådare medan vi drack öl som var dubbelt så dyr som i vår hemstad Moura. Men så ska det vara på turistställen. Annars får man inte den rätta känslan.

På kvällen försökte jag få vårt rena hotell att skaka fram några mjuka bäddmadrasser till våra mangelsängar. Då nattportiern började darra på underläppen, därför att han inte kunde hjälpa oss, tröstade jag honom med att vi hade med oss egna madrasser. I sin glädje ville han omedelbart följa med upp till rummet för att hjälpa oss med sängarna. Det var endast med milt våld som jag lyckades avstyra hans närvaro.

De på Jula inköpta madrasserna, rullades ut på IKEA:s sultanbotten! Tydligen har Sveriges stolthet fått in en plågofot i den portugisiska hotellbranschen. Nu sov vi ganska hyggligt ovanpå Jula och IKEA, men längtade hem gjorde vi.

Hotellvistelsens höjdpunkt kom vid frukosten. Självfallet inga grönsaker men massor av söta bullar och annat otyg, men de hade en förtjusande kaffeautomat. Under öronbedövande oväsen pustade den fram alla de drycker som man kunde önska sig. Bara man inte begärde hett, starkt kaffe utan socker i mjölken. Vi hittade knappen espresso, där vi fick ljummet dryck med kaffeutseende. Eftersom de stora muggarna krävde 3 bullrande fabrikationer av espresso, så märkte vi att de övriga gästerna blev något irriterande av vår kaffetörst. Det var faktiskt kul att gå upp och ta en 3-tår och se hur de övriga i lokalen började springa mot utgången. Snart ska vi åka till kosten norr om Lisboa! Mycket spännande kaffeupplevelser väntas!

På detta, annars, trevliga och mycket fräscha hotell, finns kanske Portugals förfärligaste kaffemaskin

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Skenbart enkelt

Vi fortsätter flitigt med vårt skuggningsarbete. Nu tror kanske nytillkomna läsare att vi öppnat en privatdetektiv byrå. Men det är alltså bara fråga om solskydden. Det stora tygstycket (220 x 300) till glaspartiet är nu färdigsytt. Med bristande skicklighet skapade jag gång på gång råttbon med tilltrasslad undertråd just i det kritiska startögonblicken.

Anna jagade manualer över nätet för symaskinen. Hon hittade en franskspråkig på exakt vår maskin. Och franska är någonting vi äter till kaffe. Men bilderna gav lite hjälp. En instruktion på engelska var naturligtvis läsbar, men modellen var fel. Vi gjorde en EU-cocktail av bruksanvisningarna, vilket gick ner enkelt och snabbt. Det var nog momenten olja åt spolen och sträckta trådar i startögonblicket som fixade det hela.

Därpå hängde det upp sig med upphängningen. Med utsökt fiffighet hade jag planerat en fastsättning av skenan med skruvar på insidan. De medföljande skruvarna var tillräckligt platta för att inte hindra rullhängena att passera. Men det ville sig inte, eftersom skruvhuvudena var för breda för att kunna gå ner in i skenan! (suck) Det var bara att slipa ner huvudena med en fil. Med mitt goda humör något naggat i kanten, började jag borra hål i väggen över glaspartiet. Just där jag ansåg att skenan måste sitta, gick tydligen en balk med ett ovänligt armeringsjärn. Jag kunde inte borra in så djupt att det räckte för skruvarna. (stön)

Här filas det på en lösning

Några andra skruvar som kunde användas i skenan hade jag inte. Alltså återstod bara att kapa de befintliga till rätt längd med bågfil. Förmiddagen hade nu glidit över mot lunchtid och solen piskade nu över mig på terrassen. Då märkte jag att pluggen inte gick in i alla borrhålen. Mitt skri fick Hustrun att komma ut för att se om jag var skadad. Vilket jag var! Hur många motgångar kan en skena skapa? Hur är det möjligt att 4 hål av 8 vägrar släppa in de trevliga pluggarna? För att inte bli vansinnig, var jag tvungen att ta reda på orsaken.

Med ett skjutmått kunde jag konstatera att betongborrens diameter var 0,5 mm under angivet mått! Säkert en usel borr som nöttes ner efter 4 borrhål. Med en ny borr fick alla plugg de hål de ville ha. Men nu var all min arbetslust/kraft slut. Det var bara med vreden som uppbackning som jag därpå skruvade upp skenan. Aldrig har jag varit med om ett så till synes enkelt arbete som skapat så mycket slit och krångel!

Skenan på plats

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Avloppsrör

Vårt behov av olika sorters solskydd har accentuerats denna vår. Inte därför att vi tycker att vädret har varigt onormalt solskyddskrävande. Det är nog mer så att vi (läs Jan) inte har så många andra projekt på gång.

Vi har gjort klart solskyddet framför sovrumsfönstret. Eftersom det ligger åt öster, är det viktigt att inleda solskyddandet på den sidan. Varför, frågar du dig? Svaret ligger i solhöjden. Här i Alentejo, klättrar solen allt högre upp på himlen medan vi glider in i sommaren. Solen står alltså mycket högt på himlen under denna tid på året. En sådan sol har svårt att skina in genom fönster mitt på dagen. I stället är det morgon och kväll som skapar den stora instrålningsproblematiken.

Sovrumsfönstrets solskydd har nu under en längre tid varit utsatt för analys från Anna. Vid 10-tiden på förmiddagen skapar skyddet en sänkning av temperaturen på 6-8 grader mellan ute och Inne. Om vi sedan tar med sovrumsgardinernas ridå, då faller värmen med ytterligare 2 grader mellan inne och ute.

Arbetet med solskyddet utanför det stora glaspartiet framskrider med stormsteg. Men mitt i vårt bry med husets solskydd, har våra tankar gått till Frasse. Vår kära bil står parkerad på husets norrsida. Men husets skyddande skugga minskar med solens klättring upp på himlen. Vi vet att bilar far illa av den skoningslösa solhettan under sommaren. Därför känns det nu aktuellt att ta tag i Frasses skugga.

Vilket fynd

Det självklara för många hade varit att bygga en carport åt Frasse. För oss känns det dock som att skjuta mygg med champagnekorkar. Familjens tankesmedja har under en längre tid brottats med frågeställningen. Vi vill ha något enkelt, praktiskt och sommarmässigt. Det sista betyder att Frasse inte behöver något skydd under vinterhalvåret.

Våra tankar har snurrat runt ett skydd som liksom var svept över bilskrovet. Frasse är i tjänst någon gång i veckan. Det gör alltså inget om det är lite stökigt att plocka fram honom ur solskyddet. Planeringen blev alltmer inriktad på ett skydd som var monterat på husväggen, men som låg utan stöd över Frasse. Men ett litet stöd behövdes nog för att inte skuggnätet skulle rafsa på lacken. Plötsligt var konstruktionen självklar. Ett avloppsrör i pvc som var fixerat i takskenorna skulle kunna hålla nätet på avstånd från lacken.

Det blir nog bra det här

Jag sprang iväg till husvagnen Tjosan för att botanisera bland det som låg under henne. Och se, ett långt avloppsrör som använt att rulla upp poolcovern på! Åter en seger för inställningen, att aldrig slänga något som kan tänkas komma till nytta!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Grannved

Då vår granne Thomas var på sitt Monte i julas, gick han fram som en slåttermaskin över sitt kobuskebestånd. För honom var röjningen bara ett led i markvården. Vi såg med lystna blickar hur perfekt ved till Sonja samlades i drivor. Naturligtvis började snålvattnet rinna hos oss. Men vi har själva dragit ihop en rekordskörd av ved till Sonja inför kommande vinter. Därför kändes grannens kobuskar inte alltför pockande.

Vi lever dock i en värld där naturen är envåldshärskare. Kan vi förutspå hur den kommande vintern ska bli? Vet vi, bortom all tvekan, med absolut säkerhet att vår ved räcker? Dylika existentiella frågor har bara ett svar. NEJ! Vi kan aldrig veta hur den kommande vintern ska bli. Därför gäller alltid visdomsorden ”mer är bättre än mindre”.

Därför har vi varit på den goa grannens marker, för att med hans tillstånd, plocka de grova bitarna ur vedröran. Eftersom naturen redan dragit sin uttorkande mantel över kullarna, var användandet av motorsåg fullständigt uteslutet. Ingen farmare med självaktning använder dylika motorredskap ute på markerna under torrperioden. Brandfaran står alltid med eldskrift ristade i våra kloka sinnen.

Sålunda utrustad med Hustru och handsåg, begav jag mig häromdagen ut på vedfångst. Kärestans haltande medverkan var mer en kärleksnärvaro än en handräckningsinsats. Men allt går lättare om man är tillsammans. Måttstocken var Frasses lastutrymme. Därför blev den första kapbiten en mall inför dagens arbete. Thomas´ buskar hade alla varit av en imponerande fyllighet. Vi hade därför en mängd grova stammar att arbeta oss igenom. Jag kapade och Anna lastade Frasse.

Haltande men tapper

Ortsbefolkningen tycks betrakta kobuskar som skräpved. I deras eldningsvärld brinner de alldeles för häftigt. Portugiser föredrar stora vedstycken från oliver eller stenek. De brinner långsamt och ger värme under lång tid. Eftersom vi har rörspisen Sonja, har vi inte alls samma synsätt på de olika vedsorterna. Vi är inte beroende av långsam förbränning för att ha varmt länge. Det är en sak som Sonja sköter på egen hand.

Hur mycket ved blev det då där borta hos grannen? Lite svårt att uppskatta då vi ännu inte kapat veden till Sonjas arbetslängd. Men vi enades om att det säkert skulle bidra till husets uppvärmning under ca 2 veckor kommande vinter. Och det bästa är att om veden inte går åt. Då är den kvar till nästa vinter!

God skörd av kobuskar i år

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Räv feber

Den 17 maj fick vi ett mycket upphetsande kvällsbesök. Det var så uppskakande att vi inte fick med besöket i den dagens inlägg. Det var först då vi pratade om att ingen hade kommenterat det fantastiska, som vi upptäckte att ni inte fått läsa om det.

Vi fick ett besök av en rävunge den kvällen. Den kom oblygt trippandes fram till terrassen just som jag öppnade dörren ut till Markisen. Med ljudlösa skrik försökte jag påkalla Annas uppmärksamhet! Räv, räv, en rävunge, ost, ost, skynda, kameran RÄÄÄÄV! Anna kom slamrandes genom huset och gav mig en påse med en ostkant som var ämnad till mig.

Osjälviskt förslösade jag därpå osten på rävungen. Då gick den ogenerat vid kanten av planen framför huset. Men alla mina ostkast hamnade fel och kunde därför inte fånga rävens uppmärksamhet. Osten tog slut, men Hustrun skyndade ut med mer ammunition. Då hade ungen redan försvunnit ner i det höga torrgräset.

Likt en vettvilling stod jag sedan och slängde ost ut över halva Alentejo, men ingen projektil hamnade inom sniffavstånd. Så besviken och misslyckad jag kände mig. Om jag bara hade fått räven att smaka på en bit, då hade den varit infångad. Nu lever vi på hoppet att sötnosen kommer tillbaka. Den är troligtvis ett barnbarn till Rävan. Som pålägg på allt elände fick vi ingen bra bild på ungen. Det var helt enkelt ett bortslösat rävtillfälle!

Hoppas hon/han kommer tillbaka, så vi kan få med mer än en örsnibb på bild

Däremot fick vi många bra bilder på en Snabelgullis (gul bakkropp, blå bakkropp heter Snabelullis). Den är en av våra absoluta favoriter inom insektsbranschen. Ljudligt surrande hänger de stilla i luften framför blommor och sörplar nektar. Den långa gadden är bara ett sorts sugorgan.

Räddad från en dopp i poolen. Är kanske lite sjösjuk.

Annars har vi nu gjort klart solskyddet till sovrumsfönstret. Det fick bli en nyttig generalrepetition inför det stora (3×2,2 m) solskyddet framför glaspartiet. Skapelsen bör beskådas på något avstånd, så att inte alla tillkortakommanden bländar ögonen. Dock en klar förbättring jämfört med det trasiga påslakanet som vi använt där tidigare.

Solskydd delux

Snart kommer kvällningen. Vi är laddade med ostbitar och har en klar plan om rävungen dyker upp igen. Den måste få smak för ost och lära sig att vi är jättebra att vara vän med!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna