Portugal Alentejo – Man ser floden

Att bo i Portugal innebär inte bara helt andra gradtal på termometern, utan också ett helt nytt samhällssystem. Vi som är bosatta här försöker värja oss mot alla konstigheter som ibland verkar översvämma oss. Handikappade pga. språksvårigheter och halvt medvetslösa av alla kultursmockor famlar vi ibland efter det där räddande halmstrået.

Vi har 2 halmstrån nere i Algarve. Det är portugiserna Julio och Luis som alltid ställer upp för att förklara och hjälpa oss. Nu i våras, då vi för första gången ansökte om tillstånd att beskära våra stenekar, fick vi ett mångsidigt beslut från skogsvårdsmyndigheten. Vi hade begärt att få snygga till våra närmaste träd. Beslutet verkade omfatta hela Portugals skogsbestånd. Helt rådlösa var vi emellertid inte.

Vi ringde Julio som bad oss mejla beslutet ner till honom. Han skulle be Luis översätta det till engelska åt oss. Så någon dag senare fick vi en klargörande översättning. Beslutet från skogsmyndigheten var så mångsidigt därför att det omfattande allt från motorsågar till storkar. Det var alltså inte tillåtet att kapa storkben.

Självfallet innebar vårt besök i Algarve också ett sammanträffande med dessa våra vänner. Mötet innebar också att vi träffade deras kanadensiska vänner. Att bo i utlandet innebär alltid spännande möten. Så kul att 3 nationaliteter kan sitta runt ett bord och prata om det som skiljer och förenar oss! Det är uppenbarligen så att många från Kanada åker till Portugal för att undfly den stränga vintern. Är inte det att gå över ån efter vatten? Ligger inte Florida och Kalifornien lättare till?

Från vänster: Frasse (en fransos) en svenska, en kanadensiska, en portugis, en kanadensare och en portugis

Nere i Algarve köpte vi också några plåtdetaljer som vi behövde till vårt uthustak. Inköpet skedde hos taktillverkarens försäljningsställe utanför Faro. Då vi kravlade oss fram med vår obehärskade portugisiska, skred en väntande dam till vår räddning. Hon gjorde oss sällskap ut i butikens lager för att hjälpa till med beställningen. Då vi var klara med vårt inköp förstod kvinnan att vi var från Sverige! Så underbart tyckte hon, eftersom hennes dotter arbetade i Göteborg. Om vi bara hade haft lite tid över hade vi blivit inbjudna till henne på lunch! Portugal!

Då vi kollade företagets omfångsrika faktura såg vi att det var dyrare att handla varorna i Algarve, än att få dem levererade upp till byggvaruaffären i Moura! Prisnivån i Algarve, där alla rika utlänningar bor, är alltså högre än i glesbygden Alentejo.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Vi har varit borta nere i Algarve med 2 övernattningar. Det landskapet har förutom en mängd vackra badstränder, dessutom en otrolig mängd bofasta britter. Vi är säkra på att det är dessa britter som är skyldiga till att vi inte har kunnat koppla upp oss på nätet under hela resan. Dessa olyckliga har nämligen förlorat möjligheten att se på hemlandets tv över satellit. I stället har de vräkt sig över internet, för att därifrån få tillgång till avsnitt nr 2 356 av EastEnders. Det har i sin tur medfört att en viss överbelastning (läs sammanbrott) i internet. Så därför kom vi inte åt att skriva något roligt till er.

Men vi var i Algarve för att fira Jims 94-års dag! Det var en stor dag för Jim och för Anna. Att Jim tyckte att det var en viktig dag, var ju självklart eftersom det var första gången för honom som han blev 94. Men att Hustrun skulle bli så rörd att få se mig i slips för första gången sedan Jims 90-års baluns, förstår jag inte. Hon har nämligen sett mig i slips även vid mellandotters bröllop. Vid vårt eget bröllop skolkade jag dock på den punkten.

Åldermannen Jim vinkar från högsätet

Under dagen före festen gjorde vi en liten Sentimental Journey i bergen ovanför Loulé. Det var nämligen där som vi för snart 10 år sedan tyckte att Algarve var vackrast och mest orörd. Vi körde då omkring på varje åsnestig för att leta upp bortglömda dalar och övergivna byar. Vi sökte nu upp 3 objekt som då bara var ruiner. Syftet var att känna efter hur vi nu tyckte om de platserna.

Vi letade oss fram med stöd av skarpa minnen och föråldrade kartor. Tidigt märkte vi att förändringens vindar hade stormat över idyllen. Nya vägar störde våra minnesbilder och gjorde allt för att förvirra oss. Bebyggelsen hade redan börjat klättra upp på de kullar som vi då tyckte var så vackra.

En gammal kärlek men nog var den väl liten (Obs det är huset i bakgrunden, inte bikuporna, vi pratar om)

Nu då vi återsåg våra gamla kärlekar, frågade vi oss om vi hade kunnat bli lika lyckliga där som vi nu är på Éguas. Visst är det så att det alltid finns en vackrare plats någon stans än den som vi just har fastnat för. Men kan det vara så att det är med platser som med kärleken mellan två människor. Då väl kärlekens kitt växer fram, då förändras personen till en fullständigt unik upplevelse. Alla frågor om att någon/något annat skulle vara bättre, blir fullständigt meningslösa!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna