Skip to content

Adventsklapp

Posted by Jan on 8 december 2013, 7:48 e m

Vi hade ett kärt återbesök i går. Maggan och Ingemar kom och hade med sig en gyllene gåva. Maggans hemlagade lingonsylt! Det är inte ofta som vi äter tunnpannkakor. Men då ska det vara lingonsylt med i festligheterna. Det som finns i syltväg här nere, hör inte hemma i samma kylskåp som lingon. Nu kommer vi att kunna njuta av detta i minst 6 månader.

Flyttfåglar som gärna övervintrar i Portugal

Ingemar var inte inblandad i lingonsylten. Men han skötte sig ändå med den äran. Han var naturligtvis försedd med kikare och fågelbok då han kom. Vi båda började prata om det rika rovfågellivet här i Portugal. Jag beskrev en lokal rovis som vi dagligen har omkring oss. Vit och stor som en fiskmås och med svarta vingspetsar på undersidan. Efter en stunds bläddrande i fågelboken enades vi om att det sannolikt var en svartvingad glada! Den finns bara i den här delen av Iberiska halvön och söder om Medelhavet. En raritet!

Det är den 2:a advent i dag, vilket medförde den vanliga förväntansfulla spänningen. Hur skulle Annas hemlagade glögg smaka i dag. Hustrun är en kvinna som tror på utvecklingens välsignelse. Och denna välsignelse innebar att dagens glögg inte skulle smaka som den på 1:a advent. Glöggnjutningen sker alltid före lunchen. Jag stack in mitt huvud i köket några gånger och sniffade lystet i ångorna.

Så fick jag ordern att bära upp våra stolar på Eiran. Dagen var vindstilla, så det var inget problem att sitta där högst upp på kullen. Det var lite av Lucia runt Hustrun då hon kom vandrandes upp till mig med de båda glöggmuggarna. Med stolarna vända rakt mot solen, tog vi sedan de första klunkarna av den heta brygden. Starkt och gott! En kryddig eftersmak som nästan krävde en svalkande flämtning. Det var några droppar av piri-piri (en sorts flytande chili krydda), som skapade det där ljuvliga stinget.

Glögg med Piri-piri

Men säkert är det någon renlärig asket som frågar sig om det inte krävs snö och kyla för att njuta av glögg? Svaret är enkelt. Vid snö och kyla är glögg en tröst! I stålande sol och skön värme är det en njutning. Mellan trösten och njutningen ligger ca 300 mil!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Filed under Éguas Allehanda. Tagged , ,
Comment

Oskyldigt dömd

Posted by Jan on 6 december 2013, 7:44 e m

Vi parkerade Frasse på det vanliga skuggade stället i Moura. Inköpsdag med massor av ärenden, skapar faktiskt alltid en liten stress hos oss. Det är så att vår livsmedelsbutik, Intermarché stänger för siesta kl 13:00. Inga nya kunder släpps in i butiken efter omkring 12:30. Och vi vill avsluta vår inhandling i den butiken, med tanke på kött och andra känsligheter.

Rask närmade vi oss Plätt-torget (så kallat, därför att där står alltid ledighets kommittén, med små plättliknande kepsar på knopparna). Där vid torget skulle vi dela på oss. Anna skulle till Kinesbutiken för att köpa julkort och jag skulle ned till en järnhandel. I samma ögonblick som vi kom ut på torget, stötte jag ihop med Paolo. En f.d. anställd vid köttdisken på Intermarché. Hälsningar, handskakningar utbyte av fraser kring det kalla vädret. Allt med efterföljande avskedstaganden.

På kvällen i husets mysighet, frågade Hustrun vad jag tyckte om julgranen på torget!?? Vilken gran? Vilket torg? Vad menade hon? Anna berättade att årets julgran på Plätt-torget var gjort av senapsflaskor! Oförstående undrade jag om den var lite. Nej, nej stor och ståtlig som under alla tidigare år! Jag kunde inte bara tro på det hon sade. Hade jag inte själv gått över torgets ena sida. Då fanns det banne mig ingen gran där av något anmärkningsvärt format.

Anna hade tagit bilder på granen. Det var faktiskt en otäck känsla att se det stora senapsträdet där mitt på det lilla torget! Det var obegripligt att jag inte hade observerat det? Med min polisiära och juridiska bakgrund, började jag göra en liten brottsutredning. Hur var det möjligt att den misstänkte (läs jag) hade kommit fram till torget på huvudgatan utan att se granen? Var det sannolikt att han hade gått till höger längst torgets ena sida, utan att ha upptäckt senapsskapelsen? Nej, nej skulle alla poliser och domstolar ha sagt! Skurken är skyldig till allt som lägges honom till last! Lås in honom!

Nere till höger i bild står en man. Just där stötte Jan ihop mad Paolo. Därefter vandrade han längs med huset med balkongerna ner till höger och in på gågatan (ej i bild). Inte hade han kunnat missat den där granen?/ Anna

Så här måste det ha gått till. Då jag kom fram till torget, var min uppmärksamhet riktad mot Anna, som skulle avvika i ett annat ärende. I hörnet stötte jag samtidigt ihop med glade Paolo. Han gick närma husväggen, så jag var tvungen att vända ryggen ut mot torget, då jag pratade med honom. Då vi skiljdes åt hade jag fortfarande ryggen ut mot torget. Paolo och jag utväxlade några avslutande vinkningar då vi hade flera meter emellan oss. Därpå vandrade jag raskt ut från torget och nedför gågatan! Hade någon domstol trott på den förklaringen?

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Filed under Éguas Allehanda. Tagged 
6 Comments

Mot söder

Posted by Jan on 5 december 2013, 7:35 e m

Så var det dags att plocka ihop efter dagens sysslor. Iklädda shorts och tunna tröjor gick vi till husvagnen Tjosan för att hänga in våra arbetskläder. Tjosan, vårt kära hem under våra första 6,5 år på Éguas, är nu vårt mycket nödvändiga förråd. Vi märkte genast att våra tunna kläder inte räckte till för att värma oss i den skugga som rådde. Det är bara 80 m till huset. Men redan kl 16 kröp skuggorna upp kring husvagnen. Det fanns inte längre någon solindränkt plats runt vårt gamla hem där vi skulle ha kunnat slå oss ned för att njuta av ett glas vin.

Sen eftermiddag den 5 december 2012

Lite småhuttrande skyndade vi tillbaka till huset. Där badade terrassen i det varma solskenet. Vi visste att nu hade vi en timmes skönt solsken att njuta av. Dessutom är kvällssolen särskilt mjuk. Arbetsdagen är slut och nu var det bara fråga om att småpratande följa med solens gång ner mot horisonten i väster. Jämfört med Tjosan, har huset 1 timme mer solsken varje dag. Det blir nästan en hel extradag på en vecka.

Redan innan Anna kom ner till Portugal, hade jag börjat söka efter hus. Alldeles i början av detta långa letande, träffade jag en holländska som gav mig några visdomsord. Hennes budskap var att absolut söka ett hus med så mycket söderläge som möjligt. Enligt henne var det endast då som man kunde njuta av en sommar som kanske kan sträcka sig över större delen av året. Jag tog med mig hennes ord i sökandet efter det som sedan skulle bli vårt Éguas.

Sedan när Anna kom ner och var med om husletandet, var söderläge ett absolut krav hos oss. Att vårt söderläge innebar 180 grader fritt solfält mot söder, hade olika mäklare svårt att fatta. Vi nordbor är uppvuxna med ett strängt klimat men med varma hem. Många sydbor tycker att det är självklart att ha kallt och fuktigt inomhus under vintern. Men vi som är vana med sköna bostäder har svårt att acceptera kalla hus, bara för att de finns på Iberiska halvön.

Nu råder mörker där ute. Eftersom klockan snart är 19, finns inte mycket värme utanför glasrutorna. Men solen har värmt vårt hus hela dagen. Sonja sjunger och vi har +25,9 i salen. Lite väl mycket kan man tycka. Därför ska vi nu öppna dörren in till sovrummet.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Filed under Hyra/köpa/bygga i Portugal.
1 Comment

Arbetsbrist

Posted by Jan on 4 december 2013, 7:51 e m

På byggplatsen sover det senaste murningsarbetet tryggt under sitt frostskyddande täcke. Eftersom vi inte äger så många passande murningstäcken, måste jag avstå från byggnadsarbete under några dagar. Som vanligt infinner sig då den kliande sysslolösheten. Den klådan är så allvarlig att den tar bort en del av frukostnjutningen. Den njutningen liksom kräver en kommande arbetsinsats. I dag var min största insats att sitta stilla på terrassen medan Anna klippte mig.

Hustrun menar att hon tar fram snyggheten ur mig, då hon ansar mina testar. Med tanke på hur mycket hon klipper, måste hon vara omåttligt förtjust i Yul Brynner . Då Frisörskan kom in i mitt liv, försökte jag omedelbart få henne att överta min hårvård. Hon var då synnerligen tveksam inför den utmaningen. Att trimma mig runt öronen gick bra, men resten av kalufsen tvekade hon inför.

Trots torkan har "Decembersolen" börjat komma

Men en gång följde hon med mig till min brasilianska frisörska i Silves. Det var en slank kvinna med rumba i blodet och med halva min årsmängd. Det var sista gången som jag besökte brasilianskan. Jag har alltid undrat varför Anna därefter började lära sig hårstileringens ädla konst.

Nu för tiden klipper vi varandra. Jag har dock bara förtroende att klippa Annas nacke. Hon vill inte helt släppa kontrollen över huvudets främre delar. Hustrun mumlar regelbundet om sitt behov av att besöka en riktig frisörska. Men det är helt enkelt mycket stökigt för oss i ödemarken att vara beroende av civilisationens utbud.

Efter hårklyveriet tog jag itu med julstädningen. Jag har huvudansvaret för husets städning. Det är nog därför som vi har så ostädat. Nu visste jag, efter en olycksanmälan från Anna, att det låg en stor tomatbit bakom spisen. Murning är manligare än tomater. Men jag bet huvudet av könsrollerna och tog tag i gasspisen. Just det! Gasspis. Vår spis är förenad med sin energikälla genom en slang. Den slangen kopplar man inte bort på samma enkla sätt som det går att dra ur spiskontakten till elen.

Slangen sitter där som en oklippbar navelsträng. Med varsam hand kunde jag dock dra till mig slangen från gastuben på andra sidan ytterväggen. På så sätt var det möjligt att skapa ett ålningsutrymme, där jag, med sedvanlig smidighet, tog mig in bakom spisen. Där fanns inte bara en tomat, utan större delen till en trerätters middag . HUA! Dammsugning och såptvättning gjorde emellertid underverk. Att städa bakom spisen är faktiskt en ”macho” sysselsättning. Framför allt därför att jag vet att Hustrun aldrig hade tagit sig upp från arbetsställningen. Ibland är jag bäst!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Filed under Éguas Allehanda.
1 Comment

Rida, rida ranka

Posted by Jan on 3 december 2013, 7:40 e m

Senaste gången vi murade var i tisdags (7 dagar sedan). Därefter har vi skyddat det murade partiet med plast och solnät. Självfallet överdriver vi frysningsrisken, men som alla amatörmurare tar vi det säkra före frosten. Nu tycker vi dock att bruket har haft sin sättningstid, och det får faktiskt klara sig på egen hand. Det medförde att det sålunda frigjorda skyddsmaterialet, skulle kunna användas till en ny omgång murning.

Det var därför med en viss iver, som jag störtade ut på arbetsplatsen redan vid 10:30! Men, men hör jag alla lutheranska självplågare säga. Varför har inte karlsloken börjat arbetsdagen tidigare? En skandalös slöhet då det finns så mycket att göra! Kan jag få be alla flitighets späkare att besinna sig. Ni, liksom vi, vet att arbetet aldrig tar slut. Det finns alltid, och kommer alltid att finnas, vällovliga uppgifter att utföra. Vi rör oss här med termen ”oändligt många”.

Men livet, det är kort det se! Ur livssynpunkt är varje dag ”likt en gyllene skål, till brädden fylld med vin”! Därför är det en plikt att i lugn och ro avnjuta den viktiga frukosten. Dessutom är det under frukostnjutningen som vi har en stunds fortbildningsverksamhet. Ni vet att vi, sedan 1:a advent, varje morgon äter pepparkakor. Hustrun gjorde en sökning på nätet på denna utsökta knaprighet. Därvid hamnade vi, via några länkar, hos Blanka av Namur (grevskap i det som nu är, Belgien på 1300-talet). Det är hon som nämns i barnramsan ”Rida rida ranka, hästen heter Blanka.

Här gäller det att frostskydda

Från denna kvinna hamnade vi i Folkungaätten. Där vi efter några uppror slutade med Birger Jarl! Eftersom frukosten inleddes lite före 08:00, så är det självklart att jag inte hade kunnat beträda byggplatsen före 10:30. Vi hade ju tagit vägen över Namur!

Väl på plats var jag dock mycket effektiv. En omgång bruk (1 hink cement/ 3 hinkar sand) blandade jag kraftfullt för hand i skottkärran. Ni ska veta att det tar sin tid att handblanda bruk. Tungt och slaskigt tar det sin tribut av varje murarbas. I dag gjorde jag bruket ganska torrt. Detta som ett led i frostskyddet. Frost och vatten är nämligen som hund och katt.

Dagens flit innebar att jag murade partiet mellan dörrarna upp till full höjd. Därpå svepte jag in det nymurade i 2 lager solnät med ett lager plast över. Allt förankrades sedan med hjälp av brädor, tvingar och tegel. Detta skydd ska nu få vara på plats under 4-5 dagar. Allt beroende på vilka temperaturer nätterna kommer att föra med sig. Murningen kommer att ske sakta under fullt frostskydd!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Filed under Uthuset.
Comment
« Older Entries