Skip to content

Ringsidor

Vi hade i går besök av bloggvännerna Karin och Thorbjörn från Sverige. Alltid lika roligt för oss att få förevisa vår värld. Självfallet ingick ett besök på Eiran i äventyret. Och det var där uppe som Anna såg en lastbil! ”Leverans” ljöd stridsropet! Våra gäster blev inledningsvis lite uppjagade, även om vi förvarnat dem om att en leverans eventuellt skulle ske. Inget datum spikat, men vi visste att inom den närmaste veckan så skulle kommunens största byggvaruhandel leverera en full lastbilslast till oss.

Karin och Thorbjörn tar bilder tillbaka

Vi är sedan länge kunder hos dem. Vi har sedan länge haft leveranser. Vi har sedan länge haft vårt telefonnummer antecknat hos dem. Dessutom hade vi åter lämnat vårt nummer inför denna leverans. Men det är nog så att telefonnummer är lika lockande som hastighetsbegränsningar i Portugal. Hur kan man låta en överlastad bil köra 2 timmar ut till oss utan att kontrollera att vi är hemma för att ta emot dem. Dessutom får de inte betalt vid leveransen om vi är borta.

Nu hade vi 3 kbm stenmjöl på flaket. Det är ingenting som du kan lägga på kundens förstutrapp, om han inte är hemma för att tala om var högen skall vara. Denna gång hade vi dessutom ordnat en liten delleverans åt vår granne Thomas, just nu befinner sig i Sverige. Från Eiran kunde vi se att bilen var på väg just dit! Milda Matilda! Tänk om de tippar av stenmjölet hos honom! Därför vräkte jag och Thorbjörn (T) oss i väg med Frasse för att hindra en eventuell katastrof! T fick omedelbart göra sig nyttig genom att öppna kostängslet in till Thomas.

Då vi kom fram mötte vi en något förvirrad leverantör. Allt låg fortfarande orört på flaket, varför T och jag såg till att Thomas fick sina saker. Därpå föste vi iväg lastbilen hem till oss. Vid vårt hus hamnade stenmjölet i en elegant hög exakt där vi ville ha det. Varför kan vi inte lita på att företag ringer oss innan? Vi har varit med om liknande situationer ett otal gånger.

Stenmjölet på rätt plats i alla fall

I dag ringde däremot vår telefon. Jag hörde hur Anna svarade inne i huset och förstod genast att mina obehärskade kunskaper i portugisiskan var av nöden. Sedan jag bromsat ordflödet, blev allt solklart. Det var sjukhuset i Beja som ville konfirmera Annas mammografttid på måndag! Det finns alltså inrättningar här som kan använda telefonen. Varför kan inte byggvaruaffärer vara lika smarta som sjukhus?

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Annas stordåd

Häromdagen då jag stod vid Frasse kom en liten orm horseshoe whip snake ringlandes ca 50 cm från mina fötter. Jag blev mest förvånad över ormens dumhet att inte bry sig om att världens farligaste rovdjur (människan) var i närheten. Men så är ungdomar, de förstår inte hur farlig världen är. Nå, då jag ställde mig bredbent framför O, avbröt den sitt ålande och gick in i en sorts försvarsställning. Jag lade av ett Tarzanvrål, för att påkalla Hustruns hjälp. Anna kom utstörtande ur huset, mer eller mindre, intrasslad i ett stort förkläde. Jag begärde omedelbar assistans med lämplig orminfångningsutrustning.

Nu försökte O ta sig förbi mig för att få skydd invid husväggen. Dock blockerade jag den utbrytningen med ett elegant språng. Detta stressade tydligen O, eftersom den gjorde ett huggutfall med vidöppen mun mot mitt ben. En sparkparad från mig fick O på rygg, varpå den försökte fly under Frasse.

Medan jag genomförde ormkampen, såg jag i ögonvrån hur en uppjagad Livskamrat sprang omkring och letade efter lämpligt ormkärl. Här måste jag erkänna att mina skrik på omedelbar hjälp, måste allvarligt ha stört hennes analytiska förmåga.

Så äntligen kom hon till min undsättning med en plastlåda. O infångades, samt bars iväg till Spagettihuset ca 500 m bort. En kort stund senare såg jag en till liten orm uppe på terrassen. Nu hade jag emellertid plastlådan lätt till hands och kunde därför omedelbart agera. O2 var just i färd med att svälja en liten ödleunge. Då jag störde matron, spottade den ut ödlan, vilken lubbade iväg över terrassen! Eftersom O2 slirade på klinker ytan, blev den ett lätt byte för min plastlåda.

Horseshoe whip snake i fångslådan

Nu kom Anna snabbt till valplatsen med en större transportlåda. Visst är det fantastiskt hur vi människor kan öva upp vår jaktförmåga. Att fånga in O2 tog bara bråkdelen av det upphetsade tumultet med O. Nu hoppas vi bara att det är slut på ormungarna. Alla fobier avtrubbas av att exponeras för det skrämmande. Men vi tycker det är helt OK att ha kvar lite ormskräck, bara vi slipper fånga in och bära bort dem!

Mera modiga kvinnor

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Odlarmöda

”Och vad odlar ni där?” Så undrade den svenske vännen då jag berättade att vi köpt en farm i Alentejo! Odlar? Nej, vi planerar inte att odla någonting. Ja, farmen har vi köpt för att det är så vackert! Andra har frågat vad vi har för nytta av att äga så mycket mark. Nytta? Ibland är det svårt att förklara känslor. Att äga innebär att ha beslutanderätten. Ingen kan lämna en skrotbil på våra marker! Här är det vi som bestämmer. Ja, så är det! Det är nog bestämmanderätten mer än odlingsmöjligheterna som har fått oss att bli hektarägare.

Det innebär inte att vi helt har avsagt oss odlingsrätten. Ni vet att vi hela tiden försöker plantera fler mandelträd. Inte för avkastningens skull, utan för skönhetens. Dessutom är vi mycket ivriga att få så mycket blommor som möjligt. Det medför att vi ständigt plockar buketter av rara blommor under våra bilturer. Dessa blomster lägger vi sedan på noggrant utvalda platser. Tanken är att de ska fröa av sig och skänka nya lustfyllda synintryck  till våra marker.

Med snabba steg genom blomsterhavet den 20 oktober

Detta utläggande av buketter är inte särskilt högavkastande, ska ni veta. Oftast blir det ingenting. Kanske har vi plockat blomstren för tidigt/sent. Kanske har vi fel sorts jord. Men vi har lagt märke till att blommor växer i överflöd där djur betar. Dessutom blommar dikena utefter vägarna på ett fullständigt oförskämt sätt. Det finns alltså ett samband mellan tuktat gräs och riklig blomning.

Med stöd av denna vetenskapliga insikt, har vi inriktat vår bukettodling till de gräsytor som vi klipper. Och se! I dag upptäckte Anna att några blommor, som vi döpt till Snödroppar, har slagit ut i Parken vid husets östra gavel. Med bultande odlarhjärtan beundrade vi de ensamma blommorna. Tänk sådan glädje en liten blomma kan ge. Nu undrar vi bara hur länge det dröjer innan Parken blir vit som en svensk vitsippsbacke?

Det är detta som gör "odlarmödan" värd

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Bad-dag

Hösten medför att ljuset inte riktigt har kommit då vi vaknar. Vi börjar dagen med att dra bort gardinen från sovrumsfönstret. På så sätt får det tvekande morgonljuset fritt spelrum. Vi lade vårt sovrum åt öster av 2 anledningar. För det första visste vi att österrum alltid är svalare på nätterna än västerrum. Därtill kommer den fantastiska upplevelsen att få vakna med morgonsolens uppmuntrande strålar in i sovrummet. Det går liksom inte att ha ett dåligt morgonhumör i ett rum som badar i ett honungsfärgat ljus.

Samma ljusberäkning ligger bakom det lilla köksfönstret. Eftersom köksavdelningen har en skjutdörr på 220 x 150 åt söder, så är ljusbehovet egentligen tillgodosett. Men ett söderfönster kan aldrig locka till sig morgonsolens strålar. Oupphörligen klappar vi varandra på ryggen och berömmer oss för att vi har varit så fiffiga att vi öppnat åt Aurora.

I dag hade vi vår frukost på glasverandan Markisen. Inte riktigt en frukost ute, men upplevelsen är till 90 % lika. Under den uppstigande solens värmande smek, blev det till slut för varmt på Markisen. Då öppnade vi käckt ett korsdrag, medan vi sörplade i oss det sista kaffet.

Även kvällssolen har sin tjusning

Under dagen grävde jag trappsteg ner till terrassen vid västra gaveln. Anna hade full fart på Vasco. (Konstigt att det blir så mycket tvätt då vi är ute och reser.) Temperaturen dallrade runt + 28 då det var dags för lunch. Det var då jag genomförde dagens rubrik. Ett dopp i poolens 19 gradiga vatten. Ohyggligt kallt så länge jag var i, men ljuvligt då jag kom upp. Anna var en fegis och nöjde sig med uppmuntrande vinkningar från köksavdelningens väldoft.

Vi avslutade dagen med en långpromenad på alla våra blomsterstigar. Slutligen satte vi oss uppe på Eiran för att njuta av kvällssolens fylligighet. Vi tycks nu ha 10 dagar av full sommar framför oss! Det ni.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Hemväg

Frasse var full-lastad, då vi körde hem från den behövliga inköpsrundan. På väg uppför Stora Backen såg vi en fårhund sitta under ett träd, medan fåren fridfullt betade innanför stängslet. Hunden som satt kanske 200 m bort, tittade hela tiden uppmärksamt på oss. Det var en typisk fårhund för dessa trakter. Det sägs att de placeras ut i sin fårflock redan som valpar. Därefter tillbringar de hela sitt liv bland fåren och tycks behandla dem som sin flock. Dessa hundar är lufsiga som S:t Bernards och nästan lika stora.

Eftersom vovven var så intresserad av oss, stannade jag Frasse. Ögonblickligen började den fyrbenta herden trava mot oss med sänkt huvud. Så lät jag Frasse fortsätta körningen en kort stund. Hunden stannade och förblev stående, medan den bevakade vår färd. Då stannade jag åter Frasse varvid odjuret satte av i språng genom de fredligt betande fåren. De skingrades likt nyis framför ett framvältrande slagskepp. Fårstängslet passerades med ett elegant språng, och med ett dånande skall fick hunden fart på Frasse! Vilken imponerande väktare! Vi undrar bara vad som hade hänt om vi hade vandrat samma väg.

Decembersolen breder ut sig över kullarna

Lite närmare vårt hus, mötte vi en stor fårhjord som vallades av grannen Kylskåps-Frasse (KF). (Vi berättade i går hur vi gav hans son en lift ut till familjens farm.) Som vanligt vinkade vi åt varandra. Men denna gång höjde KF dessutom höger tumme rakt upp i luften. Han brukar göra detta tecken som tack då vi lämnar honom och hans tungt lastade bil förtur vid något stökigt vägavsnitt. Nu var det uppenbart att han tackade för att vi hade skjutsat hans pojke.

Snödroppsliknande vita blommor vid vägkanten

Vi avslutade dagen med säsongens första vandring på blomsterstigarna. På seneftermiddagen gick vi i shorts och kortärmat i den 25-gradiga värmen. Vi hittade 3 nya mandelskott vid Nedre Blomsterstigen. Nu var det viktigt att märka ut skotten med de blå plastbanden. Annars kanske vi missar dem då vi klipper och räfsar runt huset.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna