Skip to content

Gravplundring

Vi har tömt Sarkofager i dag. Denna plåtkista skapades för att skydda våra gnagvänliga tillhörigheter mot mössens angrepp. Då vi flyttade upp till Éguas april 2005, hade vi ingen erfarenhet av den portugisiska vildmarkens utmaningar. Oanade svepte vi in diverse ägodelar i plastpåsar och lade dem i plåthuset Jörn. Där var de skyddade från väder, vind och elaka djur. Trodde vi! Men verkligheten ville något annat. Bara efter någon vecka upptäckte vi de första skadorna.

Signalen till att agera var då Annas mjuka resväska fick ett stiligt hål i ena hörnet. Ut med alla ägodelarna och en genomgång av skadeläget. Vi förstod att inget känsligt skulle kunna förvaras på detta sätt. Det var då vi byggde Sarkofager. En plåtkista med vårt vackra dubbelmonogram AJ på ena gaveln. Vi tyckte då att kistan var så fager så den måste heta Sarkofager. Med viss självgodhet kan vi meddela att ingen mus har lyckats forcera Sarkofager. Ett bevis på god fortifikation!

Lägg märke till det stiliga monogrammet AJ på Sarkofager

Men i dag var det dags att ta bort plåtlocket och ta ut innehållet. Som vid alla arkeologiska utgrävningar, var öppnandet av själva sarkofagen mycket spännande. Vi hade en ganska dimmig minnesbild om vad vi lagrat i plåtlådan. Jag lyfte ur alla prylarna, lade dem i skottkärran för transport till Anna.

Hustrun hittade, till sin förtjusning, 3 par fullt användbara skor. Jag återfann min försvunna dagbok från min första ensamma tid i Portugal, innan jag hade träffat Anna. Det kommer att bli en spännande läsning för oss båda. Till soporna gick 2 hårtorkar och 2 eldynor! Hur har vi kunnat tro att vi någonsin skulle kunna ha nytta av dylika elslukande apparater!

Större delen av Sarkofagers innehåll hamnade i olika sopsäckar. Nu följer vi stenhårt en mycket sträng spara-linje. Vårt fina uthus ska inte dränkas i meningslösa prylar som sparas bara för att vi kanske skulle kunna ha nytta av dem. Nu är det viktigare att ha prydliga hyllor än att ha många saker. Dock smugglade jag undan en ny ensam arbetshandske. Hur kommer det sig att högerhandsken saknades?

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Formvirke

Eftersom det är augustis sista dag, står även hos oss hösten och stampar med kängorna i farstun. September kan eventuellt innebära att de första regnen kommer. Därför vore det tjänstefel att inte ta hand om den ved vi har medan det fortfarande är sommar.

Redan i går utförde jag det nödvändiga förarbetet. Motorsågen fick sin cocktail av bensin och olja. Jag delade den tunga arbetsbänken i 2 delar och tog en i taget på skottkärran samt körde dem till vedbacken. Det betydde att de tunga förberedelserna var utförda, då jag med ystert sinne småsprang till vedbacken. Min glädje berodde på att jag hade något att utföra. Arbetsuppgifterna har ju haft en sinande tendens den sista tiden.

Medan Hustrun segade inne i huset, ställde jag i ordning brandskyddet. Ett absolut måste vid motorverktygs hanterande i dessa uttorkade tider. En räfsa och en kvast samt 2 hinkar vatten, blev vår säkerhetsmarginal mot vådeldens härjningar. Så anlände min Vedpiga till förrättningen. Hennes uppgift var att mata mig och motorsågen med det resterande formvirket. Nu är formvirke av naturen bemäng med murbruksrester. Det är alltså ett mycket olämpligt underlag för motorsågsarbete. Men jag filar hellre om sågkedjan än jag står och handjagar denna svårarbetade vedsort.

Observera de två hinkarna med vatten. Det är torrt här nu.

Vår skyddsutrustning var helt enligt regelboken hos den svenska yrkesinspektionen. En portugis hade naturligtvis tyckt att vi var löjliga. Vår enda eftergift inför förmiddagens allt högre värme var att vi arbetade i sandaler. Vilket jag inte borde gjort. Knappt hade motorsågens muntra knatter fyllt dalarna, innan sågspånet fyllde mina sandaler. Ni ska veta att spån från motorsågar är stora och vassa. Det gick bra så länge jag stod stilla. Men varje liten lyftning av den minsta tå, framkallade smärtsamma stickningar. Det var ungefär som att stå i ett rödmyrebo!

25 minuter senare

Det tog oss 25 minuter att kapa all veden. Då tog vi faktiskt 5 minuters paus mitt i, eftersom min vänsterarm var lite otränad. Vi har båda handsågat massvis av formvirke tidigare. Därför vet vi att högen hade tagit minst en dags ihärdiga gnidande. Motorsågar bullrar och är farliga, men o så effektiva!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Rundresa

Vår rundresa började med att vi tog en helt ny cirkulationsriktning. Mot planerna åkte vi först via Moura. Anledningen var att Anna upptäckt konstigheter med vårt mobilabonnemang. Eftersom vi inte kan tänka oss ett liv utan kontakt med nätet, blev det ett besök på internetleverantörens kontor i Moura. Jag åkte och parkerade medan Hustrun störtade upp till kontoret. Då jag anslöt mig hade hon redan fastnat i språkförbistringens skruvis. Därför fick jag agera isbrytare och skapa en kommunikationskanal mellan Hustrun och personalen. Efter det att personalen sökt hjälp via en engelsktalande kund, smälte all is och vi kunde lättade återvända till Frasse och vår utflykt.

Vår utflykt grundade sig bara på en önskan att lära känna vårt närområde. Det hör liksom till god ton att ha besökt alla byar och städer inom en cirkel på 10 mil. Nu förväntade vi oss inte några sensationella upplevelser. Borgar och utsikter det har vi nog av hemma. Men var vi aldrig kan få nog av är mötena med portugiserna.

Finns det fler borgar än restauranger i detta område?

Vi körde in i en by/stad, som enligt webben skulle ha ca 2.000 invånare. Vi förlorade oss genast i ett spindelnät av lika stora gator. Vårt mål var att finna ett ställe där vi skulle kunna äta lunch. Och dylika platser borde finnas i centrum. Jag frågade en gammal kvinna var byns centrum låg. Damen greppade då omedelbart en papperskorg som stöd, samt började fundera. Byn hade inget centrum! Byn hade inga affärer! Byn hade ingen öppen restaurang! Hon kunde bara peka åt det håll som kommunhuset låg.

Frasse störtade vidare till nästa by, på vår rundresa. Där följde vi skyltarna som utlovade en bankautomat. Centrum och penningapparater hör liksom ihop. Men automaten låg vid det sista huset i byn. Bortanför låg bara det böljande alentejanska landskapet. Så slutligen hittade vi en by, där en bilförare förklarade var vi skulle kunna få lite mat. Liksom alla tidigare byar, låg denna insvept i siestans bedövande stillhet. Men vid ett stort öde torg, såg vi en servering runt en liten kiosk. OCH där satt människor vid en del av borden.

Vi fick något att äta i alla fall. Och gott var det.

Nu kom vi från fel håll till torget. Alla pilar pekade tillbaka in i byn. Men ibland måste vi resa oss upp mot myndigheternas diktat. Därför svängde jag vänster, ut på den övergivna gågatan under stridsropet ”VI ÄR TURISTER”. Kioskens dam pratade engelska med oss och vi portugisiska med henne. Denna språkkompott resulterade i 2 st jättestora rostade bröd med ost och skinka. Fnittrande satt vi sedan där och njöt av alla resors mål. Mötet med det oförutsägbara!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Solsystemet

Efter att ha avklarat uthuset och ommålningen av huset är vi nu taggade inför nästa utmaning! Familjerådet (FR) har redan haft flera sammanträden kring ”solsystemet”. Säg är det inte en uppgift/motståndare som är oss värdig? Vi ska nu konstruera det som ska ge oss de skuggrum vi behöver under den utmanande sommaren!

FR har skalat ner problematiken till 3 områden. Vår huvuduppgift (A) är att se till att inomhustemperaturen blir lägre under sommaren. Därför behövs ett solskydd för vårt stora södervända glasparti. Sedan kommer vår önskan att ha en stor skuggad yta vid vår östra gavel (B). Slutligen vill vi ha en plats där vi kan sitta ute, även under den värsta hettan (C).

Observera att norr ligger åt vänster på skissen

Med vår 13-åriga och svettiga erfarenhet av de portugisiska somrarna har vi uppnått en unik insikt. Det som skuggar stänger också inne! Vi måste tänka på att alla sorters tak som ger skugga dagtid, även stänger in värmen då natten kommer! Nu blev ni förvånade! Det hade ni ingen aning om! Men så är det. Även det tunnaste nät hindrar ytans värme att stråla ut i den svala natten. Och det viktigaste som finns sommartid är att ha svalt på natten.

Om vi skulle bygga ett solskydd framför vårt sovrumsfönster, då skulle det minska dagens hetta. Men det skulle även hindra nattens svalka att nå oss i våra sängar. Därför gäller det att vara smart. Och vi tycker att vi är smarta, fast vi är pensionärsrynkiga. Våra 3 olika områden måste få helt olika lösningar.

Område A skall få något som effektivt täcker hela glaspartiet som en rullgardin! B kommer att kräva det mest omfattande arbetet. Där ska vi uppföra en pergola som är förankrad i fasaden. Storleken är inte spikad, men vi tänker oss något kring 4 x 3 m. För att undvika instängningen av värmen, ska själva taket vara möjligt att dra undan då natten kommer. På så sätt kan nattsvalkan snabbt få tillträde till vårt sovrum.

Vid C funderar vi på att spänna upp ett skuggnät över ytan mellan huset och uthuset. Den platsen är vår skuggigaste plats under högsommaren. Nackdelen är att vi inte har lika mycket utsikt att njuta av. Fikonträdet och byggnaderna beskär vår vackra vy! Vi har tänkt oss att där ska vi kunna sitta utomhus mitt på dagen och läsa i den svalkande skuggan. Skuggnätet på denna plats ska alltid sitta uppe under sommaren.

Nu förstår ni var vi har att göra. Vi inleder vårt arbete med att göra en liten dagsutflykt i morgon. Men därpå ska vi ta tag i solsystemet!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Triumf-runda

Med knökfull Frasse gav vi oss tidigt i morse i väg på en viktig resa. Viktigheten hade 2 komponenter. Den första var vår förhoppning att kunna bli av med alla de sopor som låg i Frasse. Det var i första hand inte fråga om hushållssopor. Utan skramlet från lastutrymmet skapades av en mängd bygg- och flyttsopor. Huvudfrågan var alltså om den stora återvinningscentralen 4 mil bort skulle ta emot allt vi hade med oss.

Den 2:a komponenten på resan var att införskaffa en mängd nyttigheter som inte går att få tag på i våra trakter. Men det första spännande stoppet hade med införskaffandet att göra. Vi skulle för 3:e gången fråga på posten om Annas efterskickade Chromecast, hade kommit. Nu var det nästan 3 veckor efter avsändningen och vi visste att om den inte låg på posten nu, då var de bara att starta en krånglig efterforskning. Men ut från postkontoret dansade en överlycklig Hustru med det lilla paketet i handen.

På återvinningscentralen noterade vi att personalhunden började se gråsprängd ut! Vi måste alltså ha bott i dessa trakter ganska länge. Husse hjälpte till med avlastningen. Men han var blyg och ville inte vara med på bild.

Med målmedveten min. Här ska slängas denna gång.

Därpå kom den del av dagen som krävde Annas expertis. Reguengos har en varuhusliknande kinesbutik fylld med varor av tveksam kvalitet men till oslagbara priser. Det är just som kvalitetsansvarig, som Patroas närvaro är oundgänglig. Hon plockade och jag bar! Skörden blev 4 par tofflor, ett par badskor, 2 pyjamas (till mig) samt diverse småprylar.

Sedan avslutade vi rundan på köpcentret Continente. Samma handlingsmönster där. Hon plockade och jag suckade. Plötsligt blev jag trött på assisterandet och sprang iväg till bestickavdelningen. Vi har nämligen väldigt fjuttiga matbestick. Nu skulle jag kolla grovleken på utbudet. Jag hittade en kartong med 24 delar för 20 € (!) och tog med mig kartongen till informationen. Självfallet inget köp utan provgrepppning! De 3 unga damerna kring informationen skulle just hjälpa mig med kartongen, då de, med förfäran, upptäckte att jag blödde ymnigt från högra handens ovansida. Manligt sturskt ville jag vifta undan blodflödet och undrade om de hade en tuss papper till saneringen.

En dam störtade då iväg till personalutrymmet och kom ut med centrets Förstahjälpen kitt, vilket låg instuvat i en större resväska. Därpå tvättade damen min hand i något antiseptiskt med hjälp av flera sterila förpackningar. Då jag ryckte till av tinkturens svedande inverkan, upphöjde trion tröstande och uppmuntrande ord. (Det är nog onödigt att framhålla att jag hade otroligt trevligt!) Anna, som betraktade spektaklet från sin kassakö, undrade, något irriterad, vad jag höll på med?

Webbansvarig och bildredaktör är Anna