Plikten lockar

Nu då vi har bott här i 11,5 år, är vi inte så överhängda med en massa byggnationer. Hus och uthus samt omgivningar, börjar alltmer bli klara. Därför har vi höjt blicken från våra fötter och låtit den spana ut över vår omgivning. Det är fortfarande mycket som vi inte vet om vår närmiljö. Det är därför vi tycker att det är vår plikt att utforska den. Fortfarande finns det vägar och byar som inte har fått njuta av beröringen från Frasses däck. Men vi arbetar ihärdigt på saken.

Att vår nyinköpta karta inte hade med en väg in till Spanien, gjorde oss mycket upprörda. Byborna hade berättat för oss hur de åkte till grannlandet för att köpa dess billiga gas och bensin. Mycket konstigt tyckte vi, eftersom det var ju ganska många mil att åka. Kunde det verkligen löna sig att göra den långa färden. Nu vet vi bättre, för vi har i dag åkt den outmärkta vägen BA-102 till Espanha.

Alltid lika spännande att åka in i ett främmande land. Gränsbefolkningen behärskar självfallet någorlunda varandras olika språk. Eftersom vi inte behärskar någonting, hade vi inga problem med att korsa gränsen. Nu talade en stor skylt om att vi körde in i Espanha, men det behövdes inte. Allt är liksom snäppet rikare på andra sidan linjen. Vägarna blir jämnare, trafikskyltarna är inte sönderblekta av solen och byarna är prydligare. Däremot är befolkningen lika vänlig. Vi älskar att köra fel eller att inte hitta. Då har vi anledning att begära hjälp från någon oförberedd urinvånare. Alltid lika kul.

På detta spanska torg tog vi en öl

På detta spanska torg tog vi en öl

Innan vi återvände in i Portugal, tankade vi Frasse. Bensinen (1,18 €) var ca 30 cent billigare/liter. Just som vi skulle lämna macken, upptäckte vi en biltvätt. Eftersom vår trogne tjänare måste arbeta större delen av tiden täckt med damm, måste vi ta varje tillfälle till tvätt i akt. Så kom det sig att vi återinträdde på den portugisiska marken med en glänsande Frasse.

Här blir Frasse ren

Här blir Frasse ren

Annars har jag avslutat markarbetet där vattencisternerna (obs pluralis) ska stå. Först gjorde jag en betongförstärkning för några dagar sedan. Därpå har jag lagt stenmjöl i en vågrät bädd. Och jag ska säga er att arbetet med gjutningen var ingenting mot att krypa runt på huckle för att få våg på stenmjölet. Allt är utjämnat, packat och vattenbegjutet. Nu ligger ytan där och väntar på de båda grabbarna (HB + DY).

Bevattning med en hemmagjord "vattenkanna"

Bevattning med en hemmagjord ”vattenkanna”

Inom mig gror dock en tveksamhet. Är bädden stabil nog för den upp till 7 ton tunga belastningen? Mina tvivel har medfört att jag i morgon ska göra en bevattning med cementvälling på en friliggande provyta. Vällingen borde tränga ner i stenmjölet och skapa ett hårdare ytskikt. Något som måste vara bra då höstregnen kommer.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Stockholmsresa

Vi var på stadens skattekontor i går, för att få klarhet i varför Portugal ville ha mer pengar av oss. Lokalen var nästan helt utan besökare och personal, då vi anlände mitt på förmiddagen. Därför kunde Senhor A omedelbart ta hand om oss, då han återvände från kafferasten. Själva omhändertagandet skedde, som alltid, i den stora besökslokalen. Alltså fri underhållning för alla som vill lyssna på andras skatteproblem.

Nu fick vi reda på att det var nya skatteregler i relationen SE-PT, som hade skapat den senares lystnad efter våra pengar. Inget personligt, som man brukar säga i Mafiakretsar före likvideringen. Vårt ärende tog sammanlagt 1 timme och 15 minuter att lösa. Kön i väntrummet ökade bakom oss, varför ytterligare personal kom ut för att betjäna de olyckliga.

Det var då det hände. En av förstärkningarna kände igen oss och hade något mycket angeläget att berätta. Hon trängde sig därför fram bredvid senhor A samt utbrast i en högljudd och smattrande berättelse om sin resa till Estocolmo! Hon var helt uppjagad över vår huvudstads skönhet, dess vattenytor OCH att den var limpa (ren [ej djuret]). Senhor A bidrog till oljudet genom att berätta vad han visste om Estocolmo. Sålunda kom det sig att en stor del av stadens skattskyldiga fick lite turistreklam till livs.

Vi är alltid lite omskakade, då vi har varit och hälsat på hos skattmasen. Det beror en del på att vi aldrig riktigt kan förstå hur systemet fungerar. Men huvudsakligen är det personalens fantastiskt underhållande förmåga som påverkar oss.

Annars har Anna och jag ett kärt tvisteämne. Det är ju så att höstdagjämningen var och hälsade på härom dagen. Det betyder att hösten rent officiellt har börjat i PT. Det märks inte mycket av det i naturen. Dagarnas pärlband ligger hela tiden runt + 30 och nätterna är ganska ljumma. Men det är i växtligheten som vår oenighet blommar. Tjofsen (sjölöken) har börjat skjuta upp sina underliga blomkolvar. Den är säsongens sista blomma, enligt mig. Struntprat, påstår Hustrun. Tjofsen är säsongens första blomma. Den kommer alltid upp efter den första lilla regnskvätten på hösten, menar hon. Ni förstår att detta är ett olösligt och oändligt problem.

Här sticker tvisteämnet upp sin knopp.

Här sticker tvisteämnet upp sin knopp.

Vi tar inte så allvarligt på den tvisten. Viktigare för oss är att vi nu har 2 STORA dagar på gång. I går var det 13 år sedan Anna flyttade ned till mig i Portugal. Dessutom är det i dag 5 år sedan vi flyttade in i huset. Det hela skall firas hos oss med grannarna i eftermiddag. Den enkla tillställningen måste självfallet avnjutas i skuggan!

Närbild på tvisteämnet

Närbild på tvisteämnet

Hela tvisteämnet

Hela tvisteämnet

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Höstflytt

Omsvept av ett uruselt humör, bullrade jag in i huset, förbi min trogna livskamrat Anna, med badrummet i sikte. Mitt missnöjda muttrande måste ha nått Hustruns öron, eftersom hon förföljde mig in i badrummet. Där inne borrade hon fast sina ögon på min späda lekamen, samt krävde en förklaring varför jag pratade om separation och underhåll!

Klokt nog svalde jag mina skrattbubblor. För det är så att man skrattar inte åt Anna, då hon har den blicken i ögonen. Mitt hjärta (en bra inledning då man ska stilla svallande upprördhet), jag vet inte vad du pratar om? Vad har jag sagt, tror du? SEPARATION OCH UNDERHÅLL, ekade länge i vårt rymliga badrum (över 10 % av den totala boytan). Du yrar! Jag pratar om reparation och underhåll och deras förödande inverkan på varje fastighetsägares liv. Här började det rycka i Kärestans mungipor! Hade hon verkligen hört fel, eller var det bara ett av hennes bus?

Denna söndag hade jag vigt till poolstädningens ädla sysslor. Det var dags att rengöra gardinen Garbo, som hänger som ett smutssamlande flugpapper i det plaskande vattenbrynet. Sommarens alla bad och stoftnedfall, hade som vanligt efterlämnat en rejäl smutsrand. Nu skulle Garbo hakas av och plockas upp för rengöring med blåsprit och disksvamp. Men redan i smutsgnidningens första stadium gick stygnen i uppläggningen sönder. Klor och solsken hade förvandlat den starka konstfibertråden till ett upplöst papperssnöre. Det var den omständigheten som skapade min upprördhet över det ständiga behovet av reparation och underhåll!

Familjerådet har under eftermiddagen enats om att införskaffa tjock poolliner i turkos/blå mosaikmönster. Men eftersom smutsränderna måste döljas under tiden, har jag med sedvanligt flit rengjort OCH lagat nuvarande gardiner.

Dagens 10.000 kronors fråga. Vilket svenskt varumärke kan detta illustrera?

Dagens 10.000 kronors fråga. Vilket svenskt varumärke kan detta illustrera?

Annars kan vi konstatera att höstens milda ankomst har återinfört ett stökigt uteliv. Under den solflammande sommaren är det enkelt att vistas utomhus eftersom det inte finns några alternativ. All utomhusvistelse kräva skugga. Så tät och allomfattande som möjligt.

Första positionen

Första positionen

Nu däremot är t.ex. frukostätandet en sorts gående smörgåsbord. Vi vaknar nu före solen. Det medför att morgonens svala krispighet tvingar oss att sitta mot den uppgående solen, för att få så mycket värme som möjligt. Kaffet sörplas och värmen stiger. Plötsligt är det ett absolut behov att flytta på stolarna så att solen träffar oss på sidan.

Andra positionen

Andra positionen

Den sittplatsen blir sällan mer än 15 min lång. Med svettdropparnas klädsamma krans på pannan, flyttar vi därpå frukostetablisemanget in i mandelträdets skugga. Just där som vi sitter hela morgonen, under den långa sommaren. Under dagen fortsätter sedan flyttningen av stolarna. Vi blir aldrig länge på samma ställe. Nu väntar vi på vinterns stiltje. Då sitter vi alltid i maximalt solsken!

Tredje positionen

Tredje positionen

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Slingra sig

Så har tiden mognat för att åtgärda vår läckande vattencistern HB (Harald Blåtand). Den vattenläckan har sprutat på hela vår vattenförsörjningsplanering. Våra funderingar på att få ytterligare en vattentillgång via Olivbrunnen, har blommat ut under HB:s besprutning. Att ställa i ordning den brunnen, med pumpar, solceller, grävning m.m. visade sig hota med en räkning på ett skrämmande antal Euro. Då vi nu stod inför en oväntad utgift rörande den nödvändiga HB, förvreds alla våra planer på ett kalejdoskopiskt sätt.

Familjerådet har nu beslutat att nalkas vår vattenförsörjning likt Alexander nalkades den Gordiska Knuten. Vi struntar helt i att restaurera Olivbrunnen. I stället köper vi en ny HB, samt försöker laga den gamle HB. Om lagningen lyckas kommer vi att ha 2 cisterner á 3 500 l vatten. Den nya HB (hädanefter kallad DY [den yngre]) ska vid sommarens ankomst att vara laddat till brädden med vatten, från vinterns slösande flöde. HB kommer att som vanligt att ta hand om vårt dagliga vattenbehov, med regelbundna tömningar och påfyllningar. DY får träda i tjänst i augusti, då behovet att fylla på poolen är som störst och tillgången på vatten i Kaktusbrunnen som lägst.

Poolen behöver ca 500 l i veckan för att bibehålla den nivå som är nödvändig för städning och bad. Det betyder att DY kan förlänga vår badsäsong med över 6 veckor. Just det viktiga behov som Olivbrunnen var tänkt att lösa. Då DY levereras skall den och HB hamna i en förberedd utgrävning högre upp på kullen. Då får vi ett bättre självtryck in i huset. Dessutom hoppas vi att de skämmande, klarblåa, cisternerna ska bli mindre iögonfallande, där de hamnar i en inskärning i kullen sida.

Då återstod det bara för mig att förbereda marken där grabbarna (HB+DY) skulle stå. Det var i detta läge som jag började slingra mig. Utgrävningen gjordes en gång för att rymma HB. Nu skulle DY också få plats. Det medförde att den utplanade ytan inte räckte till. Visst hade jag ganska mycket stenmjöl kvar, vilket är ett bra underlag för grabbarna. Men det behövdes ett obehagligt tjockt lager med stenmjöl längst ut, för att båda skulle få plats.

Självfallet visste jag var lösningen låg. Men den ville jag inte kännas vid. Fanns det inte någon annan lättare utväg än att gjuta ett fundament? Det är tungt att blanda betong för hand. Det är tungt att bära betong i hinkar upp till byggplatsen. Bara själva tanken på det tunga fick mig att vilja sluta med allt det som har med vatten att göra.

Hustrun kallades till platsen, för att ta del av mina våndor. Hon lyssnade tålmodigt på alla mina betongfria konstruktionsförslag. En stunds betänketid, sedan undrade hon om jag skulle vara nöjd med mina halvmesyrer. Var det inte så, att jag aldrig skulle kunna sova lugnt under vinterstormarna, om jag visste att grabbarna vilade på en tjock sandbädd? Visst, pep jag. Därför har jag gjutit en liten betongplatta i dag. Nu när den är klar, är jag mycket nöjd med Annas beslut!

Han är i alla fall min hjälte./Anna

Han är i alla fall min hjälte./Anna

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Äganderätt

Bit för bit tömmer vi vår gamla boplats på allt användbart. Nästan all parkett som blev över efter golvläggningen i huset, ligger nu uppe på vinden. Det blev 3 högar á 22 kg? som ligger på isoleringen över väggen mellan kök och sovrum. Det blir alltså ingen belastning att tala om för takbjälkarna. Däremot har jag en liten fundering på hur isoleringen (6 cm) klarar trycket. Kanske är det löjligt att spara parketten? Kommer vi någonsin att lägga ett golv med dem?

Det mesta som vi sparar från Tjosan är just överbliven byggnadsmaterial. Huvuddelen hamnar i den nyligen färdigbyggda Vebo. Det var då jag kom med ett fång lister, som jag fick lite bärhjälp av Anna. Jag bad henne lägga listerna i min Vebo. DIN?! Hur kommer det sig att Vebo är din, undrade Delägarinnan.

Vi blev ståendes på gårdsplanen i ett ögonblicks tystnad. Ja, varför hade jag kallat Vebo för min? Jag säger annars att allt vad vi har är vårt. Detta var något som måste utredas där och då. Det är nog så att allt som finns i Vebo är sådant som bara jag sysslar med, menade jag. Du har liksom ingen anledning att ha ett ärende dit. Det kan ju hända att du får gå och hämta ved, om jag ligger sjuk eller så, i vinter.

Då ville Anna veta om hon hade något som bara var hennes. Hur var det med tvättstugan? Det var ju ändå så att det var bara hon som tvättade. Nja, invände jag Är det inte så att jag väldigt ofta plockar ur maskinen. Dessutom är det jag som vrider på den yttre kranen, så att vattnet kommer fram till maskinen. Här höll Hustrun med mig. Hon ansåg dessutom att vi båda sprang och hämtade mat och dryck där inne från förrådet.

Nu började jag bli bekymrad. Fanns det verkligen inte något, som bara var Annas? Hon måste också få vara en sorts ensamägare. Nu vet jag, nu vet jag, kvittrade hon lyckligt. Tvättkorgen är min! Så skönt! Äktenskapet var räddat! Vi hade båda något som vi var ensamma om. Men inom mig gnagde en tyst invändning. Det händer faktiskt ibland att jag också hanterar smutstvätten. Det är inte ofta, så därför höll jag inne med den åsikten. Ibland är det viktigare att vara klok än att få rätt!

Jag tycker MIN nya tvättkorg är vacker jag./Anna

Jag tycker MIN nya tvättkorg är vacker jag./Anna

Webbansvarig och bildredaktör är Anna