Skip to content

Garbo

Vi har faktiskt förberett den kommande badsäsongen under hela vintern. Då menar vi inte att det har varit längtansfulla suckar efter värme och njutningar. Nej, nej! Förberedelserna har medfört att vi nu har fogat klinkern överst på den murade omfattningen. Vidare har vi tvättat och målat de övre plåtarna på själva poolkonstruktionen. Dessutom har vi löst problemet med den bruna randen där vattenytan brukar skvalpa mot linern.

Det sista arbetet kommer nog att ge skvättande återverkningar i plaskbranschen. Vi vet nämligen att massor av pool ägare i Sverige kämpar med olika rengöringsmedel mot den skämmiga smutsranden. I en otroligt obekväm arbetsställning gnuggar de förtvivlat mot det som hotar att spoliera hela deras njutningsupplevelse. Det är just här vår poolgardin, nyligen döpt till Garbo, på ett bekvämt och elegant sätt löser hela problematiken.

Vi börjar bli riktigt nöjda med vår pool

Garbo är alltså en bit liner som är upphängd i sargen och täcker den del där ytans smuts hamnar. Då det är dags för rengöring, är det bara att ta loss Garbo och lägga henne i en bekväm arbetsställning. Sedan är det bara att gå lös på poolstjärnan med vad som helst. Stålull kan utan betänkligheter rekommenderas. Garbo har nämligen ingen del i övriga linerns viktiga uppgift att hålla kvar vattnet. Det gör inget om Garbos hy blir repat. Till nästa säsong är det bara att hänga upp en ny Garbo som inte bär på åldrandets skavanker. Aldrig mer kommer vi att behöva skämmas för vår badnjutning.

En kobuskes kortvariga skönhet

I dag är allt perfekt, nästan. Det är bara den där lilla detaljen vattnet. Det har trots 2 damsugningar och filterrengöringar ännu inte fått den där perfekta lystern. För att vattnet ska få den eftersträvade kristalliska glittret, måste Anna inskrida. Hon är nämligen ansvarig för vattnets kemiska hälsa. Att hon är så bra på det beror nog på att arbetet har lite av matlagning över sig. Klor, Ph och alkalinitet måste vara i en harmonisk ballans. Det är ett petgöra som inte passar min personlighet. Jag vill syssla med sånt som skramlar!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Felsökning

Gårdagen vältrade sig mörk och nedtryckande över våra sinnen och Ellens eltillverkning. När vi flyttade hit, bodde vi drygt 1 månad på Éguas utan någon el. Det är nu 10 år sedan, men vi minns fortfarande hur tungt det livet var. När så vårt elsystem förlorade 60 % av sin kapacitet i lördags, klev KRISEN in i vårt hus.

Vi är nog hyfsat insatta i elmagikens värld. Denna magra kunskap räckte inte långt då vi gjorde våra tafatta felsökningsåtgärder. Tyngst var upplevelsen att vara passiva. Eftersom det var helg, hade vi ingen möjlighet att få hjälp förrän tills i dag.

I morse hastade i oss okänsligt genom den annars så viktiga frukosten. Vårt mål var att ringa till vår solkille (SK), innan han gav sig ut på några kunduppdrag på den vida Alentejanska slätten. På utmärkt engelska (det är därför vi alltid har använt det företaget) lotsade han oss genom ett felsöknings schema. Uppfyllda av agerandets adrenalinskapande pigghet, störtade vi sedan ut till husets elavdelning.

På SK:s förslag skulle vi först kolla säkringen! Säkringen? Proppen? Kan en sådan gå på solsystemet? Säkringen till 60 %-delen var misstänkt svart. Därför gjorde vi som SK rekommenderade och bytte säkring mellan delarna. Vare skådat ljuset! Så enkelt, så elementärt!

Boven i dramat

Nu krävdes det en bilresa på 18 mil, innan vi återvände med nya säkringar från SK. Men vi gjorde den resan med lätta sinnen. Söndagens meningslösa inaktivitet var sönderslagen och reservdelsletandets upphetsning fyllde våra ljusa sinnen. Nu på eftermiddagen fungerar åter Ellens alla delar. Anna har faktiskt lovat mig att vi ska se på en film i kväll!

Annars fick vi besök av 2 nyfikna hästrymlingar i går eftermiddag. De gick med klapprande hovar upp på den nylagda stensättningen och tog vår kikare som låg på Butters tak. Medan Anna försökte få djuren att släppa kikaren, ringde jag grannen för att berätta att hans hästar var på upptäcktsfärd. Grannen skulle omedelbart skicka över några släktingar som fanns i närheten. Efter ett tag kom en skrothög skramlande i hög fart upp på vår gårdsplan. Fordonet var en av dessa ödemarksbilar som de sista 20 åren aldrig sett en bilbesiktning.

"Kiktjuvarna"

Då föraren stängde av motorn för att tillsammans med passageraren kliva ur och hälsa, uppfylldes jag av en rädsla att bilen aldrig skulle kunna ta sig från vår gårdsplan. Medan bilens innanmäte sprang upp på Eiran för att spana efter hästarna, spanade jag in i bilen. Förarplatsen var som en potatisåker med ratt! Så kom föraren springandes tillbaka i ett litet jordmoln, slängde sig i bilen under glada adjö fraser. Passageraren sprang ner i dalen medan skrothögen försvann via vägen! Det är något visst med hästmänniskor!

E06

Det var med tvekan som vi beslutade oss för att exekvera vår frukost ute på Markisen. Alternativet hade varit att sitta ute på terrassen i skuggan. Men där var det lite för svalt. Alltså blev det en sommarfrukost på glasverandan med båda dörrarna öppna för svalkans skull. Vi glider nämligen allt mer in i sommarvärmens ljuvliga sinnlighet.

Senare på förmiddagen tuktade jag gräsytorna med, den från Sverige nedtagna, handjagaren. Plötsligt kom en upprörd Hustru och viftade med båda armarna från baksidan av huset. Något var å färde!

Anna drog med mig till Ryggsäckens inre, där vår elcentral tronar. Jag förstod hennes upprördhet, för enligt apparaturen fungerade vårt solsystem endast till 40 %. De tre nyaste solcellerna producerade ingen el alls, vilket annonserades genom deras display med koden E06. I och för sig inget allvarligt fel. Det var bara någon sladd någonstans som behövdes kopplas in igen. Men var? Men vem? Men hur?

E06 på displayen till vänster

El är inget att leka med och vi har den största respekt för skyltar med ordet ”DANGER”. Vi i väst varnar för allt som inte är flossat toapapper. De flesta varningar är alltså till för tillverkarnas skadeståndsskydd. Men en del varningar kan fortfarande beröra oss konsumenter. Därför beträdde vi felsökningens isbelagda sjö med stor varsamhet. Här gällde både ispikar och flytväst!

Vi hittade inget fel. Mycket frustrerande. Med 60 % av eltillverkningen bortkopplad har vi 5-6 dygn med mycket sol på oss innan uttaget ur batterierna börjar bli oroväckande. Nu kommer vår granne Thomas ner i morgon från Sverige. Han har en djup kunskap i solelens mystik!   Kanske han kan finna ut vilken kabel som har kommit på sned. Men vi har redan mejlat vår leverantör och bett om hjälp. Dessutom har vi redan bestämt att åka till leverantören på måndag om problemet kvarstår. Det är mycket bra att vårt system är uppdelat i 2 delar. Det gör att vi har en basförsörjning som håller kylskåp och lampor vid liv. Det blir ingen tv tills vi har fått fart på hela anläggningen.

På eftermiddagen hoppade graderna upp till +30 i skuggan. Då tyckte jag att det var dags att ta ett jungfrudopp i poolen. Först måste jag emellertid montera stegen, vilken verkade mycket sliten. Den dög dock i dag till att lotsa ned mig i det 22-gradiga vattnet. Härligheters ljuvlighet! Sommar, sommar! Anna har redan antecknat en ny stege på vår inköps lista. Det gäller att vårda sommarupplevelserna!

Nu tycker jag (Anna) att det känns lite konstigt att kalla 67-åriga mäns hopp i poolen för jungfrudopp men ...

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Släng aldrig

Vårt duschvatten står insvepta i en svart plastsäck på Markisen varje dag. Solens gång över himlen gör det nödvändigt att flytta på de 3 flaskorna vid 15-tiden. Utan en flyttning skulle eftermiddagens solstrålar inte kunna klämma upp vattnet till en behaglig tvagningstemperatur. Det är alltid lite stökigt att flytta på flaskorna. Stökigheten medför också att vi har en benägenhet att inte genomföra den nödvändiga flaskomflyttningen.

Vi har till och från pratat om att flaskorna borde stå på ett lågt ”bord” med hjul. Då skulle vi enkelt kunna rulla varmvattnet till den optimala positionen. Så i dag sade jag att det var synd att vi hade slängt gamla gaskaminen Berta. Hennes 4 hjul hade jag kunnat använda till en bordskonstruktion. Vi har inte slängt Berta, förklarade min Hustru över sin ena axel. Inte?

OBS! Detta är inte någon skateboard...

Nu var jag tvungen att skynda till husvagnen Tjosan (vårt hem under de första 6,5 åren) för att se om Anna hade rätt. Visst hade hon det! Berta stod inrullad på sin plats i den ruggigt nedslitna husvagnen. Hur hade jag kunnat glömma bort att vi hade henne kvar? Enligt Kärestan hade jag vägrat att slänga Berta för några år sedan. Anledningen var att jag då tyckte att det fanns så mycket på henne som jag skulle kunna ha nytta av. Den klokheten hade jag glömt bort!

Fylld av konstruktionsiver hämtade jag Berta och bar henne till arbetsbänken vid huset. Nu hade jag massvis att göra med stenläggningens avslutande arbeten, men plötsligt blev den gamla gaskaminen mer lockande. Underredet hade 4 st. kullagerförsedda gummihjul. Alltså en fantastiskt passande början till en fiffig konstruktion. Medan Anna tog sin morgonpromenad, försvann jag lyckligt slamrande in i Bertas inre organ.

Den gamla värmekällan var uppbyggd som bilarna på 60-talet. Allt var fastskruvat på en bärande plåt stomme i rejäla dimensioner. Vinkelslipen skar och borrmaskinen gjorde hål i plåt och spånskiva. Plötsligt kom Anna med en förargad rynka mellan ögonen. Tydligen hade hon ett flertal gånger ropat att lunchen var klar. Något som varken min mage eller jag hade hört. Hon blev dock blidkad då hon såg vad jag hade skapat.

...utan ett ortopediskt instrument för att skona våra ryggar

Det smidigt rullande underredet till duschvattnets flaskor har vi döpt till Berta. På så sätt håller vi den trogna gaskaminens minne levande. Den nya Berta är en påminnelse om hur viktigt det är att aldrig slänga något som kan tänkas ha en användning.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Munskydd

Vårens promenad över kalendern går inte längre att blunda inför. Vi är numera vana inför naturens förändringar. Den bedövande blomsterprakten är just nu på sitt maximum. Fåglarna bygger bo på de mest olämpliga platser och gräset har alltmer gått i ax. Det sista har medfört en synnerligen tydlig förändring av vår utsikt. Den tidigare så mustigt grönfrodiga gräsytan har glidit över i en sepiagul nyans. En mycket uppseendeväckande förändring av landskapet. Nu då marken börjar gulna, framträder ekarnas mörkgröna trädkronor i siluett mot underlaget.

Men det gula innebär också sina nackdelar för Frasse. Den första biten (1,700 m) av vår väg in till byn trafikeras nästan bara av oss. Det medför att vägen nu endast är 2 hjulspår med en förfärligt hög mittsträng av växtlighet. Där gömmer sig det luriga pilgräset, vilket numera börjar släppa sina välfyllda koger. Pilarna är fröna till nästa års gräs.

Problemet är att pilarna åker in i Frasses luftintag och beckar igen kylaren. Det ni! Är inte det ett exotiskt problem att förundras över. Men inte trodde väl ni att inte vi har kommit på ett botmedel. Ja det självklaraste borde vara att gå ut med Snurradåren och tukta mittsträngen. Men det är ganska mycket gräs på 1,700 m och jag har faktiskt fullt upp att göra med annat. Därför har vi ett munskydd som vi sätter på Frasse! Visst är vi otroligt fiffiga.

Fiffigt munskydd

Munskyddet fick sitta kvar ända in till staden. Vi tyckte att de välmående borgarna med förvånande ögon beskådade Frasse. Men de kanske är vana med våra egenheter numera. Det är ju bara vi som har sandaler på vintern.

Vackert men opraktiskt

Ett viktigt ärende i staden var att köpa synålar till symaskinen som vi fått låna av Birgit i Algarve. Vi har köpt grovt tyg för att använda som solskydd inför den kommande sommaren. Grovt tyg behöver grova nålar, så därför gick vi till vår sybehörsbutik. Denna gång uppmuntrade jag Anna att ta befälet inne i butiken. Ja inte över personalen, utan över pratandet. Hon har nämligen en bekväm benägenhet att gömma sig bakom mina portugisiska svallvågor.

Snabbt fick Hustrun personalen att förstå att vi sökte efter nålar till symaskin. Detta trots att vi båda då hade glömt bort vad symaskin hette på portugisiska. Den minst gamla av personalen, imponerades över Hustruns språkbegåvning. Hon kan bara 5 ord, påpekade jag. Just då fick Anna ur sig en lång radda portugisiska. Biträdet tittade frågande på mig, varför jag erkände att Hustrun kunde 7 ord. Sålunda kunde Kärestan betala 50 cent för 2 nålar under butikens glada skratt. Konstigt nog fick vi ingen påse till inköpet!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna