Skip to content

Uppåt väggarna

Vi har under en längre tid varit medvetna om att vårt hus har haft en alltför asketisk framtoning inredningsvis. På en direkt fråga från en besökare, erkände vi att de nakna väggarna inte var ett planerat förhållningssätt, utan mer en fråga om bristande utbud på den lokala inredningsmarknaden. Under de 2,5 åren i huset har vi tveksamt och sparsamt infogad några små inredningsdetaljer. Det har då mest varit fråga om ljusstakar, eftersom vi älskar denna belysningsform.

Men visst har salen sett alltför tom ut. Framför allt har väggen över soffan varit en vagel i ögat på varje inredningsguru. Men nu var dagen kommen. Nu var stunden här. Nu var det dags att på ett smakfullt, men återhållet sätt, fullborda harmonin i vår sal. Vi skulle hänga upp våra halmhattar!

Vårt lilla hus passar inte alls in i den stora världen. Nej vi hör hemma i den jordnära tillvaron. Ett liv där den milsvida utsikten och horisontens onåbarhet är de grundläggande utsmyckningarna. Därför tyckte vi att en rad med olika halmhattar vore en utmärkt hyllning till den alentejanska befolkningens kamp mot solen. Visst låter det vackert. Men egentligen är det fråga om något billigt, enkelt, lokalt och lätthanterligt (här gick vi på en nit).

Vi hängde alltså upp 4 halmhattar i dag över Ingvars soffa Ektorp. Frågan var hur de skulle arrangeras. Vi enades att de skulle hänga över soffans ryggstöd med brättenas nederkant i en rak linje. Därpå vidtog det dryga ingenjörsarbetet att hänga upp dem. Via små krokar i trätaket hängdes hattarna i en fiskelina med garanterad styrka 2 kg. Linan är nästan osynlig. Därför verkar huvudbonaderna liksom tyngdlöst sväva över soffan.

De eländiga halmhögarna var synnerligen ohjälpsamma. De hade inte på något sätt förenat tyngdpunkt med visuell mittlinje. Dessutom var fiskelinan ett djävulskt påfund! Har vi inte alla läst otaliga berättelser om harmoniska fiskare som stillsamt plockat rödingar ur någon friskt porlande bäck. Jag ska säga er att det finns inget harmoniskt över en osynlig fiskelina i samband med halmhattsupphängning. Otyget är ju osynligt!

Vi kämpade över 3 timmar med 4 ynkliga halmhattar för att få dem på avsedd plats. Men som vanligt låg belöningen där och väntade på de flitiga och uthålliga farmarna. Mörkret har fallit utanför. Salen är upplyst av 3 smålampor och 3 levande ljus. Över soffan svävar 4 hattar i harmoni. Vi tycker att det är så vackert!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Putsaxel

Yrkesskador är, enligt uppgift, tydligen något som bäres av ägaren med viss stolthet. Motsatsen till yrkesskador är vanliga sjukdomar. De senare har inget av tapperhetsmedalj och väl utfört arbete över sig. Vetskapen om detta lindrade något den skarpa smärta som jag hade i min högra överarm/axel efter den senaste putsningsomgången.

Det är ju med högerarmen som jag, likt Björn Borg, med förödande träffsäkerhet, snärtigt placerar putsmockorna på väggen. Numera händer det nästan aldrig att en påslängd mocka lossnar och ramlar ner på marken. Kan det vara så att en viss skicklighet håller på att växa fram? Vem vet? Jag vet bara att det blir allt roligare att putsa. Och det är nog ett gott tecken, om det inte var för axeln.

Eftersom gårdagen var annonserad med nederbörd, var putsarbete uteslutet. Alltså ett utmärkt tillfälle att låta den känsliga högerarmen vila från de ansträngande arbetsuppgifterna. I stället angrep jag kraftfull grässvålen på poolens vänstra sida med spade och spett. Svålen måste bort för att jag ska kunna skapa en harmonisk och jämn inramning till poolen.

Utjämningsarbete pågår

Eftersom det var en ny arbetsuppgift, utgick jag från att det också skulle innebära arbete åt andra muskelmassor (härligt ord) än de som sysslar med putsning. Då halva arbetet var utfört och molnen tornade upp sig, slängde min högra arm in handduken. Det var faktiskt så illa att högerarmen på kvällen endast kunde greppa halva glas med vin!

I dag hade jag därför bestämt mig för att avhålla mig från allt fysiskt arbete. Naturligtvis en omöjlighet! Men jag inskränkte mig till att sy och montera de solskyddande gardinerna till salens västra fönster. Lite borrning, lite kapning med bågfilen, men annars ett stillsamt pysslande med nål och tråd. Då och då avbrutet med massage på den onda högeraxeln.

Nu väntar vi bara på sommaren ska göra sin entré på riktigt

Regndagarna radar nu upp sig likt taggarna på ett taggtrådsstängsel. Därför är sannolikt läkningsprocessen säkrad. Jag tar mitt lidande med en stor del njutning, eftersom Anna pysslar om mig på alla sätt. Härligaste är det då hon masserar min arm/axel med 2 hudkrämsinsmorda tummar! Hur kan det vara ljuvligt och göra ont samtidigt?

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Storvisit

Vi fick i går eftermiddag ett besök från våra grannar Thomas och Mimmi. De hade sällskap av sina vänner från Sverige. Vi satte oss utomhus i en ryslig kyla på bara drygt +19. Anna och jag tyckte att det var riktigt hyigt, men den nordiska kvartetten upplevde eftermiddagen som ljuvligt skön. Hunden Cesare försökte bada i vår täckta pool, ett säkert tecken på svenskhetens vridna temperaturupplevelse.

Då eftermiddagen gick över i tidig kväll, anslöt sig en kär gäst till festligheterna. Det var Rävan som kom raskandes genom parken med en fågel i munnen. Hon blev dock lite tveksam inför den församlade svenskheten. Dessutom uppmärksammade hon nog lukten från Cesare. Vinden låg nämligen mot henne. Hon vände därför raskt på sin svanstipp, och försvann med fågeln i munnen in i det djupa gräset.

I goda vänners lag. Fast det tyckte nog inte Rävan.

Det är bara att konstatera att hennes fransyska visit framkallade ovationer bland våra övriga gäster. De kände sig uppenbarligen ärade att få en glimt av den berömda Rävan. Lovorden räckte inte till för att beskriva hennes eleganta trippande, eller den vackert yviga svansen. Dessutom var den stora gåtan, vilken sorts fågel hon hade i munnen. Kort sagt! En lyckad fest kräva rävbesök!

Annars har jag i dag fortsatt med putsningen av uthusets innerväggar. Jag ser dessa väggar som en utbildning. Här gör det inte så mycket att putsytan blir ojämn eller att skarvarna mellan de olika arbetsdagarna skriker ut sin ofullkomlighet. Dessa väggar kommer att senare vara täckta av hyllor och annan inredning. Mitt mål är att vara lite skickligare med putsandet då det blir dags för ytterväggarna.

Blomsteräng

Kära Anna har varit ute på markerna och bekämpat den lokala varianten av björnlokan. Kampen har förts med blanka vapen. Med häcksaxen har hon klippt ner all lokor i vårt närområde. En intressant observation är att lokorna inte växer där Flickorna (kossorna) går och betar. Är det möjligt att de späda skotten av lokorna är ätbara?

Vi väntar nu faktiskt på en ankommande regnperiod. Därför har vi idag startat upp rörspisen Sonja. Det hela inleddes med att jag var tvungen att vräka gråsparvarna från rökröret. Boet var inte färdigbyggt och det fanns inga ägg. Trots det kändes det mycket tråkigt att behöva riva deras bobygge.

Kanske en orkidé som vi döpt till Flätan.

Efter flera små brasor under dagen, var Sonja ljummen inför den avslutande kvällseldningen. Då passade vi på att för första gången pröva sotborttagningsmedlet Optizon. Medlet antändes av dagens sista kraftiga brasa. En grå dimma/rök kom ur skorstenen, precis som det var beskrivet. Nu ska Sonja ta  medlet varje kväll under denna, förhoppningsvis, sista eldningomgången för säsongen!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Samhällskontakt

Att bo i Portugal innebär inte bara helt andra gradtal på termometern, utan också ett helt nytt samhällssystem. Vi som är bosatta här försöker värja oss mot alla konstigheter som ibland verkar översvämma oss. Handikappade pga. språksvårigheter och halvt medvetslösa av alla kultursmockor famlar vi ibland efter det där räddande halmstrået.

Vi har 2 halmstrån nere i Algarve. Det är portugiserna Julio och Luis som alltid ställer upp för att förklara och hjälpa oss. Nu i våras, då vi för första gången ansökte om tillstånd att beskära våra stenekar, fick vi ett mångsidigt beslut från skogsvårdsmyndigheten. Vi hade begärt att få snygga till våra närmaste träd. Beslutet verkade omfatta hela Portugals skogsbestånd. Helt rådlösa var vi emellertid inte.

Vi ringde Julio som bad oss mejla beslutet ner till honom. Han skulle be Luis översätta det till engelska åt oss. Så någon dag senare fick vi en klargörande översättning. Beslutet från skogsmyndigheten var så mångsidigt därför att det omfattande allt från motorsågar till storkar. Det var alltså inte tillåtet att kapa storkben.

Självfallet innebar vårt besök i Algarve också ett sammanträffande med dessa våra vänner. Mötet innebar också att vi träffade deras kanadensiska vänner. Att bo i utlandet innebär alltid spännande möten. Så kul att 3 nationaliteter kan sitta runt ett bord och prata om det som skiljer och förenar oss! Det är uppenbarligen så att många från Kanada åker till Portugal för att undfly den stränga vintern. Är inte det att gå över ån efter vatten? Ligger inte Florida och Kalifornien lättare till?

Från vänster: Frasse (en fransos) en svenska, en kanadensiska, en portugis, en kanadensare och en portugis

Nere i Algarve köpte vi också några plåtdetaljer som vi behövde till vårt uthustak. Inköpet skedde hos taktillverkarens försäljningsställe utanför Faro. Då vi kravlade oss fram med vår obehärskade portugisiska, skred en väntande dam till vår räddning. Hon gjorde oss sällskap ut i butikens lager för att hjälpa till med beställningen. Då vi var klara med vårt inköp förstod kvinnan att vi var från Sverige! Så underbart tyckte hon, eftersom hennes dotter arbetade i Göteborg. Om vi bara hade haft lite tid över hade vi blivit inbjudna till henne på lunch! Portugal!

Då vi kollade företagets omfångsrika faktura såg vi att det var dyrare att handla varorna i Algarve, än att få dem levererade upp till byggvaruaffären i Moura! Prisnivån i Algarve, där alla rika utlänningar bor, är alltså högre än i glesbygden Alentejo.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Ålderman

Vi har varit borta nere i Algarve med 2 övernattningar. Det landskapet har förutom en mängd vackra badstränder, dessutom en otrolig mängd bofasta britter. Vi är säkra på att det är dessa britter som är skyldiga till att vi inte har kunnat koppla upp oss på nätet under hela resan. Dessa olyckliga har nämligen förlorat möjligheten att se på hemlandets tv över satellit. I stället har de vräkt sig över internet, för att därifrån få tillgång till avsnitt nr 2 356 av EastEnders. Det har i sin tur medfört att en viss överbelastning (läs sammanbrott) i internet. Så därför kom vi inte åt att skriva något roligt till er.

Men vi var i Algarve för att fira Jims 94-års dag! Det var en stor dag för Jim och för Anna. Att Jim tyckte att det var en viktig dag, var ju självklart eftersom det var första gången för honom som han blev 94. Men att Hustrun skulle bli så rörd att få se mig i slips för första gången sedan Jims 90-års baluns, förstår jag inte. Hon har nämligen sett mig i slips även vid mellandotters bröllop. Vid vårt eget bröllop skolkade jag dock på den punkten.

Åldermannen Jim vinkar från högsätet

Under dagen före festen gjorde vi en liten Sentimental Journey i bergen ovanför Loulé. Det var nämligen där som vi för snart 10 år sedan tyckte att Algarve var vackrast och mest orörd. Vi körde då omkring på varje åsnestig för att leta upp bortglömda dalar och övergivna byar. Vi sökte nu upp 3 objekt som då bara var ruiner. Syftet var att känna efter hur vi nu tyckte om de platserna.

Vi letade oss fram med stöd av skarpa minnen och föråldrade kartor. Tidigt märkte vi att förändringens vindar hade stormat över idyllen. Nya vägar störde våra minnesbilder och gjorde allt för att förvirra oss. Bebyggelsen hade redan börjat klättra upp på de kullar som vi då tyckte var så vackra.

En gammal kärlek men nog var den väl liten (Obs det är huset i bakgrunden, inte bikuporna, vi pratar om)

Nu då vi återsåg våra gamla kärlekar, frågade vi oss om vi hade kunnat bli lika lyckliga där som vi nu är på Éguas. Visst är det så att det alltid finns en vackrare plats någon stans än den som vi just har fastnat för. Men kan det vara så att det är med platser som med kärleken mellan två människor. Då väl kärlekens kitt växer fram, då förändras personen till en fullständigt unik upplevelse. Alla frågor om att någon/något annat skulle vara bättre, blir fullständigt meningslösa!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna