Privat vård

I onsdags var vi inne på vårdcentralen och fick reda på att sjukhuset i Moura godkänt vår familjeläkares förslag att röntga Annas rygg. Det medförde att vi fick en beställning på undersökningen samt en lista på privata företag som hade ett avtal med sjukvården. Det fanns 5 olika röntgenbolag inom de närmsta 10 milen. Vi fick välja själva. Det var bara att ringa och få en tid.

Därmed återkom vi till vårt grundläggande problem att göra oss muntligen förstådda över en telefon. Även om vi hade turen att hitta någon engelskpratande vitrocking, så återstod problemet att kunna hitta till den utvalde. Därför gjorde vi som vi alltid brukar göra. Vi åkte iväg för ett göra ett personligt besök.

Anna inledde arbetet med att hitta de 3 entreprenörerna som hade verksamhet i vår provinshuvudstad Beja. Det var nämligen dit vi ville åka, eftersom vi behövde prata med det portugisiska trafikverket om mitt körkort. Vi tänkte alltså slå 2 ärenden med en körning. Det var därför som vi klev upp i det obehagliga 5-slaget. Vill man uträtta 2 byråkratiska ärenden före lunchstängningen, då måste man vara tidigt på plats.

I Beja höll skolorna på att förbereda sitt karnevalståg genom staden. En av samlingsplatserna för de utklädda barnen var precis vid den första röntgenkliniken. I Portugal bevakar myndigheterna alla barnskockar med omfattande polispådrag. Det var därför lite krångligt att kryssa fram mellan alla uniformer för att komma till vårt mål.

Halva regionens poliskår var här för att bevaka barnskocken

Halva regionens poliskår var här för att bevaka barnskocken

En engelskpratande ung man löste omedelbart vårt språkproblem. När vill ni komma? Passar kommande tisdag kl 12:00? Så på en minut blev allt klart. Jag tyckte emellertid att väntrummets plaststolar såg väldigt sittovänliga ut. Borde vi inte därför kolla lokalerna på samtliga kliniker, innan vi bestämde oss? Denna blygsamma fundering slogs omedelbart ihjäl av Hustrun!

Därpå gjorde vi en körning på stadens kringled, för att komma till trafikmyndigheten. Vi hade kunnat köra rakt igenom, men det var uppenbart att poliserna förberedde en nedstängning av staden inför barnens marscherande. Att bli instängd i centrum av barnhopar, medan myndigheten slog igen för lunch, var inte lockande.

Mitt körkort upphör att gälla då jag fyller 70 år. Vid detta magiska tillfälle måste jag kunna uppvisa en läkarundersökning som förklarar att jag bör anförtros Frasses hanterande under ytterligare 2 år. Vi vet inte hur länge jag får köra med dessa 2-års förlängningar. De har väl någon form av ättestupa längre fram. Det är tufft att åldras.

På hemvägen blev i mer eller mindre anfallna av andra halvan av poliskåren. Det var ett stort cykellopp på gång.

På hemvägen blev i mer eller mindre anfallna av andra halvan av poliskåren (GNR). Det var ett stort cykellopp på gång. Vi tvingades av vägen. Idag var det nog fritt fram för bankrånare.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Motorhaveri

Mården Måd har inte synts till på en 5-6 kvällar. Vi är säkra på att hon inte ens besökt oss under nätterna, eftersom maten har legat orörd kvar på Butters tak. Mycket tråkigt tycker vi. Det hade varit kul att få en tam mård efter alla dessa oblyga rävar. Men vi får trösta oss med småfåglarna tills något annat spännande rovdjur dyker upp.

Min uppgift i morse var att göra klar Frasse inför morgondagens bybesök. Vi har en mängd olika ärenden, förutom att försöka få en tid till Annas ryggröntgen. Vi fick nämligen ingen tid i fredags, utan då ombads vi återkomma denna vecka.

Jag lastade en tom gasflaska, tomma vattenflaskor och lite återvinningssopor. Medan jag höll på med Frasse, slog det mig att det var länge sedan jag hade kollat musstatuset under motorhuven. Mössen är nämligen mycket motorintresserade och de älskar att vistas bland alla dessa tekniska detaljer och gnaga på kablar och slangar. Jag öppnade motorhuven och såg genast något lurvigt som jag först trodde var en mus. Med en våg av äckel såg jag sedan att det var en halväten, ganska så stor, kaninunge som låg ovanpå den vänstra främre stötdämparen!

Det var bara att hämta Anna och kameran, samt att göra en närmare besiktning av slaktplatsen. Huvud och svans låg för sig bredvid den öppnade kroppen. Här slutar jag med beskrivningen av eländet. De av er som är kräsmagade, kanske ska låta bli att se på kaninbilderna.

Ibland blir vildmarken för närvarande

Ibland blir vildmarken för påträngande

Vi utgår från att det är Måd som dödat ungen och dragit med den upp i motorutrymmet. Vi använder inte Frasse särskilt ofta. Med tanke på Måds frånvaro, så tror vi att hon vistades under motorhuven förra onsdagen då vi åkte in till doktorn. Kanske lämnade hon det heta gömstället, då vi stannade vid den första kogrinden.

Inget roligt jobb

Inget roligt jobb

Annars kan vi denna vecka glädja oss åt att grannen Mattias är här för att vistas på sina marker. Han bor på hotell inne i Moura, men vi får träffa honom någon timme varje dag. Under åren har vi varnat Mattias för mössens huligana beteende. Vi tycker kanske att han tagit lite för lätt på våra visdomsord. Det var därför med en viss tillfredsställelse som vi kunde visa honom alla bilderna på livets grymhet i Frasse. Nu vet han att det gäller att akta sig för mårdar också!

Grannen Mattias vid en gemensam gränssten

Grannen Mattias vid en gemensam gränssten

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Vintervård

Vi var in till byn och besökte sjukstugan/vårdcentralen i går. Målet var att åtgärda Annas rygg/ben, kanske med hjälp av en sjukgymnast. Vi hade beställt tid, vilket innebar att vi skulle infinna oss någon gång under tidig förmiddag. Det är inte god strategi att hänga på låset då de öppnar, eftersom ungar och gamlingar äga företräde. I detta sammanhang räknas jag INTE som gamling, eftersom jag är smärt och elegant (det tyckte i alla fall Handelsmannens hustru för några år sedan).

På denna läkarmottagning får man alltid behålla kläderna på. Därför var vi rustade inför väntrummets + 16 med flera lager. Vi skulle kunna påstå att vi hade kunnat deltaga i ett normalt svensk skidlopp. Självfallet hälsade vi artigt ”bom dia” då inträdde i väntrummet. Alla svarade artigt tillbaka och tittade på oss med ohöljt intresse.

Jag vinkade in till administratörsmannen (AM) som satt med täckjackan på inne i sitt lilla bås. Vinkningen var viktig, eftersom den meddelade honom att vi var på plats. Därpå slog vi oss ner i förrummet, som är kallare än stora väntrummet, men där finns nämligen 3 stolar med mjuka säten. Så på plats kunde vi gotta oss i föreställningen.

För att förklara mitt, Annas, synnerligen egendomliga beteende att fotografera en tom väntsal, fick Jan säga att jag var turist. Det förstod alla. De vet väl hur turister är.

För att förklara Annas synnerligen egendomliga beteende att fotografera ett tomt väntrum, fick jag säga att hon var en turist. Det förstod alla. De vet väl hur turister är.

Ingen av personalen hade någon form av vårdkläder. De var lika civilt påpälsade som alla vi andra. Doktorn tittade ut i väntrummet för att se vilka tidsbeställningar som fortfarande var kvar. Det var inte mer än hälften av de väntande. Resten var nog bara där för att ha varmt och trevligt. Så fick vi komma in till doktorn. Som ett led i förståelsearbetet, hade vi med oss en 6-sidigt pappersbunt med portugis-engelska medicinska termer.

Visst skulle Anna få en sjukgymnast. Först måste det emellertid ske en röntgen av ryggen, eftersom hon 2002 genomgått en operation för diskbråck. Med remiss i handen tågade vi ut till AM som inte var där. En annan patient som också sökte honom gick och tittade utanför ingången till vårdcentralen. AM brukar emellanåt stå där och ta ett bloss. Men inget napp där ute. Kvinnan ropade in till gänget som umgicks runt kaminen och fick svaret att AM gått till kaféet på andra sidan gatan. Det var bara att vänta en stund.

Kvinnan tittade ut genom dörren några gånger och då hon fick syn på AM, ropade hon högljutt in honom. Därpå blev vi snabbt omhändertagna. Annas röntgentid får vi reda på i morgon på mottagningen. Vi kan ringa, men då hotar språkförbistringen bakom luren. Vi åker in och tar det personligen i stället. Mycket krångligare men alltid det säkraste!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Innesittardagar

Under 3 dagar har regnen hållit oss inomhus. Nu accepterar vi det, eftersom det har kommit ner hela 52 mm, vilket är mycket tillfredsställande ur vattenförsörjningssynpunkt. Även om vi alltså, med visst jämnmod, går med på att inte kunna vara utomhus, så är det lite enahanda. Jag har visserligen alltid Sonjas eldning att roa mig med. Den damen kräver mycket finlir för att trivas optimalt.

Nu ser man verkligen floden. 52 mm har fått henna att svälla upp ordentligt.

Nu ser man verkligen floden. 52 mm har fått Ardila att svälla upp ordentligt.

Ta det här med tidtagningen. Nu är det inte fråga om någon form av tävling, utan mer en bestämning om brasan har varit tillräckligt stor. En inläggning bör spraka i 1-1,5 timme för att kunna skapa den eftertraktade uppvärmningen någon timme senare. Jag har en fantastisk förmåga att glömma vilken tid jag startar brasan. Därför har vi infört att Anna skall titta på klockan samt ropa ut tiden. Då kommer jag ihåg vid vilken tidpunkt brasan började flamma. Därpå anser jag att det är nödvändigt att pyssla om elden. Det blir gärna ett ständigt småpetande med dragluckorna. Då och då behöver jag dessutom fösa ihop veden i eldstaden, för att få en jämn förbränning. Så ni förstår att Sonja ger mig trivsam sysselsättning under långa regndagar.

Skulle ha blivit ved men vi får se om en hård beskärning kan återskapa livet. Ja, trädet alltså inte gubben.

Skulle ha blivit ved men vi får se om en hård beskärning kan återskapa livet. Ja, trädet alltså, inte gubben.

Annars sitter vi och läser och löser korsord. Filmtittandet får alltid vila, eftersom vi inte vill tära på batterierna då det är flera regndagar i rad. Efter ett längre filmuppehåll, sjunker våra kvalitetskrav. Det medför att vi alltid gillar den första filmen som vi ser efter en regnpaus.

Jag sitter oftast djupt försjunken i någon historisk lunta över paddan. Emellanåt stör jag Annas frid genom att berätta om någon fantastisk insikt som jag fått om 30-åriga kriget, eller något annat aktuellt. Min Hustru lägger vid dylika avbrott alltid sitt korsord åt sidan, samt lyssnar med tindrande ögon, på min upphetsande utläggning. Hon, å sin sida, ropar då och då ut något kryptiskt som ”skarpsill på 7 bokstäver”, vilket omedelbart får mig att lämna stridslarmet.

Gemensamt letar vi sedan på nätet efter fiskuslingen. Självfallet hittar vi lösningen, varpå vi berömmer varandra samt återvänder till våra olika världar. Så bryter jag tystnaden. ”Sökning, författare T. Wray, han har skrivit: Standing fast”. Anna går in på webben och börjar leta efter boken. De flesta sökningar misslyckas, men just denna hittade hon och laddade ner i vår droppbox. På så sätt har jag alltid ett 10-tal olästa böcker/utredningar liggandes i molnet. Vi håller oss alltså alltid sysselsatta, även då regndagarna står i rad!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Markisen

Glasverandan Markisen (glasveranda heter marquise på portugisiska) har en mängd viktiga funktioner i vårt boende. Vi levde 1 år i huset utan Markisen och det är något vi inte vill upprepa. Under regnväder gick det inte att öppna dörren utan att få blötan in i huset. Visst är det så att man ska hålla sig inomhus då det regnar. Men det kan finnas vissa ärenden utomhus även i oväder. Värst var det att komma hem från staden i sådant väder. In i huset med blöta kläder till det väntande parkettgolvet. Visserligen har vi en klinkerrad på 33 cm innanför dörren. Men den rymmer inte 2 blöta personer med droppande kläder. Alltså ett riktigt elände.

Nu kan vi ta av oss alla blöta kläder på Markisen och kliva dropplösa in i huset. Fantastiskt bekvämt. Soliga vinterdagar arbetar den som husets ljudlösa värmepanna. Hur än vinden viner där ute, så växer graderna innanför glasrutorna. Vi låter dörren stå öppen in mot huset, varvid den tropiskt varma luften kan cirkulera in. Oftast speedar vi upp luftströmmarna med hjälp av en fläkt. Den står då på golvet innanför köksdörren och klämmer ut husets svala luft. Den varma luften väller i sin tur in genom öppningens övre del.

Vi skapar husets varmvatten på köksspisens gaslåga. Disk och hygien kräva rejäla temperaturer. Före uppvärmningen blir allt varmvatten ljumvatten på Markisen. Varje morgon är det min uppgift att tappa upp 4 flaskor à 5 liter. Vintertid kan tappvattnet vara nästan 0-gradigt på morgonen. Det gäller framför allt då frosten behagar försköna vårt landskap. Efter påfyllningen av flaskorna följer ett av dagens svåraste beslut. Kan det löna sig att ställa ut vattnet på Markisen, eller är vädret så uselt att det har det bättre i badrummet?

Det är inte alltid lätt att fatta rätt beslut.

Det är inte alltid lätt att fatta rätt beslut.

Vårt glesbygdsliv är garnerat med dylika, nästan existentiella, frågor. I badrummet kan vi oftast inte förvänta oss ljumvatten över + 17. En solig dag, med flaskorna under den svarta plastpåsen, har däremot inga problem att leverera + 40. För att nå de svindlande graderna måste vi komma ihåg att vrida flaskvagnen, från morgon- till eftermiddagsläge.

Slutligen, vill jag i egenskap av braschef, framhålla Markisens funktion som vedförråd. Det är länge sedan nu vi lagrade ved inne i huset. Hur försiktig jag än var vid på den tiden, så följde det alltid med något oönskat kryp med rysningsframkallande egenskaper. Själva nedsmutsningen vill jag inte ens tänka på. Nu för tiden har jag ett närförråd för minst 3 rejäla eldningsdagar.

Nu avbröt Anna mitt idoga skrivande! Hon påminde mig om att jag skulle laga mat! Tänk att hon vågar låta mig utföra en sådana viktiga sysslor som att ta ut lasagnen ur kylskåpet samt försöka tända ugnen. Jag har aldrig tänt ugnen tidigare, så det ska bli en utmaning. Sedan får jag kanske förtroendet att sätta in gårdagens rester i värmen.

Mästerkocken i farten efter 5,5 år tänder han gasugnen för första gången.

Mästerkocken i farten efter 5,5 år tänder han gasugnen för första gången. Men jag (Anna) har ännu inte startat motorsågen, så det så.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna