Taktäckning

Just som jag skulle börja skriva detta inlägg, såg jag 2 stora djur utanför glasverandan! Det tog några spännande ögonblick innan vi uppfattade att det var fråga om getter. Vackert tecknade, feta och välmående. Det var uppenbart att de var intresserade av poolen. De var alltså törstiga. Vi kunde inte komma på någon granne i närheten som hade getter. Därför ringde vi upp grannen Diogo för att höra vilken som skulle kunna vara ägare till de söta djuren. Jo det visade sig att han hade getter på sin farm. Nu skulle han komma och titta efter djuren. Kanske var det hans!

Fint besök. Vems kan de vara.

Fint besök. Vems kan de vara?

Annars har vi jobbat med solskyddet ovanpå Markisens tak. Vi har levt utan skugga ett par dagar, vilket omedelbart skapade temperaturproblem. Redan vid dagens frukost steg värmen till bastugrader innan kaffet var urdrucket. Ett dånande korsdrag skapade visserligen svalka, men tog också bort myset ur frukosten. Det var bara att avsluta njutningen.

Solskyddsarbete på hög nivå

Solskyddsarbete på hög nivå

I onsdags åkte vi med stor spänning in till familjeläkaren. Nu var det inte några medicinska farhågor som skapade upphetsningen. Nej, nej. Alla våra tankar var på den stora vägskrapan som vi observerat i söndags. Skrapan hade då utfört en del synnerligen behövliga arbeten på vår usla väg. Frågan var nu vad som hade skett ur arbetssynpunkt sedan söndagen. Och det var ingenting! Maskinen stod på samma plats. Övergiven likt en skrotbil. Men någonting borde vara på gång. Om grannen dyker upp för att titta på getterna, då kan vi fråga honom.

Kan denna skrothög vara ett kommunalt arbetsfordon

Kan denna skrothög vara ett kommunalt arbetsfordon?

På sjukstugan märkte jag att den vanlige administratören hade ersatts av en kvinna. Jag gick som vanligt direkt in i väntrummet för att genomlida en stunds byliv på en hård trästol. Doktorn tittade ut från undersökningsrummet och upptäckte mig. Du måste anmäla dig i receptionen, ropade hon. Den nya administratören känner inte igen dig.

Så det var bara för mig att ställa mig i kön till den lilla byråkratiluckan. Tänk att vi har kunnat vara med om så många besök hos familjeläkaren, utan att veta att vi måste anmäla oss. Den vanlige pappersdragaren måste ha stenkoll på sin väntsal.

Besöket hos doktorn tog kanske en minut efter det att hon kontrollerat mitt uppehållstillstånd. Just det momentet krävde en del skratt, eftersom skjortan jag hade på mig var den samma som jag hade på bilden i dokumentet. Jag försäkrade doktorn att jag faktiskt hade en annan skjorta hemma. Så övergick vi till dagens ärende.

Nytt körkort inför 70-årsdagen? Har du glasögon bara för att kunna läsa? Hur mår din hustru? Här har du ett friskhetsintyg? Ha det bra! Ibland blir vi förvånade över hur enkelt det kan vara. Men det är ju så att familjeläkaren har fullständig koll på våra krämpor. Det underlättar att vara känd.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Påskresa

Under denna värmedallrande påsk, gjorde vi en resa ner till turistmyllret i Algarve. Det var vännen Birgit som skulle få njuta av vår närvaro ett par dagar. Nu var det väldigt viktigt att vi kom, för påskfirandet där nere hade en allvarlig brist på män. I dylika nödsituationer duger även gubbar, det var därför som jag fick heta norska kramar av Birgit, Brit och Mona. Kul att få vara tuppen i hönsgården!

Påskafton

God mat i goda vänners lag

På lördagen följde Birgit med oss för att köpa gardiner. Nu då vi har införskaffat de värmereflekterande aluminiumtygerna måste vi ha lite stabilare gardiner att fästa dem på. Tyger i lösförpackning är en svårinfångad vara i våra trakter. Här har vi ett magert utbud med feta prislappar. Där har vi ett av turistområdets fördelar. Det går att få tag på allt.

Med oss hem från Birgit hade vi, som gåva, en kruka med en röd bougainvillea. Nu saknar vi en självklar plats för denna skönhet. Jag får väl bygga en liten mur på något bördigt ställe. Det kan vara bra att ha något att göra.

Då vi körde vår eländiga grusväg ut till huset, chockades vi av att någon fyllt igen ett par gigantiska, för tillfället uttorkade, lerhål. Under den skumpande hemresan passerade vi den ena väglagningen efter den andra. Vid Kylskåps-Frasse stod det en övergiven vägskrapa med nosen vänd ut från byn! Är det kommunen som slösa pengar på väguslingen? Uppenbarligen är det stora saker på gång här i tassemarkerna. Tänk om körtiden in till byn kan halveras till 15 minuter. Då kommer vi att göra fler utflykter i framtiden. Kommande onsdag ska vi in till byn. Då får vi möjlighet att inspektera arbetet.

Påskvädrets underbara temperaturer har fortsatt även i dag (måndag). Eftersom jag var något matt efter festandet på Blåkulla, tyckte jag att lite poolsysslor skulle ligga bra till. Allt som hör poolerandet till tar lång tid men små krafter. Anna har redan tidigare använt sina glänsande kemikunskaper och har skapat den rätta balansen på pH och klor. Därför var det bara för mig att suga botten, tvätta filtren, montera stegen OCH bada! Med + 29 i skuggan var premiärdoppet en efterlängtad extas. Nu börjar den ljuvligaste delen av livet i Alentejo. Blomstertiden är vackrast. Men den börjar redan falna i värmen. Eftersom sommargyllingen har anlänt så får vi väl säga att även sommaren har kommit!

Pumpen behöver gå några dagar innan vattnet är helt till belåtenhet.

Pumpen behöver gå några dagar innan vattnet blir till gnistrande belåtenhet.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Kallelseresa

Vi går runt i vårt paradis och väntar på en kallelse från regionsjukhuset i Beja. Vår familjeläkare har förklarat att Anna kommer att få en skriftlig kallelse från en ortoped. Därför åker vi numera in till posten i byn en gång i veckan. Det skulle vara ett förfärligt slöseri med vår dyrbara tid, om vi inte fyllde upp bybesöken med andra ärenden. Konstigt nog så har vi alltid något annat viktigt att uträtta då postbesöken stundar.

Då de gula taggbuskarna kommer drar sig den franska lavendeln tillbaka.

Då de gula taggbuskarna kommer drar sig den franska lavendeln tillbaka.

Vid dagens bybesök var det min tur att besöka sjukstugan och den allenarådande Administratören. Det är nämligen så att min 70-årsdag (pengar emottages girigt) närmar sig på dallrande ben. Innan dess måste jag förnya mitt körkort. Vilket i sin tur kräva ett friskhetsintyg, och detta måste gå via familjeläkaren.

I måndags gjorde vi en kallelseresa till postkontoret. Då stannade vi till vid sjukstugan där jag sammanträffade med administratören, som var på väg till baren för sin fikarast. Jag frågade honom om det var krångligt det där med läkarundersökning för ett nytt körkort vid 70-års sträcket. Han undrade när den stora dagen inföll. Tydligen alldeles för nära, eftersom han bad mig komma in i dag och boka tid hos doktorn. Nu har jag en tid kommande onsdag. Vi får se om de kommer att skicka runt mig till en massa olika experter, eller om det räcker med en skrattande stämpel från vår glada familjedoktor.

Nu blommar också den vilda gladiolusen

Nu blommar också den vilda gladiolusen

Efter tidsbeställningen åkte vi till Handelsmannen (HM) för att köpa några livsnödvändigheter. Skuggskyddande nät till Markisen, 2 stora halmhattar samt en trasmatta till köket. Det är liksom bra att ha ärenden hos HM då det inte finns något annat som väntar efter det besöket. Det tar nämligen alltid mycket tid att handla i den halvmörka lilla butiken.

Först det där allmänna hälsandet, men kvinnan som provade skor framför disken hade bara tid att svara med ett mummel. Jag var alltså nummer 2 i kön. Medan damen provade lågskorna i plast för 5 €, frågade HM mig vad jag skulle ha. Skuggskyddet finns i HM:s stora garage som ligger på andra sidan genomfartsgatan. Det var den detaljen som gjorde att min väntetid i butiken var växte. HM ville nämligen beta av alla kunderna som var i butiken innan han gick med mig över gatan för att mäta upp Skuggskyddsnätet.

Det var bara det att det droppade in nya kunder med en irriterande jämnhet. Så ett ögonblick blev vi ensamma i butiken. Jag förväntade mig att vi då skulle skynda ut till garaget, men HM ville hellre visa sina trasmattor. Det var bara att ropa in Anna från Frasse,, eftersom detta var hennes gebit. HM sken upp som en sedan länge avtackad beundrare, då min Hustru trädde in i butiken. Han kom liksom av sig i mattbläddrandet, varvid det kom in en ny kund! Milda Matilda. Nu skulle vi bli kvar där till lunch.

Den nya kunden var en trött gammal man, som inte hade något emot att vakta butiken medan jag och HM skyndade till garaget. Där finns ingen belysning. Det medför att HM inte kan läsa på rullarna med skuggnät vilka mått de har. En del nät är dubbelvikta, så det går inte att bara titta hur långa rullarna är. Till slut hittade vi en rulle med de eftertraktade måttet. Vi bar rullen till andra sidan av det stora garaget, där det finns en skjutdörr. Med den på glänt fick vi ljus nog att mäta upp mina 5 meter. Jag stängde därpå dörren och vi famlade halvblinda tillbaka i mörkret till den dörr vi hade kommit in igenom.

Under tiden hade det samlats en mindre folkmassa i butiken. Medan HM sammanräknade mina varor, förde han ett högljutt samtal med den väntande allmogen. Det var det vanliga utrönandet av vilka förråd han skulle behöva uppsöka. Jag måste hålla med om att det är fiffigt att kunna betjäna flera kunder vid samma förrådsbesök. Fast jag var nr 2 i kön då jag klev in i butiken, tog inköpet av mina tre varor mer än 45 minuter. Men jag hade kul hela tiden!!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Pool

Så har vi börjat med det stökiga igångsättandet av poolen. Varje vinter efterlämnar sig de mest förfärliga sediment i vår badglädje. Bottensörjan svåraste del är själva stoftet Det ligger som en sandbotten jämnt fördelat över poolens generösa 14,5 kvm. Vi vet att det inte är någon mening att försöka ta bort det genom pumpsystemets reningsfunktion. Det skulle omedelbart täppa igen alla filter som i sin tur måste rengöras gång på gång.

Vi tillgriper i stället utsugning av vatten och gegga via en hävertslang. Nackdelen är att poolen förlorar mycket vatten på det viset. Men vi räknar med att vår brunn har rikligt med den varan denna tid på året. Visserligen har det bara fallit 356 mm denna vinter, vilket kan komma att ge oss vattenproblem längre fram. Vi hoppas på ytterligare 50-100 mm under våren, men vi klarar oss nog ändå.

Sörjigt värre

Sörjigt värre

I går eftermiddag packade jag upp pumpens elkabel/transformator ur resväskan som legat utomhus sedan förra sommaren. Resväskan var en fiffig uppgradering av kabelförvaringen. Där inne har den varit skyddat mot gnagande möss och bitande mungos. De senare har flera gånger bitit av elkablar som legat utomhus. Även slangar brukar få käckt sprutande små hål efter deras närgångna nyfikenhet.

Fiffig kabelförvaring

Fiffig kabelförvaring

Allt måste alltså även vara skyddat under badsäsongen. Det har vi löst genom att stoppa ner hela elutrustningen i ett avloppsrör. En praktisk men mycket ful åtgärd. Här måste det nog bli fråga om att mura en kulvert som kan användas hela året. Nu döljer vi fulheten genom att lägga röret bakom en rad med skifferstenar. Nu ser det ut som ryggskölden på en dinosaurier sticker upp bakom poolen. Värmen klättrar över + 25 varje dag. Det betyder att badsuget har brett ut sig. Vår avsikt är därför att snarast möjligt få poolen klar för användning.

Arbetet på muren bakom uthuset går framåt varje dag. Det har blivit lite tvekamp mellan murningen och poolarbetet. Förmiddagarna (d.v.s. fram till 14-tiden) går i cementens tecken. Poolerandet får än så länge bara de krafter som är finns kvar på eftermiddagen.

En liten sandödla tittade in i köket under Annas luncharbete. Vi gillar ödlor och de finns alltid i vår närhet. De har bara en farlig egenskap, de blir nämligen mycket orädda. Tama ödlor lever osäkert då vi promenerar omkring huset. Det är ytterst olämpligt ur säkerhetssynpunkt att de kommer in till oss. Utfösningen går till så att jag kryper efter dem på golvet medan jag försiktigt lotsar dem mot köksdörren. Djuren tycker om att slicka oss på händerna. Troligtvis är det saltet som lockar. Men detta pussande krånglar till schasandet!

Kanske inte helt rätt plats för en liten ödla

Kanske inte helt rätt plats för en liten ödla

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Sållning

Bit för bit avverkar jag vårens arbetsuppgifter, Det som sporrar min arbetsiver är den väntande rivningen av vår första boplats. Husvagnen Tjosan står där med sin fula plåtveranda och väntar på tidens slut. Hon står just där vägen upp mot huset börjar. Hon är skabbig, mossbelupen och därmed en stor böld i den skönhetsupplevelse som utsikten erbjuder. Men jag får inte ta tag i Tjosan innan jag har byggt muren bakom uthuset. Och den arbetsinsatsen borde inte ta mer än en vecka.

Murarbasen i farten

Murarbasen i farten

Min arbetsiver fimpades omedelbart av att cementen som jag införskaffade i november, hade bildat ”stenar”. Det betyder att fukt startat härdningen i cementsäckarna. Men vi har bott länge i Alentejo och folket här har lärt oss hur man hanterar cementstenar. Cementen måste sållas genom ett fint nät. Den användbara cementen ramlar igenom nätets rutor, medan stenarna stannar kvar i sållet.

Det är anmärkningsvärt att en cementsäck som var nästan 2 månader äldre hade klarat sig. Men den hade förvarats i en samsonite resväska av den större modellen. Där i resväskan var det fuktfritt. Frågan infinner sig varför man inte skapar säckar som kan stå emot fukten bättre! Men så är livet i Alentejo. Frågornas antal växa med tiden vi bor här.

Efter en väl genomförd murningsdag satt vi i fikonträdets silade skugga och avnjöt ett av Portugals mustiga rödvin. Då hörde vi ljudet av en bil i vår omedelbara närhet! En uppskakande händelse som vi inte varit med om tidigare i år! Utan att skvimpa satte jag ned vinglaset samt störtade ut på gårdsplanen. Jag såg fronten på ett stort fordon som var på väg upp mot vårt hus. Som alltid i dylika sammanhang saknade jag ett hagelgevär eller något liknande pangverktyg!

Upp gå gårdsplanen svängde en stor bil från GNR. (Guarda National Republicana) är vår landsbygdspolis. De är organiserade under militären och behandlas med mycket stor respekt av lokalbefolkningen.) Eftersom jag har en polisiär bakgrund, tycker jag att det är mycket kul med uniformer och blänkande knappar av mässing.

Två glada män klev ut på gårdsplanen. De ville varken ha öl eller vin. Däremot önskade de veta var vår svenska granne Mattias höll hus. Nu var det inte fråga om något gripande eller så! Nej, nej. Mattias hade begärt hos skogsvårdsmyndigheten att få avverka några döda ekar. Ekar är fridlysta och de skyddas med blottade huggtänder av myndigheterna. Nu skulle GNR undersöka om ekarna verkligen var döda och klara för fällning! Vilken grej!

I tisdags var vi och hälsade på bloggvännerna BiKe (Birgitta och Kenneth). De hyr ett hus ett par veckor, på andra sidan dammen Alqueva. BiKe har väl utvecklade portugaltankar och nu var de på husspaning i Alentejo. Alltid lika roligt att få ta del av andra människors planer. Visst är det spännande att leta hus, men ack så tröttande.

På besök hos bloggvännerna Birgitta och Kenneth

På besök hos bloggvännerna Birgitta och Kenneth

Webbansvarig och bildredaktör är Anna