Skip to content

Halvmodernt

Vi har en jämn ström av bloggläsare som tar sig ut hit i glesbygden för att besöka oss. Fantastiskt kul tycker vi. Uppenbarligen också något som besökarna tycker är roligt. De får liksom kött på de ben som våra blogginlägg har skapat.

Två detaljer i vårt boende väcker ofta den tekniskt intresserades nyfikenhet. Det är uppvärmningen och vattnet. Man skulle tro att vår sol-elanläggning, borde vara intressantare. Den kanske är det, men den får bara tekniknissen att tindra med ögonen. Det är ingenting som väcker debatt. Men det gör uppvärmningen och vattnet.

Vår huvudsakliga värmekälla i huset är rörspisen Sonja. Eftersom vi själva ritat och byggt henne, så är vi oändligt stolta över det intresse hon väcker. Förutom Sonja har vi också gaskaminen Carmen som står för den snabba uppvärmningen kyliga morgnar. Den delen av vårt uppvärmningsliv skapar alltså mest godkända kommentarer och gillanden.

Att vi värmer vårt hushållsvatten på köksspisen, får många ögonbryn att klättra uppför bekymrade pannor. Men är det inte opraktiskt, undrar de flesta. Ofta pekar de mot den alltid närvarande solen och säger att en anläggning för soluppvärmt tappvatten vore perfekt. Det är kanske då någon får syn på vår gasdrivna varmvattenberedare. Men, men! Varför använder ni inte den? Och då berättar vi hela historien!

Vår gasvarmvattenberedare är aldrig använd

Vi har för lågt vattentryck i våra ledningar, eftersom vi bara har självtryck från vattencisternen HB. Därför går det inte att ha en anordning för soluppvärmt varmvatten. Vidare fungerar inte gasvärmaren på det låga trycket. Men, men! Varför skaffar ni er inte en tryckpump? Vi får alltså här nöjet att berätta vidare om vårt l

En tryckpump är en investering som inte står i proportion till den nytta vi skulle få. I stället planerar vi att flytta HB ett par meter högre upp på Eirans kulle. Visserligen ökar då trycket, men vi kommer ändå inte att koppla in gasvärmaren eller investera i sol-varmvatten. ( Flytten av HB sker mest av estetiska skäl.)

HB: ska förflyttas några meter högre upp, till vänster om eken

Vi har nu alltid 15 l vatten under en svart plastpåse på glasverandan. Där tillverkar solen, mer eller mindre, varmt vatten året om. På spisen bättrar vi på värmen till angenäma grader. Inte ens under vintern går det åt mer än en flaska gas (ca 26 €) på 3 månader. Den flaskan räcker till all matlagning och allt varmvatten.

Visst är vårt boende lite halmodernt. Men det bara ökar känslan av att vi lever i ett oändligt sommarlov. Det är en idyll att värna om!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Teknikens framsteg

Vårt idoga arbete med att lösa poolliners nedsmutsning, har nu dykt ner i ett avgörande dopp. Spelplanen är att vi har kapitulerat inför smutsrandens (SR) otvättbarhet. Det är bara att acceptera nederlaget och inse att vårt envetna gnidande med skönhetspads indränkta med blåsprit, inte har återgivit poolen den skönhet den hade vid inköpet.

Men som i alla krig, är det den fältherre som kan byta taktik, som avgår med seger. Vi har bytt taktik. Medelst kamouflage är vi nu på väg att kunna dölja SR. Den bruna osmakligheten kommer att finnas kvar, men osynlig. Genom ett avgörande tekniskt genombrott, har vi nu kommit underfund med hur den döljande nyinköpta linern ska fås att fungera. Duken ska klippas i 30 cm breda remsor och hänga just där vattenytan skvalpar mot poolväggen.

Tyngdprover medelst sönderklippt gasslang

Linern ska hänga i små osynliga krokar fastskruvade under sargens plåtöverdel. Men eftersom liner flyter i vatten, måste den ha någon form av tyngder för att hänga snyggt och osynligt. Efter 3 olika tyngdprover, har vi i dag fastnat för gasslangar. Dock utan gas. Slangen ska kapas upp i delar på ca 5 cm samt sammanfogas med ett tunt murarsnöre. Just delarna på 5 cm är det stora tekniska genombrottet. Utan uppdelning är slangen vresig och obändig. Den har sina inneboende spänningar, vilket resulterar i att den obehandlad pekar åt alla, utom de önskade, hållen.

Vi har nu alltså framför oss att köpa 16 m gasslang, samt att dela den i 320 delar. Det där med delningen tycker jag låter som ett köksliknande arbete. Därför får Hustrun ta hand om det!

Annars har vi i dag haft besök av bloggvännerna Ulla och Lars som har ett hus uppe vid Douro floden. De kom för att hämta en sak som vår granne Thomas forslat ner från Göteborg. Man brukar göra så då man bor i utlandet. Alla hjälper varandra med det man kan. Livet blir liksom lättare då.

Ulla, Lars och 5 liter Vinho Verde

De hade med sig en flaska vin som present till oss. Men vilken FLASKA! Vad sägs om 5 l vinho verde från deras trakter. Nu planerar vi att återgälda deras besök i mitten av oktober. Undrar om vi kan hitta en flaska på 10 l innan dess?

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Vånda

Avvecklingen av vår gamla boplats fortsätter enligt plan. Just i dag sade planen att allt virke som inte med absolut säkerhet hade en användbar framtid, måste sågas upp till ved. Jag har ju ett förflutet inom bankvärlden och det har nog satt djupare spår än vad jag trott. Under uppväxten med Spara och Slösa, anslöt jag mig dessutom tidigt till snåljåparna under Sparas fanor. Där skanderade vi ramsor som ”Den som spar han har, vi vill ha allting kvar. Heja, Heja, Heja!”

Men nu för tiden går det inte att ha allting kvar! Krig och fred, pest och kolera, såga eller behålla är alla lika tunga alternativ. I dag har Spara blivit utsatt för en fantastisk utmaning. Det var fråga om parketten! Vi fick husets parkett nedforslat från Byggmax i Sverige. Då man som vi då stod inför en beställning utan påfyllningsmöjlighet, då tar man naturligtvis i. Vi beställde därför ett golv med god marginal. Det är den marginalen som nu får Spara att våndas!

Jag tog ett delbeslut genom att slänga ut alla parkettbitar ur Tjosan som inte var full längd. Motorsågen gnagde sig vällustigt genom de blanka tiljorna. Spånet sprutade ystert över vedbacken och mitt hjärta var tungt. Inom mig svor jag att aldrig kapa upp de orörda parkettbrädorna till ved. Det var endast med den svordomen i ryggen, som jag klarade av massakern på stumparna. Kvar i Tjosan ligger nu ca 12 kvm golvyta. Alltså tillräckligt mycket för att lägga hela sovrummet. Eller byta golv i köket 2 gånger! Här står jag skuldra vid skuldra med Spara!

På gasplattan ska varmvattnet värmas till tvättmaskinen

Det var inte lika ångestladdat att färdigställa Annas tvättstuga, Allt är nu på plats. Den sista åtgärden var att fästa en brandskyddande plåtbit på hyllgaveln mot spisen. Gasen kopplade jag in i går, genom att ta en ventil från gaskaminen Carmen. Just det sista är i sig lite oroande. Vi kan nu inte använda Carmen innan vi har köpt en ytterligare ventil, och det gör vi tidigast nästa vecka. Visst är hösten på ingående, och visst kommer vi snart att behöva Carmen. Men trots regnmolnen hade vi en inomhustemperatur på +27 i huset i dag. Alltså några grader kvar till startandet av uppvärmningssäsongen.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Sotning

Vårt höstpyssel fortsatte i dag med att vi sotade skorstenen och Sonja. Det låter lite löjligt det där med ”höstpyssel” eftersom temperaturen varje dag är över +30. Men vi märker en viss höstmarkering från naturen. Vårt morgonkaffe intages självfallet fortfarande alltid utomhus. Anna sitter i mandelträdets skugga, medan beniga jag gosar mig i morgonsolen. Själva platsen för frukosten förflyttas en bit vecka för vecka. Solen går upp senare och Annas eftertraktade skugga har en benägenhet att förflytta sig. Ni förstår att frukostplatsens placering därför verkligen är ett precisionsarbete.

Omedelbart efter frukosten, tog vi tag i den stökiga sotningen. Denna gång hoppades vi emellertid att den nyförvärvade askdammsugarbehållaren, skulle underlätta arbetet. Det är inte arbetet i sig som är jobbigt, utan det är nedsmutsningen i salen som har varit problemet. Vi fyllde idag sovrummet med salens möbler. Soffan, bokhyllan och TV:n täcktes med lakan.

"Spöklikt"

Så började jag sotningen uppe från taket. Sonja har en svaghet i konstruktionen, där vi tror att det alltid samlas mycket sot. Jag arbetade först med en stålviska och avslutade med en sopviska. Nu har vi ingen möjlighet att kontrollera resultatet. Men med tanke på mängden sot som rasat ner i Sonja, borde rökröret vara ganska rent. Vi avslutade förra vinters eldning med att använda medlet Optizon, vilket motverkar tjärbildning och underlättar rengöring. Detta medel ska vi nyttja minst en gång i veckan under kommande vinter.

Körde in munstycket i sotluckan. Så det rasslade och sprakade. Det hamnade några små sotfläckar under luckan. Resten av eländet kom dit det skulle! Fantastiskt fiffigt. Inget tunt sotlager över salens golv! Vi tyckte att vår sotning hade blivit en stor seger. Att jag sedan behövde drygt en timme för att rengöra dammsugaren från det sot som inte stannat i sotbehållaren, förringade inte på något sätt vår lycka över dagens stordåd.

Askdammsugaren i full aktion

Efter kvällsdoppet i +24 gick vi upp till Eiran för att njuta av utsikten och den mjuka värmen. Det enda som underströk tystnaden där uppe var ljudet från den betande boskapens skällor! Nu kan vintern komma! Vi är beredda!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Vinterrustning

Dagens rubrik kan verka löjlig i mångas ögon, eftersom man inte har vinter i Portugal. Alldeles riktigt. Vi har ingen svensk vinter här. Men den vinter vi har, den finns här i Portugal och den kräver vissa förberedelser.

Därför har vi i dag satt på stormluckorna på de stora vädringsöppningarna till vinden. Vi vet att vinterstormarna alltid kommer rullandes från väster. Då är det som att köra in huset i en biltvätt! Vattnet vräker ner utan slut och vindarna pressar regnmassorna in i alla springor. Det är därför vi har satt upp dessa plåtskivor i dag.

Stormluckor på plats

Jag tog bort ventilations gallren från båda gavlarna. På så sätt släppte jag in lite ljus i vindsutrymmet. Det var alltså dags för den årliga inspektionen av sakernas tillstånd. Inget allarmerande kunde upptäckas, förutom det att vi tycks ha en geckokoloni uppe på vinden. Deras pruttar låg jämt fördelade över undervåningens takisolering. Vi tröstar oss med att de håller efter alla insekterna.

Därpå tog jag mig ann köksdörren. Den är en skjutdörr, som under sommaren alltmer låtit som Fred Astair. Vi känner igen dessa steppande vibrationer. Något av dörrens hjul har fått en skada. Min plan var att ta hjul från en av Markisens fastskruvade dörrar och byta ut det skadade köksdörrshjulet. Köksdörren har dubbelglasfönster. Det betyder att det väger mer än vad som är lämpligt för mig. Nu stod naturligtvis min Anna troget vid min sida, under de mest utmanande momenten. Tillsammans är vi över 120 år. Det kändes som om dörren vägde ett kilo för varje år.

Under stånk och skratt fick vi ut dörren och lade upp den på 2 pallar. Efter isärplockningen var vibrationernas ursprung klarlagt. Ett metallhjul hade stora deformationer. Vi ersatte det skadade hjulet med de båda nylonhjulen från Markisens dörr. Då den reparerade dörren kom på plats kunde vi njuta av dess ljudlösa rörelse, då vi drog den fram och tillbaka.

Deformerat metallhjul

Fyllda av segerns sötma tog vi oss ett kvällsbad i poolen samt satte oss på Markisen för att njuta av molnens marsch över himlen. Anna fortsatte högläsningen ur min dagbok från mina första ensamma år i Portugal. Hon påstår att texten tyder på att jag hela tiden letat efter Vale das Éguas. Min strävan var så tydlig redan år 2001!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna