Det är faktiskt med en viss nedstämdhet som vi har börjat riva vår första boplats. Åren har inte farit hänsynsfullt fram med husvagnen Tjosan eller med den plåtutbyggnad, som vi kallar verandan. Först bodde vi där i 6,5 år. Då vi flyttade in i huset september 2011, använde vi fortfarande Tjosan som skafferi och allmän förvaring. Glasverandan omvandlades till en vedbod och gjorde sin plikt fram till förra hösten då den nya Vebo var klar.

Nu skall det bara till lite färg sedan är muren klar.

Vi betraktar inte åren i Tjosan som något obehagligt. Det var tungt många gånger rent praktiskt, men det var nödvändigt att bo där under husbygget. Vi hade aldrig orkat pendla från någon lägenhet i Moura ut till bygget varje dag.

Nu ska så mycket som möjligt återanvändas. Takplåten kanske blir ett skjul på vår bakgård. Allt virke blir ved. Grannarna kan få ta plåt och fönster. Tjosan ska bli sädesförråd. Allt brännbart hamnar på kasen och resten forslar vi till den stora återvinningsstationen. Kanske allt är klart om en månad, eller så.

Glasverandan Miranda byggs. Fotot är taget den 14 oktober 2005.

Dessutom är vi lite sentimentala över att vi tänker sluta med bloggandet. Det betyder att det här inläggen blir det sista som vi skriver. Bloggandet har varit mycket roligt under många år. Vi hade ett stort behov att få berätta om vårt liv och alla äventyr/krångligheter som vi upplevde. Bloggvänner har kommit och hälsat på och svenska tidningar har haft reportage om oss. Vilken grej!

Nu rivs Miranda den 1 maj 2017.

Men nu är det slut. Vi känner att inspirationen har minskat. Vi har nu bott så länge i Portugal att vi inte längre tycker att vi har så mycket att berätta. Även ett nytt liv i ett främmande land blir till slut en vanlig vardag. Vår kärlek till Alentejo är dock fortfarande het som dess sommaren. Vi är fångade av ljuset och skönheten i Vale das Eguas (Stonas dal).

Själva bloggen ligger kvar och vi kommer fortfarande att besvara kommentarer och mejl.

Tack för att ni läste vår blogg.

Anna och Jan

Naturligtvis följer vi med vad som händer på väderfronten i Hemlandet. Eftersom just Portugals klimat är den viktigaste anledningen till att vi bor här, så styrkes vårt livsval av det förfärliga väderläget i Sverige. Nu finns det anledning för oss att att fråga om det verkligen var så här vi vill ha det. Vi behöver nämligen regn. Det föll en rejäl rotblöta på 41 mm mellan den 22-28 april. Sedan dess har det inte fallit en droppe. Dag efter dag med temperaturer alltid över + 20, har svept in landskapet i en sommarliknande gul ton. Hela naturen börjar nu gå ner i sitt sommaride. Vi kan inte klandra växtriket, för vem kan vara utan vatten i nästan en månad.

Grannarna var här för att se på våra bilder på getterna. De saknar själva inga djur och det finns ingen inom några kilometers omkrets som har getter. Det måste alltså vara fråga om djur som är på semester.

Nu fick vi reda på att kommunen skulle skrapa vägen ut från byn ned mot grannen Batista. Bara skrapa, utan att fylla på med någon form av slitlager. Det betyder att alla lerhål kommer att återuppstå under kommande vinter. Vi klarar oss eftersom vi inskränker våra utfärder till högst en gång i veckan. Men hur står våra farmargrannar ut med att färdas på vägen 2-4 ggr/dag. Visst är vägen bättre än då vi kom för 12 år sedan. Vi tycker dock att den ändå är vidrigt dålig.

Arbetet med muren mellan bakgården och gårdsplanen går nu in i sitt slutskede. Det är själva porten i muren som saknas. Men inte så länge till, eftersom den ligger färdigtillverkad till 90 % på västra altanen. Vid dagens stadsbesök köpte vi gångjärn. Det betyder att den skulle kunna hänga på plats i morgon eftermiddag. En klurig detalj återstår att lösa. Jag vet ännu inte hur jag ska fixa låsfunktionen. Här är jag dock full av självtillit. Då porten hänger där kommer jag självfallet att få en blixtrande insikt hur jag skall lösa problemet.

Här ska porten sitta. Hur låsfunktionen ska lösas är en öppen fråga.

Som jag skrev tidigare är det i dagarna 12 år sedan vi flyttade upp hit till vårt Monte. Tidpunkten har nu kommit då det ofrånkomligen är dags att riva vår gamla boplats och ta bort husvagnen Tjosan. Där bodde vi i 6,5 år. Ett leverne som fortfarande fyller oss med starka känslor då vi pratar om den tiden. Först hade vi tänkt oss att plocka sönder henne i smådelar och forsla dem till den stora sopstationen. Men grannen Diogo har visat intresse för Tjosan. Tanken är att använda henne till förvaring av säd och foder. Fast vår Hjältinna är över 40 år är hon fortfarande mustät. En egenskap som få uthus har i dessa trakter.

Här renoveras vår trotjänarinna i april 2005.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Just som jag skulle börja skriva detta inlägg, såg jag 2 stora djur utanför glasverandan! Det tog några spännande ögonblick innan vi uppfattade att det var fråga om getter. Vackert tecknade, feta och välmående. Det var uppenbart att de var intresserade av poolen. De var alltså törstiga. Vi kunde inte komma på någon granne i närheten som hade getter. Därför ringde vi upp grannen Diogo för att höra vilken som skulle kunna vara ägare till de söta djuren. Jo det visade sig att han hade getter på sin farm. Nu skulle han komma och titta efter djuren. Kanske var det hans!

Fint besök. Vems kan de vara?

Annars har vi jobbat med solskyddet ovanpå Markisens tak. Vi har levt utan skugga ett par dagar, vilket omedelbart skapade temperaturproblem. Redan vid dagens frukost steg värmen till bastugrader innan kaffet var urdrucket. Ett dånande korsdrag skapade visserligen svalka, men tog också bort myset ur frukosten. Det var bara att avsluta njutningen.

Solskyddsarbete på hög nivå

I onsdags åkte vi med stor spänning in till familjeläkaren. Nu var det inte några medicinska farhågor som skapade upphetsningen. Nej, nej. Alla våra tankar var på den stora vägskrapan som vi observerat i söndags. Skrapan hade då utfört en del synnerligen behövliga arbeten på vår usla väg. Frågan var nu vad som hade skett ur arbetssynpunkt sedan söndagen. Och det var ingenting! Maskinen stod på samma plats. Övergiven likt en skrotbil. Men någonting borde vara på gång. Om grannen dyker upp för att titta på getterna, då kan vi fråga honom.

Kan denna skrothög vara ett kommunalt arbetsfordon?

På sjukstugan märkte jag att den vanlige administratören hade ersatts av en kvinna. Jag gick som vanligt direkt in i väntrummet för att genomlida en stunds byliv på en hård trästol. Doktorn tittade ut från undersökningsrummet och upptäckte mig. Du måste anmäla dig i receptionen, ropade hon. Den nya administratören känner inte igen dig.

Så det var bara för mig att ställa mig i kön till den lilla byråkratiluckan. Tänk att vi har kunnat vara med om så många besök hos familjeläkaren, utan att veta att vi måste anmäla oss. Den vanlige pappersdragaren måste ha stenkoll på sin väntsal.

Besöket hos doktorn tog kanske en minut efter det att hon kontrollerat mitt uppehållstillstånd. Just det momentet krävde en del skratt, eftersom skjortan jag hade på mig var den samma som jag hade på bilden i dokumentet. Jag försäkrade doktorn att jag faktiskt hade en annan skjorta hemma. Så övergick vi till dagens ärende.

Nytt körkort inför 70-årsdagen? Har du glasögon bara för att kunna läsa? Hur mår din hustru? Här har du ett friskhetsintyg? Ha det bra! Ibland blir vi förvånade över hur enkelt det kan vara. Men det är ju så att familjeläkaren har fullständig koll på våra krämpor. Det underlättar att vara känd.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Under denna värmedallrande påsk, gjorde vi en resa ner till turistmyllret i Algarve. Det var vännen Birgit som skulle få njuta av vår närvaro ett par dagar. Nu var det väldigt viktigt att vi kom, för påskfirandet där nere hade en allvarlig brist på män. I dylika nödsituationer duger även gubbar, det var därför som jag fick heta norska kramar av Birgit, Brit och Mona. Kul att få vara tuppen i hönsgården!

God mat i goda vänners lag

På lördagen följde Birgit med oss för att köpa gardiner. Nu då vi har införskaffat de värmereflekterande aluminiumtygerna måste vi ha lite stabilare gardiner att fästa dem på. Tyger i lösförpackning är en svårinfångad vara i våra trakter. Här har vi ett magert utbud med feta prislappar. Där har vi ett av turistområdets fördelar. Det går att få tag på allt.

Med oss hem från Birgit hade vi, som gåva, en kruka med en röd bougainvillea. Nu saknar vi en självklar plats för denna skönhet. Jag får väl bygga en liten mur på något bördigt ställe. Det kan vara bra att ha något att göra.

Då vi körde vår eländiga grusväg ut till huset, chockades vi av att någon fyllt igen ett par gigantiska, för tillfället uttorkade, lerhål. Under den skumpande hemresan passerade vi den ena väglagningen efter den andra. Vid Kylskåps-Frasse stod det en övergiven vägskrapa med nosen vänd ut från byn! Är det kommunen som slösa pengar på väguslingen? Uppenbarligen är det stora saker på gång här i tassemarkerna. Tänk om körtiden in till byn kan halveras till 15 minuter. Då kommer vi att göra fler utflykter i framtiden. Kommande onsdag ska vi in till byn. Då får vi möjlighet att inspektera arbetet.

Påskvädrets underbara temperaturer har fortsatt även i dag (måndag). Eftersom jag var något matt efter festandet på Blåkulla, tyckte jag att lite poolsysslor skulle ligga bra till. Allt som hör poolerandet till tar lång tid men små krafter. Anna har redan tidigare använt sina glänsande kemikunskaper och har skapat den rätta balansen på pH och klor. Därför var det bara för mig att suga botten, tvätta filtren, montera stegen OCH bada! Med + 29 i skuggan var premiärdoppet en efterlängtad extas. Nu börjar den ljuvligaste delen av livet i Alentejo. Blomstertiden är vackrast. Men den börjar redan falna i värmen. Eftersom sommargyllingen har anlänt så får vi väl säga att även sommaren har kommit!

Pumpen behöver gå några dagar innan vattnet blir till gnistrande belåtenhet.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Vi går runt i vårt paradis och väntar på en kallelse från regionsjukhuset i Beja. Vår familjeläkare har förklarat att Anna kommer att få en skriftlig kallelse från en ortoped. Därför åker vi numera in till posten i byn en gång i veckan. Det skulle vara ett förfärligt slöseri med vår dyrbara tid, om vi inte fyllde upp bybesöken med andra ärenden. Konstigt nog så har vi alltid något annat viktigt att uträtta då postbesöken stundar.

Då de gula taggbuskarna kommer drar sig den franska lavendeln tillbaka.

Vid dagens bybesök var det min tur att besöka sjukstugan och den allenarådande Administratören. Det är nämligen så att min 70-årsdag (pengar emottages girigt) närmar sig på dallrande ben. Innan dess måste jag förnya mitt körkort. Vilket i sin tur kräva ett friskhetsintyg, och detta måste gå via familjeläkaren.

I måndags gjorde vi en kallelseresa till postkontoret. Då stannade vi till vid sjukstugan där jag sammanträffade med administratören, som var på väg till baren för sin fikarast. Jag frågade honom om det var krångligt det där med läkarundersökning för ett nytt körkort vid 70-års sträcket. Han undrade när den stora dagen inföll. Tydligen alldeles för nära, eftersom han bad mig komma in i dag och boka tid hos doktorn. Nu har jag en tid kommande onsdag. Vi får se om de kommer att skicka runt mig till en massa olika experter, eller om det räcker med en skrattande stämpel från vår glada familjedoktor.

Nu blommar också den vilda gladiolusen

Efter tidsbeställningen åkte vi till Handelsmannen (HM) för att köpa några livsnödvändigheter. Skuggskyddande nät till Markisen, 2 stora halmhattar samt en trasmatta till köket. Det är liksom bra att ha ärenden hos HM då det inte finns något annat som väntar efter det besöket. Det tar nämligen alltid mycket tid att handla i den halvmörka lilla butiken.

Först det där allmänna hälsandet, men kvinnan som provade skor framför disken hade bara tid att svara med ett mummel. Jag var alltså nummer 2 i kön. Medan damen provade lågskorna i plast för 5 €, frågade HM mig vad jag skulle ha. Skuggskyddet finns i HM:s stora garage som ligger på andra sidan genomfartsgatan. Det var den detaljen som gjorde att min väntetid i butiken var växte. HM ville nämligen beta av alla kunderna som var i butiken innan han gick med mig över gatan för att mäta upp Skuggskyddsnätet.

Det var bara det att det droppade in nya kunder med en irriterande jämnhet. Så ett ögonblick blev vi ensamma i butiken. Jag förväntade mig att vi då skulle skynda ut till garaget, men HM ville hellre visa sina trasmattor. Det var bara att ropa in Anna från Frasse,, eftersom detta var hennes gebit. HM sken upp som en sedan länge avtackad beundrare, då min Hustru trädde in i butiken. Han kom liksom av sig i mattbläddrandet, varvid det kom in en ny kund! Milda Matilda. Nu skulle vi bli kvar där till lunch.

Den nya kunden var en trött gammal man, som inte hade något emot att vakta butiken medan jag och HM skyndade till garaget. Där finns ingen belysning. Det medför att HM inte kan läsa på rullarna med skuggnät vilka mått de har. En del nät är dubbelvikta, så det går inte att bara titta hur långa rullarna är. Till slut hittade vi en rulle med de eftertraktade måttet. Vi bar rullen till andra sidan av det stora garaget, där det finns en skjutdörr. Med den på glänt fick vi ljus nog att mäta upp mina 5 meter. Jag stängde därpå dörren och vi famlade halvblinda tillbaka i mörkret till den dörr vi hade kommit in igenom.

Under tiden hade det samlats en mindre folkmassa i butiken. Medan HM sammanräknade mina varor, förde han ett högljutt samtal med den väntande allmogen. Det var det vanliga utrönandet av vilka förråd han skulle behöva uppsöka. Jag måste hålla med om att det är fiffigt att kunna betjäna flera kunder vid samma förrådsbesök. Fast jag var nr 2 i kön då jag klev in i butiken, tog inköpet av mina tre varor mer än 45 minuter. Men jag hade kul hela tiden!!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna