Skip to content

Kökstryckare

Vi har under en längre tid kämpat med ett kaffedrickningsproblem. Det har inget att göra med att vi slaskar och spiller, eller så. Nej det är att vi har en komplicerad kaffeframställningsprocedur. Jag vill/behöver ha mycket starkt kaffe. I princip är allt kaffe, som inte tillagas av mig odrickbart. Det är endast kaféernas bica kaffe som på något sätt kan ge mig den totalupplevelse som jag eftersträvar.

Då frågar en vän av ordning, hur går det då för Anna? Tackar som frågar! Det går alldeles utmärkt eftersom hennes kaffe genomgår en sort förblaskning innan hon är nöjd. Hon tar 1/3-dels kopp av ”mitt” kaffe. Späder det med 1 dl ljummet  (Inte nog med att Hustrun dricker blask. Det ska vara ljummet också!) vatten. Därpå häller hon i ca 0,5 dl vispgrädde. Då min brygd på detta sätt har genomgått sin metamorfos, dricker hon under ampla lovord till mig. Hon påstår att jag gör så gott kaffe!?

Ni förstår att frukostens kaffetillverkning tar sin tid. Det är alltså inget som vi vill upprepa fler  gånger under dagen. Även om vi ganska regelbundet pratar drömmande om hur gott det skulle vara med kaffe efter maten, eller på eftermiddagen. Det blir bara funderingar, eftersom kaffeslitet avskräcker.

Men nu vankas nya tider. Aldrig mer ska vi behöva avstå från koffeinets inverkan därför att vi saknar den rätta arbetslusten. Vi har nämligen investerat i en moka-apparat. Den fiffiga lilla pysmaskinen, skapar på några minuter en liten mängd urstarkt kaffe. Eftersom jag är en kulturmänniska, har jag alltid några droppar mjölk i min djävulsbrygd. Hustrun fegar naturligtvis med ljummet vatten och vispgrädde som vanligt. Vi betraktar Mokan som en julklapp till oss själva!

Nu skådas nya tider

Annars var gårdagens väder, inledningsvis, ett enda stort löftesbrott, med tanke på vad vi upplevt dagen innan. Men dimma och drypande fukt var ett utmärkt underlag för eldning av jättekasarna vid Liljeåsen. Veden var nytagen och genomdränkt av regn/fukt. Ändå brann de skrämmande häftigt när jag väl fått eld på initialbrasan. Så skönt att få bort all denna brandfarliga undervegetation.

Stora kasar och torr strupe

Anna kom, med sedvanlig omtänksamhet, ner till mig under efterarbetet. Med sig hade hon en eldningsöl. Just då jag njöt av eldarens belöning, knakade det i himlen och massor med moln for åt sidorna. Solen kom jublande ner över oss. Visserligen drygt en halv dag försenad. Men ändå!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Strålande sol

Då vi var in i Moura i fredags kom den kalla råhetens moln drivande över staden. Genast försvann den lilla värme som solen gav, där den kunde leta sig ner mellan husen.  (Vi upplever alltid att staden är kallare på vintern och varmare på sommaren, än vad vi har.) Gråvädret höll sedan i sig hela helgen. Lördagen och söndagen gick i regnandets tecken, så vi fick snällt hålla oss inomhus och ha tråkigt.

Men så i dag slet solen undan regngardinerna och log mot oss med all sin charm. Tänk vad mycket roligt det finns att göra då solen skiner. Medan Anna gick ner till Kaktusdalen för att starta pumpen, städade jag Markisen. Det är vedhämtningen där ute som skräpar ner. Och nu gällde det att snygga till så vi skulle kunna hänga ut alla våra blöta handdukar. Därefter full fart till vedboden för att hämta mer ved till Markisens närförråd. Som vanligt smög jag mig fram den sista biten till vedboden. Det är nämligen störst chans att se ormarna på morgnarna. Då lägger de sig mellan veden och glasrutan för att riktigt kunna njuta av solen. Men ingen orm i dag!

Senare på förmiddagen började vi montera Röjadåren. Vid dylika tillfällen förvandlas Anna till Manuela. Det är kvinnan som är galen i manualer. Nu hade vi nytta av den excentriciteten då hon med instruktionernas hjälp ledde mig fram i monteringsarbetet. Vi var på terrassen och arbetade. Solen strålade och decemberdagen gled över i svensk högsommar.

"Manuela" i farten

Röjadåren har en fiffig upphängning via en sele, som bekvämt fördelade verktygets tyngd på mina breda skuldror. Darrande av iver ville jag omedelbart springa ut och röja, men jag fick nöja mig med att gå runt på planen och motorbullra med munnen.  Annas inlagda sillen stod nämligen på matbordet och pockade på att bli uppäten.

En man och hans Röjadår

Med sill och ägg i magen kunde jag sedan genomföra jungfruröjningen. Selen gjorde arbetet mycket lätt. Jag röjde gräset på framsidan och uppe på Eiran. Det var bara eftermiddagssvalkan som fick mig att inse att arbetsdagen började ta slut. I morgon ska vi gå ut på markerna och ta ved samt rensa bort cistus. Det är härligt med vackert väder!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Kartongbit

Efter att ha bott här i mer än 10 år, börjar vi alltmer behärska delar av det portugisiska systemet. Vi har tagit rejäla steg in i landets sjukvård och tycker nu att vi vet var de bästa parkeringsplatserna finns utanför regionsjukhuset. Att hitta skapar trygghet, det vet alla som vistats en längre tid i ett annat land.

Varje år sätts en julkrubba upp med figurer i naturlig människostorlek

Vi har inga problem att hitta till vårdcentralen i vår by, där vår familjedoktor huserar. Därför var det med säkra steg som jag i går gick in där. Vi har aldrig tidigare behövt förnya något recept, så självsäkerheten gällde bara platsen. Vad som skulle hända var ett äventyrsfullt frågetecken.

Här tvättas det och bakas bröd. Det är riktigt bröd i "bakgrunden" ;-)

Bakom receptionsdisken stod som vanligt den vänlige administratören. Han var fullt påklädd i alla tänkbara ytterkläder, dock saknade han huvudbonad. Man skulle ha kunnat tro att han var på väg ut i ett ärende. Men han var klädd för arbete inomhus och det är alltid kallt på vårdcentralen. En omständighet som säkert är bra ur bakteriesynpunkt. Har inte kyla en negativ inverkan på smittoämnens tillväxtförmåga?

Här är den religiösa biten med krubban och de tre vice männen

Nå, jag framförde min önskan att få ytterligare recept på min ögonmedicin. Med ungefär 350 ord gjorde mannen klart för mig att det kunde jag inte alls få. Han måste veta vilken medicin jag ville ha. Och han ville få reda på det genom att se på medikamentets förpackning. Att min medicin var Duotrav, både lättuttalat och vanligt, saknade betydelse.

På andra sidan skolan vid sopåtervinningen, var det lite mer profant...

Han hämtade ett A4 papper där det satt fastnitat flera kartongbitar från olika förpackningar. Om jag tog med mig en sådan liten flik, så skulle han nita fast den också. Sedan skulle jag få ett nytt recept. Förnöjt lutade han sig fram mot samtalshålet i glasrutan, samt förklarade att jag inte ens behövde träffa doktorn! Således ett under av smidighet.

Att erövra det portugisiska systemet tar tid och energi. Men det ligger hela tiden en stor bit upptäckarglädje i vår läroprocess.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Inköpsfröjd

Så begav vi oss iväg för att inhandla en röjsåg. Med i Frasse låg den utslitna Snurradåren, vilken faktiskt representerade ett inbytesvärde på 80 €. Vi parkerade en bit från Husqvarnaagenten och var därför tvingade att promenera genom staden med Snurradåren i mina händer. I Annas hand låg ett mynt på 2 €, vilket vi hade bestämt var en lämplig gåva till den licensierade tiggaren så här inför jul.

Vi mötte honom mitt inne i staden. Han hade just nedlagt ett tiggningsbyte, då han såg oss. På utmärkt engelska ropade han ”hello” samt vinkade med den hand som inte var upptagen med tiggeriet. Vi stod på andra sidan gatan, så jag var tvungen att teckna till honom att han skulle komma över till oss. Han bad oss vänta medan han avslutade sin pågående tiggning. Så skyndade han över gatan, samt fick vår generösa julgåva. Han fick slanten av Anna, men det var mig som han klappade om! Det är något mysigt över de portugisiska tiggarna!

Årets julgran i Moura

Hos Husqvarna fick jag ett utmärkt tillfälle att öva personalen i det svenska språket. Portugiser är urusla på att uttala H. Det kortväxta butiksbiträdet fastnade inledningsvis på att uttala H som J. Trots flera omtagningar blev staden vid Vättern benämnd Jusqvarna! Det var först då jag fick honom att hosta, som han prickade rätt i fonetikens värld. Biträdet blev så glad över vårt översvallande beröm, så han erbjöd sig att bära Röjadåren till Frasse. Men det kraftprovet hade nog slutat med att jag hade varit tvungen att bära honom tillbaka till butiken.

Närbild på skapelsen

Därpå gick vi till vår sybehörsaffär. Där stod dörren på glänt, med en stor ”aberto” (öppet)skylt. Tack vare den tillskjutna dörren, var det faktiskt lite ljummet i lokalen. Personalen var dock uppenbarligen klädd för en sydpolsexpedition. Stackars portugiser! De fryser alltid så mycket. Vi skulle bara ha en rulle sytråd, samt en liten manick som underlättar trådpåträdningen. Jag förklarade manickens nödvändighet genom att berätta att jag var så gammal. Vilket jag inte borde ha gjort! För nu ville personalen veta hur gammal jag och Anna var. Vår åldersskillnad på 12 år, uppfattades uppenbarligen som något mycket upphetsande. De båda kvinnorna bakom disken, samt en kvinnlig kund, fick alla blanka ögon! Hörde jag inte ordet ”vigoroso” bland tygbalarna? Var det mig de menade, eller?

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Rävkommunikation

Som ni vet har Rävans dotter Rävling börjat göra allt snävare svängar runt vårt hus. Hon har nu förknippat oss med att det finns godis på planen vid terrassen. Vi kan nu öppna Markisens dörr och prata med henne, utan att hon flyr i väg som en röd solkatt! Med visslingar får vi henne nu att komma närmare, eftersom hon har fattat att det därmed vankas mer ost. Vi tycker alltså att vi har inlett ett mycket givande närmande.

På förmiddagen observerade vi ett något motbjudande tecken på att Rävling tycker att vi tillhör henne. Hon hade lagt en revirmarkerande prutt uppe på poolens sarg! Dessutom såg vi spår efter rävtassar på Butters tak. Har Rävling börjat göra som sin mamma? ( Butters tak var alltid Rävans utkiksplats in i vårt kök.) Vidare hade hon satt tasspår på väggen nedanför vårt sovrumsfönster. De avslöjande spåren gick ända upp till fönsterkarmen. Sammantaget tycker vi att Rävlings beteende lovar gott för det fortsatta umgänget oss emellan!

Mindre charmigt

Annars har Anna haft ett allvarligt samtal med mig i dag. Hon började med att tillkännage att hon hade behov av lite ”väninneprat”. Som ni alla vet, har Hustrun ingen väninna inom de närmaste milen. Därför förstod jag genast, att det var jag som vanligt skulle ikläda mig rollen som ”väninna”. Nu kräver inte Hustrun något transsexuellt beteende av mig vid dylika tillfällen. Vad hon behöver är bara en tålmodig äkta man som, med intresse och empati, lyssnar på hennes typiskt kvinnliga funderingar, precis som en väninna skulle ha gjort.

Dagens ”väninnesamtal” kom att handla om det senaste förvärvet inom fläckborttagningsområdet. (Tur nog kunde jag hålla mig allvarlig medan jag hummade uppmuntrade till henne.) Nu duger det inte att jag bara är tyst och håller med. Någon form av återkoppling måste jag alltid prestera. Därför undrade jag om det inte fungerade lika bra att dutta lite diskmedel på fläckarna före tvätten. O nej! Det gick inte att jämföra de olika metoderna samma dag!

Så upphörde Annas ”väninnebehov” och vi kunde återgå till att prata om morgondagens inköpt av röjsåg. Det konstiga med Hustrun är att hon är mer entusiastisk över röjsågen än fläckborttagningsmedlet. Den som är gift med henne har aldrig behov av ”kompissamtal”!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna