Gripe

Influensan (gripe) har gripit tag om min gängliga lekamen. Min inställning till sjukdomar är att jag aldrig blir sjuk. Men vårdguiden har listat sådana som mig först i deras förteckning över dem som bör vaccinera sig. Och jag har dessutom, med god marginal, passerat 65-års strecket. Därför hade vi bestämt i fredags att vi skulle åka till vårdcentralen för lite åldringsvård. Men vi blev lurade. Gripen slog till med förödande kraft, redan tidigt på morgonen. Plötsligt orkade jag inte ens att gäspa. Hua!

Vårdguiden hade berättat om spännande höga temperaturer. Jag var säker på att min glödgade kropp låg runt 39 – 40. Men vi hade ingen möjlighet att verifiera några grader över huvud taget. Vi äger nämligen ingen termometer för sjukdomsutforskningar. Skam den som ger sig. Den elektroniska mattermometern, borde kunna duga. Dess spikliknande format inbjöd inte till några kroppsliga penetreringar. Dock hade jag 2 armhålor, vilket borde duga. Med feberskakande fingrar, tryckte jag upp tortyrredskapet i vänster armhåla. Mina febermatta ögon följde intresserat det ivriga räkneverket. Så blev allt stilla och jag kunde avläsa 37,4! En förolämpning mot min värkande kropp.

Var det i denna folksamling i Moura som gripen slog till?

Var det i denna folksamling i Moura som gripen slog till?

Då återstod att ta pulsen. Med stor tillfredsställelse kunde jag omedelbart notera ett hetsigt pickande. Det gick så fort att jag hade problem att hänga med i räknandet. Hela 94 konvulsioner i minuten. Därmed var det bevisat att jag var sjuk, mycket sjuk. Jag gick omedelbart in i sovrummet och kröp ner mellan lakanen.

Anna har inte ett ögonblick tvekat om att jag varit sjuk. Hon har alltid en förmåga att observera avvikelser från mitt vanliga liv. Att jag inte ville ha vin till lunchen, förvånade henne inte. Men då jag inte ens ville ha lunchen, förstod hon att jag var mycket klen.

Nu på morgonen fick hustrun gå ensam ut i köket. Där väntade den viktiga kaffekokningen, vilket alltid ligger högt över hennes lönegrad. Jag låg i sovrummet och lyssnade på hennes oprofessionella kaffeskrammel. Vad var det där för ljud? Det var inget som hörde hemma i min ädla kokkonst. På lealösa ben vacklade jag ut i köket. Varligt sköt jag henne åt sidan, för att ta hand om den viktiga mjölk/grädde inblandningen. Kaffet var så starkt att jag fick kväljningar. Det var inget mordförsök från hennes sida, utan bara ett utslag av hennes rädsla att gör för svagt kaffe.

Sedan gjorde jag en liten brasa nu på förmiddagen. Eldningen, med sin hopkrupna kroppsställning, ligger bara utanför det möjligas gräns för Anna. Det är skönt för mig att veta att jag är behövd.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Mysmissar

Vi älskar våra morgnar! Ja inte alla lika mycket förstås. Den största kärleken råder då vi vet att vi inte ska ge oss ut i vida världen. Det har ingen betydelse om det är en trevlig utfärd som väntar oss. Den idealiska morgonen tål nämligen inga störningar.

En kopp kaffe på utfärden hjälper alltid upp. Observera att vi hoppade över aperitivosen som serveras på denna bensinmack.

En kopp kaffe på utfärden hjälper alltid upp. Observera att vi hoppade över aperitivosen som serveras på denna bensinmack.

Nu händer det ibland att det inte blir perfekt, fast inget utifrån hotar dess avnjutning. Vi har då försummat att vakna i tid. Uppstigningen bör ske kl 06:00 (+/- 15 min). Då är det lika svart ute som kl 24 och vi har inget i sovrummet som säger oss att det är dags. En liten väckarklocka, med belysningsknapp, står på kylskåpet Asta. Det är endast genom att tassa ut i köket som vi kan få reda på om vi får/måste gå upp. Måste = det börjar bli för sent. Får = inte före 05:30.

Om tryckningen på belysningsknappen säger oss att klockan är 06:30, eller mer, då har vi en typisk mysmiss! Vi hinner då inte få frukosten färdig i tid för att kunna sitta och se hur gryningen börjar rodna över Spaniens berg. Soluppgången är nu ca 7:33, varför alla inser att den första kaffeklunken bör sväljas en timme tidigare. Det är nämligen då som den nautiska gryningen, lite blygt, börjar servera ljuset.

Vi vill inte missa detta Morgonmys

Vi vill inte missa detta Morgonmys

Vår perfekta mysmorgon är alltså en hel timme lång. Dimma och regn, ger däremot inte den rätta skönhetsupplevelsen. Då infinner sig i stället en sorts tacksamhet över att vi har ett hus att bo i. Vi bär nämligen alltid med oss minnet från den praktiskt krångliga Tjosan-tiden. Inte så att vi någonsin ångrar att vi bodde 6,5 år i en husvagn. Det livet var nödvändigt för att vi skulle kunna bygga vårt hus. Men det livet var slitsamt ibland.

Nu frågar sig vän av ordningen, varför gnällspikarna inte har en väckarklocka. Då skulle någon mysmiss aldrig behöva ske. Visst skulle vi alltid vakna i rätt tid. Problemet är bara att då skulle aldrig en mysmorgon kunna uppstå. Myset kan bara infinna sig om vaknandet sker organiskt, utan söndertrasande signalupplevelser.

Hur ligger vi då i vår mysstatistik? Med tanke på alla parametrar som måste vara i samklang, så borde vi kanske ha ett liv späckat med dåligt morgonhumör. Men nej, nej! Vi har en fantastisk förmåga att få optimala myseringar. Om vi räknar bort våra utfärdsdagar och vädret, så kan vi skryta med en fenomenal träffsäkerhet på 9 av 10! Just nu gläder jag mig redan över morgondagens härlighet!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Stugsittning

Under flera dagar har vi sett på vädersajten, att ett rejält oväder har varit på gång. Höga blåa staplar signalerade upphetsande mängder regn. Nu vet vi att väderprognoser endast är indikativa, dvs fullständigt otillförlitliga i sina detaljer. Men höga staplar kan ge lite, eller oerhörda mängder, regn.

I dag på morgonen såg inte himlen ut så här-

I dag på morgonen såg inte himlen ut så här-

Min viktigaste uppgift inför längre ruskperioder är att se till att jag klarar av att vara inomhus. Det räcker inte för mig att hemmet är välrustat med allt som hör det livsnödvändiga till. Visst är mat, dryck och ved grunden för en trivsam innevaro. Den riktiga myskänslan för mig kan bara infinna sig om jag är fysiskt trött från början.

Därför var gårdagen en synnerligen flitig dag. Jag drog om alla vattenledningar vid den kommande vattencentralen. Ett nervöst och ansträngande pillergöra, eftersom ett misslyckande skulle kunna innebära att vi inte fick in vatten i huset. Rörtången hade knappt återvänt till förrådet innan jag bytte om till Snurradårbyxorna och störtade ut på markerna för att röja i fjolårsgräset.

Man har liksom lite rätt att vara nervös inför denna röra

Man har liksom lite rätt att vara nervös inför denna röra

Det tog 2 tankar bensin att slå de utvalda områdena kring Eiran. Därpå blev det närkamp med lavendel som jag ryckte upp med rötterna. Just under det doftande lavendelslitet ropade Anna in mig till lunchen. Så härligt trött jag blev efter maten. Soffans mjukhet lockade med en välförtjänt siesta.

Just när sömnen höll på att glida över mig, blev jag uppskärrat klarvaken. Attans! Jag hade glömt att regnskydda vattencisternerna. Massvis med regn väntades och då fanns det risk för nedströmmande vatten från Eirans kulle ner över tankarnas sandbädd. Otroligt slarvigt av mig att inte ha gjort regnavledning på sluttningen.

Det var bara att sparka av mig den sköna filten och smyga ut utan att störa Annas slummer. Nu var jag egentligen för trött för ytterligare arbete. Men det var bara något som måste göras. Det tog en timme att göra vallar och kanaler på sluttningen. Därefter var all ork slut. Vilket var en perfekt utgångspunkt inför den kommande innesittningen.

Självfallet hade Anna planlagt en mängd småsysslor för mig i dag. Hon tyckte att det var ett utmärkt tillfälle att stuva om i våra garderober. Därför roade jag mig nu på förmiddagen med att bära runt på en stol som jag ständigt klättrade upp och ner på. Lådor plockades ner och lades tillbaka igen. Sorterade kläder hamnade i påsar till insamling, uthus eller sopor.

Nu piskar regnet i vindarna där ute. Anna marinerar kyckling och jag börjar bli hungrig. En halv innesittardag är nu avklarad. Undrar hur det går i morgon?

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Scenkonst

Under våra år tillsammans har Anna och jag fått tilldelat (av vem?) egna, skarpt avgränsade, befogenhetsområden. Anna har, i denna maktfördelning, diktatorisk tillsyn över alla hushållsinköp. Inför varje inköpsrunda, är det hon som iordningställer den viktiga listan. Det är med den i hand som hon kraftfullt leder våra fälttåg i de olika butikerna. Ibland händer det att listan ligger kvar hemma i huset. Tro nu inte att det leder till ett fullständigt sammanbrott av varuoffensiven. Nej, nej. Men några ofyllda hål blir det då alltid i vårt omfångsrika skafferi.

Vintern är här. "Decembersolen" breder ut sig på fälten på väg in till stan.

Vintern är här. ”Decembersolen” breder ut sig på fälten på väg in till stan.

Då vi handlade i går, skickade hon som vanligt ut mig i affären efter de där udda varorna. Vanligtvis får jag bara ett uppdrag åt gången. Det beror på att hon vill vara så mycket ensam som möjligt, medan hon skövlar butikens grönsaksstånd. Det är ingen hemlighet att hon dessutom tycker att jag är ytterst irriterande då jag inte har något att göra. Jag fick det tunga ansvaret att införskaffa tandpetare. Glatt lubbade jag iväg i de kundfylld butiksgångarna. Eftersom jag inte kom ihåg vad tandpetare heter på portugisiska, började min sökning enligt den grekiska logiken som sade att pinnarna borde vara där tandkrämen var.

Där högg jag omedelbart i sten. Sökområdet utökades till att gå från tandborstar till allt som omfattar hygien. Inga tandpetare! Till min stora förtjusning förstod jag att jag var berättigat att söka hjälp av personalen. Alltid mycket stimulerande att fråga den rödrockiga hopen efter saker som jag inte vet vad de heter. Ordkunskap ersättes i dylika situationer av charadens kulturöverskridande förmåga. Det gäller bara att infånga en lämplig deltagare. Eller ska jag säga offer?

Längst ner i butiken mot kassorna, såg jag en av mina kvinnliga favoriter. Intern kallar vi henne ”Råttgiftet”. En mycket orättvis benämning på en synnerligen glad person. Men hon hade tidigare på ett oförglömligt sätt, deltagit i ett av mina inköp av denna dödliga vara.

Nå! Hon observerade mig då jag var några steg från henne. Med ett stor leende (utan det minsta stänk av nervositet) hälsade hon på mig. På portugisiska sade jag att jag sökte efter små träbitar som man rengör tänder med. Därpå blottade jag mina förfärliga tänder. (Alltid rena och hela, men med ganska omtumlande fördelning. Tänk er en krokodil, så förstår ni vad jag menar.)

I denna kräldjursgarnetyr utförde jag därpå en tandpetning med en obefintlig träpinne. PALITOS, ropade hon med tindrande ögon och med upphetsningens rodnad på kinderna. Hon tog med mig på en snabb vandring djupare in i butiken, fram till avdelningen för golvmoppar! Det måste ha varit något i den grekiska logiken som jag missat.

Stolt erbjöd hon mig att välja mellan 3 olika sorters tandpetare. Jag visade min uppskattning genom att välja 2 förpackningar. Utan att på något sätt vara opassande, tog vi därpå ett varmt farväl av varandra. Hustrun var inte varm, då jag hittade henne vid kassorna. Var har du varit, undrade hon irriterat! Ibland förstår hon inte varför jag tycker att det är kul att följa med och handla mat!

Hör och häpnad, dessutom lyckades han alldeles själv inhandla ett par kängor

Inte bara införskaffade han tandpetare, dessutom lyckades han alldeles själv köpa ett par kängor på jordbruksaffären. (OBS! Det är inte tandpetare i kängorna)

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Vinterskrud

I går vaknade vi till julgrötstjock dimma som var sockrad med + 3 grader. Vi serverades alltså den värsta sortens vinterväder som vi kan ha till frukost. Regn, i motsats till dimma, medför i alla fall något som vi eftersträvar. Men vi lovar på heder och samvete att vi verkligen inte har någon användning för dimma.

Verkligen inte något vi har nytta av.

Verkligen inte något vi har användning av.

Eftersom vi skulle åka in och storhandla livsförnödenheter, kunde vi inte bli kvar i huset och vänta ut gröten. I stället blev det dags för årets första vinterklädsel. Alla trogna läsare vet sedan många år att jag är familjens ledande fryslort. Därför var det självklart för mig att gräva fram min vinterskyddsutrustning ur den välfyllda garderob. Vinterskor! Redan här insåg jag hur bräcklig min försvarslinje var. Jag äger bara sandaler. Men de kan faktiskt bli riktigt vinterfäiga om fossingarna får 2 par strumpor på sig. Därpå tjocka handskar för att skydda handsingarna mot Frasses kalla ratt. Kära Anna nöjde sig dock med 1 par strumpor. Troligtvis bara för att göra sig till.

Inne i staden skulle jag köpa en koppling till vårt vattensystem. Jordbruksaffären som jag besökte hade även kängor i olika utföranden. Jag hade stränga order från Hustrun att undersöka kängutbudet. Och se! Jag hittade en perfekt vinterkänga till rätt pris och fel storlek. Personalen lovade att de skulle få hem fotdon i min storlek ganska omgående. Därför är det inte osannolikt att jag kommer att ha ett par riktiga vinterkängor till nästa vinter.

Annars har vi vidtagit köldskyddande åtgärder på gashuset Butter. Under åren i husvagnen Tjosan, drabbades vi 2-3 gånger av att gasen frös. Då var det en övermänsklig katastrof, eftersom all uppvärmning och matlagning var beroende av gas. Nu för tiden hotas ”bara” frukosten av de ilskna köldknäpparna.

Vi är inte ett par som tar lätt på hot. I stället arbetar vi oss fram genom livet med både hängslen och livrem. Det var därför som vi bytte Butters dörr i dag. Vinterdörren av plåt har säkert en större förmåga att hålla plusgraderna kvar i Butter än vad gallerdörren har. Snyggt är det inte. Men vem bryr sig om skönhet om frukostkaffet är hett och starkt.

Frukostkaffet är räddat

Frukostkaffet är räddat

I dag kom tankleverantören ut för att åtgärda vår droppande cistern. Det blev inget byte av tank. I stället hade han med sig en genomgående mässingskoppling med gummipackning. Mycket starkt och tätt. Men vi frågar oss varför vi inte fick en sådan koppling från början? Snålhet hos leverantören eller okunskap? Det kan vara så att tankfabriken nyligen skickat de senaste landvinningarna till honom. Vi vill se positivt på våra medmänniskor. Låt oss därför utgå från att det är en produktutveckling som leverantören aldrig tidigare känt till.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna