Skip to content

Hängrännor

För några år sedan då vi ville ha hängrännor över vår glasveranda Markisen, fanns det ingen byggaffär i provinsen som kunde hjälpa oss. Det var endast nere i Algarve, ca 25 mil bort, som vi kunde köpa hängrännor. Men nu då vi ville ha hängisar på baksidan, kunde vi köpa dem i Moura. Fantastiskt hur utvecklingen breder ut sig.

Jag har i 2 dagar arbetat med dessa vita plastprodukter på husets norrsida. Likt novisen vid spisen, gick det mycket långsamt i början. Men eftersom jag arbetade på hemmaplan och hade ett fantastiskt stöd från Annas hejarklack, så gick arbetet ändå glatt mot slutmålet. Vi ville bara ha hängrännor. Alltså inga stuprör med massor av krångliga böjar och dyra kopplingar. Vi anser att stuprör är något för fegisar. Alla som har mod i barm, fnyser hånfullt åt stuprörsmaffian.

Inte ett helt enkelt jobb

Om man vill undvika stuprör, då måste man låta rännorna sticka ut rejält från huset. Annars stänker det nedforsande vattnet på fasaden. Därför blev jag mycket nöjd då jag förstod att 3 längder á 4 m skulle ge mig hela 90 cm hängis utstickande från takets olika delar. Fantastiskt! Jag såg framför mig hur vattnet skulle strömma i kaskader från långt utskjutande rännor.

De skulle uppdelas i 3 partier. Redan på den första biten förstod jag att 90 cm utstickande var alldeles för mycket. Taket såg plötsligt ut som en tullstation med nedfälld bom! Kloka Hustrun höll med om att en kapning med 27 cm var av nöden. Resultatet blev mycket bättre men fortfarande alldeles fel! Visst är det bra att få iväg vattnet så långt som möjligt från huset. Men det finns också alltid ett estetiskt moment i allt vad vi gör. Det krävdes något radikalt!

Det blev ganska okej till slut

Alla hängrännor kapades ytterligare med 23 cm! Häpp! Plötsligt blev det en harmoni över eländet. Nu har vi alltså regnuppsamling till hela norrsidan på huset. Förhoppningsvis ska de hjälpa till att få bort vattnet från husets närområde. Denna vinter ska vi lägga natursten runt hela huset. Detta med hängisarna var det första momentet i det arbetet.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Silencio

Vi var på mammografi i går. Självfallet ingen rolig upplevelse, men en intressant sådan! Vi anlände i god svensk tidsanpassning 45 minuter före utsatt tid till Beja sjukhus. Eller var det inte ett sjukhus? Kanske var det var snarare ett tivoli! Det första överväldigande intrycket var mängden människor och deras ljudnivå. Efter den chocken lade vi märke till den nattklubbsdunkla belysningen. Men eftersom vi hade varit på plats tidigare, tvekade vi inte inför chockvågorna.

Först anmälde vi oss vid en disk där ljudnivån från omgivningen nästan omöjliggjorde all kommunikation. Vi uppfattade dock att vi skulle vänta i närheten. Tveksamt letade vi oss fram i myllret. Frågade några vänliga sjukhusanställda och hamnade i en korridor/väntrum. Var vi på rätt plats? Ingen aning! Jag blockerade vägen för en stressad sjukvårdsanställd. Kvinnan förstod vårt problem, varför hon pekade ut vilken dörr Anna så småningom skulle gå igenom. Vi kunde vänta var vi ville bara vi spetsade öronen så vi kunde höra då de ropade upp Annas namn. Milda Matilda! Hur skulle jag med min tinitus kunna höra någonting i denna bullermatta?

Naturligtvis tog vi inget foto i väntrummet. Men här får ni en bild från ett tyst och vackert Alentejo

Men nu började vi se något annat i den obegripliga kakofonin. Folk hade det trevligt! De pratade högljutt i sina mobiler utan ett ögonblick bry sig om att andra kunde höra. De mötte bekanta, vilket naturligtvis krävde hälsningsrop och kindpussar. Plötsligt såg vi ett mönster i röran. Patienter ropades upp av en sorts auktionsutropare! Folk strömmade haltandes/rullandes/sängliggandes ut och in genom olika nötta dörrar.

Så plötsligt skallade ropet Ana Birjitte (det är så Birgitta annonseras här), varpå det blev Kärestans tur. Efter en stund kom hon ut med glittrande ögon!? En sköterska visade sig kunna prata lite svenska! Hon hade dessutom sökt arbete på Karlshamns sjukhus. Den staden är Annas hemstad. Så Anna blev omhändertagen av en överlycklig sköterska! (Hur livet är!)

Plötsligt ropades Anna upp igen. Nu var det dags för ultraljud. Under hennes frånvaro lade jag märke till att ljudnivån hade sjunkit i korridoren. Dagsskiftet var tydligen slut, varför glatt pladdrande personal strömmade genom korridoren mot friheten. Ungefär då såg jag en stor skylt med texten ”SILENCIO” = tystnad? HA, ha sedan när har portugiser brytt sig om påbud? De lever livet glatt bullrande, vilket vi tycker om!

Plötsligt stod min hustru framför mig i den svagt upplysta korridoren. Allt var normalt! Lyckliga kunde vi skynda iväg till Frasse. Då vi kom hem hade natten sänkt sig över dalarna. En lång och omtumlande dag var till ända.

Avaria

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

GNR

Det var Anna som hörde motorbullret i den ljumma seneftermiddagen. Vi var just då båda inne i huset. Men eftersom hon var i sovrummet, var hon närmast bullerkällan. Det är polisen, ropade hon. Vad kul tänkte jag och störtade ut för att se vad som var på gång! Nu var det inte polisen, utan GNR (Guarda Nacional Republicana) alltså en sorts gendarmer. (De har till uppgift att upprätthålla lag och ordning på landsbygden. Trots det är de inte poliser utan militärer.)

Den stora bilen höll på och vända, då jag kom ut på gårdsplanen och gick fram för att hälsa. (Att hälsa medelst handskakningar är en sorts trollformel i Portugal. Det medför att folk tvingas bli artiga och personliga.) De stängde omedelbart av motorn och klev ut ur bilen för att skaka hand med mig och Anna. De var inte ute i någon razzia, utan de ville uppenbarligen bara lära sig hur vägarna gick ute i obygden.

Guarda Nacional Republicana (GNR) på besök

Nu ville de veta allt om oss! De avböjde artigt en öl, men ville gärna gå fram till terrassen för att titta på utsikten. Hur hade vi det? Vilket land kom vi ifrån? Hade vi bott länge här? Var vi rädda för inbrott? Hade vi problem med jägarna? Höll jägarna verkligen kravet på avstånd till vårt hus? Hur gammal var jag? (Konstigt nog ville de inte veta hur mycket Anna vägde. Annars hade vi en dagsfärsk viktangivelse, som var den näst lägsta som Hustrun någonsin levererat!)

De ville sedan lämna ett telefonnummer som gick direkt till deras förläggning i Moura. Om något skulle hända så var det snabbast att kontakta dem direkt! Så blev de tysta och tycktes försjunka i utsikten. Tänk att vi trivdes att bo så ensamma och långt från grannar.

Då de tänkte ge sig av, frågade vi om vi fick ta några bilder. Naturligtvis fick vi det! GNR:arna ställde upp sig vid bilen och såg glada ut. Därpå ivriga vinkningar, varpå de for i väg!

Dagens besök av GNR var det 2:a på nästan 10 år. Men första gången var vi inte hemma utan mötte dem på vägen några 100 m från Tjosan. Alla våra möten med den portugisiska ordningsmaktens olika avdelningar har varit lika trevliga. Kan de känna att det fortfarande finns en svag doft av polis runt mig?

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Trafikstörning

Eftermiddagens arbetspass var över och vi hade gjort helg. Jag var i badrummet för att tvätta mig inför det ljuvliga ”efterdagensarbetetdoppet” i poolen. Då hörde jag Annas varnande rop att jag inte skulle komma ut? Försynt undrade jag varför jag inte fick lämna badrummet. Nu var det inte fråga om någon husarrest för mig. Det var bara att hon inte ville att jag skulle komma utstörtandes till poolen i mina obefintliga badbyxor. Det hade nämligen kommit en liten skåpbil åkandes och stannat i dalen nedanför vårt hus.

Dygdigt svepte jag badhandduken om mig och gick ut för att beskåda inkräktaren. Inkräktare därför att vägen just där gick på våra marker. Inkräktare därför att vi ytterst sällan har någon trafik på denna väg. Bilen var en Frasse liknande plåthög med öppna bakdörrar där det stack ut något konstigt. Bilföraren, ca 150 m bort, vinkade glatt åt mig och badhandduken. Jag vinkade tillbaka utan att tappa anständigheten. Så for bilen vidare in på Batistas marker och jag hoppade i poolen för en stunds frustande njutning.

Tacka vet vi, när trafiken från Batistas marker, var just Senhor Batista.

En stund senare satt vi i husets svalkande skugga och njöt av lördagsaftonens öl och vin. Då hörde vi det kraftfulla bullret från en annalkande traktor! Så dök det grönmålade skramlet upp med en stor vattentank på släp. Traktorn tog samma väg som den lilla skåpbilen upp över kullarna framför oss. Ni måste förstå att för oss är 2 fordon samma kväll, lika uppseendeväckande som om Öresundsbron skulle rasa!

Vår helgfrid var självfallet förstörd och vårt samtal upptogs helt av spekulationer om vad som var på gång. Vi tyckte att vi kände igen traktorföraren som en av Handelsmannens lantarbetare. Men vem var den glatt vinkade bilföraren? Och vad hade bilen för last? Uppenbarligen var det fråga om ett rendevouz. Så stördes åter helgfriden av motorbuller. Bilen och traktorn kom körandes tillbaka över kullarna. Bilen hade uppenbarligen lämnat sin last, eftersom bakdörrarna var stängda. Traktorn kom utan någon vattentank.

Är alla glesbygdsmänniskor som vi? Blir de också fyllda av nyfikenhet då något händer som stör den dagliga rutinen. Eller är vi ensamma i vårt tönteri?

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Ringsidor

Vi hade i går besök av bloggvännerna Karin och Thorbjörn från Sverige. Alltid lika roligt för oss att få förevisa vår värld. Självfallet ingick ett besök på Eiran i äventyret. Och det var där uppe som Anna såg en lastbil! ”Leverans” ljöd stridsropet! Våra gäster blev inledningsvis lite uppjagade, även om vi förvarnat dem om att en leverans eventuellt skulle ske. Inget datum spikat, men vi visste att inom den närmaste veckan så skulle kommunens största byggvaruhandel leverera en full lastbilslast till oss.

Karin och Thorbjörn tar bilder tillbaka

Vi är sedan länge kunder hos dem. Vi har sedan länge haft leveranser. Vi har sedan länge haft vårt telefonnummer antecknat hos dem. Dessutom hade vi åter lämnat vårt nummer inför denna leverans. Men det är nog så att telefonnummer är lika lockande som hastighetsbegränsningar i Portugal. Hur kan man låta en överlastad bil köra 2 timmar ut till oss utan att kontrollera att vi är hemma för att ta emot dem. Dessutom får de inte betalt vid leveransen om vi är borta.

Nu hade vi 3 kbm stenmjöl på flaket. Det är ingenting som du kan lägga på kundens förstutrapp, om han inte är hemma för att tala om var högen skall vara. Denna gång hade vi dessutom ordnat en liten delleverans åt vår granne Thomas, just nu befinner sig i Sverige. Från Eiran kunde vi se att bilen var på väg just dit! Milda Matilda! Tänk om de tippar av stenmjölet hos honom! Därför vräkte jag och Thorbjörn (T) oss i väg med Frasse för att hindra en eventuell katastrof! T fick omedelbart göra sig nyttig genom att öppna kostängslet in till Thomas.

Då vi kom fram mötte vi en något förvirrad leverantör. Allt låg fortfarande orört på flaket, varför T och jag såg till att Thomas fick sina saker. Därpå föste vi iväg lastbilen hem till oss. Vid vårt hus hamnade stenmjölet i en elegant hög exakt där vi ville ha det. Varför kan vi inte lita på att företag ringer oss innan? Vi har varit med om liknande situationer ett otal gånger.

Stenmjölet på rätt plats i alla fall

I dag ringde däremot vår telefon. Jag hörde hur Anna svarade inne i huset och förstod genast att mina obehärskade kunskaper i portugisiskan var av nöden. Sedan jag bromsat ordflödet, blev allt solklart. Det var sjukhuset i Beja som ville konfirmera Annas mammografttid på måndag! Det finns alltså inrättningar här som kan använda telefonen. Varför kan inte byggvaruaffärer vara lika smarta som sjukhus?

Webbansvarig och bildredaktör är Anna