Bunkermentalitet

Fläkten står på golvet i salen och sprutar luft runt våra kroppar, där vi sitter i soffan. Det är seneftermiddag och utanför huset klöser hettan på över + 40, mot husväggarnas skyddande mur. Självfallet går det ingen nöd på oss. Förmiddagen var som vanligt fylld av en mängd flitiga aktiviteter. Alla utförda med sedvanlig raskhet, eftersom vetskapen om eftermiddagens oundvikliga hetta styrde vårt agerande. Men nu senare på dagen kan vi bara konstatera att det är otroligt tråkigt med denna hetta.

Gäller att vara flitig innan hettan tar sitt grepp

Gäller att vara flitig innan hettan tar sitt grepp

Men är vi inte instängda i huset också under vinterregnens ihållande angrepp? Visst är vi det. Borde vi inte hantera sommarens oundvikliga rumsarrest med samma nonchalanta inställning, som vi bemöter vinterhalvårets stugsittning?

För att kunna förklara skillnaden mellan de olika inlåsningarna, måste vi bli ganska filosofiska. Låt oss börja med vinterförhållandena. Då är huset en mysig tillflyktsort inför vädrets anstormning. Sjunkande inomhustemperaturer bemöter vi med en ny brasa i Sonja, eller en värmekick genom gaskaminen Carmen. Vi går fram till fönstren, ofta med ett glas mustigt vin i handen, och tittar ut på vinterns raseri. Med en rysning tackar vi vår lycka att vi har ett varmt och mysigt hus till skydd.

Embryot till vinterns mys.

Embryot till vinterns mys.

Hela förhållningssättet är alltså en självgod förnöjsamhet över våra levnadsomständigheter. Vi har det bra! Vi har det varmt! Vinterns raseri berör oss inte. I vår kokong har vi det mycket trivsamt och vi har inga behov att gå utomhus.

Sommarens hetta har en helt annan dimension. Först är det fråga om det absurda att inte kunna vara utomhus fast solen skiner och poolen plaskar. Det är vackert väder och som svensk ska man vara ute då! Sedan kliver värmebekämpningen fram. Och ni ska veta att det är inget stort steg, eftersom vi i princip saknar adekvata vapen i den kampen.

Poolen är naturligtvis vårt bästa vapen, men den är utomhus. Ett dopp har sin avsvalkade njutning, som snabbt försvinner med den kylande avdunstningen. Efter en plaskande sejour ligger kylan kvar en 10-15 minuter i kroppen. För att få ett långvarigare resultat måste vi bada med kläder på. Mycket effektivt men inte lämpligt om vi vill gå inomhus. Det medför ett ständigt droppande, förstår ni!

Det blir aldrig något mys över stugsittandet sommartid. Fläkten skänker lite lindring, utan att skapa den där tacksamheten hos oss. Det är sommar och den ska upplevas utomhus. Huset blir i stället en bunker. Kvävande, trångt och ogästvänligt. Vi är skyddade. Hettans bombardemang når oss inte riktigt, men kul är det inte!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Eld

Det var på förmiddagen som Anna störde mitt flit med Vebo. Det brinner på stora fältet, var hennes rop. Jag släppte mina verktyg och förenade mig med Anna vid terrassen. Visst var det en brand. Stora rökmoln vältrade över bergen. Som alltid vid dylika tillfällen undrade vi om någon ringt bombeiros (brandkåren). För att vara säker gick Anna in på nätet för att kolla brandläget i Portugal. Genast hittade hon vår brand. Förfärligt att kalla ett sådant elände för vårt; men ni förstår vad vi menar.

Alltid oroligt

Alltid mycket hotande

Under dagens lopp kunde vi, på behörigt avstånd, följa hur eldmuren drog fram över landskapet. Det var nog minst 6 km till brandhärden. Vinden blåste starkt från väster men det var aldrig fråga om att elden skulle kunna nå oss. Däremot påverkade den oss mycket starkt. De flesta bränder startas tydligen med flit av människor som känner en njutning av att se eldens kraft. Att sedan lågorna hotar liv och egendom, spelar uppenbarligen ingen roll.

Jag fortsatte med arbetet på Vedbo, men jag höll hela tiden en vakande blick över axeln, Med jämna mellanrum kom Anna ut från huset för att rapportera brandläget. Undan för undan ökades personalinsatsen. Den maximala styrkan var 120 brandmän, 39 fordon och 2 flygplan! Vilken fantastisk mobilisering mot lågornas anstormning. Nu klockan 20:02 är röken borta. Planen fortsätter dock att begjuta kullarna med sina vattenbomber.

Nu på seneftermiddagen, då vi satt på östra altanen, började vi prata om det som är viktigt i livet. Brandmän är självfallet viktigt för oss, som bor här i den stora glesbygden. Men vad är viktigt utanför det? Vi tyckte omedelbart att kärleken var viktig. Men fanns det något som låg bortom kärleken och som var större?

Här enades vi om att vänskapen är större än kärleken. Nu reser sig många ur sina soffor och skriker att så kan det inte vara! Lugna er lite och lyssna på våra tankar. Kärlek är underbart, men kan faktiskt existera enkelriktat! Du kan känna stark kärlek för den människa som står framför dig och som begär skilsmässa! Ja så är livet! Den kärlek som du känner är inte alltid tillräcklig för att hålla ditt liv i ordning.

Det är där vänskapens storhet kliver fram. Vi menar att vänskap kan inte existera om den inte är besvarad. Det är den egenskapen som gör den känslan helt unik. Alla känslor som lust, åtrå eller kärlek kan existera hos oss utan att vara besvarade. Men är det möjligt då det gäller vänskap! Är det inte så att vänskapen omedelbart dör om den inte är besvarad?

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

NEEEJ

Vi stänger alltid av vattnets huvudkran uppe vid HB (cisternen) då vi lämnar huset. I går då vi åkte in till skattemyndigheten, upptäckte jag att det läckte vatten vid avstängningskranen! Stor uppståndelse, men just då hade vi annat att göra. Vi lämnade därför läckaget åt sitt öde för att i stället konfrontera den portugisiska byråkratin.

Då vi kom hem hade läckaget ökat. Vi kunde tydligt se en liten spricka i HB, just där röret som leder vatten in i huset lämnar cisternen. Läckan var en smal stråle som sakta gjorde allt blött framför kranen. Hur skulle vi nu hantera detta problem? En lättnad är att vi äger detta problem. Vi bestämmer vad som kan och bör göras. Vi väger för och nackdelar. Vi blev trots det mycket uppjagade.

HB läcker

HB läcker

Hur ska vi göra om vi blir utan vatten? Vi kan inte nu i torktider pumpa upp vatten i en läckande HB. Först blir det fråga om att laga HB (om det går). Sedan kanske det blir fråga om att köpa en ny cistern. Men de kostar sin rejäla peng och det är därför ett alternativ som vi gärna vill undvika.

Sedan kommer nästa, STOOORA problem! Hur ska vi säkra vår vattenförsörjning under reparations och betänketiden? Det är inget problem på dricksvattenfronten, eftersom vi hämtar allt sådant från brunnen i byn. Men disk, hygien och toa? Allt sånt kräver rejäla mängder, fast vi alltid tänker på att minimera förbrukningen.

Under vår första tid i Tjosan, bar jag 20 liter vatten varje dag från Olivdalsbrunnen upp till husvagnen. Det var 800 m ToR per vända och var mycket ansträngande. Nu är jag 10 år äldre och vill inte vara med om dylika stordåd.

Den akuta krisen skapade naturligtvis en mängd virriga tankar. Kanske skulle vi kunna låna några 20 liters dunkar av grannen Thomas till lagring? Men hur länge räcker det? Eftersom vi var belastade av dagens skatteäventyr, kom inte insikten smygandes förrän sent på kvällen. Vi har ju en pool med massor av vatten! Där kan vi ta vatten till toa och hygien. Först tvekade Anna. Det var lite snuskigt att tänka sig att vi skulle tvätta oss i samma vatten som vi badade i under dagarna. Och diska i sådant vatten kanske gick an, eftersom det blev upphettat. Men att skölja disken i vårt badvatten? Hua! Och att skölja grönsaker som vi skulle äta! Fullständigt otänkbart.

Kanske sista disken med rinnande vatten för en tid framöver

Kanske sista disken med rinnande vatten för en tid framöver

Då målade jag upp bilden av ett romantiskt vildmarksliv utan mygg. Hur Anna och jag campade vid en sjö i Sverige. Vi badade i sjön samt använde sjöns vatten till disk och tvätt. Kunde hon inte se det på det viset? NEJ! Det gick inte.

Nu förstår vi att vi går en krånglig tid till mötes. Lösningen är hålla poolen fylld med vatten och använder det till toa, personlig hygien och disk. All sköljning av disk och grönsaker sker med dricksvatten. Anna anser att vi inte behöver använda tvättmaskinen på en månad. Det betyder att vi nu är beredda på att klara en längre belägring utan att använda HB.

Efter dagens besök på Financas för att lämna in överklagan av skattebeskedet, kopplade vi av i parken.  Efter det var det dags att åka hem och ta tag i nästa problem. HB

Efter dagens besök på Financas för att lämna in överklagan av skattebeskedet, kopplade vi av i parken. Efter det var det dags att åka hem och ta tag i nästa problem. HB

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Skattedamer

Häromdagen fick vi ett skattebesked på föregående års deklaration. Anna gick i taket, eftersom masen ville ha en massa pengar av oss. Enligt hennes preliminära uträkning, var beskedet alldeles galet. Hon gjorde en djupdykning och jämförde med sina egna siffror. Efter en stund kunde hon högljutt meddela att Portugal tydligen glömt dubbelbeskattningsavtalet med Sverige. Nu ville de ha pengar på pensionen som, enligt avtalet, bara ska beskattas i Sverige.

Därför begav vi oss in till skattemyndigheten i dag. Med oss hade vi Annas digra bunt med påpekanden och rättelser. Det var nästan öde på myndigheten, varför vi ganska omgående hamnade hos en av våra kvinnliga favoriter. Vänliga hälsningar, eftersom de har roats av våra skattebesök under så många år. Därpå gick Tjänsteanden igenom Annas papper. Hummanden och nickanden fick oss att förstå att hon höll med om Annas ståndpunkt. Men vi kunde inte få någon rättelse utan ett följebrev riktat till chefen för skattemyndigheten i Moura.

En av gatorna vi går för att uträtta ett ärende eller två.

En av gatorna i Moura, där vi går för att uträtta ett ärende eller två.

En baggis, om man kan portugisiska. Jag undrade, lismande underdånigt, om det inte var möjligt att hon kunde hjälpa oss att formulera brevet till chefen. Det var ju tomt i lokalen och hon såg inte överansträngd ut. Men icke! Hon kunde/fick inte hjälpa folk att formulera sig. Vi måste söka hjälp, något som vi tyckte var ganska rimligt.

Därför gick vi ner till Jopicas drogaria (färg/järnhandel). Ägarparet där har haft oss som kunder i många år och har alltid behandlat oss som en del av familjen. Jo visst ville de hjälpa till och det på stubben! Senhoran tog med mig till butiken skrivbord bakom disken och där började vi tillsammans formulera ett brev. Språkförbistringen stod högt i tak, då Senhoran såg en bekant gå förbi skyltfönstret ute på gatan. Hon reste sig och sprang ut. Både Anna och jag såg genast att bekantingen var Dona C, som arbetar på skattemyndigheten. Vi hade nyligen hälsat på henne under vårt besök.

Dona C kom in i butiken och blev glatt överraskad då hon såg oss. Snabbt satte hon sig in i ärendet, samt dikterade ett brev till Senhoran. Butikens make och några kunder tog lystet del i showen. Så var det klart. Vi översköljde Dona C med lagstadgad mångordig tacksamhet. Sehoran renskrev sina kråkfötter samt försäkrade sig om att vi förstod vad hon skrivit.

Nu på kvällen ligger det en bunt av Annas nyproducerade handlingar på bordet. I morgon ska de inlämnas till skattemyndigheten. Lustigt att vardagligheter kan bli små äventyr i Portugal.

Löftet

I går gjorde vi klart taket på vedboden. Därmed är större delen av det yttre arbetet klart. Det där med ”större delen” betyder att arbetet INTE är klart. Det saknas plåtbeslag på hörn och runt taket. Men dessa saker ligger under rubriken småtjafs, och solkar på intet sätt ner vår tillfredsställelse över att vi kommit så långt.

Nu ska golvet göras i ordning så att Vebo (nytt namn) kan ta emot veden som ligger i en stapel utanför Tjosan. Golvet är mycket viktigt, eftersom jag lovat Anna att Vebo skall vara garanterat mus och ormfritt. Dessa intränglingar har en ofattbar förmåga att leta sig in genom varje springa. Mössen tar sig gärna in genom att gräva gångar ner i jorden.

Anna har under många år tappert kämpat med sin ormfobi i våra gamla uthus. På den tiden hade vi ormar under kylskåpet, vilket allvarligt påverkade Hustruns kulinariska äventyrligheter. Nu har vi kylskåpet i huset, varför jag tyckte att några gröna snokar i vedboden inte skulle vara så påträngande. Däremot är möss vandaler som gnager sönder och lortar ner. Genom att stänga ute mössen blir vi också ormfria. Golvet är alltså vår viktigaste befästningslinje i marodörskampen.

Inga möss eller ormar släpps igenom

Inga möss eller ormar släpps igenom

Vebos plåtväggar skall på insidan förankras i en sträng av betong. Detta betongskikt skall gå någon decimeter in i boden. Sedan skall själva golvytan bestå av ett rejält lager av singel/klinkers. Ena halvan kommer att bli till förvaring av redskap och arbetsbänk. Där har jag tänkt mig att lägga alla överblivna golvklinker i en bädd av stenmjöl. Då kommer jag att kunna städa den delen av golvet. Vedavdelningens singelgolv kommer att bli svårstädat. Men tanken på att behöva gjuta ett betonggolv känns som en motbjudande överkurs. Kanske har jag börjat bli för gammal för tunga arbeten?

Plåtväggen som ska förankras i betong.

Plåtväggen som ska förankras i betong.

Under byggets gång, sedan början av maj, låg alla vägg- och takplåtar på västra altanen. Vi tvingades därför gå en halvcirkel ut på planen i alla ärenden till och från uthusen. Alla flitiga stegen nötte, ganska omgående, bort gräsytan, Det blev alltså en bågformad stig fram till uthuset. I går tog vi bort den sista av altanens plåthinder. Jag sopade ytan och gjorde allt fint och praktiskt. Det hjälpte inte, för vi fortsatte att gå på stigens omväg, Vi var tvungna att säga åt oss själva att följa plattgången över altanen. Tänk vad fort man får vanor!

Svårt att göra sig av med en vana

Svårt att göra sig av med en vana

En ljuvlig regndag

Morgonritual

Webbansvarig och bildredaktör är Anna