Stråldagen

I går var vi iväg med Annas rygg till röntgenentreprenören. Fantastiskt tycker vi, att Portugal har släppt in den privata vården som ett modernt komplement till den offentliga. Nu var jag lite tvekande inför det privata väntrummet. Plaststolarna såg nämligen inte inbjudande ut, den dagen då vi var där bokade undersökningen. Här måste jag medge att jag hade grovt fel. Det visade sig nämligen att stolarna hade en pösande egenskap som vänligt omfamnade våra kroppar.

Vi anmälde oss i god tid (typiskt svenskt) vid inskrivningen, där Anna blev betjänad av en engelsktalande receptionist. Hustrun skulle ha 2 olika röntgen. Patientavgiften var 13+14 €, alltså det ytterst rimliga 27 €, framför allt med tanke på att vi var där i fredags och fick tid på tisdagen!

Lokalerna var varma fast dörren stod öppen ut mot vinterkylan. Allt var alltså högsta betyg, tills jag behövde gå på toa. Jag öppnade herrarnas dörr och skådade in i ett allomfattande mörker. Var kunde lysknappen vara. Först väntade jag ett tag, eftersom många moderna etablissemang har rörelsedetektorer som känner av då någon nödig inträder i lokalen. För att aktivera rörelsedetektorn, flaxade jag med armarna likt en skadeskjuten albatross. Ingen upplysning! Med dörren öppen gick jag runt i lokalen och spanade på väggarna efter en strömbrytare. Inget napp! Då gick jag ut i väntrummet och besiktigade väggen runt dörren. Nej, nej! Då ropade en väntande patient till mig. Maquina (maskinen)! Till vänster om dörren stod en godisautomat. Långt in i springan mellan maquinan och väggen satt en liten strömbrytare!

Den upplysta herravdelningen visade sig ha en tronstolsliknade toastol. Ringen vägrade att bli upplyft, fast jag tog i som en riktig viking. Det var bara att uträtta mitt ärende ändå. Därpå viftade jag med handen framför en sensor, varvid jag förstod varför ringen hade varit opåverkbar. Samtidigt som toan spolade, började ringen rotera. Vatten sprutade över sittplatsen och allt blev kliniskt rent inför nästkommande nödighetsperson.

VI tyckte inte det var lämpligt att fotografera väntrummet och Herrarnas, så det får bli en solnedgång i stället

VI tyckte inte det var lämpligt att fotografera väntrummet och Herrarnas, så det får bli en utsiktsbild i stället

Jag hann ut till Anna innan hon blev inropad. Då hade vi väntat nästan 1 timme, men personalen hade varit ute och beklagat väntetiden. De hade haft ett krångligt ärende före Anna. Kärestan berättade sedan att det var ganska kallt i undersökningsrummet och att hon måste gå barfota på det kalla klinkergolvet. Då hon låg på bänken stoppade de om henne med en filt, så det blev inte så nedkylande ändå. Hennes undersökning tog 18 minuter. På hemvägen lät jag henne berätta om sina upplevelser med strålarna. Men i mitt inre tyckte jag att mitt toabesök var mer spännande!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Viktualier

Min förtäringsdag är inrutat efter ett mycket strängt schema. Förutom den vanliga inrutningen med frukost, lunch och kvällsmat, så har Hustrun bestämt att jag skall äta mellanmål på för- och eftermiddag. Dessutom har hon börjat göra mycket mat vid lunchen. Avsikten är att det skall bli en portion över, som jag skall avnjuta som supé. Just kvällsätandet är lite krångligt, eftersom jag verkligen inte är hungrig runt 20/21-tiden. På sitt kärva kommandoramanér så säger hon åt mig att äta, för ”när du börjar tugga så kommer allt det andra”.

Därför kan jag numera avnjuta de läckraste måltider i min nattliga ensamhet. Ensam därför att Anna sedan länge har upphört med att äta någon kvällsmat. Nu är vi inte så långt från varandra, eftersom vi vistas i samma rum. Men lite konstigt är det att inte dela måltiden med henne.

Så i morsa var det dags för veckovägningen. Vågens digitala siffror vistades där nere vid golvet i sängens skugga. Det var därför nödvändigt för Anna att som vanligt beväpna sig med en ficklampa inför den nervösa avläsningen. Lätt huttrande i sovrummets svalka, klev jag så upp på vågen. Ficklampan darrade lätt i Hustruns spända hand. Men det hindrade inte avläsningen. Hela 59 kg visade vågen!! Så kom Husmoderns kommentar ”så vackert”! Jag har aldrig tidigare förstått att siffror kan vara vackra. Men jag förstod vad hon menade. Efter min flunsa i julas låg jag på utmärglade 56,5 kg. Hennes slit under 2 månader har alltså lyckats. Jag tycker att hon gör en god, ja nästan läcker, arbetsinsats!

Annars har vi nu vinkat av grannen Mattias. Det där att kunna prata svenska med någon annan än med varandra, skulle kunna bli en kär vana. Nu lät vi inte ensamheten slå sina negativa klor i våra sinnen. I stället var det dags att börja med muren bakom uthuset. Den muren borde ha varit klar nu, men den förbenade flunsan klev i mellan och sköt allt in i frosttiden. Ingen murare i detta land tycks bry sig om att all härdning av bruk börjar upphöra då graderna sjunker under + 5. Vi har däremot tagit fasta på den svenska regelboken och gör inga murningsarbeten då risken för frost grasserar.

Viktuppgång

Så fort han lyckats lägga på sig några gram, springer han ut och arbetar bort dem.

Dagens lilla arbete var gjutningen av en armerad balk som muren skall vila på. Det räckte med en kärra betong. Cementen jag använde hade legat över 3 månader i en resväska. Där låg den skyddad mot fukten, vilket annars alltid snabbt förstör cementen. Murning och gjutning är annars inte mina favorit sysselsättningar. De är blöta, smutsiga och tunga. Men detta arbete är nog det sista som jag behöver göra i den branschen!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Privat vård

I onsdags var vi inne på vårdcentralen och fick reda på att sjukhuset i Moura godkänt vår familjeläkares förslag att röntga Annas rygg. Det medförde att vi fick en beställning på undersökningen samt en lista på privata företag som hade ett avtal med sjukvården. Det fanns 5 olika röntgenbolag inom de närmsta 10 milen. Vi fick välja själva. Det var bara att ringa och få en tid.

Därmed återkom vi till vårt grundläggande problem att göra oss muntligen förstådda över en telefon. Även om vi hade turen att hitta någon engelskpratande vitrocking, så återstod problemet att kunna hitta till den utvalde. Därför gjorde vi som vi alltid brukar göra. Vi åkte iväg för ett göra ett personligt besök.

Anna inledde arbetet med att hitta de 3 entreprenörerna som hade verksamhet i vår provinshuvudstad Beja. Det var nämligen dit vi ville åka, eftersom vi behövde prata med det portugisiska trafikverket om mitt körkort. Vi tänkte alltså slå 2 ärenden med en körning. Det var därför som vi klev upp i det obehagliga 5-slaget. Vill man uträtta 2 byråkratiska ärenden före lunchstängningen, då måste man vara tidigt på plats.

I Beja höll skolorna på att förbereda sitt karnevalståg genom staden. En av samlingsplatserna för de utklädda barnen var precis vid den första röntgenkliniken. I Portugal bevakar myndigheterna alla barnskockar med omfattande polispådrag. Det var därför lite krångligt att kryssa fram mellan alla uniformer för att komma till vårt mål.

Halva regionens poliskår var här för att bevaka barnskocken

Halva regionens poliskår var här för att bevaka barnskocken

En engelskpratande ung man löste omedelbart vårt språkproblem. När vill ni komma? Passar kommande tisdag kl 12:00? Så på en minut blev allt klart. Jag tyckte emellertid att väntrummets plaststolar såg väldigt sittovänliga ut. Borde vi inte därför kolla lokalerna på samtliga kliniker, innan vi bestämde oss? Denna blygsamma fundering slogs omedelbart ihjäl av Hustrun!

Därpå gjorde vi en körning på stadens kringled, för att komma till trafikmyndigheten. Vi hade kunnat köra rakt igenom, men det var uppenbart att poliserna förberedde en nedstängning av staden inför barnens marscherande. Att bli instängd i centrum av barnhopar, medan myndigheten slog igen för lunch, var inte lockande.

Mitt körkort upphör att gälla då jag fyller 70 år. Vid detta magiska tillfälle måste jag kunna uppvisa en läkarundersökning som förklarar att jag bör anförtros Frasses hanterande under ytterligare 2 år. Vi vet inte hur länge jag får köra med dessa 2-års förlängningar. De har väl någon form av ättestupa längre fram. Det är tufft att åldras.

På hemvägen blev i mer eller mindre anfallna av andra halvan av poliskåren. Det var ett stort cykellopp på gång.

På hemvägen blev i mer eller mindre anfallna av andra halvan av poliskåren (GNR). Det var ett stort cykellopp på gång. Vi tvingades av vägen. Idag var det nog fritt fram för bankrånare.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Motorhaveri

Mården Måd har inte synts till på en 5-6 kvällar. Vi är säkra på att hon inte ens besökt oss under nätterna, eftersom maten har legat orörd kvar på Butters tak. Mycket tråkigt tycker vi. Det hade varit kul att få en tam mård efter alla dessa oblyga rävar. Men vi får trösta oss med småfåglarna tills något annat spännande rovdjur dyker upp.

Min uppgift i morse var att göra klar Frasse inför morgondagens bybesök. Vi har en mängd olika ärenden, förutom att försöka få en tid till Annas ryggröntgen. Vi fick nämligen ingen tid i fredags, utan då ombads vi återkomma denna vecka.

Jag lastade en tom gasflaska, tomma vattenflaskor och lite återvinningssopor. Medan jag höll på med Frasse, slog det mig att det var länge sedan jag hade kollat musstatuset under motorhuven. Mössen är nämligen mycket motorintresserade och de älskar att vistas bland alla dessa tekniska detaljer och gnaga på kablar och slangar. Jag öppnade motorhuven och såg genast något lurvigt som jag först trodde var en mus. Med en våg av äckel såg jag sedan att det var en halväten, ganska så stor, kaninunge som låg ovanpå den vänstra främre stötdämparen!

Det var bara att hämta Anna och kameran, samt att göra en närmare besiktning av slaktplatsen. Huvud och svans låg för sig bredvid den öppnade kroppen. Här slutar jag med beskrivningen av eländet. De av er som är kräsmagade, kanske ska låta bli att se på kaninbilderna.

Ibland blir vildmarken för närvarande

Ibland blir vildmarken för påträngande

Vi utgår från att det är Måd som dödat ungen och dragit med den upp i motorutrymmet. Vi använder inte Frasse särskilt ofta. Med tanke på Måds frånvaro, så tror vi att hon vistades under motorhuven förra onsdagen då vi åkte in till doktorn. Kanske lämnade hon det heta gömstället, då vi stannade vid den första kogrinden.

Inget roligt jobb

Inget roligt jobb

Annars kan vi denna vecka glädja oss åt att grannen Mattias är här för att vistas på sina marker. Han bor på hotell inne i Moura, men vi får träffa honom någon timme varje dag. Under åren har vi varnat Mattias för mössens huligana beteende. Vi tycker kanske att han tagit lite för lätt på våra visdomsord. Det var därför med en viss tillfredsställelse som vi kunde visa honom alla bilderna på livets grymhet i Frasse. Nu vet han att det gäller att akta sig för mårdar också!

Grannen Mattias vid en gemensam gränssten

Grannen Mattias vid en gemensam gränssten

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Vintervård

Vi var in till byn och besökte sjukstugan/vårdcentralen i går. Målet var att åtgärda Annas rygg/ben, kanske med hjälp av en sjukgymnast. Vi hade beställt tid, vilket innebar att vi skulle infinna oss någon gång under tidig förmiddag. Det är inte god strategi att hänga på låset då de öppnar, eftersom ungar och gamlingar äga företräde. I detta sammanhang räknas jag INTE som gamling, eftersom jag är smärt och elegant (det tyckte i alla fall Handelsmannens hustru för några år sedan).

På denna läkarmottagning får man alltid behålla kläderna på. Därför var vi rustade inför väntrummets + 16 med flera lager. Vi skulle kunna påstå att vi hade kunnat deltaga i ett normalt svensk skidlopp. Självfallet hälsade vi artigt ”bom dia” då inträdde i väntrummet. Alla svarade artigt tillbaka och tittade på oss med ohöljt intresse.

Jag vinkade in till administratörsmannen (AM) som satt med täckjackan på inne i sitt lilla bås. Vinkningen var viktig, eftersom den meddelade honom att vi var på plats. Därpå slog vi oss ner i förrummet, som är kallare än stora väntrummet, men där finns nämligen 3 stolar med mjuka säten. Så på plats kunde vi gotta oss i föreställningen.

För att förklara mitt, Annas, synnerligen egendomliga beteende att fotografera en tom väntsal, fick Jan säga att jag var turist. Det förstod alla. De vet väl hur turister är.

För att förklara Annas synnerligen egendomliga beteende att fotografera ett tomt väntrum, fick jag säga att hon var en turist. Det förstod alla. De vet väl hur turister är.

Ingen av personalen hade någon form av vårdkläder. De var lika civilt påpälsade som alla vi andra. Doktorn tittade ut i väntrummet för att se vilka tidsbeställningar som fortfarande var kvar. Det var inte mer än hälften av de väntande. Resten var nog bara där för att ha varmt och trevligt. Så fick vi komma in till doktorn. Som ett led i förståelsearbetet, hade vi med oss en 6-sidigt pappersbunt med portugis-engelska medicinska termer.

Visst skulle Anna få en sjukgymnast. Först måste det emellertid ske en röntgen av ryggen, eftersom hon 2002 genomgått en operation för diskbråck. Med remiss i handen tågade vi ut till AM som inte var där. En annan patient som också sökte honom gick och tittade utanför ingången till vårdcentralen. AM brukar emellanåt stå där och ta ett bloss. Men inget napp där ute. Kvinnan ropade in till gänget som umgicks runt kaminen och fick svaret att AM gått till kaféet på andra sidan gatan. Det var bara att vänta en stund.

Kvinnan tittade ut genom dörren några gånger och då hon fick syn på AM, ropade hon högljutt in honom. Därpå blev vi snabbt omhändertagna. Annas röntgentid får vi reda på i morgon på mottagningen. Vi kan ringa, men då hotar språkförbistringen bakom luren. Vi åker in och tar det personligen i stället. Mycket krångligare men alltid det säkraste!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna