Molnkaka

Den gråa morgonen var obeveklig. Hur än vi försökte resonera fram en frukost på Markisen, var det bara att erkänna, att det var för kallt därute. Ganska upprörande faktiskt, eftersom gårdagskvällens + 25 grader verkligen hade lovat fortsatt ljuvligt väder. Nu är det så att naturen behöver regn efter nästan 14 dagars värmenjutning. Våra grönytor börjar behöva ett nytt namn med ordet gult i sig. Så det är nederbörd som vi vill ha i rikliga mängder. Däremot kan det mulna vädret gå och dra något gammalt över sig.

Jag behöver ett par blöta dagar för att våga elda upp mina rishögar. Det ingår i föreskrifterna vid tillståndsgivningen, att markerna skall städas efter trädvården. Regnskvättar är att vänta i slutet av veckan, så än har jag möjlighet att göra mina brasor.

Brasor är något som vi också måste återuppta i Sonja. Den tröga damen kräver en lång ineldningsperiod. Det är därför det kan höras ett blygt fladder bakom hennes eldstadsluckor just nu. Den allra första brasan efter en tids uppehåll har sina speciella prövningar. Rökrörets vindlingar framkallar inget naturligt drag. Skall den första brasan dessutom startas i byigt väder, då kan problemen stå på lur.

Nu hade vi tur i morse. Vindstilla och bara + 10 ute gjorde att det var ett litet självdrag i henne. Men det är väl bara att vräka på med en massa papper, tänker säkert någon irriterad läsare. Vi har prövat den tekniken och vet att det blir en för häftig värmeutveckling. Resultatet blir rök ut i rummet och en massa nedkylande vädring. Nu har vi lärt oss att en stillsam start med sakta brinnande olivoljepapper, är den bästa vägen att vandra.

Annars var vi och hälsade på bloggvännerna Maggan och Ingemar i lördags. De hade ställt upp husbilen i en grannbyn Luz, ca 1,5 mil bort. Som alltid då pensionärer samlas, hade vi många spännande sjukdomar/krämpor att berätta för varandra. Vi är vana med att kunna slå folk med häpnad över vår cubanska familjeläkare, Men denna gång räckte det inte långt. Ingemar hade varit med om att färdas mellan 2 spanska sjukhus i helikopter. Vilket trumfkort!

På soligt besök i Luz.

På soligt besök i Luz.

Som plåster på våra sår fick vi sedan två rejäla burkar med Maggans hemkörda lingonsylt! En fantastisk present med tanke på att de sista lingonen gick tillsammans med den senaste pannkakan. Nu kan inte Anna neka mig pannkaka minst 2 ggr/månad resten av året!

Vårt Johannesbrödsträd blommar för fullt.

Vårt Johannesbrödsträd blommar för fullt.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Artros

Påklädningen var omsorgsfullt vinterbetonad. Att vi toppade upp utstyrseln med solkräm och solglasögon underströk hur paradoxalt vårt beteende var. Nu skulle vi in på byns vårdcentral och vi vet att där inne i lokalerna ligger vintern kvar och tjurar. Vem vet, vi kanske skulle få vänta upp mot en timme i 15-gradiga lokaler. Vi följde vårt säkra måtto; hellre blöt av svett än stelfrusen.

Besöket hos vår familjeläkare gällde Annas dåliga rygg/ben. För en tid sedan var vi och röntgade utvalda skelettdelar i provinshuvudstaden. Nu skulle Anna uppvisa fotografierna på knotorna för husläkaren. Till vår förvåning blev vi nästan omedelbart uppropade. Hur kösystemet fungerar har vi ingen aning om. Då vi anlände ca 30 minuter efter öppningsdags, var väntrummet fullt av en larmande och stående(!) hop. Ingen satt på de hårda trästolarna utan alla stod framför dörren till vårdavdelningen.

Vi satte oss ordentligt på stolarna och tittade förundrat på köskocken. Så öppnades dörren och den glada lilla cubanska doktorn tittade ut. Larmet ökade. Ord som tidsbeställning for i luften och det hela påminde om en kö på systembolaget dagen före julaftonen. Då pekade doktorn på oss samt vinkade in oss. Skocken delade artigt på sig och vi kunde oantastade segla in i det ljumma undersökningsrummet.

Rummets värme kom från ett litet el-element som stod på golvet vid läkarens fötter. Den lyxen skall nog betraktas som en lönsam personalvård. Det är nog både dyrt och krångligt att få fram en vikarie om vår doktor skulle bli förkyld. Hästsvansen guppade, smyckena skramlade och vita tänder gnistrade då hon skrattande bad oss sitta ner. (Lokalen har en mjuk besöksstol, vilken Anna alltid får sitta på. Jag avböjer alltid den rostiga metallstolens plåtsits.)

Doktorn tyckte att Anna hade en kraftig artros på höger höft. Dessutom hade hon ett litet diskbråck som troligtvis skulle självläka. Doktorn hade olikfärgade naglar, vilket skapade en spännande synupplevelse då fingrarna, likt lärkvingar, fladdrade över datorns tangenter. Hon skrev en remiss till en ortoped på provinssjukhuset. De kommer att höra av sig brevledes till Anna. Därpå skrevs det ut recept på 3 olika läkemedel. Doktorn tyckte att det var viktigt att Anna hade det varmt i sängen på natten. Hon gillade skarpt mitt förslag att jag skulle ligga i samma säng som Anna. Vi gillar verkligen vår familjeläkare!

Vårt fikonträd har börjat grönska.

Vårt fikonträd har börjat grönska.

Vid hemkomsten letade Anna på nätet efter läkemedlen. Ett av dem hade tagits bort i Sverige eftersom det hade kraftiga biverkningar. Den medicinen kommer Anna inte att använda. Nu fortsätter hon med att äta malda nypon från Anderna samt Bio-Glucosamine från Danmark. Efter 3 veckors knaprande känner hon sig redan lite bättre. Placebo? Kanske, men det viktiga är att det ger resultat.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Postglädje

En sommarskimrande period har nyss fröjdat oss under 7 dagar. Vi njuter båda av det liv som värmen gör möjligt. Men det är nog ändå så att jag, i egenskap av Vebo ansvarig, kan känna en extra tillfredsställelse. Sonja har nämligen stått tyst och övergiven under hela perioden. Veden har fått legat kvar i Vebo, till gagn och glädje inför kommande vinter. Min förhoppning är som vanligt, att det ska bli en rejäl vedhög kvar då eldningssäsongen har upphört.

Jag har i dag också avslutat årets vedarbete. Allt är kapat, kluvet och staplat. Nu är det bara solens arbete med att torka det hela som är kvar. Nästa projekt är att bygga klar vattencentralen och den avskärmande muren bakom uthuset. Det är nästan lite kul att tänka på konstruerandets problemlösningar. Ved är mest muskelslit. Byggande har skaparglädje i sig, även om det är blött och nedsmutsande.

Årets vedstapel

Annars går vi runt och småfnittrar över fredagens besöket på byns postkontor. Vi gjorde sällskap in i lokalen, eftersom vi har en del stök med grannens eftersändning. Där var fullt med pratglada gamlingar. O nej, det är pensionsutbetalning. Då kommer det att ta lång tid. En svartklädd gammal kvinna stod vid disken och blev betjänad. Gumman kvitterade sin pension genom att trycka sin tumme på en stämpeldyna för att därigenom kunna lämna ett fingeravtryck på uttagskvittot. Därpå gav hon postfröken en slant för att ladda mobilen. Även analfabeter hänger med i utvecklingen.

Gumman lämnade lokalen och vi tittade på församlingen (3 gubbar + 1 kvinna). Ingen av dem gjorde en ansats att uträtta sitt ärende. I stället började alla vinka fram oss mot disken! Det var nog så att de hade det trevligt där bland sina grannar. Nu ville de veta vad utlänningarna skulle ha för sig.

Den franska lavendeln är nu som praktfullast

Den franska lavendeln skimrar nu lila över kullarna

Postfröken hämtade därpå vår post. Högen var så stor att det gick ett sus genom åskådarmassorna. Därpå betraktade de intresserade hur vi fördelade posten i olika eftersändningshögar. Reklam och annat tjafs slängdes i papperskorgen, som stod bredvid en sittande gubbe. Det blev lite krångligt med alla kuverten, så jag trodde att ett brev som låg på disken också tillhörde oss. Den rättmätige ägaren var dock gubben bredvid papperskorgen. Högljutt räddade han i sista ögonblicket sin pensionsavi från förgängelsen, något som väckte gängets stora munterhet.

Han öppnade sitt kuvert för att visa vad jag höll på att slänga. Det var ett ID-kort på hans hustru. Troligtvis skulle han hämta även hennes pension. Jag menade att jag förstod hans omsorger om sin hustru. Men var inte min också tjusig. Hon hade var ju en blondin sade jag, medan jag klappade Anna på huvudet. Alla i lokalen, utom min väna Hustru, höll skrattande med mig.

Då vi lämnade postkontoret önskade vi församlingen en ”bom fin semana” (ett trevligt veckoslut). Alla svarade ”igualmente” (tack det samma) samt vinkade! Det är något visst med vår by!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Sommaraningar

En rejäl sommarvåg har tagit oss i sin famn och trycker oss nu innerligt mot sin blommande barm. Vi är lite förvirrade över den heta uppvaktningen och har lite svårt att komma igång med sommarlivets rutiner. Nu vet vi att det vi upplever är bara ett litet smakprov på det som komma skall om en månad eller så. Trots det så har vi plockat fram vissa vinterförvarade sommarvanor.

Sonja har inte blivit eldat sedan morgonbrasan i tisdags. Eftersom vi har dörren på glänt till badrummet, så har dagsvärmen tagit över gaskaminen Lillans uppgift där inne. Däremot har vi numera dörren stängd till sovrummet under dagarna. Annars blir det för varmt för att sova. Gardinen med de värmeskyddande extralagret är fördragna framför glaspartiet större delen av dagen. Dessutom har vi börjat frukostera på Markisen.

Årets första frukost på glasverandan Markisen

Årets första frukost på glasverandan Markisen

På eftermiddagen tänkte vi ha vår första vinstund uppe på den vackra Eiran. Vår förväntan grusades grymt av att getingar hade börjat bygga bo på marmorbänkens undersida. Vinpremiären fick uppskjutas till efter saneringen.

Stor besvikelse. Ingen vinpremiär på Eiran.

Stor besvikelse. Ingen vinpremiär på Eiran.

En av skjutdörrarna till Markisen har haft ett skramlande hjul under några dagar. Ett tydligt tecken på att dörren måste få nya hjul. Det varma vädret var en perfekt bakgrund till fet arbetet. Problemet var bara att det inte gick att lyfta av dörren! Den som tillverkade Markisen måste ha monterat stommen med dörrarna på plats! Milda Matilda. Det var bara att ta fram vinkelslipen och kapa.

Det visade sig att dörren bara var utrustad med hjul som ska sitta på fönster. Ett under att de hållit i nästan 5 år. Vi, som är så oändligt förutseende och fiffiga, hade naturligtvis köpt reservhjul för länge sedan. Med de nya hjulen på plats gled dörren så lätt att det nästan gick att blåsa upp den. Eftersom jag hade alla verktyg på plats, fick den andra dörren nya hjul också. Byte nummer 2 tog hälften så lång tid. Övning ger färdighet, sade Anna.

(H)jularbete på vårkanten.

(H)jularbete på vårkanten.

Grannen kom i dag under siestan och tjoade. Han tyckte att det var dags att hämta upp vår ved. Nu hade han sagt att han skulle komma tidigt denna morgon. Vilket fick mig att korta av den ljuvliga frukosten för att vara beredd. Men nu kom han inte tidigt, så jag kunde gjuta golvet till vattencentralen i stället. Min arbetslust stördes dock hela tiden av att en traktor när som helst kunde komma slamrandes in på gårdsplanen. Det är bara att se det från den grannvänliga sidan. Vi får alltid hjälp då vi ber om det, även om tidshållningen är mycket portugisisk.

Nu är all veden "hemma". Nu skall den bara kapas i lämpliga bitar.

Nu är all veden ”hemma”. Nu skall den bara kapas i lämpliga bitar.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Regntvätt

För ett tag sedan hade vi ett oväntat och långvarigt besök av Sahara. Inledningsvis trodde vi att det var den välbekanta dimman som förärade oss med sin närvaro. Så observerade vi hur hela himlen blev gulaktig. Det var sand och stoft som någon illasinnad storm vispat upp där nere i sandhavet. Andra Saharadagen började det att regna. (Kan det vara själva stoftet som utlöste regnmekanismen ur luftens fuktighet?) Tro nu inte att regnet tvättade himlen åt oss. Nej, nej! Det bara resulterade i att allt täcktes av en leraktig sörja. Mycket osnyggt, vågar vi påstå.

Då vi åkte och röntgade Anna, var det omöjligt att se ut genom vind- eller bakrutan. Vindrutetorkarna fick arbeta länge under en generös spolardusch, innan vi kunde lämna gårdsplanen. Men för några dagar sedan, efter det att stoftet lämnat himlen, kom ett uppfriskande skyfall med rent vatten. Frasse såg plötsligt ut som om han varit på en tvättinrättning. Terrassen blev också nästan helt ren. Där behövde jag emellertid göra lite efterarbete med såpa, kvast och poolvatten. Så skönt att allt har blivit rent!

Blomstrandet verkar ha fått en kick av Saharas gödsel och det efterkommande regnet. Norrbacken dignar under ett gult fibblehav och lavendelns lila blomning har börjat omfamna kullarna. De gröna ytorna runt huset skriker dag efter dag på min uppmärksamhet. Den frodiga mattan består huvudsakligen av blommor. De beter sig inte som man kan förvänta sig av en gräsmatta. Blommorna hör nämligen då jag kommer med den handdrivna klipparen. De trycker sig platt mot marken och undgår därigenom maskinens roterande knivar.

Ett hav av fibblor

Ett hav av fibblor

Då jag efter avslutat arbete står och tittar ut över grönheten, kan jag tydligt se hur blommorna börjar sticka upp sina huvuden. Redan nästa morgon verkar gårdagens tunga arbetsinsats fullständigt ogjord. Det är bara att gå över det hela ytterligare en gång. Vid andra klippningen kan jag faktiskt glädja mig åt en ganska jämn grönyta under några dagar. Slitet upphör då den efterlängtade sommartorkan kommer.

Fodillen verkar även den blivit gödd av Saharas sand

Afodillen verkar även den blivit gödd av Saharas sand

Vedarbetets insamlingsmoment är nu klart. I Tjosandalen ligger några högar med steneksved och väntar på transport upp till vedbacken. Jag har idag pratat med grannen Diogo och han kommer tidigt på torsdag förmiddag och kör upp veden med sin traktor. I år ska jag pröva att inte lägga upp den kapade veden i staplar. I Hälsingland torkade inte veden utan detta mödosamma arbete. Nu tänker jag förlita mig på Alentejos vibrerande sommarvärme och lägga veden i en hög på några korrugerade takplåtar. Plåten borde stoppa markfukten samt snabbt avleda eventuellt tillkommande regn. Men jag måste erkänna att vedstaplar är vackrare!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna