Nu är vårt paradis, Vale das Eguas, sålt. Inte nog med det, utan dessutom är det 2 veckor i dag sedan vi lämnade vårt hem och kom ner hit till Algarve.

Hela processen med försäljningen tog nästan exakt 9 månader. Det var första helgen i mars 2018 som vi under några dagars konstruktivt diskuterande enades om att det var dags att sälja. Stigande ålder och sjukdom hade gjort livet på Eguas alltför komplicerat. Det fanns ingen annan lösning än att söka ett annorlunda liv.

Inledningsvis låg våra tankar kring Algarve. Där tänkte vi oss hyra ett hus eller lägenhet för lång tid. Hyresmarknaden där var emellertid huvudsakligen inrättad efter 2 hyresperioder. En mellan oktober till maj, då det var lätt att hitta hyresobjekt. Någon årshyrande var emellertid svårt att hitta, för sommarmånaderna vill man hyra ut till turister för svindlande summor.

Efter att ha brottats med hyresmarknaden en tid, beslöt vi oss för att flytta tillbaka till Sverige. Där skulle vi skaffa oss en fast bostad som lämpade sig som bas för våra planerade utflykter till södern som turister.

Så nu bor vi ytterligare en tid hos Birgit i Algarve. Vi kommer att fira jul och nyår med henne och några andra vänner. Men redan på nyårsdagen 2019 börjar vi resan med Frasse upp till Skåne. Där väntar oss en tillfällig bostad i ett gästhus på Österlen. Med det som bas kommer vi att leta hus i Skåne/Blekinge.

Naturligtvis har vi, under denna resa, då och då överväldigats av upprörda känslor. Under 13,5 år byggde vi ett hem bland Alentejos kullar. Det är inte lätt att inse att den drömman har tagit slut. Stöket med försäljningen och flytten har emellertid hållit oss fokuserade på framtiden.

Då vi körde Frasse från gårdsplanen, vände Anna sig om och sade ”hej då hemmet”! Då var det omöjligt att hålla tillbaka våra tårar!

Vale das Eguas vilar nu tryggt i Micke och Dominiques ivriga händer. De är fyllda av förväntan att få börja leva där. Livet är en ständig förändring!

Det är faktiskt med en viss nedstämdhet som vi har börjat riva vår första boplats. Åren har inte farit hänsynsfullt fram med husvagnen Tjosan eller med den plåtutbyggnad, som vi kallar verandan. Först bodde vi där i 6,5 år. Då vi flyttade in i huset september 2011, använde vi fortfarande Tjosan som skafferi och allmän förvaring. Glasverandan omvandlades till en vedbod och gjorde sin plikt fram till förra hösten då den nya Vebo var klar.

Nu skall det bara till lite färg sedan är muren klar.

Vi betraktar inte åren i Tjosan som något obehagligt. Det var tungt många gånger rent praktiskt, men det var nödvändigt att bo där under husbygget. Vi hade aldrig orkat pendla från någon lägenhet i Moura ut till bygget varje dag.

Nu ska så mycket som möjligt återanvändas. Takplåten kanske blir ett skjul på vår bakgård. Allt virke blir ved. Grannarna kan få ta plåt och fönster. Tjosan ska bli sädesförråd. Allt brännbart hamnar på kasen och resten forslar vi till den stora återvinningsstationen. Kanske allt är klart om en månad, eller så.

Glasverandan Miranda byggs. Fotot är taget den 14 oktober 2005.

Dessutom är vi lite sentimentala över att vi tänker sluta med bloggandet. Det betyder att det här inläggen blir det sista som vi skriver. Bloggandet har varit mycket roligt under många år. Vi hade ett stort behov att få berätta om vårt liv och alla äventyr/krångligheter som vi upplevde. Bloggvänner har kommit och hälsat på och svenska tidningar har haft reportage om oss. Vilken grej!

Nu rivs Miranda den 1 maj 2017.

Men nu är det slut. Vi känner att inspirationen har minskat. Vi har nu bott så länge i Portugal att vi inte längre tycker att vi har så mycket att berätta. Även ett nytt liv i ett främmande land blir till slut en vanlig vardag. Vår kärlek till Alentejo är dock fortfarande het som dess sommaren. Vi är fångade av ljuset och skönheten i Vale das Eguas (Stonas dal).

Själva bloggen ligger kvar och vi kommer fortfarande att besvara kommentarer och mejl.

Tack för att ni läste vår blogg.

Anna och Jan

Naturligtvis följer vi med vad som händer på väderfronten i Hemlandet. Eftersom just Portugals klimat är den viktigaste anledningen till att vi bor här, så styrkes vårt livsval av det förfärliga väderläget i Sverige. Nu finns det anledning för oss att att fråga om det verkligen var så här vi vill ha det. Vi behöver nämligen regn. Det föll en rejäl rotblöta på 41 mm mellan den 22-28 april. Sedan dess har det inte fallit en droppe. Dag efter dag med temperaturer alltid över + 20, har svept in landskapet i en sommarliknande gul ton. Hela naturen börjar nu gå ner i sitt sommaride. Vi kan inte klandra växtriket, för vem kan vara utan vatten i nästan en månad.

Grannarna var här för att se på våra bilder på getterna. De saknar själva inga djur och det finns ingen inom några kilometers omkrets som har getter. Det måste alltså vara fråga om djur som är på semester.

Arbetet med muren mellan bakgården och gårdsplanen går nu in i sitt slutskede. Det är själva porten i muren som saknas. Men inte så länge till, eftersom den ligger färdigtillverkad till 90 % på västra altanen. Vid dagens stadsbesök köpte vi gångjärn. Det betyder att den skulle kunna hänga på plats i morgon eftermiddag. En klurig detalj återstår att lösa. Jag vet ännu inte hur jag ska fixa låsfunktionen. Här är jag dock full av självtillit. Då porten hänger där kommer jag självfallet att få en blixtrande insikt hur jag skall lösa problemet.

Här ska porten sitta. Hur låsfunktionen ska lösas är en öppen fråga.

Som jag skrev tidigare är det i dagarna 12 år sedan vi flyttade upp hit till vårt Monte. Tidpunkten har nu kommit då det ofrånkomligen är dags att riva vår gamla boplats och ta bort husvagnen Tjosan. Där bodde vi i 6,5 år. Ett leverne som fortfarande fyller oss med starka känslor då vi pratar om den tiden. Först hade vi tänkt oss att plocka sönder henne i smådelar och forsla dem till den stora sopstationen. Men grannen Diogo har visat intresse för Tjosan. Tanken är att använda henne till förvaring av säd och foder. Fast vår Hjältinna är över 40 år är hon fortfarande mustät. En egenskap som få uthus har i dessa trakter.

Här renoveras vår trotjänarinna i april 2005.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Just som jag skulle börja skriva detta inlägg, såg jag 2 stora djur utanför glasverandan! Det tog några spännande ögonblick innan vi uppfattade att det var fråga om getter. Vackert tecknade, feta och välmående. Det var uppenbart att de var intresserade av poolen. De var alltså törstiga. Vi kunde inte komma på någon granne i närheten som hade getter. Därför ringde vi upp grannen Diogo för att höra vilken som skulle kunna vara ägare till de söta djuren. Jo det visade sig att han hade getter på sin farm. Nu skulle han komma och titta efter djuren. Kanske var det hans!

Fint besök. Vems kan de vara?

Annars har vi jobbat med solskyddet ovanpå Markisens tak. Vi har levt utan skugga ett par dagar, vilket omedelbart skapade temperaturproblem. Redan vid dagens frukost steg värmen till bastugrader innan kaffet var urdrucket. Ett dånande korsdrag skapade visserligen svalka, men tog också bort myset ur frukosten. Det var bara att avsluta njutningen.

Solskyddsarbete på hög nivå

I onsdags åkte vi med stor spänning in till familjeläkaren. Nu var det inte några medicinska farhågor som skapade upphetsningen. Nej, nej. Alla våra tankar var på den stora vägskrapan som vi observerat i söndags. Skrapan hade då utfört en del synnerligen behövliga arbeten på vår usla väg. Frågan var nu vad som hade skett ur arbetssynpunkt sedan söndagen. Och det var ingenting! Maskinen stod på samma plats. Övergiven likt en skrotbil. Men någonting borde vara på gång. Om grannen dyker upp för att titta på getterna, då kan vi fråga honom.

Kan denna skrothög vara ett kommunalt arbetsfordon?

På sjukstugan märkte jag att den vanlige administratören hade ersatts av en kvinna. Jag gick som vanligt direkt in i väntrummet för att genomlida en stunds byliv på en hård trästol. Doktorn tittade ut från undersökningsrummet och upptäckte mig. Du måste anmäla dig i receptionen, ropade hon. Den nya administratören känner inte igen dig.

Så det var bara för mig att ställa mig i kön till den lilla byråkratiluckan. Tänk att vi har kunnat vara med om så många besök hos familjeläkaren, utan att veta att vi måste anmäla oss. Den vanlige pappersdragaren måste ha stenkoll på sin väntsal.

Besöket hos doktorn tog kanske en minut efter det att hon kontrollerat mitt uppehållstillstånd. Just det momentet krävde en del skratt, eftersom skjortan jag hade på mig var den samma som jag hade på bilden i dokumentet. Jag försäkrade doktorn att jag faktiskt hade en annan skjorta hemma. Så övergick vi till dagens ärende.

Nytt körkort inför 70-årsdagen? Har du glasögon bara för att kunna läsa? Hur mår din hustru? Här har du ett friskhetsintyg? Ha det bra! Ibland blir vi förvånade över hur enkelt det kan vara. Men det är ju så att familjeläkaren har fullständig koll på våra krämpor. Det underlättar att vara känd.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Under denna värmedallrande påsk, gjorde vi en resa ner till turistmyllret i Algarve. Det var vännen Birgit som skulle få njuta av vår närvaro ett par dagar. Nu var det väldigt viktigt att vi kom, för påskfirandet där nere hade en allvarlig brist på män. I dylika nödsituationer duger även gubbar, det var därför som jag fick heta norska kramar av Birgit, Brit och Mona. Kul att få vara tuppen i hönsgården!

God mat i goda vänners lag

På lördagen följde Birgit med oss för att köpa gardiner. Nu då vi har införskaffat de värmereflekterande aluminiumtygerna måste vi ha lite stabilare gardiner att fästa dem på. Tyger i lösförpackning är en svårinfångad vara i våra trakter. Här har vi ett magert utbud med feta prislappar. Där har vi ett av turistområdets fördelar. Det går att få tag på allt.

Med oss hem från Birgit hade vi, som gåva, en kruka med en röd bougainvillea. Nu saknar vi en självklar plats för denna skönhet. Jag får väl bygga en liten mur på något bördigt ställe. Det kan vara bra att ha något att göra.

Då vi körde vår eländiga grusväg ut till huset, chockades vi av att någon fyllt igen ett par gigantiska, för tillfället uttorkade, lerhål. Under den skumpande hemresan passerade vi den ena väglagningen efter den andra. Vid Kylskåps-Frasse stod det en övergiven vägskrapa med nosen vänd ut från byn! Är det kommunen som slösa pengar på väguslingen? Uppenbarligen är det stora saker på gång här i tassemarkerna. Tänk om körtiden in till byn kan halveras till 15 minuter. Då kommer vi att göra fler utflykter i framtiden. Kommande onsdag ska vi in till byn. Då får vi möjlighet att inspektera arbetet.

Påskvädrets underbara temperaturer har fortsatt även i dag (måndag). Eftersom jag var något matt efter festandet på Blåkulla, tyckte jag att lite poolsysslor skulle ligga bra till. Allt som hör poolerandet till tar lång tid men små krafter. Anna har redan tidigare använt sina glänsande kemikunskaper och har skapat den rätta balansen på pH och klor. Därför var det bara för mig att suga botten, tvätta filtren, montera stegen OCH bada! Med + 29 i skuggan var premiärdoppet en efterlängtad extas. Nu börjar den ljuvligaste delen av livet i Alentejo. Blomstertiden är vackrast. Men den börjar redan falna i värmen. Eftersom sommargyllingen har anlänt så får vi väl säga att även sommaren har kommit!

Pumpen behöver gå några dagar innan vattnet blir till gnistrande belåtenhet.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna