Skip to content

Hemfridsbrott

Vi var på vår stora 2-veckorshandling i går. Det var inte så att den förrådsansvariga Hustrun, hade krävt en inköpsrunda ur försörjningssynpunkt. Det var snarare så att ostadigt väder var prognostiserat, varför vi tyckte att gårdagen var en passande inköpsdag.

Som vanligt vid våra hemkomstar, som alltid tycks ske mellan 13 och 14, hade vi våra klart angivna uppgifter. Anna ska in i huset för att byta kläder och göra sig beredd på att ta hand om maten. Jag ska låsa upp Ryggsäcken, där all vår elutrustning står, samt öppna huvudvattenkranen. Därpå byter jag om för att sedan börja med urlastningen av Frasse.

Så drog jag bort skjutdörren i Ryggsäcken för att läsa av el-ställningen. Med chockartad snabbhet vräkte jag mig bakåt ett par meter. För dubbelvikt ovanpå alla våra mätapparater låg en lång och fet orm! Jag vrålade allt vad jag kunde på Anna att hon skulle komma med kameran. Det var kanske vibrationerna av min dånande stämma som fick ormen att bestämma sig för att söka skydd inne i elcentralen, i stället för att fly ut i naturen.

Detta är inte ormen i ryggsäcken, utan FULINGEN som bor i vedboden

Den reste på kroppen, tryckte den mot väggen och höjde sig drygt 50 cm till en ventil. I ventilens hål fanns det inte plats för den, varför otäckingen fortsatte upp mot tegeltaket och började försvinna in i väggen. Vilken fräckhet! Helt oinbjuden tänkte den göra sig hemmastadd bland Ryggsäckens takpannor. Rask försvann ormkroppen in i ett stort hål och till slut var det inte mycket mer än svanstippen kvar!

Detta går inte ann, tänkte jag och slängde mig likt Tarzan fram efter dem lilla ormstump som stack ut. Nu fick jag uppleva att ormar faktiskt inte är några varma och gosiga djur. Nej, nej! De är kalla och ganska hala. Dessutom är de starka då de hotas av vräkning. Jag borrade in mina välmanikurerade naglar o ormstjärten, samt började dra. Bara tanken på att ha en slingrande hyresgäst i Ryggsäcken gav mig mod och beslutsamhet.

Nu drog jag rejält! Ormkroppen började komma ut baklänges ur hålet, men någon Käresta med kamera kom inte ut från huset. Så gjorde jag ett mycket kraftfullt ryck! Hela slingerhögen lämnade takavdelningen. Med en snärtande rörelse slängde jag äcklad ut den gråa, långa, tjocka och skräckslagna (troligtvis) hemfridsstöraren på gårdsplanen.

Det tog några, för mig hjärtdunkande, ögonblick innan ormen sprattlande trasslade ut sig. Den sladdade hysteriskt på marken, fick fäste bland stenarna, samt försvann in i fikonträdets undervegetation. Då kom Hustrun springandes utan kamera!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Specialisering

Allt ekonomiska välstånd, i länder och företag, bygger på förmågan att specialisera. Därför är Robinson Kruse (RK) människan en förlorare i den moderna ekonomin. Vi är ena riktiga RK människor, dock är det så att vi inom vårt företag AB Sol och Njut, tillämpar en stenhård specialisering. Vi fördelar våra arbetsuppgifter oss emellan så att den mest lämpade alltid stiger fram. Ett bra exempel är maten! Hustrun är bäst på att laga mat, jag är bäst på att äta mat.

Eftersom maten är Annas huvudsakliga revir, lägger jag mig lite i de inköpslistor hon förfärdigar, ungefär var 3:e vecka. En anledning till mitt ointresse kan vara att hon regelbundet glömmer listorna, då vi åker in för våra storhandlingar. Jag har alltså svårt att bli uppjagad över något som ofta inte har någon betydelse. Däremot får jag naturligtvis en massa ovett, eftersom jag inte påmint Kärestan om att hon borde ha tagit med inköpslistan.

Nu hade jag anledning att lägga till ett inköp på listan inför morgondagens storhandling. Men listans utformning fick mig att stanna upp i min anteckningsiver. På papperet fanns 3 kolumner med inköpningsobjekt. Vi handlar alltid bara livsnödvändigheter i 2 affärer. Varför fanns det då 3 kolumner?

Jo, allt var logiskt (Annas logik) uppbyggt. Vänster- och höger kolumnen var de 2 olika butikerna. Raden i mitten var sådant som hon inte placerat i någon speciell butik! Solklart! Nu gällde det bara för mig att komma underfund med var mitt inköp av diesel borde hamna!

I kväll var vi extra specialiserade på att ta en kvällsnjutning på Eiran

Annars har vi lagt märke till att vi duschar tidigare de dagar då solen har strålat över vårt paradis. Vad kan solstrålning och duschtider ha med varandra att göra? Ni som lever med centralvärme där varmt vatten bara står och hoppar i kranen, har nog svårt att förstå vår verklighet. Vi har vårt duschvatten i flaskor ute på Markisen, där det förhoppningsvis ska ta åt sig en massa värme under dagen. Vid soliga dagar är det nästan (bara nästan) obehövligt att värma upp vattnet på spisen. Men det varma solvattnet vill vi verkligen utnyttja. Därför använder vi det, innan det börja kallna under kvällens ankomst.

Om vi har en kall och regnig dag, då är vattnet inte ett dugg uppvärmt. Dessa dagar är det fullständigt likgiltigt när vi duschar. Vattnet måste ändå värmas upp! Kan man inte märka en specialisering även i våra duschvanor?

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Vårljus

Hösten här travar envist fram mot den hägrande jultiden och det magiska ögonblicket då allt svänger vid vintersolståndet. De soliga dagarna (och de är många) skjuter in solstrålarna allt längre i huset. Njutningsfullt går vi barfota på parketten och låter det soluppvärmda golvet glädja våra fossingar.

Med hösten kommer också den paradoxala känslan av att vi får ett svenskt ljus. Men det är egentligen inte så konstigt, eftersom ljuset i Portugal under sommaren har en styrka och klarhet som aldrig kan uppstå i Sverige. Jag påstår i alla fall det, även om Anna protesterar. Hon hävdar att en högsommardag utan molnighet på den vita sandstranden i Falsterbo har likartat ljus. Naturligtvis är hon blockerad av nostalgiska minnen från en tid som aldrig fanns. Med det är jag klok nog att inte säga, eftersom alla sanningar inte bör sägas om man vill vårda äktenskapet.

Nu är vi eniga om att solljuset denna dag gav oss känslor av en svensk vår! Visst är det konstigt. För att få kontroll över sina nordiska minnen, dök Hustrun in i webbens solhöjdstabeller. Därpå följde en givande morgongenomgång av jämförelser i solhöjd mellan Fäderneslandet och Adoptivlandet!

Kärestan började med att fastställa att vår solhöjd i dag (18 november) motsvarade den 25 mars i Stockholm. Det är därför vi har vårkänslor! Vi lever egentligen i ett sken som sedan barnsben var något vi förknippade med vårens ankomst (eller den tidiga september, men låt oss här bara njuta vårtankar).

Medan jag tog mina sista klunkar av det fantastiskt starka morgonkaffet, fortsatte Anna att slamra vid datorn. Hon tvingade mig att hämta papper och penna, eftersom hon ansåg att det var viktiga tillkännagivanden på gång. Jag återvände till min fåtölj där den stod i morgonsolen vid glaspartiet med de beordrade utensilierna.

Vår första november här på Éguas. Redan då insåg vi att man bor bättre i Sverige.

Så tvingades jag anteckna att vår sol var 28,4 grader över horisonten några dagar runt vintersolståndet den 22 december. Alltså det är så mörkt det kan bli här hos oss! Sedan kom förklaringen till varför så många svenskar flyttar till södern.  Vår lägsta solhöjd, eller ännu lägre, varar i Stockholm mellan 29 september och 15 mars!

Kära läsare, kan du vara vänlig och läsa om stycket ovan. Inser du riktigt vad siffrorna betyder? Man kan säga att Stockholm har ett vintersolstånd som varar i 5,5 månader. Men vi vet att under dessa månader är husen där mycket varmare och skönare än de flesta hus i Portugal. Man kan inte få allt!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Utslagna

I lördags var vi med arbetslysten och klar blick ute på markerna och röjde cistus. Den arbetsdagen slutade i belåten trötthet efter ett väl genomfört slit. I går, söndag, vaknade vi med tappra leenden och med sviktande beslutsamhet. Vi sköt på arbetsdagen så länge vi kunde, men strax före 11 vacklade vi ut till slagfältet. Något vi verkligen aldrig borde ha gjort! Bara den ca 5 minuter långa promenaden till Liljeåsen, fick oss att knäa av trötthet.

Sturska kämpade vi med slaka muskler mot cistusens sega växtlighet. Jag blev överlycklig då Anna förklarade att hon inte orkade något mer. Om hon gav upp och gick hem, då behövde jag bara hålla ut en liten stund innan jag kunde krypa upp till husets omvårdnad. Efter lunchen tog vi en synnerligen lång siesta.

Denna dag väckte oss med gråa skyar och hyiga temperaturer. Eftersom jag inte tycker om att vara sysslolös, utverkade jag ett tillstånd av Hustrun att få gå ut och elda en (1) kase. Vi vet ju alla att vid eldning är det lågorna som gör det energikrävande jobbet.

Det gick lätt att gå till kasen, eftersom det var nedförsbacke. Det var nog därför jag glömde bort att jag fortfarande var konvalescent. Kasen var en tjurig kvarleva sedan föregående vårstädning. Den gången vägrade sprethögen att brinna, varför vi lät den vara ifred och i stället ägnade oss åt de vetenskapligt staplade växtansamlingar, vilka var mer lättbrunna.

Men nu tyckte jag att eländet borde förvandlas till en uppfriskande eldupplevelse. Men jag hade underskattat kasens spretighet. Det är nämligen så att kasar ska ha en väl packad kärna av lite grövre format. Det är den kärnan som håller kasen vid liv och tillåter att jag fyller på med genomblött gräs och annat otyg. Att nalkas en felkonstruerad genomblöt kase med 2 dl diesel är därför dömt att misslyckas. Själva antändningssatsen bestod av gamla strumpor och papperslump som jag fuktade med dieseln. Därför var eldningen inledningsvis mycket lovande. Strumpor har nämligen en magnifik eldningspotential!

Vem har sagt något så dumt som "Ingen rök utan eld"

Men åter vann spretigheten över mitt gossesinne! Det är ytterst nedslående att inte få eld på den kase som du utsett till ditt byte. Massvis med frejdig rök, kunde inte på något sätt dölja nederlagets bitterhet. Troligtvis såg Kärestan mina slokande axlar uppe från huset, eftersom hon kom ut till mig med en isande kall tröstande eldningsöl. Den Quinnan vet vad en trött äkta man behöver!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Trötta ryggar

Dagen inleddes med att jag ystert störtade ut i den hyiga morgonen. Styrkt av några stödjande kommentarer i vår blogg, dristade jag mig att ta några uttjatade (enligt Anna) bilder på en synnerligen krämig morgondimma, i Ardilas floddal. Vi har den tiden nu då morgnarna kan bjuda oss på en magisk dans med dimmoln och älvor.

Han fick som han ville ;-)

Vid den efterföljande poolrensningen upptäckte jag en olaga badare. Högljutt ropade jag på Anna, som ovilligt stack ut sitt morgonrufsiga huvud i dörren. Det var först då jag försäkrat henne att vi hade en gullig gäst var i poolen, som hon behagade komma ut och titta. Det blev en kort titt, varpå hon störtade in efter kameran. Grodor har något mänskligt över sig. Kan det vara det där att de tycks ha armar och ben. Den lilla gröna badaren lyftes naturligtvis försiktigt upp ur poolen med håven efter fotograferandet.

Visst är han söt men han får faktiskt skaffa sig en egen pool

Annars var dagens stora uppgift att vi inledde rensningen av cistussly från Liljeåsen. Om cistus får hållas så breder den obevekligt ut sig över all mark. Den blir som en bokskog där inget kan växa under buskarnas heltäckande mörker. Men nu skulle eländet bort. Hustrun, för stunden iklädd sin chicka getingtröja med matchande jeans och elegant sombrero, hade till uppgift att medelst en grensax kapa det vekare beståndet.

"Cistusslitarmodet" för säsongen

Jag gick, holmgångsvis, till närangrepp endast utrustad med den råa muskelstyrkan. Cistus kan tyckas vara en skrämmande antagonist inom slybranchen. Men den otäckingen har en jättestor akilleshäl. Den har inget motstånd mot svenska muskler som drar parallellt med marken. Då brister de rotvälteliknande rötterna och busken släpper tagen om moderjorden. Då man arbetar med buskuppslitning, är det bara en fördel att stå i en brant backe, som det är vid åsen. Jag ställer mig bara nedanför busken. Tar tag om stammen någon decimeter ovanför marken. Klämmer in eländet i höger armhåla, samt rycker till.

Det största problemet i detta ryckiga arbete är att det alltid följer med en massa jord tillsammans med rotvältan. Den jorden har en benägenhet att slingra sig ner i mina kängor. Därför går det åt mycket tid medan jag står på ett ben och försöker tömma ur mina fotbeklädnader.Nu på kvällen är vi båda behagligt trötta. I morgon kommer vi nog inte att ta oss ur sängarna. Men det är morgondagens problem!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna