Skip to content

Rävhopp

Frukostens morgondimma började ge med sig och jag satt i solstolen (felaktigt namn denna morgon) medan Anna pysslade med datorn. Hon tittade ut genom ett av småfönstren bakom mig och stelnade till med ett litet skri! Jag satte kaffet i vrångstrupen, samtidigt som jag verkligen blev rädd. Så väste Alarmsirenen ”en räv”. Vi störtade båda fram till glasdörrarna för att beskåda underverket.

Vi tror att Rävans unge Rävling har besökt oss i dag. Hon gick upp på terrassen och tittade in på Anna! Hon mumsade i sig en stor ostkant som jag kastade ut till henne! Hon kanske vill bli vår nya räv!

Rävling återkom 2 gånger under morgondimmans kyliga fuktighet. En gång bar hon på en liten kaninunge i munnen. Döden ger liv, så är naturen. Självfallet är vi mycket glada och uppjagade. Vi kan inte med säkerhet veta att det är Rävans unge. Men i vår värld vill vi att det ska vara så!

Hoppas det är Rävans Rävling

Resten av dagen har gått i beredskapsåtgärder. Enligt prognosen har vi 3,5 dygn med regn framför oss. Eftersom vi lever under naturens villkor, måste vi förbereda oss inför en dylik regnperiod. Anna fyllde på husets alla förråd. Allt från toapapper till ärtor bars in från uthuset.

Jag fyllde på veden på Markisen. Troligtvis har vi nu ved för 4 dygn inom bekvämt räckhåll. Eftersom dagen ändå har varit ganska solig, har vi gång på gång finjusterat våra solceller, för att få in största möjliga laddning till batterierna.

Medan Hustrun förberedde lunchen genomförde jag den viktiga städningen av huset. Varför viktig, frågar ni er? Men det är självklart för oss. Vi väntar nu på regn över 3 dygn. Det kan bli så att vi nästan inte kommer utomhus någon gång under hela den tiden. Då är det ytterst viktigt att huset är så rent och fint, som om vi väntade efterlängtat besök. Det är liksom mysigare att vara innestängda i ett nystädat hus, än att titta på regnet med damtussar runt fötterna.

Som ett led i vår beredskap har vi bestämt att vi inte ska titta på någon film i kväll. Våra batterier är inte fulla med den kraft vi skulle vilja ha. Under sådana omständigheter är en film som tar 60-65 W/timme inte något vi längtar efter.

Livet i vildmarken har sina bekvämlighetsinskränkningar. Filmerna finns kvar tills solen kommer tillbaka. Innan dess har vi massor att läsa!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Legaliteter

Vi åkte in till vår stad Moura i dag. Det ligger något äventyrligt över våra utflykter, varför våra sinnen alltid är laddade med en viss förväntan. Att lämna in Snurradåren till service gick som en dans. Åtminstone tills vi upptäckte att de hade extrapris på Husqvarnas maffiga trimmer 128R. Den grovisen skulle kosta 249 €, men vi skulle få 80 € i inbyte för vår gamla. Detta är ett kanonerbjudande som vi måste skicka vidare till våra grannar Thomas och Mattias (Läser ni detta grabbar?)

Därpå besökte jag vår solisador. Det är inget verktyg som bullrar, utan den jurist som vi vid ett flertal tillfällen har haft nöjet av att inte förstå. Oförståndet beror på språkförbistringen och min bakgrund som jurist. Hela tiden ligger mina antikverade yrkeskunskaper och tickar i bakhuvudet. Jag vill/kan helt enkelt inte tro på vad solisadoren berättar om juridiken i Portugal. Det är ju rena rama stenåldern.

Vi behövde få veta om det låg några problem i att gratis upplåta bete åt vår rare granne. Grannens kossor betar då och då på ungefär halva vår areal. Då vi vet att det är farligt att hyra ut sitt hus, eftersom hyresgästen tycks ha rätt att överta hela fastigheten, ville vi kolla läget.

Soldatbarackerna som ska vara en turistattraktion. Här sitter aldrig stadens invånare och dricker kaffe

Naturligtvis fanns det en hake i vår vänlighet. Glöm det där om att vänlighet lönar sig! I alla fall inte här i Portugal. Med friskrivning för språkförbistringens gnagande tänder måste vi härmed meddela att ni ska inte vara snälla mot betande boskap. Om någon, med ditt medgivande, har nyttjat din mark under 20 år, då kan nyttjanderättshavaren överta äganderätten till marken!

Självfallet blev resonemanget med solisadoren väldigt fragmentariskt och ofullständigt. Men uppenbart låg där en fara i snällheten.  En väg runt problemet är att skriva ett kontrakt inför solisadoren eller notarius publicus, där det står att stöld av egendom är förbjudet!

Nu tänker vi gå den enkla vägen och se till att det fria betet upphör inom 20-års gränsen. Men här konfronterades vi ånyo med faran att tro att Portugal är som Sverige. Bara mycket varmare och med billigare vin. Om vår granne vill utnyttja vår generositet, då får han i fortsättningen kontakta en solisador och betala denna för att upprätta ett, för oss, skyddande avtal!

Annars köpte jag ett par manchesterbyxor med vår rabatt på Continente i dag. Hustrun trummade ivrigt för ett par skor också. Men eftersom jag hatar skor, bankade hon på trumman för döva öron!

Inköpsfällan

Min trogne vapendragare Snurradåren (trimmern) har lagt av. Motorn bullrar fortfarande glatt och lyder lystet varje gaspådragning. Men det är ett tomt buller, eftersom det inte medför något snurr på själva kapavdelningen. Antingen måste vi döpa om Snurradåren till Dåren, eller så måste vi lämna in maskinen till reparation. Valet var lätt, eftersom dess arbetsinsats är ytterst efterfrågat på vårt Monte.

Därför hade jag tänkt mig att åka in med Snurradåren till service i morgon. Först hoppades jag att mankemanget skulle kunna lösas inom garantins förtrollade värld. Men då hade det hela ha behövt skett för ca 2 månader sedan.

Vi har haft ett budgetsammanträde i dag inför morgondagens serviceutgifter. Familjerådet beslutade enhälligt att lyfta blicken mot nya horisonter. Vi enades om att om reparationen skulle kosta över 100 €, då skulle hela projektet Snurradåren stoppas ner i familjegraven. I stället skulle vi då satsa pengarna på en kraftigare medarbetare, som skulle kunna arbeta med en klinga. Med en klinga vore det inget problem att hålla markerna fria från späda cistusskott och oönskad lavendelutbredning.

Därför tog jag tanken på morgondagens stadsbesök med ett stoiskt lugn. I alla fall tills Anna kom på att hon hade rabattpengar på varuhuset Continente, beläget drygt 5 mil från Moura, där Snurradåren skulle inlämnas.

Enligt Hustrun skulle morgondagen utformas till en vederkvickande lite utflykt i vårt grannskap. Hon underströk att rabattkortets pengar bara låg där en begränsad tid. Om vi inte agerade ganska omgående, blev de raderade. Medan jag funderade på pengafrågan, hörde jag avlägset hur min Käresta gick igenom alla de saker vi skulle kunna köpa till mig (!). Arbetsskjortor i flanell eller manchesterbyxor eller skor! SKOR! Nu anande jag argan list. Jag avskyr skor! Mitt liv i Portugal är byggt på sandaler eller arbetskängor med stålhätta. Allt annat skotyg är otyg!

Jag har skor, förklarade jag avmätt. Visst har du det min älskling (så förföriskt låter hon då hon vill snärja mig). Men senaste gången du använde dem fick du skoskav efter 2 steg. Hon menade att det jag kallade skor (inköpta sommaren 2000 i Malaga) var förtorkade mumier efter 13 år (i princip oanvända) i Portugals värme. Dessutom hade de lädersulor, och dög därför bara till dans inomhus. Anna hade nu siktet inställt på ett par vinterskor till mig. Skor med gummisula och som inte omedelbart skulle ge mig blödande skavsår!

Skor mer passande för en tangocharmör än en nybyggare i Alentejo

Kampen är inte över. Kanske hittar hon något lockande bland husgeråden, där hon med gott samvete kommer att spendera rabatten. Men jag bävar inför morgondagen!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Hemfridsbrott

Vi var på vår stora 2-veckorshandling i går. Det var inte så att den förrådsansvariga Hustrun, hade krävt en inköpsrunda ur försörjningssynpunkt. Det var snarare så att ostadigt väder var prognostiserat, varför vi tyckte att gårdagen var en passande inköpsdag.

Som vanligt vid våra hemkomstar, som alltid tycks ske mellan 13 och 14, hade vi våra klart angivna uppgifter. Anna ska in i huset för att byta kläder och göra sig beredd på att ta hand om maten. Jag ska låsa upp Ryggsäcken, där all vår elutrustning står, samt öppna huvudvattenkranen. Därpå byter jag om för att sedan börja med urlastningen av Frasse.

Så drog jag bort skjutdörren i Ryggsäcken för att läsa av el-ställningen. Med chockartad snabbhet vräkte jag mig bakåt ett par meter. För dubbelvikt ovanpå alla våra mätapparater låg en lång och fet orm! Jag vrålade allt vad jag kunde på Anna att hon skulle komma med kameran. Det var kanske vibrationerna av min dånande stämma som fick ormen att bestämma sig för att söka skydd inne i elcentralen, i stället för att fly ut i naturen.

Detta är inte ormen i ryggsäcken, utan FULINGEN som bor i vedboden

Den reste på kroppen, tryckte den mot väggen och höjde sig drygt 50 cm till en ventil. I ventilens hål fanns det inte plats för den, varför otäckingen fortsatte upp mot tegeltaket och började försvinna in i väggen. Vilken fräckhet! Helt oinbjuden tänkte den göra sig hemmastadd bland Ryggsäckens takpannor. Rask försvann ormkroppen in i ett stort hål och till slut var det inte mycket mer än svanstippen kvar!

Detta går inte ann, tänkte jag och slängde mig likt Tarzan fram efter dem lilla ormstump som stack ut. Nu fick jag uppleva att ormar faktiskt inte är några varma och gosiga djur. Nej, nej! De är kalla och ganska hala. Dessutom är de starka då de hotas av vräkning. Jag borrade in mina välmanikurerade naglar o ormstjärten, samt började dra. Bara tanken på att ha en slingrande hyresgäst i Ryggsäcken gav mig mod och beslutsamhet.

Nu drog jag rejält! Ormkroppen började komma ut baklänges ur hålet, men någon Käresta med kamera kom inte ut från huset. Så gjorde jag ett mycket kraftfullt ryck! Hela slingerhögen lämnade takavdelningen. Med en snärtande rörelse slängde jag äcklad ut den gråa, långa, tjocka och skräckslagna (troligtvis) hemfridsstöraren på gårdsplanen.

Det tog några, för mig hjärtdunkande, ögonblick innan ormen sprattlande trasslade ut sig. Den sladdade hysteriskt på marken, fick fäste bland stenarna, samt försvann in i fikonträdets undervegetation. Då kom Hustrun springandes utan kamera!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Specialisering

Allt ekonomiska välstånd, i länder och företag, bygger på förmågan att specialisera. Därför är Robinson Kruse (RK) människan en förlorare i den moderna ekonomin. Vi är ena riktiga RK människor, dock är det så att vi inom vårt företag AB Sol och Njut, tillämpar en stenhård specialisering. Vi fördelar våra arbetsuppgifter oss emellan så att den mest lämpade alltid stiger fram. Ett bra exempel är maten! Hustrun är bäst på att laga mat, jag är bäst på att äta mat.

Eftersom maten är Annas huvudsakliga revir, lägger jag mig lite i de inköpslistor hon förfärdigar, ungefär var 3:e vecka. En anledning till mitt ointresse kan vara att hon regelbundet glömmer listorna, då vi åker in för våra storhandlingar. Jag har alltså svårt att bli uppjagad över något som ofta inte har någon betydelse. Däremot får jag naturligtvis en massa ovett, eftersom jag inte påmint Kärestan om att hon borde ha tagit med inköpslistan.

Nu hade jag anledning att lägga till ett inköp på listan inför morgondagens storhandling. Men listans utformning fick mig att stanna upp i min anteckningsiver. På papperet fanns 3 kolumner med inköpningsobjekt. Vi handlar alltid bara livsnödvändigheter i 2 affärer. Varför fanns det då 3 kolumner?

Jo, allt var logiskt (Annas logik) uppbyggt. Vänster- och höger kolumnen var de 2 olika butikerna. Raden i mitten var sådant som hon inte placerat i någon speciell butik! Solklart! Nu gällde det bara för mig att komma underfund med var mitt inköp av diesel borde hamna!

I kväll var vi extra specialiserade på att ta en kvällsnjutning på Eiran

Annars har vi lagt märke till att vi duschar tidigare de dagar då solen har strålat över vårt paradis. Vad kan solstrålning och duschtider ha med varandra att göra? Ni som lever med centralvärme där varmt vatten bara står och hoppar i kranen, har nog svårt att förstå vår verklighet. Vi har vårt duschvatten i flaskor ute på Markisen, där det förhoppningsvis ska ta åt sig en massa värme under dagen. Vid soliga dagar är det nästan (bara nästan) obehövligt att värma upp vattnet på spisen. Men det varma solvattnet vill vi verkligen utnyttja. Därför använder vi det, innan det börja kallna under kvällens ankomst.

Om vi har en kall och regnig dag, då är vattnet inte ett dugg uppvärmt. Dessa dagar är det fullständigt likgiltigt när vi duschar. Vattnet måste ändå värmas upp! Kan man inte märka en specialisering även i våra duschvanor?

Webbansvarig och bildredaktör är Anna