Skip to content

Parkdagar

Klockan snuddar nu 19:15 och solen gör lika dant med horisonten. Vi har haft en solmättad dag, med flera dopp i poolen. Dagens mål var att göra klart i Parken som ligger öster om huset. Den känsligaste uppgiften var att föryngra vårt viktigaste mandelträd. Det trädets främsta uppgift är att skänka oss silad skugga under somrarnas sköna frukostar. Trädet har förlorat mycket av sin vigör, sedan vi flyttade hit. Det kan bero på att vi inte har vårdat det på rätt sätt.

Det är tydligen så att mandelträd regelbundet ska beskäras med kraft, för att behålla en frodig krona. Vi har gjort några fesna beskärningsförsök under åren. Med tanke på att trädets krona alltmer har liknat en rishög, så måste vi ha gjort fel.

Nu var det dags att ta sig an den risiga trädkronan

I våras genomförde vi en dramatisk beskärning av vårt största mandelträd. Då hade vi upptäckt att det trädet var mycket angripet av röta och höll på att splittras på mitten. Den motorsågs massakern resulterade i ett fyrverkeri av nya kraftfulla skott, som nu nästan helt döljer de stubbar som vi då skapade.

Med den beskärningen i ryggen, vågade vi i dag oss på att förvandla frukostmandeln till en naken hög med stympade grenar. Vi hade först frågat våra portugisiska vänner. Därifrån fick vi rådet att gå till angrepp nu då trädet hade minimalt med lövverk. Sagt och sågat! Nu får vi se om trädet återhämtar sig och kan anmäla sig till tjänstgöring nästa sommar.

Inte mycket kvar.

Markytan i Parken är nu räfsad och städad. De förvedade cikoriablommorna har vi dragit upp för hand. De agerar annars som stridsvagnshinder då vi kommer med vår gräsklippare. Marken mellan mandelträden är fortfarande huvudsakligen trist brungrå. Men de första gröna skotten är på väg upp. Snart kommer allt att vara grönt och fullt av blommor. Visst är hösten en förunderlig tid!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

En gyllene dag

Ibland är återseenden smärtsamma. Nu vill jag inte påstå att mitt återseende med Anna för 11 år sedan var smärtsamt. Det var nog mer förvånande. Hon kände nämligen inte igen mig, då hon kom ut ur ankomsthallen på Faro flygplats. Jag stod framför porten för anländande, men hennes blick for över mig utan något igenkännande. Det var först då jag viftade med armarna som hon uppmärksammade min närvaro.

Annas kommentar: Ont förtal. Jag kände visst igen honom men SÅG honom inte först i trängseln på flygplatsen.

Det var alltså fråga om Annas anländande till mig i Portugal för 11 år sedan. Då hade vi umgåtts med varandra i 5 veckor. Det är nog så att många skulle vilja påstå att 5 veckor inte är en tillräcklig tid för att lära känna varandra. Tur nog struntade Anna i alla pekpinnarna. I stället satsade hon på livets otaliga möjligheter och den spirande kärlekens kraft.

Med hennes ankomst började den mest svindlande upplevelsen i bådas våra liv. Det går att finna kärlek i medelåldern. Det går att finna en ny inriktning på livet, då man kanske tror att allt redan är för sent.

Detta är våren 2004 och ett av våra första gemensamma hem

För oss är därför datumet den 26 september en viktig dag. Dagen därpå den 27 september är också en viktig dag i vårt liv. Det datumet flyttade vi in i vårt hus, efter att ha bott 6,5 år i husvagnen Tjosan. Vi firar dessa 2 dagar med vår favorit espumante (portugisisk champagne) Raposeira (den lilla räven). Självfallet bruto (torrt) och väl kylt.

Vi satt idag under kvällningen uppe på Eiran och njöt av vinet och utsikten. Skrattande pratade vi om vad vi sett då vi var in till byn i veckan. Då vi slängde soporna, ställde vi en uttjänt verktygslåda i plåt, på marken bredvid soptunnan. Därefter åkte vi in till Handelsmannen för att köpa lite förnödenheter. Då jag kom ut från den butiken såg jag verktygslådan komma gåendes efter bygatan. Den höll ett rejält tag i handen på en magerlagd byinvånare. Verktygslådan hade fått en ny ägare. Vi tror att den var så lycklig att kunna vara till nytta i sitt nya hem!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Inga gardiner

Vi har just lämnat höstdagjämningen bakom oss och redan märker vi hur solens strålar når allt längre in i huset. Mitt på dagen under den glödgande sommaren, står solen så högt att den knappt kommer in i huset. Nu däremot, når de efterlängtade strålarna en dryg meter in på salens parkettgolv. Vi vet det, eftersom vi inte längre drar för gardinerna på det stora södervända glaspartiet.

Det är bara att konstatera att husets uppvärmningssäsong har börjat. Som i dag, då temperaturen i salen klättrade upp till +28,8 mitt på dagen. Naturligtvis alldeles för varmt, om vi hade varit tvungna att vara inomhus. Men vi var ute i den sköna värmen och höll på med våra sysslor.

Kvällsljus

De stora fönstren är vår viktigaste uppvärmningskälla. Därifrån får vi husets basuppvärmning under hela vintern. Rörspisen Sonja och gaskaminen Carmen får i detta sammanhang räknas som stödtrupper. Visst kommer dessa kvinnor att bli mycket viktiga för oss längre fram, då regn och/eller dimma kommer att stänga av solens centralvärme. Men nu vilar de fortfarande i sin långa sommarsömn.

Sover ännu sin Törnrosasömn

Nu stannar inte temperaturen kvar på +28,8 särskilt länge. Då vi har gjort oss i ordning inför kvällen och är klara att se en film på TV:n, då har vi +24-25 i salen. Perfekt temperatur om man vill sitta i shorts och kortärms skjorta och hålla hand under filmen. Då har vi stängt dörren till sovrummet och öppnat fönstret där inne. Vi vill ha ett svalt sovrum.

Under natten kan det nu bli så kyligt som +16 ute. Men den temperatur sänkningen hinner aldrig besegra dagens soluppvärmning av huset. Vi har fortfarande runt +23 i salen på morgnarna. Nu är det några dagar sedan vi hade frukost ute. Men vår glasveranda Markisen är en mellanstation. Där, mellan ute och inne, avnjuter vi nu frukosten innan solen riktigt har fått fart på sin centralvärme!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Liten faktura

Kanske skulle man tro att vi hade behövt en viloperiod, efter gårdagens frotterande med den portugisiska byråkratin (PB). Men vi hade en del ouppklarade saker både med kommundelskontoret och skogsvårdsstyrelsen, varför vi åter med kraft stötte ihop med PB. Vi hämtade en dryg veckas post på postkontoret. Där låg ett brev till Anna från sjukvården. I brevet kunde vi följa en obegriplig text fram till beloppet 4 €. Eftersom vi aldrig förväntar oss några slantar från PB, utgick vi från att de ville ha det svindlande beloppet av Hustrun.

Jag tog brevet med mig in till kommundelskontoret, som delar lokaler med vår familjeläkare. Nu var läkeriet stängt, så jag vände mig till den alltid lika glada kommunkvinnan. Först den brännande frågan om eldningsreglerna detta år. Inget tillstånd behövdes, men ingen eldning före 1:a oktober. Därpå bad jag henne förklara brevet.

Hon lämnade sin plast bakom diskens glasruta och kom ut till mig i foajén. Jo det var så att sjukvården ville ha pengar. Det krångliga var att det bara gick att betala vid ett personligt besök. Vårt samtal tog ganska lång tid, eftersom portugiser älskar att använda så mycket ord som möjligt. Då jag avbröt hennes ordsvall med kommentaren ”jag förstår inte”, bet hon ihop tänderna och lade av ett kraftfullt morrande! Så en ny ordvåg avbruten av min kommentar. Nu morrade hon ännu högre. Då vi båda skrattat klart, tröstade jag henne med att vi omedelbart skulle åka till akuten i Moura och betala.

Skulden på 4 €, är numera reglerad hos sjukvården.

I posten var det ett brev till mig från Pensionsmyndigheten. De ville veta om jag levde fortfarande. Eftersom vi skulle in till staden, tog vi en snabb sväng förbi polisstationen. Vid dessa ärenden brukar jag alltid ha med mig kopior på tidigare års polisintyg. Uniformerade PB har nämligen lättare att göra vad andra gjort tidigare. Men vi gjorde en chansning eftersom vi var på språng.  2 vanliga poliser (en orakad) samt en storvuxen chef, med en massa skrot på axlarna, tog sig ann min begäran.

Bara en av uniformerna kunde lite engelska. Men alla var införstådda med dylika myndighetspapper. De var uppenbart glada att Sverige, liksom Portugal, ställde ohemula krav på livstecken, för att betala ut pensionen. Chefen ville veta var vi bodde och hur länge vi hade bott i Portugal, vilket jag berättade. Vi har aldrig mött en portugis som har visat ilska över att vi bor i deras land!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Avaria

Nu måste ni först försöka uttala dagens rubrik. Betoningen ska ligga på ”i”. (Pröva nu några gånger innan ni läser vidare.)

Vi åkte till provinshuvudstaden Beja i dag för att göra en mammografi. Nu hade jag inte så mycket att leverera till själva undersökningen. Men min närvaro var, enligt Hustrun, absolut nödvändigt. Vi båda tycker, normalt sett, att det är mycket kul att konfronteras med den portugisiska byråkratin (PB). Vid dessa möten uppstår alltid material till minst 5 blogginlägg. Denna dag var dock Anna något dämpad i sin entusiasm.

Vi anlände till sjukhuset 3 timmar före bokad tid. Det berodde inte på någon sorts tidspessimism eller felläsning. Vi vet nämligen att alla möten med PB måste inledas med en avspaning. Vi svängde alltså frejdigt in på det avspärrade sjukhusområdet med Frasse. En vakt vid infarten, for upp ur stolen, varför jag förstod att det var bäst att prata med honom. Vi sammanstrålade utanför vaktkuren!

Sjukhuset i Beja

Jo visst hade vi kommit rätt! Där borta är ingången och där skulle vi visa kallelsen för informationen. Men Frasse måste parkeras utanför. På området fick bara funktionärerna parkera. Vakten blev något förvånad då Frasse omgående galopperade ut förbi kuren. Vi var ju bara där på en rekognoscera.  Själva angreppet skulle ske efter lunch och diverse inköp.

Vi inträdde i den skumt upplysta foajén 45 min före utsatt tid. Ljudnivån var i svensk lekisnivå. En mängd köer slingrade sig år olika håll. Alltså en verklig munsbit för en utlänning att bita i. I dylika situationer måste man skaffa bundsförvanter. Det gör man genom att knacka en portugis på ryggen och be om hjälp. Portugiser är alltid otroligt vänliga och de älskar att hjälpa till. Omedelbart blev vi omgivna av en halv kö, där alla drog sitt okunniga strå till stacken. Därpå föstes vi förbi kön till en disk där det satt 3 trötta damer. Ingen i vår kö protesterade då vi gick före.

Vi stod naturligtvis i fel kö. Diskdamerna pekade mot en gång bevakad av en säkerhetsvakt. Vi vinkade åt vår kö, tackade för hjälpen samt fick vinkningar tillbaka. Efter att ha hamnat i ytterligare en felaktig kö, kom vi till rätt disk. Där möttes vi och vår kallelse av högljudda, nästan ilskna rop. Kommunikationen skedde genom små hål i en glasskiva. För att kunna höra och förstå hade jag varit tvungen att tysta hela sjukhuset. Men en engelsktalande kvinna tog papperen och kom ut till oss.

”Avaria” förklarade hon! Vi hade inte ert telefonnummer, annars hade vi talat om det för er! Följ med mig så ska vi registrera om er! Vi följde henne genom myllrande, skumt upplysta, korridorer. Så kom vi fram till registreringsavdelningen. Folk bakom den disken frågade vår följeslagerska om vi var tyskar? Nej englesmän, och han (det är jag) pratar bra portugisiska! (Det ni!)

Då det blev vår tur ville de ha Annas portugisiska id-kort. Då de vek upp kortet, låg ett fotografi av mig i det 3-delade dokumentet. Så gulligt, utropade vår ciceron, ni vill vara tillsammans! Så blev vi sjukhusets Romeo och Julia!

Avaria = trasig/ur funktion

Webbansvarig och bildredaktör är Anna