Portugal Alentejo – Man ser floden

Dagens rubrik handlar om min hustru Anna. Hon har en något pervers läggning, eftersom hon älskar att läsa manualer. Därav smeknamnet Manuela. Nu har Manuela fått blotad tand, då vi har köpt en ny kamera. Hon förberedde inköpet genom att kontakta Råd och Röns sidor angående kameror. Efter att under flera dagar jämfört kamerautbudet, tvingade hon mig att delta i en blindtest.

Det var ca 10 alternativ som dessutom fanns att köpa i Ptg. Jag tvingades genomlida mängder av obegripliga jämförelser, innan Anna hade lokaliserat sitt byte. Hon visste att ett av grundkraven var att det bara behövdes en knapp för att ta en bild. Den knappen tillhörde, så att säga, mig.

Nu bryr jag mig inte om vilken kamera vi skaffar. Men Hustrun tycker att det är en demokratisk självklarhet att få mig att deltaga i urvalsprocessen. Sålunda laddade med den svenska konsumentupplysningen, åkte vi till el-varuhuset Worten. Där gick vi genast på pumpen, eftersom den eftertraktade kameran bara var till försäljning i deras it-butik. Den försynte försäljaren dristade sig att föreslå en annan kamera. Jag gömde mig bakom en hylla, eftersom jag inte ville se hur Kärestan slet honom i stycken. Konstigt nog blev det bara en stor tystnad. Därpå ville hon ha mina synpunkter (löjligt).

Nyräddat från poolen. Kan ett bi vara sötare?

Det visade sig att den darrande försäljarens förslag var en uppgradering av Hustruns ursprungliga tanke. Det nya alternativet var 10 € billigare. Dessutom hade butiken ett dagserbjudande som sänkte priset med ytterligare 16 €. För mig, i min okunskap, en självklar köpsignal. Hustrun var däremot begraven i fäderneslandet och Råd och Rön. Eftersom jag är en stor diplomat, förstod jag genast att det var fråga om det berömda halsbandssyndromet!

Jösse Harre, fotograferat med nya kameran från sovrumsfönstret, denna morgon.

Då min mamma fyllde 50 år, köpte jag och min bror ett vackert pärlhalsband som present. Då jag valde ut låset till halsbandet, ville jag hela tiden ha det absolut vackraste. Min farmor, som var med vid transaktionen, påpekade att ingen annan än jag visste om alternativen! Det slutliga valet skulle aldrig ha några medtävlare!

Äntligen en närbild på Rävling

Försiktigt föste jag Anna till ett avslut. Även om Råd och Rön inte hade med kameran, så kunde den inte vara alltför dålig. Jag vet att min Anna avskyr att handla utan vederbörligt beslutsunderlag. Men ibland gäller det bara att ge sig hän!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Säsongens vedinsamling har gått mot sitt slut. Den sista utmaningen var att få ihop tillräckligt med ved för att skapa en snygg pyramid på lastpallen. Här måste jag ödmjukt erkänna att jag inte nådde riktigt ända fram. Min pyramid fick inte den strängt geometriska form som jag eftersträvat. Alltså ingen Keops, utan mer en trappliknande pyramid från Nubien. Eftersom jag ändå var mycket nöjd med vedinsamlingen, markerade jag min stolthet medelst en svensk flagga överst på pyramiden!

Flaggan i topp

Tro nu inte att slöhetens apostel kliver ut på våra ägor, bara för att vedinsamlingen är slut. Nej, nej! Nu väntar nya arbetsuppgifter på oss. Åter blir det fråga om en sorts byggnation, om än en låg nivå. Vi har nämligen i dag inlett stensättningen av närområdet runt huset/poolen. Vi har valt ordet stensättning i stället för plattsättning, eftersom det på ett mer rättvisande sätt beskriver vad vi nu ska syssla med.

Stenandet ska utföras med natursten som vi räddat från ruinen i samband med husbygget. Det är alltså fråga om en del stora stenskivor med vikten runt 50 kg. Dessutom en mängd mindre bitar, som storleksmässigt mer hör hemma i en svensk villaexteriör.

Här räddar vi en golvsten från ruinen. Nu ska den pryda vår gårdsplan.

Stenläggningen inleddes med att jag tog bort fotskrapan i gummi nedanför huvudingången. Det momentet gick snabbt undan, men sedan växte problemen. Eftersom växtligheten här nere har en otrolig förmåga att ta över tillvaron, insåg vi snabbt att stenläggningen borde inledas med ett växthinder. Vi behövde någon form av markduk. Men finns det markdukar i Portugal? Här arbetar man helst med murbruk som underlag och fog vid all platt/stenläggning. Då behövs inget växthinder.

En kontakt med grannen Thomas i Sverige räddade oss. Han hade några rullar markväv i sitt förråd. Det var bara för oss att ta för oss! Nu har vi markväv till 60 kvm, vilket bör räcka för de närmaste dagarna.

I min preliminära planläggning hade jag tänkt mig ett sandlager på ca 5 cm där jag skulle lägga stenarna som har en tjocklek på minst 5 cm. Den planen grundstötte på att då skulle gashuset Butters golv bli lägre än gårdsplanens yta. I detta läge gjorde jag som jag brukar. Jag satte mig på en pall och tittade på eländet. År av byggande har lärt mig att svaren på problemen kommer utav sig själv, bara jag sitter och tittar.

Medan jag satt upp-pallad, passerade Hustrun förbi i något väldoftande köksärende. Hon stannade till och ville höra mina problem. Hon gav byggplatsen en snabb blick samt sade, ”höj Butters golv”, samt försvann runt hörnet. Ja, så nu har hon löst mitt problem! Det är alltid otroligt effektivt att sitta på en pall!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Jag kom ensam ner till Portugal i början på 2001. På den tiden var inte ens min Anna uppfunnen, varför jag levde mitt liv i eländig ensamhet. Konstigt nog tyckte jag då att min mathållning, trots allt, var väl godkänd. Visst var menyn lite enahanda, men vad kan man förvänta sig av en medelålders man utan kockmössa.

På den tiden var min mathållning uppbyggd kring wienerkorv, kyckling och skinka. Denna trio parades ihop med pasta, potatis och ris. Alltså då, en för mig, mycket omväxlande kost. Där mina kunskaper i kokkonsten sviktade, parerade jag med massvis av starka kryddor. Nu efteråt kan jag bara konstatera att jag överlevde utan allvarligare angrepp av skörbjugg.

Från höger, en reserva olivolja som används till bröd och sallader. Sedan kommer en allmän matlagningsolja även den extra virgin. Sist och minst den olivolja som återinfettar min gjutjärnsstekpannor.

Så en dag kom Anna in i mitt liv. Ja här kanske man ska säga att hon kom in i mitt kök. Då 2003 tyckte jag att vi i jämlikhetens namn, skulle laga mat varannan dag. Detta arrangemang varade kanske ungefär en vecka, varpå jag blev utsparkad ur köket.

Det största problemet med Kärestans matlagning är att jag numera vägrar gå på restaurang. Varför ska jag lämna paradiset för att hamna i en försaltad värld där det aldrig förekommer sås? Anna påstår att jag är en gnällspik som saknar förmåga att se det positiva i det glittrande utelivet.

Nu är denna fråga inte något större hot mot vårt förhållande. Eftersom vi bor så långt från civilisationen, kommer vi nästan aldrig på den befängda idén att göra en sväng in till staden för att äta en bit. Det medför att jag går ganska säker, så länge vi är hemmavid. Ibland åker vi emellertid ut på resor som medför övernattningar. (Hårda sängar är ytterligare en av mina fasor!) Dylika resor medför naturligtvis behov av att äta mat. Men jag klarar mig alltid upp till 2 övernattningar, eftersom Husmor tar med sig fryst mat som räcker över 2 dagar!

Som ni förstår svävar jag lycklig i en högre kulinarisk rymd, där Anna är min gudinna. Här borde jag självfallet gå igenom mina favoritrecept. Men en blogg har sina begränsningar rent utrymmesmässigt. För att ge en uppfattning om min lycka, kan jag med stolthet tillkännage, att Anna använder 3 olika sorters olivolja vid utövandet av sitt konstnärskap.

En olivolja användes till våra smörgåsar och sallader. Då vi levde en kort period utan kylskåp, lärde vi oss uppskatta att ha olivolja i stället för smörgåsmargarin/smör. Nu för tiden är den mjuka smaken av olivolja en nödvändig ingrediens, då vi äter bröd. Just nu tänker jag med lystnad på vad jag ska tänkas få till lunchen i morgon! Mat är en ständig glädje.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Efter lunchen gav vi oss ut på en upptäcktsfärd i vårvärmen. Mina tår spretade lyckliga och strumpfria i de nötta sandalerna. Hustruns tår var osynligt inhöljda i hennes gummistövlar. Huru olika nalkas icke vi människor vårens fröjder.

Bara tår som klädsamt döljer sig bakom portugisiska påsklijor

Nu var vi på väg ner i Kaktusdalen där vi har vår brunn. Visserligen tänkte vi starta brunnspumpen. Men utflykten berodde på att vi skulle titta på ett nedfallet träd. Träd är lika med ved och ska således behandlas med vördnad. Nu ville vi undersöka vilken sorts träd det var som givit efter för vinterns stormar.

Startar brunnspumpen

Till vår besvikelse kunde vi konstatera att det var en redan död stenek som rasat under vindarnas påverkan. Vi hade hoppats på att det hade varit ett stort fruktträd eller något annan självklar ved aspirant. För stenekar är inte lättillgängliga. De må endast beröras med stöd av myndighetsutfärdade licenser.

Hoppas bara att det inte är olagligt att utöva denna balansakt på det fallna trädet

Nu måste vi stanna upp ett ögonblick och betänka den portugisiska kulturen. Här i glesbygden är myndigheter ungefär som sheriffen i Nottingham är för Robin Hood. En fiende att undvika, förlöjliga och baktala. Trafikregler är till för fegisar! Skattemyndigheten är skökors avkomma! Byggnadsnämnden är ett gapskratt. Men, ett stort MEN, då samtalet kommer in på skogsvårdsmyndigheten, får alla grannarna hukande axlar och en jagad blick!

Skogsvårdarna har uppenbarligen enormt tjocka bötesblock varmed de frikostigt drar in pengar till stadskassan. De har tydligen en nästan övernaturlig förmåga att upptäcka olagliga/felaktiga steneksangrepp. Vi har blivit varnade och kör därför den självklart legala vägen.

Men om nu trädet har självdött och ramlat omkull, vore det då inte bäst ur alla synpunkter att ta bort eländet! Ja och nej! Om det var så lätt att hantera ett fallet träd, varför kan vi se stora ekar ligga och murkna ute på fälten. Dessutom är det självklart att då skulle alla bönderna vara ute på sina marker och putta omkull ekarna med sina traktorer. Därför tror vi att det är säkrast låta fallen ek ligga, samt att fråga på kommundelskontoret (freguesian) vad vi kan göra.

Den fallne bjässen skulle nästan räcka till en vinters uppvärmning. Därför är vi naturligtvis mycket ivriga att få gå till angrepp med motorsågen. Dock endast om vi har lagen på vår sida!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna