Posted by
Jan on
28 januari 2012, 7:31 e m
Hur många är vi egentligen i vår flock? Räknar vi enkelt, så blir vi bara 3. Räknar vi alla som har ett namn, så blir vi många. Bland alla dessa som har ett namn står Sonja i en klass för sig. Nu vill vi inte påstå att hon är viktigast. Snarare kan vi påstå att hon är ”primus inter pares”. Det betyder att hon är den främste bland jämlikar. Vi menar med det att vi har så många praktiska saker som måste fungera för att vi ska kunna leva här i glesbygden. Men varje kväll blir vi påminda om Sonjas vikt (1,7 ton) i vår tillvaro.
Vinterns eldning har lämnat sina spår på hennes, en gång, ungflicksfräscha väsen. Det har blivit sprickor i hennes hud. Över ugnsluckorna är det sotmarkeringar efter oskicklig eldning. I dag lossnade en bit av lerputsen under ugnsluckorna. Det är ju där som påkänningarna under eldningen är som störst. Järn och tegel har olika rörelsemönster under påverkan av den intensiva värmen vid eldningen. Nu hade vi kunnat dölja putslossningen med lite kalkfärg. Men det kanske inte är så klokt. I sommar, då eldningssäsongen är över, ska vi laga dessa skador med lerbruk. Om det då är målat med kalkfärg, då kan det försvåra lagningen med nytt lerlager.
Dessutom har vi sett att en del eldfast tegel har spruckit i eldstaden. Det är något som vi räknat med. Eldstaden är klädd med ett lager av 3 cm tjocka eldfasta tagel. Dessa tegel är murade med lerbruk, just för att underlätta lagning. Vi räknar med att mura om eldstaden med nytt ”förbrukningstegel” varje år.
Dessutom tror vi att det vore bra att göra Sonjas skorsten högre. Det blir i så fall ett typiskt sommararbete. Då tänker vi också sota skorstenen. Sotare finns inte i Portugal. Här måste var och en vara sin egen fejare. Vi förstod i dag att det behövs. Vi öppnade Sonjas sotlucka för att rengöra rökröret som går under eldstaden. Det var packat med sot! Hua! Den egentillverkade sotrakan av aluminiumlist skrapade fram förfärliga mängder sot. Vi inser att skorstenen bör sotas på svenskt vis i sommar. Vår konstruktion av Sonja var hämmad av de rökrör som fanns att tillgå. En svag punkt är där rökrören lämnar Sonja för att övergå till skorstenen. Just där misstänker vi att det ligger massor med sot. Nu ska vi inte se svart på tillvaron. Vi finner nog en lösning på detta!
Posted by
Jan on
27 januari 2012, 7:12 e m
Efter att ha existerat som Adam och Eva i paradiset under många år, finner vi nu att allt är förändrat. Kanske kommer aldrig tiden tillbaka, då vi kan sitta på terrassen och njuta av utsikten över floden? Kommer vi åter att kunna glädjas över solnedgångarnas sprakande prakt? Ormen i vårt paradis är Posso! All naturalistisk skönhet har helt plötsligt blivit ointressant p.g.a. den hunden. Nu för tiden tittar vi bara på honom. Ingående diskuterar vi varje svansviftning, vedtjuvning, fjärilsjagning eller kräkning. Just det sista har det senaste dygnet nästan förvandlat oss till IVA-personal.
Vad gör han? Mår han bra? Ska han kräkas nu? Hur gick bajsningen på promenaden? Vågar vi ge honom mat nu? Är fisken riktigt kokt? Är inte hans blick väldigt lidande? Naturligtvis har vi överreagerat på Possos lilla problem. Det har ju ändå inte varit några kräkningar i dag. Matlusten har, som vanligt, varit strålande.
Posso på promenad
Fylld av okynne har han stulit ved, tofflor och sina tasstrasor. Han har tuggat på hälar, slickat på händer och viftat på svansen. Det är bara att konstatera att han tycks må bra. I morgon återgår vi till normal utfordring. Anna har bestämt att göra portionerna lite större. Han verkar vara lite för mager. Han och jag är nog ganska lika, ur matsynpunkt alltså! Vi kan äta massor utan att behöva kämpa med viktproblem.
Då Anna ger Posso mat inomhus, ställer hon matskålen på sophinken. Possos sitter bredvid och har nosen 1 cm från skålen. Han rör aldrig skålen, utan sitter bara där snällt och väntar medan han slickar sig om munnen. Då Anna sätter ner skålen väntar han fint tills den står ordentligt på golvet. Inga hopp eller försök till tjuvätande. Detta beteende lärde han sig bara någon dag efter det han kom till oss.
Väluppfostrad Posso
Aldrig går han in i sovrummet eller badrummet. Han sitter snällt och väntar medan vi torkar hans tassar innan han går inomhus. Hans skällande blir allt mer kontrollerbart. Vi tycker att han är fantastiskt lyhörd och samarbetsvillig. Men att helt låta bli inomhusveden är tydligen omöjligt. Vidare tycks det vara otroligt roligt att springa runt i salen med våra tofflor i ett salivindränkande bett. Som alla nyblivna hundägare har vi blivit mycket löjliga!
Posted by
Jan on
26 januari 2012, 8:50 e m
Vi berättade i går om vår stadstur och hur Posso kräktes i baksätet. Eftersom jag numera är van vid nedkräkta baksäten, var det inget större problem att lyfta ut det ur Selma och skura det. Han fick som vanligt ett tuggben att gnaga på under eftermiddagen, men han var faktiskt inte så intresserad av det. Senare mot kvällningen började han åter kräkas. Först några gånger utomhus, senare en gång inomhus sent på kvällen.
Ingenting hände under natten och vi trodde därför att kräkningarna var över. Men efter frukost kräktes han åter igen utomhus. I uppkastningen låg stora bitar av tuggbenet! Vid lunchen ville han knappt röra sin lilla portion. Hela hunden utstrålade olycka och elände framför matskålen. Mellan kräkningarna verkade han dock pigg och glad som vanligt.
Men just nu inför kvällen kräktes han på nytt. Vi vet att hundar äter de mest onämnbara saker ute i naturen. Kanske ligger det en halrutten ko nere i någon dal som han springer iväg och knaprar på? Vem vet! Däremot vet vi att vi har blivit väldigt förtjusta i vår hittehund. Posso är vanligtvis alltid så glad, tillgiven och full med bus. I dag har han pendlat mellan sitt vanliga humör och yttersta nedstämdhet. Därför känner vi oss ganska oroade.
För att undvika kräkningar inomhus i natt har vi bestämt att han inte ska få någon kvällsmat! Men om inte han får någon kvällsmat, hur ska han klara av att vi äter? En lösning vore att vi gick nattliga promenader med honom i ficklampans sken. Anna går då jag äter. Därpå möts vi på planen och jag drar iväg i mörkret med det arma djuret. På så sätt skulle vi få mat utan att Posso skulle behöva känna lockande dofter.
Vad äter han på? Vill vi veta det?
Vi har dock beslutat att agera enligt den hälsosamma linjen. Ingen ska få kvällsmat i vårt hus i kväll. Det blir jobbigast för mig eftersom jag äter mest. Men Anna tror att det går bra eftersom ”jag lider så vackert”! Jag får glädja mig åt att frukosten kommer att smaka extra gott. Förhoppningsvis även för Posso!
Posted by
Jan on
25 januari 2012, 7:25 e m
I samband med dagens inköpsrunda, hade vi tänkt oss att ta Posso på en liten promenad i staden. Vi misstänker att han aldrig har varit i en stad. Nu har han levt hos oss i ödemarken under drygt 4 veckor. Under den tiden är grannarna Diogos de enda människor han har träffat. Och då var han mycket upprörd och misstänksam. Alltså var det självklart att börja vänja honom vid civilisationen.
Vi parkerade lite utanför centrum för att skona Posso. Vår tanke var att ta en kort promenad till posten på bakgatorna. Tråkigt nog hade man en del gatuarbeten, vilket medförde omläggning av trafiken. Det skapade en störande mängd bilar just där vi skulle gå. Dessutom var det rast på skolan bredvid parkeringen. Massor av glada stojjande barn lekte på skolgården. Allt detta gjorde att Posso inte ville lämna Selma. Jag blev tvungen att lyfta ut honom ur baksätet.
Promenaden inleddes med att Posso vägrade röra på sig. Inte ens då vi ställde oss på varsin sida om honom, för att ge trygghet, ville han gå. Det var bara för mig att gå de få stegen tillbaka till Selma. Där hoppade han glatt in och satte sig att morra åt omgivningen. Tänk att Selma som var så skrämmande för några veckor sedan, nu kan representera trygghet för honom.
I saluhallen tittade vi på olika antiinsektshalsband år Posso. Nu har vi fått kommentarer på bloggen som har varnat oss för dessa halsband. Då vi läste varningstexten så försvann all lust att använda något sådant. Inte vill vi behöva tvätta händerna varje gång vi kelar med honom Bara det säger att det måste vara starka saker som kan vara farliga för hunden. Visserligen vet vi att varningstexter tar upp de mest osannolika händelser, men det här kändes inte bra. Vi fortsätter ett tag till utan insektshalsband och ser hur allt utvecklar sig.
På hemvägen kräktes Posso en gång alldeles innan vi kom fram. Så jobbigt för honom. Kanske var det den stressande upplevelsen med stadspromenaden som gjorde det hela för mycket. Nu har jag fått in vanan med baksätesskurning, så något större problem är det inte. Vi önskar bara att han ska kunna följa med oss på alla bilturer vi behöver göra. Här får vi skynda långsamt!
Posted by
Jan on
24 januari 2012, 7:26 e m
Vi satt och njöt framför tv:n i varsin av Ingvars Poäng. Då kände Anna att det var något som rörde sig och killade på höger handlov. Naturligtvis trodde Kärestan att det var jag som ville hålla hand, eftersom jag sitter till höger om henne. Men det var inte jag. Efter att ha kliat på handloven var allt lugnt en stund. Ganska omedelbart började det i stället att röra sig på vänster arm. Då skyndade Anna ut i badrummet. Och se! Den första fulingen (fästingen) för säsongen hamnade i handfatet då hon skakade på vänster arm.
Bildbi på ett vattenglas
Vintern har sina goda sidor. Visserligen inte mycket snö, men inte heller mycket insekter eller skorpioner. Nu då vintern går mot sitt slut, måste vi räkna med att fulingar kommer att fastna på Posso. Det blir att köpa ett halsband mot fulingar i morgon. Dessa halsband har ett medel som gör att fulingar inte trivs på hundarna. Utan någon form av skydd kan hundarna få kolonier av fästingar som hänger bakom öronen. Hua! Vi måste hålla Posso fri från fulingar, annars kommer de in i huset.
Vid grävningsarbete i dag dödade jag 4 enkelfotingar. Enkelfotingen tycks vila i små hålor i marken under vinter. De kan bli upp till 1 dm långa och 1-2 cm breda. Mycket äckliga insekter som ger elaka bett om de får tillfälle. Vi har båda blivit bitna av dessa odjur.
Då är det gulligare med vildbin som nu blir allt mer talrika. De är snälla och lågmälda som svenska humlor. Snart kommer deras surr runt mandelblommorna förklara att våren riktigt är här. Vi är lite oroliga för hur Posso kommer att behandla ödlorna. Vi tycker om ödlor och vi vill ha dem i vår närhet. Posso visar väldigt lite jaktinstinkt, men kan han låta bli en närgången ödla? Här tror vi att vi kan få en svår uppfostringsuppgift. Han älskar att jaga fjärilar som dansar över planen, men de hinner alltid undan. Vi hoppas att fjärilsjakten bara är en yster lek och inte ett jaktbeteende.