Skip to content

Vedavbrott

Jag har börjat förbereda oss för vintern. Ni vet den där årstiden någon gång från i mitten av november då Sonja måste hållas varm hela tiden. Ved och +30 hör liksom inte ihop i mitt norrländska tänk. Men veden måste in och eftersom jag för tillfället har dåligt med sysselsättning, är det ett passande arbetsmoment.

Jag slänger in årets ved över den bottenskyla som var kvar efter vintern som var. Det är inte fråga om stapling utan mer en skiktnings metod. Det behövs alltid små späda grenar för att starta en brasa i Sonja. Dessa stickor strösslar jag över grovveden under inkastningen. Tanken är att alltid hitta några tändbitar då jag plockar vedkorgen full kommande vinter. (Nu har jag skrivit om något annat är Ragge.)

Ved med strössel

Ragge har likt en husbock grävt sig in i vår känslomässiga timmerstomme. Han kom till oss torsdagen den 16 juli. Nu kan vi knappt påminna oss att det fanns en tid BR (Befor Ragge). I går lämnade vi honom ensam och fri på gårdsplanen, medan vi åkte till staden för att köpa hundmat, hundgodis, hundkoppel, hundhalsband och hundmatskål. Vi har gått in i hundtiden!

Ragge provar sitt nya halsband.

Det var i går 2:a gången som vi lämnade honom ensam. Vi for iväg med osedvanlig hastighet, utan att leta i backspegeln efter en springande liten hund. En mycket svår upplevelse för oss, men en nödvändig sådan. Vi får aldrig stanna om vi ser att han försöker följa efter oss. Ragge måste lära sig att tryggheten finns runt huset och där ska han alltid vänta på oss.

Då vi kom tillbaka, med oroliga hjärtan, kom han utskuttandes ur husets skugga för att hälsa. På förkvällen tog jag en långpromenad runt ägorna med honom. Vi har lärt oss att den långa siestan skapar en pigg/stökig hundvalp på kvällen. Nu var målet att få Ragge lite fysiskt trött inför ingåendet i huset. Hela tiden sprang han fri några meter från mina fötter. Ständigt kollade han mig. Sedan väntade Anna med en liten godbit uppe vid huset. Det ska nämligen alltid vara härligt att komma hem.

Puh, vilken tur att jag lärt mig komma in i huset under den varmaste tiden.

I dag tog vi ett rejält tag i Ragges obeskrivligt nedgeggade öron. Solvarmt vatten med några droppar hundschampo. Disktrasa och bomullpads. Han tryckte sitt lilla huvud mot min mage, medan jag grävde mig ner i öronens kulturlager. Ytterörats alla skorvrester och lerkokor avlägsnandes med kärleksfulla naglar. Innerörats sörja fick rikligt med vatten, varpå de angreps med topps och bomullsinlindade lillfingrar.

En veterinär i Sverige sade en gång till mig att allt kring hundar är äckligt. Men det kan inte vara äckligt då ett litet djur överlämnar sig, med fullständig tillit. Topps efter topps kom upp ur öronen insvepta i en tjärliknande substans. Lillfingrarnas bomull blottlade små rosaskimrande hundöron. Och hela tiden satt Ragge stilla med slutna ögon. Det ni!

Se, så duktig jag är. Ingen behöver hålla i mig.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Vanliga problem

Hela vårt liv är inte uppfyllt av Ragge. Bara nästan. Det var därför befriande att kunna konstatera att ytterdörren började hoppa på sina rullhjul. Det där hoppandet har vi haft 2 gånger tidigare under 4 år. Anledningen är nog att vi fått dåliga hjul då vi köpte alla våra fönster och dörrar. Dubbelglasdörrar är tunga och jag var tvungen att hantera dem ensam eftersom Annas uppgift var att avleda Ragge (där kom han in i berättelsen). Det var bara att konstatera att ett lager till ett av hjulen gått sönder. En provisorisk lagning tog bort hoppandet. Men på måndag ska vi in till staden för att köpa nödvändigheter till Ragge (!), då ska vi passa på att hjula om hela dörren.

Dörrproblem som måste lösas

Annars kom Ragge in i huset på allvar i går. Första steget var att upptäcka hur svalt och skönt det var inomhus under siestan. Han somnade nöjt på sin dyna, medan resten av flocken låg utspridd på husets övriga sängplatser. Så för första gången kunde vi alla 3 avnjuta en lång och fridefull gemensam siesta.

Nästa stora steg i vår relation kom på kvällen. Klockan var över 21 innan vi 3 sökte oss in i huset efter att ha njutit av en särskilt ljuvlig solnedgång. Frågan var nu hur Ragge skulle klara av att inte sova ensam under bilen Frasse. Dessutom undrade vi människor hur det skulle gå med Ragges förmåga att inte kissa inomhus.

4 droppar i vardera öra, 2 ggr per dag ska det vara

Inledningsvis förenades jag mig med min Anna i den äktenskapliga sängen, medan Ragge stökade runt i salen. Men vovven kom aldrig till ro. Smågnällande krafsade han runt där ute i den månskensbelysta salen. I sedvanligt ädelmod gick jag därför ut till honom och lade mig i soffan Ektorp. Genast blev Ragge gladare. Men han ville inte sova på sin dyna vid ytterdörren, utan kravlade sig in under min sovplats.

Vi förvarar delar av vår damsugarutrusning under Ektorpskan. Uppenbarligen hade Ragge svårt att hitta en skön plats mellan damsugarens rör och slangar. Stök och gnäll hördes under soffan. Jag satte ner en hand och stack in den till gnällavdelningen. En liten nos med raggig päls mötte min hand. Jag smekte den osedvanligt styva pälsen, medan jag mumlade lugnande och kärleksfulla ord.

Till min förvåning hörde jag hur gnället plötsligt kom från en annan del av Ektorps underrede. Undrande klämde jag hårt på den nos som jag smekte. Det var ingen nos. Det var damsugarborsten! Inte undra på att gnällhögen inte blev tyst.

Detta är inte en hundnos

Mitt i natten gick Ragge och jag ut för att kissa. Nu var det bara han som utnyttjade den luftiga bekvämlighetsinrättningen. Resten av natten sov han lugnt på sin dyna vid dörren. Håller Ragge på att bli en knähund?

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Den andra delen

Vi blev adopterade av en utsvulten valp den 16 juli. En liten terrier trodde vi, medan veterinären konstaterade att det var hälften schäfer i valpen, som nu heter Ragge. Den lilla hund som sökte vår hjälp kommer alltså inte att vara en liten hund särskilt länge. Sedan veterinärens domslut, har vi undrat vilka andra arvsanlag Ragge kan ha. Vi undrar inte längre. Vi vet! Ragge har en förälder som är myrslok! Det måste vara så, eftersom han jagar myror med stor förtjusning. Lystet tuggar han i sig de saftigaste exemplaren, utan att bry sig om deras ilskna försvarsnyp.

I går klev Ragge för första gången in i vårt hus. Det var helt uppenbart att han aldrig tidigare hade varit i ett hus. Ytterst försiktigt klev han in med frambenen och sträckte sig efter den lockande ostbiten. Men för varje ostbit, blev han tvungen att sträcka sig allt mer. Då det inte fanns någon mer sträckningsmöjlighet på hans lilla raggiga kropp, tog han modet till sig och tog med sig bakbenen in i huset. Tydligen en mycket skrämmande upplevelse.

Att våga eller inte våga... det är frågan

Så i morse lät vi dörren stå lite på glänt, medan vi gjorde i ordning frukosten. Denna gång kom han snabbare in i huset. Just att dörren var öppen och tillät att han vandrade fram och tillbaka, stärkte hans mod. Den vackert randiga sovdynan låg precis innanför dörren. Det tog Ragge 15 sekunder att upptäcka dynans förföriska mjukhet. Där innanför dörren gick det bra att vara. Men några djupare expeditioner in i huset, vågade han sig inte på.

Vad är detta?

På förmiddagen gick Anna och jag iväg på en liten promenad. Till vår förvåning valde Ragge att inte följa med oss. Han satt i stället på gårdsplanen och tittade efter oss, medan vi försvann nedför uppfarten. Mycket konstigt, tycker vi! Hur kommer det sig att han föredrar gårdsplanen i stället för att följa med sin flock ut i stora världen? Är det platsen där han får mat och skydd som är viktigast? Då vi kom tillbaka efter 5 minuter, låg han i skuggan av våra stolar och väntade på oss. Han har följt med oss upp till Eiran en gång. Men stigen dit leder inte ut i den hotande världen. Kan det vara det som är skillnaden?

Vi hade tänkt oss att Ragge skulle ta siesta på sin fina dyna i husets svalka. Men till vår besvikelse valde han i stället att gå till Frasses hemtama skugga. Valpar tar inte alltid hänsyn till människors förväntningar!

Bekvämt det här. Menar ni att den är min?

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

XL

Vi har varit hos veterinären i dag alla 3. Uppenbarligen var bilåkande inget som Ragge hade varit med om tidigare. Han uttryckte sitt ogillande genom att kissa och kräkas flera gånger under resan. Hans eländiga tillstånd väckte uppenbarligen bara Annas moderliga känslor, varför allt osmakligt skuggades av hur Ragge mådde.

Vi hade fått tid till kl 12:00. Men en tidsangivelse utan kontroll av vilka tidpunkter som var lediga och utan att ta våra namn, är inget som vi svenskar tar allvarligt på. Det var nog bara så att alla sjuka hundar kom och trängdes på morgonen. Mitt på dagen, före siestan, var det nog alltid tomt.

Veterinärskan Maria ville veta hur vi hade skaffat Ragge. Att det var han som skaffat oss, roade henne mycket. Ragge låg som en pannkaka på skötbordet. Jag halvsatt på bordet bredvid honom med en hand runt hans lilla beniga kropp. Vi tyckte att det bara var ett morrhår mellan honom och döden. Men efter en kraftfull besiktning av vår valp, sade Maria att allt han behövde var mat, kärlek och lite medicin. (Det blev Bravecto).

Han är 3 månader sade hon medan hon snurrade på benranglet. Det är mycket schäfer i den här hunden. AAAAAAA! Skrek vi! Blir det ingen liten knähund på max 10 kg då? Nej, nej! Den här valpen kommer att väga 30-35 kg som vuxen! NEEEEEEEJ ylade vi!

Vi har alltså åkt ut med en terrier och kommit hem med en halv schäfer. Anna tyckte att vi skulle oroa oss väldigt mycket för den andra halvan. Att det skulle kunna vara en dobermann, rottweiler eller en irländsk varghund, roade henne mycket under hemresan.

Vi var alldeles för stressade idag för att komma ihåg att dokumentera denna halvschäfers första besök hos tant doktorn.

Just nu är vi glada över att vi inte tog mitt första namnförslag. Putte! Visst ser Ragge ut som en riktig Puttefnask för tillfället. Men om allt går väl så tror vi att lösningen på de stökiga vildsvinen just nu ligger och sover i Frasses skugga. Kanske borde vi döpa om honom till Reseförbudet?

Ragge har klivit in i våra hjärtan och just nu förlåter vi honom för hans kommande storhet. Vi vill bara att han ska få lite hull på kroppen. Gårdagens inköp av sovdyna, får dock betraktas som bortslängda pengar. Ragge kommer att behöva något rejält. Undrar om han skulle gilla IKEA:s Tafjord?

Vi har just på nätet läst om hur alla ”förståsigpåare” anser att man bör ta emot en hundvalp i Sverige. Alla deras synpunkter är fullständigt löjliga i vår verklighet. Ingen tycks ännu ha någon erfarenhet av att bli adopterad av en utmärglad halvschäfer.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Ensamma

Valpen Ragge dök upp på vår gårdsplan i torsdags eftermiddag. Han var då nära total utmattning av hunger och törst. Så fort han hade fått sin första mat gick han och lade sig under Frasse. Den platsen har sedan dess varit hans nattläger och siesta läger. Likt de flesta portugisiska hundar, försvinner han varje dag vid 12-tiden in i en svalkande skugga. Den lilla nosen tittar sedan inte fram förrän på seneftermiddagen.

I morse åkte vi på vår sedvanliga inköpsrunda. Det var fullständigt uteslutet att ta med Ragge. På utfärden var Frasse fullastad med sopor och tomma vattenflaskor. På hemfärden var han ännu mer lastad av förnödenheter. Dessutom gör hettan att ingen hund kan vara kvar i en bil på någon affärsparkering. Inte heller var det tänkbart att en av oss skulle vara hemma och hålla honom sällskap. Kanske tufft för Ragge, men det var han som hade valt oss och vårt liv. Dessutom räknade vi med att han inte vant sig vid att ha sällskap.

Vi lämnade honom strax före kl 9, där han stod och smaskade i sig en förstärkt förmiddagsutfodring. Ingen reaktion från honom då vi gav oss av i Frasse. Vår inhandlingsrunda (osedvanligt snabb) avslutades med att vi bokade ett besök hos veterinären i morgon. Med oroliga tankar nalkades vi sedan hemmet. Anna klev ur vid början på uppfarten och gick i förväg med lite hundgodis. Vi ville inte bli överraskade av en liten hund som skulle kunna skadas av Frasse. Från bilen såg jag hur Anna gjorde en gest av hopplöshet. Ingen Ragge!

Vi båda gick runt huset och ropade och visslade. Ingen glatt sprattlande valp kom störtande fram mot oss. Tungt, tungt. Fyllda med sorgsenhet började vi packa ur Frasse. Hela tiden pratade vi om varför Ragge hade gett sig iväg. Så gick jag upp för att öppna husets huvudkran. Då såg jag en rörelse i ögonvrån. Ett litet huvud tittade sömnigt fram från skuggan under skottkärran! RAGGE VAR KVAR!

Helt uppenbart var han irriterad över att vi störde honom i siestan. Visst var han glad att se oss. Men gladast tycktes han vara över att Frasse var tillbaka på sin parkering. Till den kära skuggan kröp Ragge så fort han slevat i sig sin lunch.

Så här tillbringar man de heta dagarna om man bor i Portugal. Då finns det inte minsta intresse av att umgås men några människor. Hur trevliga de annars än är.

Har Ragge nu börjat förstå att vi alltid kommer tillbaka. Han måste lära sig det, för vi kommer aldrig att kunna ta med honom till staden sommartid. Vi får se hur vi gör till vintern. Kanske är det ändå bäst att han får vara lös ute (aldrig bunden) med tillgång till en skön hundkoja, medan vi åker på våra korta utfärder. (För de som undrar kan vi berätta att vi just köpt en stor dyna som Ragge ska sova på i huset. Men den sovplatsen måste inskolas.)

Webbansvarig och bildredaktör är Anna