Skip to content

Myndighetsarkivet

Det roligaste med vårt bloggande är alla kontakter vi får från våra läsare. Det är hela tiden en glad ström av människor som funderar på att flytta ner till Portugal. De hör av sig med frågor och tankar runt allt det som har att göra med livet här nere. Vi har naturligtvis inte svaret på alla deras funderingar. Men vi kan alltid berätta om våra erfarenheter. Ofta är våra upplevelser upp till 10 år gamla. Därför är verkligheten i dag kanske annorlunda. Men det är en omständighet som vi tror aldrig kommer att förändras. Det är att Portugal inte är en varmare kopia av Sverige.

Som då vi hade byggt klart vårt hus. Vår byggnadsingenjör hade varit ut och besiktigat vårt bygge. Han ansåg att allt var gjort enligt ritningarna, varför han skulle slutanmäla bygget till stadens byggnadsnämnd. Den instansen hade varit ut till oss före, under och efter byggperioden, för att försäkra sig om att vi följde ritningarna och alla lagar och republikanska författningar. Alla myndighetspersoner förundrade sig över den vackra utsikten och att vi vågade bo så ensligt.

Hit upp, tog sig aldrig någon besiktningsman

Så återstod bara att lämna in alla handlingar till skattemyndigheten. Vi har alltid haft en synnerligen varm relation till denna myndighet. Nu då vi slutrapporterade bygget, fick vi reda på att de hade en egen besiktningsman som skulle komma ut och titta! Varför då? Jo de måste ju veta hur mycket huset skulle taxeras till! Var inte det självklart?

Nu kan man fråga sig om inte alla kommunala handlingar och besiktningsprotokoll, kunde vara ett underlag för skattmasens beslut. Allt var ändå byggt enligt de godkända ritningarna. Nej, nej! De hade sin besiktningsingenjör som skulle komma ut och titta. Visst, det är kul med besök och ingenjören var välkommen. De hade vårt telefonnummer, så det var inga problem, eller?

En seneftermiddag, just under den ljuvliga terrassnjutningen, ringde besiktningsmannen. Han var i byn, men hittade oss inte! Han hade inte en aning om att vi bodde långt ute i spenaten. Kunde jag inte komma in till byn och hämta honom? Plötsligt svallade vikingablodet hett i mina ådror! Jag hade inte den minsta lust att åka den förfärliga vägen (60 minuter ToR) för att hämta en bombad tjänsteman. Det var omöjligt förklarade jag. Vi har fest här ute och jag har druckit vin. Jag kan inte köra bil.

Då ställde besiktningsmannen några meningslösa frågor om just det som framgick av alla bygghandlingarna. Han tackade artigt och så var besiktningen klar. Vi vill minnas att skatteförvaltningens besiktning kostade oss ca 100 €. Vi har svårt att få de som kontaktar oss att förstå att Portugal har sina specifika egenheter!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Siffer-Anna

För ett år sedan köpte vi gaskaminen Carmen. Hon står i salens ena hörn, diagonalt från Sonja sett. Inköpet av Carmen, var som alla våra investeringar, noga genomtänkt. Hennes viktigaste egenskap är förmågan att omedelbart kunna leverera värme. De första 2 vintrarna i huset, hade fått oss att inse att det vore bra med ytterligare en uppvärmningskälla. Tydligast var vårt morgonbehov. Självfallet började vi elda varje vintermorgon i rörspisen Sonja. Men den fylliga damen behöver tid på sig innan hon kan leverera sin värme. Därför upplevde vi att många vintermorgnar kunde vara lite hyiga. Nu är vi fryslortar och tycker att alla inomhusgrader under + 21 måste undvikas.

Då Carmen flyttade in till oss var hon en helt okänd storhet. Vi visste att hon hade 3 olika förbränningslägen 2.8, 2.1 och 1.6 kW. Gasflaskan rymmer 177 kWh. (Om vi har Carmen på 1.6 kW under en timme, då  har vi förbrukat 1.6 kWh). Men vad innebar dessa data. Ni vet hur det är då vi köper en ny bil. Motorstyrka och bensinförbrukning säger oss egentligen ingenting. Riktig känsla uppnås endast då vi börjar köra bilen.

Den numera kända storheten

Nu skulle vi alltså köra Carmen. Hustrun, som är evig siffernissa, förde noggranna anteckningar över alla Carmens arbetsperioder. Hur länge vi körde och på vilken effekt. Så har Anna gjort hela vintern efter förra julen, samt denna vinter fram till i dag!

Vi kan nu, med viss självgodhet, tillkännage att vi kan köra Carmen. Inledningsvis var våra eldningsperioder kanske lite väl snåla. Men under vinterns gång har vi unnat oss allt längre uppvärmningar på morgnarna. På slutet har vi alltid låtit damen arbeta tills graderna passerat +22. Vid den tidpunkten har Sonja brunnit ca 30 minuter, så hennes värme har också börjat sprida sig.

Vi har alltså använt samma gasflaska hela tiden. Enligt Kamrens beräkningar har vi förbrukat 137 kWh. Kvar i faskan finns fortfarande 40 kWh. (Om alla beräkningar stämmer!) Gasen kostar i dag 24 € flaskan. Vi har alltså markant ökat vårt välbefinnande för en löjligt liten slant. Gasen räcker mycket längre än vad vi trodde. Resten av denna vinter kör vi med gasen i botten!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Vedflödet

Den vedsväljande årstiden är just nu i högform. Vi har trots det märkt att dagarna har blivit längre. Den 22/12 gick solen upp 7:47 och ner 17:11. I går gick den upp 7:46 och ner 17:36. Alltså hela ökningen av den ljuva dagen ligger i princip på nedgångssidan. Men det är alltså som alla andra vintrar. Jag börjar som vanligt våndas över vedförbrukningen vid den här tiden. Försynt kan jag fråga Anna om det verkligen är nödvändigt att elda Sonja på morgonen. Himlen är ju utan en prick och solen kommer snart att övervärma vårt hus. Men vi vet båda att morgoneldningen inte har särskilt mycket med dagens uppvärmning att göra. Vi eldar för att Sonja ska vara varm och god inför kvällens uppvärmning. Därför blir det alltid en liten morgonbrasa.

Redan kl 7:46 skiner solen in

Vi har lärt oss bemästra de hårda vindarna från norr. De kommer farandes över kullen bakom huset och skapar ett övertryck som försvårar draget i Sonja. Vi motverkar detta övertryck genom att öppna alla ventiler som släpper in den luriga vinden. Dessutom gläntar vi på ett fönster under själva tändningen av brasan och vid alla påfyllningar av ved. Det är dock tur att vinden mycket sällan ligger på från norr.

Ryka in eller inte ryka in, det är frågan

Annars håller vi dagligen på att ta ved ute på markerna. Eftersom vi avverkar vildäpplen och stenekar så blir det ganska grov ved, vilket är bra. Under de första 2 vintrarna eldade vi Sonja nästan uteslutande med kobuskar. Då blir det mest fråga om pinnar i fingertjocklek. De brinner fort men kort. Alltså ett evigt påfyllande. Denna vinter har vi njutit av tjocka klabbar som brunnit länge och stillsamt.

Under veandet sköter jag motorsågen och Anna grensaxen. Jag fäller och grovrensar och Hustrun klipper rent och staplar i högar. Förutom att det är härligt att arbeta utomhus i solen, är det tilltalande för ekorren i mig att samla på hög inför kommande vinter. Anna har börjat mumla om att vi har tillräckligt med ved. Men jag tycker att det inte kan skada att fälla ett par träd till. De ser ju ändå ganska risiga ut och vedboden har säkert plats.

Men jag måste hålla med Patroa att det är svårt att se hur mycket ved vi fått ihop. Vi har säkert 10 högar med ved utspridda på Liljeåsens östra sluttning. Det verkar vara mycket ved. Men visst vore det dumt att inte kunna elda bekymmersfritt nästkommande vinter!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Linerfållning

Vi var som vanligt på ett ypperligt gott humör, då vi klev ut i salen efter den uppmjukande morgongymnastiken. Den ljuva morgonstunden med frukosten väntade. Men omedelbart fick vårt sprittande humör en kraftfull dämpning. Det stod nämligen en inkräktare och betade vid fikonträdet, just utanför salens vänstra fönster.

Flickorna (korna) är välkomna att beta på sin sida av elstängslet. Men vi blir alltid mycket upprörda då de gör mumsande räder in på det fridlysta området. Kor tar inte hänsyn till mjuka gräsmattor, späda mandelskott eller oskyddade motorfordon. Därför gällde det att ge kossan en sådan chockartad upplevelse, att hon aldrig mer skulle våga sig utanför inhägnaden.

Alltså rundade jag husknuten i en rasande tjurrusning rakt mot damen. Samtidigt skrek jag allt vad jag kunde, samt viftade med armarna. Kreaturet reagerade som om hon blivit anfallet av ett lejon. Hon vräkte sig nedför slänten mot stängslet. Offret sökte uppenbarligen en fri ansats inför ett olympiskt höjdhopp. Ackompanjerad av mina avgrundsvrål, stormade hon rakt mot elhindret, samt gjorde ett elegant språng över linan! Ni måste förstå att våra Flickor inte har många likheter med de svenska mjölkmaskinerna. När såg du en sådan hoppa över ett stängsel sist? Här är korna köttdjur, med små juver och imponerande horn.  De är säkert kusiner med den afrikanska buffeln.

Respektingivande huvudbonad

Efter mitt uppfriskande morgonäventyr, smakade frukosten synnerligen gott. Men det blev inte någon långvarig sittning, eftersom jag hade poolen i tankarna. Nu skulle jag på allvar ta tag i arbetet med att dölja badglädjens skämmiga smutsrand. Eftersom randen vägrar att låta sig avlägsnas, så tänker vi helt enkelt dölja den med en ”gardin”! Mycket fiffigt, tycker vi själva. Vi har införskaffat en liner till en liten barnpool. Den linern har jag klippt i långa remsor. Dagens arbete gällde att göra en uppläggning. I det utrymmet som bildas av uppvikningen, skall vi lägga en slang som kommer att tynga ner gardinen i vattnet.

En mer timid syssla än att jaga de stackars kossorna

Gardinen ska sedan hänga i osynliga krokar på sargens undersida. Camouflaget ska uppdelas i flera kortare bitar. Poolens omkrets är ca 15 m. Ett helt stycke skulle bli alldeles för ohanterligt. För det smartaste med vår lösning är att gardinen på ett enkelt sätt ska kunna lyftas ur vattnet för rengöring. Aldrig mer ska vi stå i obekväma ställningar och gnida på skabbiga smutsränder. Framtiden lockar nu med händig gardintvätt på terrassen. Där kan vi använda alla världens tvättmedel i vår kamp för renligheten. De första stygnen är alltså tagna!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

En gyllne dag

Dimman svepte in oss och vårt frukostkaffe i en trist allomfattande kyla. Vi intog våra försvarspositioner och tände 6 st. ljus. Den vitgrå dimmans kraft försvagades av vårt välplanerade motstånd, men någon seger, låg just då, inte inom räckhåll. Förmiddagen fortskred under trycket från gråhetens ändlösa bataljoner. Men vi höll stånd tack vare våra valkyrior Carmen (gaskaminen) och Sonja (rörspisen).

Så mitt på dagen började dimmans klor släppa sitt tag över landskapet. Solens spjutliknande strålar blev allt talrikare och vi kände att vi åter besegrat dimmans förfärliga angrepp. Med solens värme i ryggen vågade vi oss ut ur vår bunker. Fåglar sjöng, fjärilar dansade och grodan på Markisen väsnades. Vi har haft ett längre problem med den där grodan. Den låter som en vinkelslip som just fastnat i en tjock och rostig järnbalk. Vi gillar grodor, men vi vill veta var de är. Under en längre tid har vi trott att just denna groda varit gömd i Markisens aluminium stomme. Men så i dag såg vi den uppkrupen vid taket. Tänk att en så liten grön varelse kan låta så mycket.

Man är visst lite blyg

Anna tog några bilder på grodan, varpå jag skickade ut henne för att fotografera mandelblomsknopparna. (Utskickningen berodde bara på att Hustrun är bäst på att ta närbilder.) Då hon var klar med mandelknopparna, lade hon upp ett skri! JG (det är jag) det är i dag exakt 10 år sedan vi såg detta ställe, vårt Éguas, för första gången! Helt plötsligt överväldigades vi båda av en otroligt stark känsla av nationaldag! Tänka sig, 10 år! Helt fantastiskt! Vi möttes i en tårskimrande omfamning på terrassen framför huset.

Mandelblomsknoppar

Vi pratade i munnen på varandra. Kommer du ihåg! Minns du mäklarna som inte hittade hit? Stackars sjuka ägaren som inte levde fram till kontraktstecknandet. Överväldigade av minnen satt vi sedan länge på Markisen och pratade om just den skimrande händelsen.

Så hade Hustrun ett ärende in i huset. Plötsligt hördes åter ett skri (det kan bli väl många skrin ibland). Kärestan hade kollat i dagboken. Vi har inte alls sett ”Vår plats på jorden” för 10 år sedan. Rätt datum är den 13 januari 2005. Ett datum som vi storslaget har missat! Men vi måste medge att aldrig tidigare har den 17 januari bidragit till så mycket skratt!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna