Skip to content

Storvisit

Vi fick i går eftermiddag ett besök från våra grannar Thomas och Mimmi. De hade sällskap av sina vänner från Sverige. Vi satte oss utomhus i en ryslig kyla på bara drygt +19. Anna och jag tyckte att det var riktigt hyigt, men den nordiska kvartetten upplevde eftermiddagen som ljuvligt skön. Hunden Cesare försökte bada i vår täckta pool, ett säkert tecken på svenskhetens vridna temperaturupplevelse.

Då eftermiddagen gick över i tidig kväll, anslöt sig en kär gäst till festligheterna. Det var Rävan som kom raskandes genom parken med en fågel i munnen. Hon blev dock lite tveksam inför den församlade svenskheten. Dessutom uppmärksammade hon nog lukten från Cesare. Vinden låg nämligen mot henne. Hon vände därför raskt på sin svanstipp, och försvann med fågeln i munnen in i det djupa gräset.

I goda vänners lag. Fast det tyckte nog inte Rävan.

Det är bara att konstatera att hennes fransyska visit framkallade ovationer bland våra övriga gäster. De kände sig uppenbarligen ärade att få en glimt av den berömda Rävan. Lovorden räckte inte till för att beskriva hennes eleganta trippande, eller den vackert yviga svansen. Dessutom var den stora gåtan, vilken sorts fågel hon hade i munnen. Kort sagt! En lyckad fest kräva rävbesök!

Annars har jag i dag fortsatt med putsningen av uthusets innerväggar. Jag ser dessa väggar som en utbildning. Här gör det inte så mycket att putsytan blir ojämn eller att skarvarna mellan de olika arbetsdagarna skriker ut sin ofullkomlighet. Dessa väggar kommer att senare vara täckta av hyllor och annan inredning. Mitt mål är att vara lite skickligare med putsandet då det blir dags för ytterväggarna.

Blomsteräng

Kära Anna har varit ute på markerna och bekämpat den lokala varianten av björnlokan. Kampen har förts med blanka vapen. Med häcksaxen har hon klippt ner all lokor i vårt närområde. En intressant observation är att lokorna inte växer där Flickorna (kossorna) går och betar. Är det möjligt att de späda skotten av lokorna är ätbara?

Vi väntar nu faktiskt på en ankommande regnperiod. Därför har vi idag startat upp rörspisen Sonja. Det hela inleddes med att jag var tvungen att vräka gråsparvarna från rökröret. Boet var inte färdigbyggt och det fanns inga ägg. Trots det kändes det mycket tråkigt att behöva riva deras bobygge.

Kanske en orkidé som vi döpt till Flätan.

Efter flera små brasor under dagen, var Sonja ljummen inför den avslutande kvällseldningen. Då passade vi på att för första gången pröva sotborttagningsmedlet Optizon. Medlet antändes av dagens sista kraftiga brasa. En grå dimma/rök kom ur skorstenen, precis som det var beskrivet. Nu ska Sonja ta  medlet varje kväll under denna, förhoppningsvis, sista eldningomgången för säsongen!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Samhällskontakt

Att bo i Portugal innebär inte bara helt andra gradtal på termometern, utan också ett helt nytt samhällssystem. Vi som är bosatta här försöker värja oss mot alla konstigheter som ibland verkar översvämma oss. Handikappade pga. språksvårigheter och halvt medvetslösa av alla kultursmockor famlar vi ibland efter det där räddande halmstrået.

Vi har 2 halmstrån nere i Algarve. Det är portugiserna Julio och Luis som alltid ställer upp för att förklara och hjälpa oss. Nu i våras, då vi för första gången ansökte om tillstånd att beskära våra stenekar, fick vi ett mångsidigt beslut från skogsvårdsmyndigheten. Vi hade begärt att få snygga till våra närmaste träd. Beslutet verkade omfatta hela Portugals skogsbestånd. Helt rådlösa var vi emellertid inte.

Vi ringde Julio som bad oss mejla beslutet ner till honom. Han skulle be Luis översätta det till engelska åt oss. Så någon dag senare fick vi en klargörande översättning. Beslutet från skogsmyndigheten var så mångsidigt därför att det omfattande allt från motorsågar till storkar. Det var alltså inte tillåtet att kapa storkben.

Självfallet innebar vårt besök i Algarve också ett sammanträffande med dessa våra vänner. Mötet innebar också att vi träffade deras kanadensiska vänner. Att bo i utlandet innebär alltid spännande möten. Så kul att 3 nationaliteter kan sitta runt ett bord och prata om det som skiljer och förenar oss! Det är uppenbarligen så att många från Kanada åker till Portugal för att undfly den stränga vintern. Är inte det att gå över ån efter vatten? Ligger inte Florida och Kalifornien lättare till?

Från vänster: Frasse (en fransos) en svenska, en kanadensiska, en portugis, en kanadensare och en portugis

Nere i Algarve köpte vi också några plåtdetaljer som vi behövde till vårt uthustak. Inköpet skedde hos taktillverkarens försäljningsställe utanför Faro. Då vi kravlade oss fram med vår obehärskade portugisiska, skred en väntande dam till vår räddning. Hon gjorde oss sällskap ut i butikens lager för att hjälpa till med beställningen. Då vi var klara med vårt inköp förstod kvinnan att vi var från Sverige! Så underbart tyckte hon, eftersom hennes dotter arbetade i Göteborg. Om vi bara hade haft lite tid över hade vi blivit inbjudna till henne på lunch! Portugal!

Då vi kollade företagets omfångsrika faktura såg vi att det var dyrare att handla varorna i Algarve, än att få dem levererade upp till byggvaruaffären i Moura! Prisnivån i Algarve, där alla rika utlänningar bor, är alltså högre än i glesbygden Alentejo.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Ålderman

Vi har varit borta nere i Algarve med 2 övernattningar. Det landskapet har förutom en mängd vackra badstränder, dessutom en otrolig mängd bofasta britter. Vi är säkra på att det är dessa britter som är skyldiga till att vi inte har kunnat koppla upp oss på nätet under hela resan. Dessa olyckliga har nämligen förlorat möjligheten att se på hemlandets tv över satellit. I stället har de vräkt sig över internet, för att därifrån få tillgång till avsnitt nr 2 356 av EastEnders. Det har i sin tur medfört att en viss överbelastning (läs sammanbrott) i internet. Så därför kom vi inte åt att skriva något roligt till er.

Men vi var i Algarve för att fira Jims 94-års dag! Det var en stor dag för Jim och för Anna. Att Jim tyckte att det var en viktig dag, var ju självklart eftersom det var första gången för honom som han blev 94. Men att Hustrun skulle bli så rörd att få se mig i slips för första gången sedan Jims 90-års baluns, förstår jag inte. Hon har nämligen sett mig i slips även vid mellandotters bröllop. Vid vårt eget bröllop skolkade jag dock på den punkten.

Åldermannen Jim vinkar från högsätet

Under dagen före festen gjorde vi en liten Sentimental Journey i bergen ovanför Loulé. Det var nämligen där som vi för snart 10 år sedan tyckte att Algarve var vackrast och mest orörd. Vi körde då omkring på varje åsnestig för att leta upp bortglömda dalar och övergivna byar. Vi sökte nu upp 3 objekt som då bara var ruiner. Syftet var att känna efter hur vi nu tyckte om de platserna.

Vi letade oss fram med stöd av skarpa minnen och föråldrade kartor. Tidigt märkte vi att förändringens vindar hade stormat över idyllen. Nya vägar störde våra minnesbilder och gjorde allt för att förvirra oss. Bebyggelsen hade redan börjat klättra upp på de kullar som vi då tyckte var så vackra.

En gammal kärlek men nog var den väl liten (Obs det är huset i bakgrunden, inte bikuporna, vi pratar om)

Nu då vi återsåg våra gamla kärlekar, frågade vi oss om vi hade kunnat bli lika lyckliga där som vi nu är på Éguas. Visst är det så att det alltid finns en vackrare plats någon stans än den som vi just har fastnat för. Men kan det vara så att det är med platser som med kärleken mellan två människor. Då väl kärlekens kitt växer fram, då förändras personen till en fullständigt unik upplevelse. Alla frågor om att någon/något annat skulle vara bättre, blir fullständigt meningslösa!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Livskraft

En enveten dimma har svept vår värld i gråhetens mantel i dag. Tidvis var dimman så tät att den mer var som ett duggregn. Alltså ingen dag för uppseendeväckande uteaktiviteter. I stället tog Anna tag i synålen och fortsatte på skapandet av våra solskydd till de västra gavelfönstren. Under Hustruns syende tog jag slamrande tag i gårdagens disk, så vår tillvaro var ändå fylld med vissa bestyr.

Så vid 15-tiden begrep dimman att den hade stannat för länge. Självfallet skyndade vi oss ut för en blomsterrunda på våra stigar i eftermiddagens mättade ljus. Vi upptäckte de första skira Malvorna. Stora bestånd av Andromeda bara stod och väntade på att slå ut. Det stora, kraftigt nedkapade, mandelträdet visade sina första ljusgrönsa nya skott. Det trädet tänkte ännu inte ge upp kampen om livet.

På sena eftermiddagen fick vi ett telefonsamtal från Nederländerna. Vi anade omedelbart var det var fråga om. Det rörde min äldsta vän som hade dött! Hon var mamman till min tonårskamrat och vi träffades första gången då jag var 14 år! Kontakten med kamraten har sedan länge förtvinat, men kontakten med hans mamma och syster har levt vidare i 53 år!

Mamman, systern och hennes man var alla med på Annas och mitt bröllop. Där höll hon ett tal till oss om kärlekens möjlighet! Hur kommer det sig att en vänskap kan uppstå mellan en tonårspojke och mamman till en av hans kamrater? Jag vet naturligtvis var det var som grundlade en livslång vänskap från min sida. Hon var den första vuxna person som behandlade mig med den respekt som endast vuxna visade varandra.

Ett träd kapas och strax skjuter trädets stam nya skott. Liv slutar och liv tar vid!

Min vän var 95 år då hon dog. Det går inte att säga att döden kom för tidigt, eller att den orättmätigt drabbade någon oförberedd. Visst var det så att hennes liv var slut. Trots det känner jag en sorg över det oundvikliga som måste ske i alla våra liv. Hon var den sista representanten från mina föräldrars generation. Men hon frågade aldrig om jag ville ha kaffe, då jag kom och hälsade på. Hon tyckte alltid att det var godare med sherry! Jag gillar damer men den inställningen till livet!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Optizon

Eldningssäsongen har gått pyrdöden till mötes. Framför oss ligger minst 180 dagar med obehövlig tjänstgöring från rörspisen Sonja. Ljuvliga tider! Härliga tider! Men innan vi riktigt kan hemfalla åt den frivola sommarnjutningen, måste vi tänka på Sonja. Efter en vinters tålmodigt slit, är hon säkert lite sotig i sina svartemaljerade rökrör. Men sotning är en mardröm för oss. Huset har en benägenhet att täckas i ett flyktigt lager av sot och aska.

Vi har tänkt oss att bära ut alla salens möbler på terrassen under sotningen. Det skulle skona möblerna samt underlätta städningen av salen. Men under en av hustruns djupdykningar på webben, fick hon reda på att det var möjligt att förvandla sot och aska till ett grått stoft. Dessutom föll detta stoft självmant av från alla rökrör och lade sig i botten på eldningshärdarna. Där kunde de sedan enkelt sugas upp med en askdammsugare!

Vi har fått nerskickat från Sverige en burk med ämnet Optizon. Det är trollkarlen i detta sotningssammanhang. In med Optizon i elden och HÄPP, ner rasar alla eldningsbeläggningar! Nu är det bara ett litet problem med detta medel. Det ska användas då eldningsutrustningen är riktigt varm! Och eftersom vi vet att Sonja brukar ha massvis med tjära i organen, så innebär det en kontinuerlig eldning med rejäl värme under en vecka!

Ska innehållet i denna lilla burk fungera i denna tunga matrona?

Men hur ska vi kunna stå ut med en het Sonja i dessa dagar. Huset är redan nu +25 på kvällarna genom solens uppvärmning. Om vi gör Sonja Optizon-het, då måste vi flytta utomhus. Vi har därför enats om att inte rengöra Sonja denna vår. Vi bränner ur tanten med Optizon i stället, då hösten kommer! Visst är väl det en fiffig lösning.

Vi har även beställt en askdammsugare att koppla till vår Mammut. Det innebär att vi kan göra en optizonering på Sonja, om vädret skulle bli sämre en vecka. Vi är mycket självbelåtna över vår flexibilitet!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna