Skip to content

Defenestrering

Epokgörande händelser bör ha en actionspäckad inramning. Nu är 30-åriga kriget ingen trevlig tid. Men med utslängningen av de kejserliga gubbarna genom ett fönster (defenestrering) i Prag fick det kriget/en en minnesvärd början. Vi har också inlett ett nytt skede genom att slänga ut min blodtrycksmedicin ur huset. Det blev en ganska lågmäld defenestrering även om vi tyckte att den var en kraftfull manifestation.

Det är ju så att vi båda har haft en del sammanträffanden med den portugisiska sjukvården. Alltid värmande möten med vänlig personal i kalla lokaler (vintertid). Här behöver man som patient inte be om medicinering. I stället haglar pastiller med de krångligaste namn över oss. Inte mycket resonerande med utskriftspersonalen. De liksom kollar våra värden och häpp, så slänger de en färgglad pilla på problemet.

Jag var på olika undersökningar, varvid det konstaterades att mitt blodtryck var för högt. Doktorn utropade en obegriplig sifferkombination, samt skrev ut ett botemedel. Eftersom vi har långt till apoteket, tog jag ut medicinen då jag ändå var i byn. Jag tyckte själv att jag var mycket kompetent som genomförde allt detta trots att jag var ensam. Familjens sjukvårdsansvariga var nämligen hemma med Ragge.

Ett av stadens många apotek.

Jag fick inte något beröm av Anna då jag kom hem. Visserligen var de hemmavarande mycket glada att se mig, men uttagningen av kuren fick inte godkänt av Anna. Hon gick igenom mina undersökningsresultat med luskam och slog omedelbart ned på blodtrycksproblematiken. Med stor frenesi vräkte hon sig över datorn och letade på nätet efter information. Ganska omgående kom hon fram till att jag endast hade lätt förhöjt blodtryck, vilket inte hade medicinerats i Sverige.

Tvekande tillät hon dock att jag fick inleda pillerkäkandet. Hon följde emellertid upp resultatet med hjälp av vår egen provutrustning. Efter några dagar stoppade hon försöket, då trycket hotade att ramla ner i tofflorna. Så därför har vi i dag defenestrerat min medicin. Dessutom har jag heligt lovat att aldrig mer hämta ut något från apoteket som hon inte har godkänt. Anna kommer att hålla tummen på mitt tryck den närmaste tiden. I främmande land måste man ta hälsan i egna händer!

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Tillgiven ändå

Annas höga rop hördes in i huset. Men det gick inte att förstå vad hon ville. Då jag kom ut på terrassen uppfattade jag att Ragge åter hade rullat sig i koskit! BLÄ! Jag stängde omedelbart dörren för att hindra honom att komma in på Markisen. Klockan var över 18 och det var omöjligt att tvätta eländet så sent. I stället gjorde vi en punktinsats med såpa och trasor. (Konstigt nog är det mycket lätt att inte älska en hund som är nedkletad men dynga.) Vi tyckte att vi fick honom hjälpligt ren, varför vi alla gick in i huset. Men då jag en stund senare klappade honom, körde jag handen rätt in i en dold mocka! Det var bara att göra en ny trasinsats ute på terrassen. Eftersom vi inte tyckte att Ragge var ren, ville vi inte kela med honom som vanligt. Det märktes att vår avvisande attityd störde honom mycket.

Nu i morse bestämde vi oss för att bada honom före frukost. Regn hotade senare på dagen, och vi villa absolut göra arbetet utomhus. Stackars Ragge som fick genomlida en morgon med oss som inte hade utrymme för några närmare vänligheter. Laddade med 7 l hett vatten samt 4 krukor med kallvatten, inledde vi slaget. Annas huvuduppgift var att hindra Ragge från att fly fältet. Därtill skulle hon försöka stoppa hans hundruskningar. (Det är skakningar som hundar gör för att bli av med vatten ur pälsen.)

Tänk om han kunde lära sig sambandet mellan tvätt och rullning i komockor

Ragge började omedelbart att skaka. Kanske en blandning av rädsla och kyla. Även om vattnet var varmt så kylde vinden. Inte heller fanns det någon värmande sol. Huvudet tvättade jag med vårt schampo, eftersom hans eget var skadligt för ögonen. Därpå gick vi till gemensamt angrepp mot kletet på kroppen. Fort, fort eftersom Ragge frös. Massor av varmt vatten sköljde bort allt det fula och äntligen kunde vi svepa om honom med den första handduken.

Fort in i värmen.

Grovtorkning på terrassen, mellantorkning på en trasmatta och nya handdukar på Markisen. Därpå in i husets värme där han åter sveptes in i handdukar. Så skönt för oss alla att allt det otrevliga var över. Nu kunde han ligga på filtarna och äta frukost iform av torrfoder ur en tyggömma.

Frukost på sängen eller det gäller att hålla sig på mattan, tills jag är riktigt torr sa de visst.

Nu på kvällen är Ragge fluffig som en kyckling. Pälsen är silkesmjuk och ljuvligt skön att smeka. Han har varit med om något mycket otrevligt som vi har åsamkat honom. Trots det har han varit lika tillgiven och kelsjuk som vanligt! Visst är det konstigt?

Ragges första bad tre dagar efter hans ankomst till oss.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Karneval

Jag stannade till på vårdcentralen i byn på väg in till staden. Det var ett bokat besök med läkarinnan för att prata om alla provsvaren. Bom dia till samtliga i väntrummet och handskakningar med några. Administratören (A) kom förbi och skakade hand (varför gör han det bara med mig?). Efter en halvtimme återkom A och undrade hur senhoran (Anna) hade det. Varför var hon inte med mig? Hon hade ju bokat besökstid i dag! Nej, nej! Det är jag som ska träffa doktorn, för att prata prover! A störtade in på sin expedition med mig i släptåg. Ivrigt hamrade han på dator, samt fyrade av ett brett leende. Häpp! Nu är du inbokad i stället för frun! (Ibland blir det fel.)

Jag parkerade Frasse utanför Järnhandeln, där Järnhandlaren (JH) ville bjuda på kaffe. Jag avböjde med hänvisning till att Anna väntade med lunchen. JH förklarade att det inte var något fel på Snurradåren, förutom att ljuddämparen hade beckat igen. Därför hade han plockat isär och rengjort mitt kära verktyg. Betala? Nej,nej! Den var ju inget trasig och apparaten var köpt hos honom. Så absolut ingen betalning!

Då jag kom ut till Frasse hade stadens centrum blivit full av glada människor. Det var konfetti på gatorna, så jag trodde att karnevalen hade varit. Men jag kom rakt in i festligheterna. Jag tog mig ut ur centrum just innan gatorna stängdes av, men jag parkerade Frasse på en sidogata för att kunna se på spektaklet.

Genom staden tågade kommunens alla skolbarn. De som gick i byskolorna hade skjutsas in till evenemanget. Varje klass hade tydligen ett sagotema. Rödluvan och vargen, Den lilla sjöjungfrun, Alice i underlandet osv. Så festligt! Gulligast var naturligtvis förskolebarnen som var pingviner! Solen tittade fram och mina kalla sandalfötter fylldes av Portugals värme. Karneval, felbokning och gratis service! Inte undra på att vi aldrig tröttnar på att leva här!

Små söta pingviner

Snövit i massor

Kan det vara Alice i Underlandet

Som något ur Ivanhoe

Webbansvarig och bildredaktör är Anna

Heldimmigt

Vår dimmiga dag började som vanligt med att eländet stod och flinade utanför sovrumsfönstret. Vi lipade åt fulingen och ryckte på axlarna, eftersom vi visste(?) att solen skulle jaga bort den senast vid lunchen. Under resan in till staden, där vi skulle storhandla, tätnade vitheten till en duggande tjocka.

Trots den minimala sikten dök ungefär var 3:e mötande bil upp helt utan belysning! Obegripligt! Borde inte förarna av dessa dödsmaskiner se hur nödvändiga Frasses halvljus var? Men folk gör så här. Vi vet det och körde därför som vanligt extra försiktigt. Vår hastighet gick sällan över 50 km/tim.

I staden parkerade jag, med stöd av sedvanerätten, halvvägs upp på trottoaren utanför vår Husqvarna leverantör. Eftersom vi hade med oss Snurradåren, var det nödvändigt att Frasse kom så nära butikens kassaapparat som möjligt. Folk gör så här! Den kyliga dimman fick stadens goda borgare att hukandes hasta mellan de utkylda butikerna. Dörren till min butik stod naturligtvis öppen, för att signalera att det inte var stängt. Det var därför Järnhandlaren (JH) kunde se mig, samt skynda ut för att hjälpa till med den kluriga fastsättningen av verktyget. Jag lät bakdörren vara uppfälld då jag gick in i affären. Det var liksom en signal till polisen att lastning pågick.

I butiken träffade jag fru JH, som iklädd tjocka bylsiga kläder, undrade hur Anna mådde. Den enda värmekällan i butiken, var ägarnas vänlighet. Min frassevarma hand pumpades hjärtligt av JH:s bårhuskalla. Behöll månne JH min hand så länge för att få lite värme?

Då jag satte mig i Frasse (som naturligtvis inte hade fått någon parkeringsanmärkning) kom Anna ut från Farmacian på andra sidan gatan. Då jag frågade om det var varmt där inne, svarade hon med ett värmande skratt!

Därpå till livsmedelsbutikerna. Det är alltid kallast på Dia, men personalen klarar det galant eftersom de är så få. De är alltid i rörelse och hetsar mellan upp-packning och kassatjänst. Jag höll mig varm genom att parkera kundvagnen och småspringa runt i butiken efter, de av Anna, uppropade varorna. Så fort jag kunde körde jag ner mina hansingar i fleecetröjans fickor. Allt gick bra tills vi kom till frysdiskens fiskavdelning. Inget kyler ett benrangel som frysta fiskar!

På Intermarché är truppstyrkan större och följaktligen klädrikare. Den rörliga personalen hade något av pingviner över sig, med sina utstickande armar. Kassapersonalen satt insvepta i stora filtar, men log trots det vänligt, men stelt, mot oss. Vi ryser alltid då vi tänker på att de flesta av dessa portugiser inte kan komma hem till en varm bostad!

En som aldrig tycks frysa

Lunchtimmen försvann medan vi körde hem. Dimman däremot höll sig kvar med näbbar och klor! Trots Frasses slösande värme, var vi frusna då vi kom hem. Utan solsken var det bara +20,9 i salen, vilket var alldeles för kallt för våra frusna själar. Därför på med Carmen och en brasa i Sonja. Fy vad vi längtar efter gårdagens värme!

Järnskrot

Gryningen kom krypandes orangeskimrande över kullarna. I sin famnen hade den en krispig frost, som den frikostigt strödde ut i dalarna. Utetemperaturen huttrande i + 3, men vi brydde oss inte om dagens inledande temperatur. Den är liksom fullkomligt oviktig, eftersom vi vet att en dylik morgon alltid medför ett förunderligt slösande solsken.

Kall gryning

Vi hade just bänkat oss vid frukostbordet då centralvärmen gled in i vårt hus. Omedelbart kände vi hur solens strålar spred värme över bordet. Ganska fantastiskt detta med solens betydelse i vår tillvaro. Hela dagen har vi kunnat njuta av solens strålar. Värmen i salen har klättrat upp till + 27. Under siestan gick Ragge in i vårt sovrum, där det var lite svalare. Han har ju liksom en fleecekostym som är synnerligen värmande.

På eftermiddagen satt vi i kortärmat på terrassen och njöt av utsikten och värmen. Njutningen underströks av ett fantastiskt gott vin som vi hittat på Lidl! Ja, ja! Vi vet. Ingen riktig sommelier kan orda något om ett vin som kommer från den butiken. Men de där finsmakarna, som enligt blindtester inte har en aning om vad de dricker, kan faktiskt slänga sig i väggen.

Tänk ett vin som kostar under 2 € och som gömmer flera lager av aromatiska smaker. Tydligast, tycker vi, är tonen av svartvinbär. Men om vi viftar riktigt med tungan, kan vi känna en antydan av rökta ekfat. Vinet är fylligt, mörkrött och en riktig pärla. Kan vi få rekommendera Dão vinet Torre de Ferro (betyder järntornet). Eftersom vi är helt utan vördnad för vinmarknaden, så kallar vi det för Järnskrotet.

Järntornet är riktigt hinkvärt

Det i sin tur medför att dricka det vinet heter: pumpa skrot, eller behöver vi lite rostskyddsmedel! Det är inte frågan om att ta äran av detta fantastiskt goda vin. Se det i stället som att kärt vin har många namn! Enligt uppgift på kartongen (vi köper alltid vin kartongvis, annat vore löjligt med tanke på våra transportsträckor) säljes vinet med ensamrätt av Lidl. Svälj nu finliret och åk dit och köp. Hoppsan! Glömde bort att ni inte kan göra det i Sverige.

Webbansvarig och bildredaktör är Anna